FILM I DRÖM OCH VERKLIGHET
Märkliga drömmar inatt. Verkligen märkliga. Jag var med i en fransk film om ett spökhus. Filmen började med att man såg en litterär förening hålla ett möte. En väldigt självironisk och anakronisk scen i vilken dessa människor, klädda i kläder från tidigt 1900-tal – jag tror att filmen skulle utspelar i någon slags Lemony Snicketvärld –, sitter och talar om moderna författare som Houellebecq och Dantec. Plötsligt stormar något slags andeväsen in i salongen. Och sedan handlar filmen i stort sett om en robot som vill dö men som inte kan dö. Tillslut hoppar han ner i havet och rostar sönder. Men innan dessa antar jag att någon av de litterära mupparnas dotter blivit kär i den gamla roboten. Lite Skönheten och Odjuret sådär.
Förresten fick jag äntligen se Happy Feet förra veckan. Jag blev i vanlig ordning djupt imponerad, även om det verkligen var en barnfilm i hög grad. Det var en helig stund för mig, för jag hade verkligen gått runt och fantiserat om hur mycket jag skulle älska denna film – och jag kan ju inte förneka att jag älskade den. Tyckte om budskapet om överfiske och miljöbudskapen, och den var, precis som jag trott, en alldeles genomsöt film. Jag kommer förmodligen att se om den. – Ju mer jag tänker på det måste EU försöka konkurrera med den amerikanska filmens hegemoni. Om samtliga EU-länder årligen samlar typ 10 miljoner i en pott kan man varje år producera en storfilm. Målet som jag ser det är att komma upp i en budget på ungefär 200 men helst 500 miljoner kronor. Varför? Ja, varför inte. Det är bra av många skäl. Det görs pissfilmer i EU (rent generellt), och detta beror på att det inte finns någon verklig konkurrenssituation och heller ingen verklig idé om vad film är och bör vara. Skattebetalarna betalar och producenterna tänker så fort de inte gör en polisfilm (en genre som alltid kan vara lite bisarr) att nu skall vi skildra Skattebetalarnas liv. Kanske är situationen pissig för att vi inte har några ambitioner, kanske för att vi inte har den rätta miljön, kanske för att vi saknar självförtroende. I rent propagandasyfte skulle det också behövas filmer om Europas stora män och kvinnor genom tiderna. Om man låter amerikanerna äga den europeiska historien då blir resultatet som Marie Antoinette (2006) och det är ett problem. Även om Coppola har gjort en postmodern film, eller en film som vill vara postmodern, ironi, satir, så är det inte bra. Man skulle kunna göra en seriös film om Marie Antoinette. En bra film.
Förresten fick jag äntligen se Happy Feet förra veckan. Jag blev i vanlig ordning djupt imponerad, även om det verkligen var en barnfilm i hög grad. Det var en helig stund för mig, för jag hade verkligen gått runt och fantiserat om hur mycket jag skulle älska denna film – och jag kan ju inte förneka att jag älskade den. Tyckte om budskapet om överfiske och miljöbudskapen, och den var, precis som jag trott, en alldeles genomsöt film. Jag kommer förmodligen att se om den. – Ju mer jag tänker på det måste EU försöka konkurrera med den amerikanska filmens hegemoni. Om samtliga EU-länder årligen samlar typ 10 miljoner i en pott kan man varje år producera en storfilm. Målet som jag ser det är att komma upp i en budget på ungefär 200 men helst 500 miljoner kronor. Varför? Ja, varför inte. Det är bra av många skäl. Det görs pissfilmer i EU (rent generellt), och detta beror på att det inte finns någon verklig konkurrenssituation och heller ingen verklig idé om vad film är och bör vara. Skattebetalarna betalar och producenterna tänker så fort de inte gör en polisfilm (en genre som alltid kan vara lite bisarr) att nu skall vi skildra Skattebetalarnas liv. Kanske är situationen pissig för att vi inte har några ambitioner, kanske för att vi inte har den rätta miljön, kanske för att vi saknar självförtroende. I rent propagandasyfte skulle det också behövas filmer om Europas stora män och kvinnor genom tiderna. Om man låter amerikanerna äga den europeiska historien då blir resultatet som Marie Antoinette (2006) och det är ett problem. Även om Coppola har gjort en postmodern film, eller en film som vill vara postmodern, ironi, satir, så är det inte bra. Man skulle kunna göra en seriös film om Marie Antoinette. En bra film.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar