"I AM LEGEND" VS. "RESIDENT EVIL"

I FÖRRGÅR SÅG JAG som sagt I am Legend (2007) med Will Smith i huvudrollen. Den var av olika anledningar jävligt dålig givetvis, och jag skulle inte skriva om den här om jag inte noterade ett antal saker som slog mig som smått intressanta. Först slog det mig att det som var mest skrämmande med denna film, som jag ändå antog skulle vara skrämmande, var huvudpersonens ensamhet. Inledningsvis fungerade detta. Jag kände att det var kusligt. Sedan blev filmen allt sämre. Will Smith har ingen tyngd. Jag skulle säga att det är hans stora problem som aktör; det spelar ingen roll vad han spelar. Han har aldrig haft någon tyngd och kommer antagligen aldrig att få heller. Till skillnad från… nån annan aktör. Fick bita mig lite i tungan där, för jag tänkte skriva Denzel Washington. Men att jämföra en svart manlig skådespelare med en annan svart manlig skådespelare av ren tanklöshet känns av någon anledning bara jävligt dumt. Men den senare spelar hur som helst i annan division, så är det ju.

Hur som helst upplever jag ensamheten som det mest mest skrämmande med filmen. Varför det är så beror på att det som skall vara skrämmande i filmen, nämligen de människor som infekterats med ett virus som gör dem dödligt allergiska mot ultraviolett strålning samt (vilket är det mest centrala) till kannibaler, med andra ord till en typ av människoätande monster, INTE är särskilt skrämmande eftersom de är datoranimerade. På wikipedia står följande om skälet till varför regissören (Francis Lawrence) valde att datoranimera dem:

Lawrence explained, "They needed to have an abandon in their performance that you just can’t get out of people in the middle of the night when they’re barefoot. And their metabolisms are really spiked, so they’re constantly hyperventilating, which you can’t really get actors to do for a long time or they pass out."

Sanningen är, antar jag, att filmen troligtvis hade blivit Rated R istället för Rated PG-13 "for intense sequences of sci-fi action and violence" som den är nu, om man inte datoranimerat dessa hyperventilerande varelser. Detta beror på att datoranimerade människor aldrig kan bli lika obehagliga och skrämmande som sminkade levande skådespelare (eller statister). Varför det är så är komplicerat och på samma gång inte. När man ser en levande staty på stan, i ett köpcentrum, stannar man en stund och betraktar den kanske silverfärgade cowboyen. Detta beror på att människan fascineras av det artificiella, och av någon naiv anledning njuter man av att inte låta sig luras. Men i grund och botten handlar det om samma principer som rör the Uncanny valley, det vill säga på ett objekts (till exempel en robots eller en zombies) antropomorfism och dess närhet eller avstånd till ett normaläge när det kommer till visuell människo-likhet. En hälsosam persons yttre väcker ingen obehagskänsla och det gör heller inte en humanoid robot som C3PO, men en pestsmittad person väcker obehagskänslor, liksom en android kan väcka obehagskänslor, och en förutsättning för att man i en film skall kunna skapa verkligt stora (negativa) emotionella reaktioner inför till exempel en zombie, ett lik, en vampyr eller till exempel en android är att de är så naturtrogna som möjligt, lättast åstadkoms detta genom att man låter människor spela dessa karaktärer! Det är därför som man i andra filmer, till exempel Resident Evil: Extinction (2007), väljer att inte datoranimera zombies eller odöda eller vad fan det är, för det skulle helt enkelt inte bli lika skrämmande. Resident Evil är förvisso mycket mer brutal än I am Legend – som i någon mån är en barnfilm – och därför beror det inte enbart på datoranimationens frånvaro som filmen blev Rated R "for strong horror violence throughout and some nudity".

Att man i I am Legend medvetet valt den mindre skrämmande vägen, det vill säga att inte väcka alltför stor negativ emotionell respons inför "monstren", de av det hemska viruset smittade "människorna", beror alltså i huvudsak inte på regissörens skitsnack, utan på att man helt enkelt inte ville göra en så otäck film som hade kunnat göras om man sminkade upp levande människor och lät dem spela "monstren"; man ville ha en "PG-13" inte "R – Restricted; Under 17 requires accompanying parent or adult guardian".

Om man analyserar "the dark seekers" som alltså är datoranimerade i filmen märker man också hur dessas rörelser medvetet har gjorts mindre mjuka (det vill säga mindre realistiska) och stela / mekaniskt hispiga / än levande människors, deras rörelser är inte realistiska, och om man ser närmare på deras ansiksuttryck när de skriker eller vrålar ser man att deras käkrörelser helt enkelt är anatomiskt omöjliga. Detta är också fullkomligt medvetet. Genom att göra dessa monsters rörelsemönster orealistiska, genom att ge dem anatomiskt omöjliga anletsuttryck gör man dem också mindre skrämmande, vilket har varit producentens mål eftersom producenten vill ha PG-13-film, alltså i någon mån en otäck, men inte alltför otäck familjefilm. – Det här inlägget blev väldigt rubbat. Som om jag verkligen bryr mig om detta? Som om jag ser den här filmen som en personlig förolämpning? 150 miljoner dollar kostade skiten.

DURCH DEN MONSUN

NÅGRA HÄNDELSERIKA DAGAR, årets sista, passerar. Den senaste veckan har jag träffat mer vänner än jag träffar på kanske två månader vanligtvis, jag har bränt tusentals kronor på taxiresor och alkohol. Gjorde en del idiotiska grejer helt enkelt. Men vad ska jag säga? Det finns inget att säga. Av någon anledning har jag ingen större ångest. Jag kan inte känna det. Över lag förstår jag inte varför folk är så jävla deprimerade som de är. Det är klart att jag förstår att man kan hata livet, sig själv, att man kan vara rädd för döden, att man kan känna någon typ av smärta över att aldrig få svar på "de stora frågorna"; men om jag inte har någon anledning att bli deprimerad blir jag det inte. Däremot, ja, min empatiförmåga är antagligen otrolig, ungefär lika stor som min oförmåga att verkligen vara social.

Häromdan såg jag förresten en Roald Dahl-filmatisering och började nästan gråta, och jag log också. Ett hjärtligt leende. Jag hade "täckning" för det leendet, jag "bottnade" i det – om jag hade stått på en scen, då hade publiken trott på mig, och denna tro hade alstrat en beundran tänker jag, – men anledningen till att jag tänker så är den att jag har en narcissistisk störning som Cullberg skulle säga. Sedan skrev jag två tätskrivna A4-sidor om varför barnskratt gjorde mig så lycklig i just det här stadiet av mitt liv. Varför kunde jag bli så glad av en Roald Dahl-film. Jag tänkte: "Att föröka sig och uppfostra barn är väl ändå livets mening? Jag kan väl inte låtsas att det är viktigare att vara framgångsrik? Det är ju ändå ingen som tycker om en för att man är framgångsrik. Åtminstone ingen vettig människa och det är väl därför jag förlåtit alla som någonsin avundats mig?" Eller handlade det om drogens inverkan på mitt temperament? Nej, jag har alltid älskat Roald Dahl. Jag har ju faktiskt läst allt av honom, och jag älskade honom för vad han skrev om var ensamma barn som genom i och för sig övernaturliga omständigheter tog revansch på vuxenvärlden, på allt obegripligt orättvist som existerade omkring dem. Var det därför jag kände en sådan glädje? Eller var det något annat, en kompensation inför något depressivt som skulle komma senare; det ibland olidliga arbetet, deklasseringen eller känslan av att vara deklasserad. AZL menade ju att vi tillhörde "den nya underklassen". Vi skulle befinna oss någon annanstans – egentligen. Vara ryggraden i samhället: medelklassen, men istället, trots vår utbildning, ja, trots all vår begåvning, alltihop, befann vi oss på botten, eller nästan på botten – ty de samhällspositioner som vi skulle kunna ha haft var upptagna av andra, äldre, kanske totalt obegåvade människor. Men detta var vårt öde. Det var kanske därför logiskt att vi levde som vi levde, livet hade spelat oss ett oförlåtligt spratt helt enkelt, existensen var en nitlott, samhället bestod av snöpta individer (vars "individualitet" var ett hån mot allt ädelt). Det var i alla fall en förklaring.

Nej, anledningen till att jag plötsligt kände en sådan glädje, ja, en varm känsla, av att se Roald Dahl-filmatiseringen om den lilla flickan med kinetiska förmågor var att hon påminde mig om min systerbarn, och kan jag verkligen tillstå att jag inför dem inte känner någon som helst kärlek? Om de hade varit små vandaler hade jag väl inte gjort det? Nej, antagligen inte. Om de hade väckt mitt förakt, om hela deras personer hade utstrålat någon form av damp hade jag väl inte känt en kärlek inför dem? Detta väckte, antar jag, någon slags faderskänsla. Och nu tänker jag att jag må vara störd på något plan, men jag kommer ändå inte att bli en sämre far, om jag någonsin blir en far, än min egen far var. Och på samma gång inser jag att pinsamhetskänslan jag känner inför dessa tankegångar ändå signalerar hur lång väg jag har att gå när det kommer till detta ämne. Man kan ju se mitt intresse för robotar, eller estetiken kring robotar, som den mörka sidan i mitt liv; ett större intresse för det omänskliga än för det mänskliga. Men, å andra sidan, hänger det kanske ihop. Jo, det borde egentligen göra det. Men på samma gång känns det som en bara alltför frapperande omväg att gå för att säga något (moraliskt) om människan. Och så menade ju också AZL att man kunde säga att roboten idag fått den roll som djuret har i fabeln. De berättelser som handlar om robotar är således egentligen fabler, som innehåller sensmoral, en lektion i moral. Genom vad roboten gör eller inte gör, genom vad roboten är inte är, vad han inte är och inte kan vara, lär vi oss något om människan – hennes begränsningar och möjligheter. Det är perfekt – med andra ord ENKELT, LÄTT ATT FÖRSTÅ; motsatsen till all pseudointellektuell verksamhet. Och egentligen har jag redan tagit upp detta på olika sätt. Genom att ställa roboten bredvid människan och människan bredvid roboten beskriver man, frivilligt eller ofrivilligt, människans robot-likhet. Om man kan PROGRAMMERA människor, om man kan manipulera dem att tro att det existerar något bortom döden, om man kan inbilla dem att till exempel svarta är mindre värda än vita, om man kan övertyga dem om deras egen överlägsenhet och alla främlingars underlägsenhet, så att alla deras handlingar är sådana som strävar efter att uppnå maktelitens mål - ja, då är människor i någon mån inte bättre än robotar, och då är det också rimligt att hennes identifikation med robotar alltid kommer att vara enorm – men outtalad. Och det värsta är väl att inte någon av oss kan kasta första stenen, inte ens de ibland oss som vi väljer att avguda eller kanonisera. Varför kunde till exempel inte Strindberg sätta sig över sin antisemitiska programmering som enligt Jan Myrdal hade med den svenska småborgerligheten på 1840-talet att göra? Människans brist på intelligens – det är hennes minsta problem. Det hennes förmåga att njuta av ondska som är problemet. Behovet av makt. Behovet av överlägsenhet.