REBEL COMMANDER

UN PHENOMENE CURIEUX

DET FINNS NÅGOT SUVERÄNT med sociologi. I Det sociala landskapet; En sociologisk beskrivning av Sverige från 1950-talet till början av 2000-talet (2003) kan jag till exempel läsa, om ungdomar: Många klagar över att de inte har någonstans att ta vägen och de är genom åldersgränser eller av brist på pengar utestängda från en hel del semiorganiserade aktiviteter. Därför blir de ofta hänvisade till att driva omkring på gator och torg i de semiorganiserade fältens utkanter, där de lämnar spår efter sig i form av klotter och tomma ölburkar. Undrar om författarna själva förstår hur komiskt det sociologiska formspråket egentligen är? Undrar om författarna Göran Ahrne & Cristine Roman & Mats Franzén ibland börjat skratta när de skrivit sina texter. Jag tvivlar på det. Eller är det mig det på något vis är "fel" på? Just att ungdomarna är hänvisade att driva omkring på gator och torg och lämnar spår efter sig i form av klotter och tomma ölburkar. Där finns någon slags komik, för det är så platt; det uttrycker ingen smak, det är prosaiskt, eller mer än prosaiskt; superprosaiskt. – Det är detta formspråk, för jag kan nog inte kalla det något annat, – det är ju inte en stil i sig, för det är ju avsaknad av stil, – som i en skicklig författares händer, som till exempel hos Michel Houellebecq, kan bli så oerhört relevant, liksom banbrytande. Men i och med att det sociologiska formspråket just blivit en del av eller kommit in i den seriösa litteraturens galleri av formspråk så innebär det ju också att den sociologiska litteratur jag läser, ja, den läser jag också på ett annat sätt. Dess komik framträder helt enkelt. Därmed inte sagt att jag tycker illa om Det sociala landskapet. Den är underbar. Förutom att jag uppfattar olika sociologiska verktyg som perfekta för att… ja, dekonstruera det sociala över lag tycker jag också att de flesta sociologiska analyser i grund och botten intar en oöverträffad ståndpunkt. Det handlar givetvis om att det måste bygga på empiri, på statistik, på en slags kallblodig observation av verkligheten. I Det sociala landskapet är ambitionsnivån så hög, man vill verkligen ge en stor överblick, att en biprodukt är ofrivillig komik, men det är ju å andra sidan inget som inte talar för att analyserna är felaktiga.

På jakt efter storslagen analys har jag förresten börjat läsa en biografisk roman om Balzac (1946) av Stefan Zweig. Det plågsamma är att jag knappt läst något av Balzac. Och jag kommer aldrig hinna läsa ALLT han skrivit, vilket är jag egentligen vill. Det lilla jag hunnit läsa ur hans självbiografiska Louis Lambert (i fransk version här!) som citeras i Balzac är ganska suveränt.

Insupandet av tankar genom läsning hade hos honom blivit en märkvärdig process. Hans blick omfattade sju till åtta rader på en gång, och hans intelligens uppfattade deras mening med mot blicken svarande hastighet. Ofta kunde ett enda ord i en sats låta honom fatta satsens innebörd. Han mindes lika säkert de tankar han tillägnat sig genom läsning som dem vilka väckts hos honom under grubbel eller samtal. Med ett ord, han ägde alla arter av minne: minne för platser, namn, ord, föremål och ansikten. Han kunde inte endast efter godtycke draga sig till minnes händelser och saker, utan han såg dem för sin inre syn i samma situation och belysning som i det ögonblick han lagt märke till dem. Samma förmåga hade han när det gällde den begreppsliga uppfattningens mest invecklade företeelser. Han mindes – som han själv sade – inte bara tankarnas sammanhang i den bok han tagit dem ur, utan också sin egen själs växlande tillstånd vid tidpunkter som lågo långt tillbaka. Hans minne ägde alltså den sällsynta egenskapen att kunna än en gång ställa fram för hans ögon varje steg han tagit, hela hans själsliga liv, från den dunklaste till den klaraste. Hans hjärna, som tidigt vant sig vid den komplicerade mekanism de mänskliga krafternas koncentration innebär, sög ur detta rika förråd till sig en myckenhet bilder med beundransvärd tydlighet och friskhet, och från dem hämtade han sedan stoff till sina klara resonemang. Vid tolv års ålder hade hans fantasi – genom ständig uppövning av hans förmögenheter – utvecklats i en sådan grad, att föremål som han vunnit kännedom om endast genom läsning gav honom så exakta föreställlningar, att deras bild inte kunnat vara mer levande i hans själ, om han sett dem i verkligheten – vare sig han nu arbetade med analogiska slutledningar eller han var begåvad med ett slags andra syn, som omfattade hela naturen.

"När jag läste skildringen av slaget vid Austerlitz", sade han en dag till mig, "såg jag alltsammans ske. Kanonsalvorna och de stridandes rop och skrik återskallade i mina öron och upprörde mitt innersta. Jag kände krutröken, hörde hästtrampet och människornas röster. Jag såg ut över slätten där de beväpnade hoparna drabbade samman, som om jag stått på Santon-höjden. Detta skådespel förskräckte mig som en apokalyptisk syn."

När han så med hela sin varelse gick upp i läsningen, liksom miste han medvetandet om sitt fysiska liv och existerade endast genom det mäktiga spelet av sina själsliga organ, vilkas prestationer vore oproportionerligt utsträckta: han lämnade som han sade "rummet bakom sig".