SCIENCE FICTION & POESI

Känner mig totalt oneurotisk idag. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, antagligen är det bra. Arbetar med ett ganska roligt projekt tillsammans med en kollega. Vi håller på med en text om science fiction och poesi. Får se hur det blir. Antagligen blir det jävligt bra. – Fan, den här musiken jaglyssnar på. Helt fruktansvärd. Bratmusik. Alla andra kanaler verkar inte fungera. Det är som det är. Viss musik ger mig verkligen fruktansvärda inre bilder, för mycket pradisöar, jag har alltid avskytt tropikerna. – Faktum är att jag är lite av ett geni. Jag har uppfunnit en ny terminologi! Användbar både för cultural studies och robotdesign: visuell människo-likhet och psykologisk människo-likhet / visuell robot-likhet och psykologisk robot-likhet. Jag kommer att bli berömd. Det låter kanske banalt, alltför simpelt. Men poängen är att ingen vågat vara så enkel förut. Dessa termer kommer att användas i framtiden, och jag har skrivit in mig i historien. Det känns ganska bra. – – – Fan, det här tangentbordet suger verkligen. Måste skriva med pekfingrarna. Enormt störande. Som att vara tillbaka på skrivmaskinens tid. När jag ser någon skriva med pekfingrarna (bara) sprids alltid ett elakt leende på mina läppar. Nu gör jag det själv. – – – Bodyrox/f Luciana - Yeah Yeah (Radio Edit). Grymt! Min typ av musik. – – – Som sagt: min dator är död. Måste få en ny. Har förlorat sex sidor min roman, antagligen för alltid. Måste skriva om allt. Av erfarenhet vet jag att det ibland kan bli bättre när man tvingas skriva om någonting, även om man naturligtvis förlorar detaljer. – – – Läser på min systers blogg att barnen leker terrorister ida, inte cowboys ooch indianer, utan terrorister. Det säger en del om vår sjuka tid. Detta hade hon sett på teve. Undrar ombarnen leker muslimska terrorister eller bara terrorister i allmänhet. Kanske leker irländska pojkar (och flickor) IRA. I Sverige är väl Folkpartiet det närmsta man kan komma med deras dataintrång. En dag kommer barnen säkert att leka hackers eller cyberjockeys. Syrrans unge hade också fått en käftsmäll av en ADHD-pojke. Jag fattar inte varför sådana typer får gå i vanliga klasser. De fuckar ju upp för alla andra! Man kan anta att han blir kriminell, det är sorgligt men sant. Förr kallade man dessa personer problembarn. Men nu är det ADHD det handlar om det är en typ en sjukdom? – Undrar om jag var ett problembarn? Om jag skall vara ärlig minns jag inte riktigt. Men jag brukade skolka i högstadiet och dricka vodka mitt på dagen. Naturligtvis utköpt av någon tjugoårig rollspelsnörd som jag och min polare lärt känna på tradition. Hur kan man köpa ut vodka till fjortonåringar? Det är mycket ovuxet och dåligt. Men på sätt och vis behövde jag det. Jag var som John Connor. Kände på mig att jag skulle bli en great leader någon dag, som om jag spåtts att bli det, som om jag själv sett det i en uppenbarelse. – Känner för att gå ut och festa, men samtidigt inte. Har ändå inte råd. Skrivandet har nästan aldrig roat och oroat mig så mycket som nu. - - - Några timmar senare har jag ätit kyckling, men jag har fortfarande inte fått i mig någon kaffe sedan imorse. Inte konstigt att jag känt mig konstig hela dagen. Åt kexchoklad, men kexchoklad kan aldrig bli ett substitut för koffein. Ikväll ska jag se Fredrik Lindström på teve. Skall läsa en bok av Getrude Stein och en annan av Jean Rhys, Ida. En roman respektive Sargassohavet. Av naturliga skäl (?) har kvinnor skrivit förorden. Vet inte vad jag ska recensera, men jag måste komma på något att recensera. Problemet är att det är så få författare jag verkligen har något att säga någon om! Funderar på Pynchons nya, Against the Day (2006) men jag vet inte om jag har lust att läsa 1000 sidor av denna galna jävel.

PETER FECHTER, DÖENDE

En kopp kaffe. Underbart. Behöver det verkligen nu. En snus också. Ja, vad bra! Satt just med min iBook, som alla trogna läsare av den här bloggen vet att jag älskar, och skärmen börjar bli helt galen, det är som en mardröm, den bara "hackar" hela tiden, plötsligt slockar den, sedan börjar den- ja, jag vet inte. Jag har inte ord för att beskriva vad som sker. Det vore förjävligt om den dör. Skall ta hem den, ge den el och hoppas att den mår bättre sen. Jag har ju inte gjort den illa. Jag har bara tappat den två gånger bara i golvet ju! Jag är i något slags förnekande tillstånd just nu. Jag vill tro att det löser sig, men jag vet, jag inser på samma gång att det inte kan vara något annat än börjat på SLUTET. – Ja, jag är inte totalt deprimerad. Det är skolans dator så de får helt enkelt kirra den. Problemet är att allt jag skrivit de senaste året finns i datorn. Och den jäveln har ingen brännare så jag har inga säkerhetskopior. Ja, det är fan en mardröm, men jag är inte totalt deprimerad. Jag försöker att inte vara totalt deprimerad. Det är bara något med skärmen. Ja, något med skärmen som kommer att gå över. – Funderar på att skaffa glasögon förresten. Nej, jag kan inte skriva nu. Det är för tungt. Och hur skall jag ha råd med glasögon om jag knappt har råd med linser! Jag vill se den nya bondfilmen. Jag älskar inte Craig på något sätt men när jag fick höra att han skulle spela Bond, ja, då insåg jag att det var ett bra val. Han ser ju ut som en mördare. Kanske lite för rysk till sitt utseende, men ändå. Jag menar att det inte ser ut som om han har några pigment i sin hy. Men det borde han väl ändå ha? – – – Det är som om livet går ut på att bli skändad. Som om livet går ut på att bli skändad av den här elektroniken. Till slut lär man sig att uppskatta det kanske. Jag vet inte. Det är ett straff. Nej, det är naturligtvis inte ett straff. – – – Är rätt trött. Har varit uppe hela natten. Arbetat med en text om science-fiction-film. Den kommer att bli bra tillslut. Min tanke är att försöka få RoboCop, Alien och Terminator att framstå som konstnärliga verk som måste tas på samma allvar som till exempel renässanskonsten tas på allvar. Men när jag tänker efter vet jag inte ens om jag tar renässanskonsten på så stort allvar. Jag tar nog RoboCop på större allvar om jag skall vara riktigt ärlig. Eller snarare: jag låtsas inte att jag är intresserad av renässansen, för jag är inte så intresserad av renässansen. Jag är mer intresserad av film. Och det är det väl ändå många som är. Vad det nu har för betydelse. (En dag skall jag sätta mig och se alla filmer som Depardieu har medverkat i. Ja, det ska jag göra. Förutom de som jag redan sett förstås.) Jag vill gå hem och lägga mig och gråta.

AS LONG AS BOOTIES ARE BOUNCING

I fredags var jag på Nef och såg Dj Assault. Var nära på att slå ner en tjej i kort mörk hår i 70-talsglasögon. Hennes attityd var så jävla dålig. Antagligen hade hon tagit amfetamin eller nåt. Normalt är man inte så otrevlig som hon var. Hon var helt jävla störd. Har aldrig velat döda en tjej så mycket på så länge; det var obehagligt. Jag vill glömma henne, men faktum är att hon förstörde min upplevelse av Dj Assault totalt. Egentligen gjorde det kanske inte så mycket. Jag fattade inte riktigt musiken. Det kändes som om det var något fel. Nej, jag måste nog säga att jag har upplevt trevligare utekvällar. Frågade några kännare om det var något fel med högtalarna och de menade att det var det, eller så ville de inte dra på allt de hade. Något sånt. Något techfel. Det var lönehelg så en massa drägg var ute. Jag kände mig som en riktig clubkid för en stund, så mycket clubkid man (eller jag) kan bli i den här staden. Förra veckan fick jag ett VIP-kort så gled förbi den 200 meter långa kön utan större problem. Det var ett trevligt litet ögonblick i mitt liv. Men man skall inte fastna i det träsket. Jag funderar på att riva sönder mitt VIP-kort. Innan jag fastnar i någon slags clubkiddröm som bara är en clubkiddröm! M. berömde mitt skrivande som vanligt. Nu var jag inte bara det jag skrev som "punk" utan som "electro". Det blir bara värre. Men jag håller med. Punk är okej. Electro. Nej, det är en smula missvisande. Igår lyssnade jag på någon slags Depeche Mode-låt i någon timma. En låt, om och om igen. Jag vet inte vad den hette. Men den var helt suverän. – Det verkar som om sjuka amerikaner lockar till sig en del rätt roliga tjejer ändå. Den där miffiga bruden med kort hår, som jag förresten misstänker var en mycket timid och söt flicka när vi gick på samma gymnasium (om vi nu gjorde det) innan hon började med knark, var ju inte den enda tjejen där. En tjej var jättelång och helt vitrysk. Hon var jävligt härlig. Jag förstod mig inte på hennes kroppbyggnad. Kanske var hon fotomodell. Häftig i alla fall. En annan flicka var också dödligt snygg. Helt vintage. Svårt vintage på något vis. Själv gick jag runt i min RAMONES-t-shirt. (Jag börjar bli som Nöjesguiden, jag vet, men det är inte ute med mig än). Talade också med en kompis till S. Tjugotre år. Han sa att han inte rökte, snusade eller drack alkohol. Hans tänder var små, spetsiga och vita. Han skulle kunna perforera plast med sina sjukt vassa tänder, med sina sjukt vassa och vita tänder. Hans hy var ganska fin. Han försvann på något vis. Han hade något rävlikt över sig. Antagligen tänderna. Efter ett tag gick jag hem. – – – Kanske skulle jag kunna publicera det jag skrivit om den Engelska versionen av Pimp my Ride men jag har nog aldrig skrivit något så elakt i hela mitt liv, så jag funderar på att låta bli. Andemeningen var att ingen totalt ful jävla engelsman kan slå en afroamerikan i någon som helst coolhetstävling. England - jag har varit där - kommer alltid att ha något av ÖSTSTAT över sig. De är ungefär som lika häftiga som balter i mina ögon. Senast jag såg skiten förstörde de bokstavligen en killes bil. Den var värre när den kom ut ur deras verkstad än den var när den kom in. Nästan i alla fall. Killen som hade den var intresserad av Japan. De klistrade på Manga-dekaler på bilen. De blandade rött och grönt och gult som om de blivit slagna av sina föräldrar när de var barn. Vad fan är deras problem? DE HAR JU INGEN SMAK! Samma människor förstod antagligen inte att ALI G var satir (eller möjligtvis rent hån). Jag menar en tolvåring skulle ju för fan skämmas över att åka i en jävla blomsterdekorerad MANGABIL vad är deras jävla problem. Jag blir så besviken. Det är ju också en slag förolämpning för killarna på West Coast Customs gör. De har ju för fan estetisk begåvning. De ÄR begåvade. Ja, ni hör, märker ju hur irriterad jag är över detta. – – – Känner mig helt fast i populärkulturen. Ser för mycket på TV antar jag. Klarar inte av svenska språket på TV längre. När det kommer ett svenskt drama sitter jag och ryser av obehag. Nyheterna är okej. Ser fortfarande på Simpsons och South Park. Det är okej men ändå inte. Om jag vill bli en stor författare måste jag skriva den där romanen och dom där dikterna. Man kan inte sitta och ha roligt i alltför hög grad. Det handlar lite om att inte leva något som helst liv, att inte tro på annat än KONSTEN. Det är inte lycka, men det är vad man gör, har man valt det så har man. – – –
Har börjat läsa Neuromancer (1984) igen. Den är bättre än vad jag minns att den var. Kanske för att jag plötsligt har insett att jag är mer influerad av William Gibson än vad jag egentligen vill erkänna. Han är kanske inte alltid superbra, men han är i alla fall ganska häftig. Ibland brukar jag fantisera om att få spela Case i den filmversion av boken som Chris Cunningham aldrig kommer att få göra, men han om någon skulle kunna göra det ganska bra.

VAR ÄR REVOLUTIONEN?

Dricker automatkaffe ur en Europaparlamentetmugg (www.europarl.se). Igår somnade jag ungefär vid tolv. Gick upp ungefär 08.30. Eller vaknade åtminstone då. Dissade Upplysningens dialektik häromdan och står i princip fast vid vad jag sa. Översättarna, Lars Bjurman och Carl-Henning Wijkmark, använder, anser jag, i onödan svåra och komplicerade ord där enklare och okomplicerade ord skulle kunna användas. Å andra sidan. Jag har också använt svåra ord någon gång. Jag har också gjort mig skyldig till term- och glosafascism. Det är bara så jävla onödigt. – – – Bläddrar i en bok om hundar - och jag blir glad! – – – Minns inte vad jag drömde inatt heller. Propavan hjälper mig verkligen. Men om jag skall vara ärlig är jag mer produktiv när jag sitter uppe på nätterna och är totalt neurotisk. Hur skall man ha det egentligen? Skall man sova på nätterna och bevara sitt välbefinnande, sin sinnesro och vara mer eller mindre improduktiv, eller skall man vara vaken på nätterna, neurotiskt, liksom påtänd av sömnlöshet och vara produktiv? Ja det är ett evigt dilemma. – – – Imorgon får jag i alla fall mitt CSN. Underbart. Antagligen går jag som vanligt till Nef, men egentligen borde jag hålla mig därfirån, det är inte bra att supa skallen av sig varje fredag. Lördagen försvinner som i ett töcken. Å andra sidan måste man ju få ha roligt någon gång i veckan. Har förresten börjat göra armhävningar och sånt igen. Hade legat av mig ett tag där. Det känns bra. Ett hälsotecken. – – – I måndags var jag hos min far. Det var intressant. Intressant att Nose och hans farsa tror sig ha ADHD. Jag skall inte påstå att jag vet vad det är riktigt, men det låter ganska allvarligt. Min egen far brukar tala om sig själv som en borderlinepersonlighet - men han har antagligen ingen aning om vad det är. Jag vet inte ens om det är en riktig psykiatrisk diagnos. Man har sina up and downs naturligtvis, men så är det väl för de flesta människor. Om jag skall vara helt ärlig känner jag mig förvånansvärt stabil. Men om man berövade mig möjligheten att skriva. Ja, då skulle jag antagligen bli helt jävla galen. Skrivandet har räddat mig. Ungefär som jag tänker mig att Micke Persbrandt har räddats av skådespeleriet. Han har vissa psykopattendenser; om han inte var skådespelare skulle han förmodligen vara en rätt tungt belastad kriminell. Det är i alla fall min teori. Jag vet inte vad jag själv skulle vara om jag inte var författare. Antagligen någon helt annan. Eller, ja, det är klart jag hade varit någon helt annan om jag inte hade varit författare. Såklart. Spelade schack med min far förresten. Det blev remi. Jag har spelat schack på instantchess.com några dar i rad nu. Första gången gav jag upp, andra gången förlorade jag (mot en kanadensare) för att jag tog för lång tid på mig (!). Fruktansvärt irriterande. Jag var ju bättre än honom! Kändes åtminstone så. (Min tro på att hjärnan vid 25-årsåldern liksom är FÄRDIG på sätt och vis har stärkt i och med mitt schackspelande. Jag är övertygad om att man blir mogen först i den här åldern - ungefär.) Förklarade Bourdieus sociologiska metoder för min far. Inte tvärtom. Ja, det är ju ett tecken på att man är vuxen på nåt sätt. – – – Kampen om över människors tänkande fortsätter. – – – Bourdieu menade att de intellektuellas autonomi var hotad. Men är den inte alltid hotad? Har den inte alltid varit hotad? (Lite kul att slänga in sådana funderingar här och var.) Martin Hägglund är en intelligent kille. Rätt snygg. Irriterande. – – – Egentligen borde jag fixa en ordentlig praktikplats. Kanske på Bonniers eller nåt. Känns bara som om det är för mycket jobb med att fixa bostad i Stockholm. Alltför jobbigt. Verkligen alltför jobbigt. För eller senare måste jag flytta till Stockholm. Känns så i alla fall. – – – Egentligen är jag rädd. Men det är det många som är. Jag vill ligga i min säng och äta bullar. Nej, det är fan inte vad jag vill. En dröm kommer alltid vara att få uppleva en revolution. Men den revolutionen är bara en dröm. (Och jag förstår ju att den är helt infantil!). Ungefär som Greiders dröm…

Vi behöver konflikter, politiska konflikter
som uppenbarar de sociala konflikter
som blivit allt hårdare bara denna höst,
men som ännu vilar där, i stort
sett oförlösta, inne i varje människa.
Och vi behöver de nya ännu namnlösa
profeter som står där i ett människohav
med en ny jord i ögonen och lyssnar och sedan
når ytan någon helt annanstans.
Vi behöver ett slags grundläggande upprördhet,
den upprördhet som det radikala tänkandet
i sista hand måste vila på
för att verkligen betyda någonting.
Ty den som är upprörd är aldrig nostalgisk,
den som är upprörd är alltid ny
och oprövad inför världens villkor.
Och den grundläggande upprördheten föds
i mörker, i november, när anletsdrag
och skymning smälter samman:
Vänstern börjar nu om,
trevande och osäkra börjar vi nu om.
(Göran Greider, Aftonbladet 2006-11-17)

DEPRESSION!

Tänkte först inleda med: "Allt äcklar mig idag!" men det är å andra sidan inte sant. Fantiserar mycket om att få vakta Idas hund, men tänker också att jag inte kommer att vilja vakta hunden om den ser fjollig ut, det vill säga om den är liten och fluffig - då har jag ingen lust att gå runt med den offentligt, då skulle jag skämmas. Men det skulle vara någon typ av jakthund så jag kanske inte behöver vara så orolig. Skämtade med henne lite och menade att jag naturligtvis skulle slå den om den inte löd mig, "Man måste ju sätta gränser och så vidare", he-he, men hon måste ha förstått att det var ett skämt. - - - Om jag skall vara ärlig tycker jag att Upplysningens dialektik (1944) är en skitbok, eller så är det bara översättningen som är dålig och överansträngd. Den är lätt plågsam att läsa. Intressantare är Marx spöken (1993), men även Derrida börjar jag bli ens mula trött på; vad skall man använda det till? - Ett problem med Upplysningens dialektik kan vara att det som de (Horkheimer & Adorno) säger har jag redan hört andra säga, jag har redan läst det. Om jag skall vara ärlig tyckte jag även att Minima Moralia var groteskt överreklamerad. Dom intellektuella gör mig trött, trött, trött! - Läser för mycket teori. Måste tillbaka till poesin igen, men jag är rätt trött på det också. Egentligen vill jag bara starta ett band och bli sångare och frontfigur. Problemet är att jag inte känner några musiker, och det är ju mer av en dröm. – Får just ett uppdrag att skriva något om Jean Genet och hans vistelse i Sverige. Han var på någon konferens och folk var otrevliga tydligen. Ja, varför skulle jag inte skriva om det. Det är väl så man får se det. Jag är en slav. Vi är alla slavar. Jag är en skribentslav. Det är ändå bättre än att packa kött (åtminstone för min del) – – – Igår såg jag på Aktuellt. Det var den mest deprimerande upplevelsen någonsin. Där sitter en moderatkvinna och flinar. Hon vill ge invandrarna möjligheten att köpa sina lägenheter så att de känner sig mer integrerade i samhället. Jag hade fan lust att skrika. Jag har inte råd att köpa min jävla lägenhet, så den "frihet" du snackar om är bara en frihet för de som har pengar/de rika din jävla *****. HON SATT DÄR OCH NJÖT AV SIN EGEN JÄVLA ONDSKA. Det blev inte bättre av att jag läste en artikel i Aftonbladet av Dan Josefsson: Så ska de skapa ett Sverige för de rika. Jag var tvungen att ta en Propavan för att lugna ner mig såpass att jag skulle vara kapabel att somna. Minns inte vad jag drömde. Kanske drömde jag om ingenting. - Nej, tiden är verkligen ur led. Timbro, Svenskt näringsliv. De är ju för fan mörkermän. Hur skall man bilda opinion när motståndarna har miljarder på sina bankkonton. Det är onekligen ganska svårt. Jag vill inte ens tänka på det. Ja, jag vill inte ens tänka på det. - - - Funderar på att gå hem och dricka folköl, men det är så jävla depressivt det med. Har inget annat för mig. Har ju fan inga vänner egentligen - men vad skall man med vänner till? Det har regnat i ett dygn. Mölndalsån svämmar över hela tiden. Och om femtio år (eller om det var hundra år) kommer delar av Göteborg att ligga under vatten. Miljöhysterin är total. Människor länsar butikerna efter lågenergilampor. (Förresten är det inte bara konstnärer som hatar sociologer. Jag tror att alla hatar sociologi. Ingen vill vara en punkt i ett diagram. Ingen vill vara ett diagram. Men om sanning skall fram är man det ju på sätt och vis. I den nya typen av övervakningskameror är vi siffror som rör på sig. 12 möter 24. 23 möter 17. Storebrorssamhället är här för att stanna. Först skriver jag lite om Tarkovskij och sedan skriver någon annan om Tarkovskij - det är så jävla typiskt. Man kan ge sig fan på att man är medelklass, man kan ge sig fan på att de flesta andra (som skriver om Tarkovskij) är medelklass. Det är ju så. Varför skulle man förneka det. Å andra sidan: Vad är det för fel med att vara medelklass. Rent ekonomiskt tillhör jag i och för sig de fattiga i samhället. Så vad fan, det är på de fattigas sida jag står och alltid kommer att stå. Vad jag kan bli trött på är varje yttrings automatik. Existensen är så förutsägbar att det är plågsamt. Alternativt går man verkligen ner sig. Ja, varför skulle man inte gå ner sig totalt. Nej, det är inte bra. Det är klart att man inte skall gå ner sig totalt. Det är bättre att träna den egna alienerade kroppen. Den kropp som inte får någon träning i det här moderna samhället. En gång i tiden existerade inte ens det ordet i kroppssammahang. Man slet på sin jävla jordplätt. Det var det naturliga. Man sprang runt och jagade sin föda. Man fick vadmuskler och andra muskler. Det moderna livet är den moderna jakten på vadmuskler och andra muskler. Att stå och dansa varje fredag fyller alltså någon slags funktion. Som ett slags substitut.) Ja, jag har för få vänner kvar i den här staden helt enkelt. Det är ju så. Alla blir äldre och flyttar härifrån. Det är hårt. Jag vill både flytta härifrån och inte flytta härifrån. Sverige är så jävla litet. Ett så jävla litet land. Det är närmast komiskt litet. Klockan är fyra och det är helt mörkt ute. Gud, jag är så uttråkad. Det är som om min kropp tillverkar sin egen speed. Men varje dag kan inte vara en fest. Så är det.

Tarkovskij

DET BÖRJAR PÅ EN KINAKROG

Fredagen var återigen rätt vild. Började dricka med J. och Ida på en kinakrog. Snackade om franska tecknare och om roliga saker som författaren Stig Larsson sagt och gjort. _ Inser att jag är rätt naiv när det gäller vissa grejer. Minns hur någon berättade för mig hur Stig Larsson sagt i ett TV-program vid något tillfälle när han och någon annan person varit oense hur han (Stig) ville "pissa honom", den andre - som han var oense med -, " i munnen". Det slog mig inte omedelbart att man för att säga en sådan sak naturligtvis måste gå på TJACK. Eller snarare: för att säga en sådan sak i NATIONAL TELEVISION så måste man antagligen gå på TJACK. När jag tänker på Stig tänker jag inte "tjack". Men för att få en djupare förståelse av ett författarskap och av en författare får man helt enkelt inte vara alltför BLÅÖGD. Om detta är en person som går på tjack och andra grejer, eller har gjort det, ja, då skall man kanske inse att det är så. - - - Jag vet att jag tjatar om den jäveln, men det beror ju på att han är rätt kul. Egentligen är kanske jag en ungefär lika bra författare. Ja, det är väl ungefär vad jag tycker. - - - Sedan gick vi vidare till UppåtFramåt och sedan till Nefertiti. Jag hoppade upp på scenen och dansade intensivt som vanligt och måste väl ha framstått som rätt körd i huvudet för en del. MEN JAG BRYR MIG INTE! Jag dansar vart jag vill och när jag vill. Några gamla tjuttiotalister ville nästan slå ner mig - de blev nästan förbannade; som om de trodde att jag ville provocera dem. Jävla Nick Cave-fanatiker. Homosexuella. Typ. Ja-ja. Jag hade skitroligt och eftersom J. är rik för närvarande lät jag honom bjuda mig på allt. Så det var kul. Även på Nef hade jag riktigt roligt men var alltför full för att föra någon slags konversation. Nef är ett jävla arbetarställe. Det är så jävla uppenbart. Det är bara lite mer pop-hiphop-människor där. Och musiken är ganska schyst. - Förresten presenterade jag av min författarkollega C.F. som "en stor författare" eller något liknande. Det är skitsnack men ändå inte. På sätt och vis var väl Strindberg den sista stora författaren. Nej, det är inte heller sant. Harry Martinsson? Ja, han var ju jävligt bra. Ja, det finns många fler naturligtvis. Boye var bra. Ja, det finns en del. Många, många, många. Men i jämförelse med Strindberg? Inte så många svenska författare. Därför skall man undvika att vara en svensk författare. - - - Har lånat sjukt måna böcker idag. Michel Onfrays Le désir d'être un volcan, Derridas Rösten och fenomenet, Bourdieus La distinction; critique sociale du jugment, Horkheimers och Adornos Upplysningens dialektik (som jag inte förstod när jag försökte läsa den 20 år gammal men som jag kommer att förstå lite bättre idag 25 år gammal), Derridas Marx Spöken; skuldstaten, sorgearbetet och Den nya internationalen, Hunter S. Thompsons Fear and Loathing in Las Vegas (ren nöjesläsning), The fatalist (en diktsamling) av Lyn Hejinian, District and Circle av Seamus Heaney, If... (om en rätt sjuk film från 1968 med bland annat Malcolm MacDowell) av Mark Sinker och Matrix; machine philosophique som handlar om Matrixtrilogin som en filosofisk maskin. - - - Eftersom jag skall vara ledig hela veckan kan jag gå ner mig i litteraturen hur mycket jag vill. Lånade också en bok om Derrida av Hélène Cixous, Insister à J.D., mest för att den var så snygg. Jag kommer inte att fixa franskan ändå, och jag tycker inte alls om Cixous (jag tycker att hon är to much). - - - Apropå hundar skall Ida skaffa en hund. Jag skall få passa den. Den får inte vara ensam den första tiden nämligen. Jag har inget emot hundar. Jag älskar hundar. I fredags träffade jag och J. på ett par med en mastiff (lite gulfärgad) som jag gosade oförskräckt med. Den var grym. Den uttryckte inga känslor, men den var ändå min kompis. Jag tror den älskade mig. - De enda hundar jag har något emot är riktigt små hundar och hundar som jag uppfattar som lite gay.

ADIDAS SUPERSTAR II!

MINA NYA SKOR OCH JAG. – – – Doften av raklödder. Kom bara att tänka på det. – Behöver en kopp kaffe, men när? Nu. Måste skriva det här först. De första dagarna med mina nya skor smörjde jag in dem med ACO handsalva. Det var mycket bra. Smutsbortstötande. Måste sätta mig och läsa igenom vad Heidegger skriver om tal (Rede) och prat (Gerede) igen, men när. Ja, senare defintivt. Om man väl förstår att Heidegger skriver om vardagen (med en mycket speciell stil) så är Varat och tiden mycket enklare att läsa. Nu läser jag The Cultural Turn; Selected Writings on the Postmodern 1983-1998 av Fredric Jameson och Citizen Kane (1992) av Laura Mulvey. Ångrar att jag aldrig läste Screen när jag var yngre. Nu måste jag ta igen det. Såg på andra delen av Böglobbyn i måndags. Kände igen en av de medverkande. Jag hade ingen aning om att han var homosexuell. Han kände sig utanför i schlagervärdens bögvärld. Inte så konstigt. Göteborg kommer nog aldrig att bli den intellektuella bögens paradis om man säger så. Men nu har Jerker Åström hoppat av. Den homosexuella topdiplomaten. Han menade att programmet var vulgärt och att det bara ökade fördomarna mot homosexuella. Så är det kanske. Jag var inte dödligt imponerad. Det vore kul om man kunde återuppväcka de intellektuella. Det vore kul om intellektualismen inte var död och marginaliserad. Det vore kul om man kunde anlägga ett klassperspektiv på kulturen, istället för att bara låtsas om som om allt Pierre Bourdieu kom fram till inte spelar någon roll. Det är förfärligt egentligen. Media väljer konstant ett slags borgerlighetens point of view; för dem är kulturella skillnader ett problem och det handlar om etnicitet. Det finns kulturella skillnader i varenda aspekt av samhället (men det beror inte först och främst på att den ena är en jude och den andre en grek), utan också på ekonomiska skillnader, rent krasst också skillnader i boendemiljö, bildning, livskvalitet, etc. Om samhället polariseras beror det knappast på att vissa är judar eller muslimer eller kristna. Jag tror inte på det. Vilka är de reella problemen? Jag har aldrig blivit attackerad av muslimer!!! Det är danskarna som är mest galna. Men de lever ju så tätt på sin lilla jordplätt. Jag tror att det handlar om att de rika blir rikare och de fattiga fattigare. Arbetslöshet skapar - i alla lägen - främlingsfientlighet eller rasism (menar åtminstone Castells i The Information Society and the Welfare State. The Finnish Model (2002)). Vad är då problemet? De andras främlingshets(annankultursvara)vara eller arbetslösheten; fattigdomen, den nya arbetslöshetsklassen (som , mycket väl, kan sägas ha uppstått)? När skall människor inse att kulturskillnader och mångkultursdiskursen är en pseudodiskurs, ett pseudoproblem? Intressant att bevara som ett problem endast för de som vill förneka problem som skapas av ojämlikhet, fattigdom, ghettoisering, utanförskap? Kulturskillnadsproblemet (det "muslimska problemet", som går att jämställa med hur man såg judarna som ett problem) är något man använder för att undvika alla former av marxistiskt tänkande! Klassmedvetenheten är död för att man vill att den skall vara död. Eller kanske snarare: intellektuellt tänkande saknas, för var är resonemangen? Ur den aspekten är också Böglobbyn ett vulgärt program. Att X. inte kan identifiera sig med gaykulturens schlagerestetik/livsstil beror kanske på att han helt enkelt inte tillhör den klass i samhället som motståndslöst tillägnar sig en sådan livsstil. Vad beror det på? Det dominerande homosexuella fältet är schlagergayfältet (i Göteborg). Ja, då får de väl säga det då! Men det gör de ju inte ens. Ja, det är något som Böglobbyn vägrar att gräva djupare i - eller, om jag skall vara ärlig, saknar kompetens för att framställa på ett givande sätt. (Av samma anledningar gav mig i och för sig Bullen en närmast existentiell ångest. Böglobbyn ligger där, ungefär, på samma ångestladdade alienationsnivå.) Olle Palmlöf är provocerande jävla ytligt. I mina ögon har han alltid framstått som provocerande jävla ytlig. – Kanske kan jag utveckla detta mer. – Läser en recension om en bok om män av Torbjörn Forslid. "Torbjörn" förresten. Manligt namn. Både Tor och Björn. Tor var rätt manlig. En björn är inget fjolligt djur, osv. – – – Doften av raklödder igen. Och jag skall snart gå och dricka kaffe. Våldet ökar kring Järntorget. Ja, antagligen. Men samtidigt har Järntorget också blivit en mer internationaliserad plats. Här sitter reklam- och designnissar. Trevligt. (Leos pappa är jämt där med sin espresso.) – – – Borde skriva klart min diktsamling, men den kommer ändå att bli refuserad, så vad är meningen med det då? Fick ett jävligt sjukt e-mail idag. Antagligen från någon som antingen älskar mig eller hatar mig. Någon grej från en Harper Collins om tonåringar som skriver om tonåren. Helt sjukt. Man kunde vinna en resa till New York om man skrev något bra eller 5.000 dollar till sin högskoleutbildning. Man jag är ju inget teen direkt. Utstuderat intellektuellt trakasserande av min person? Det är underbart egentligen. Fienden är subtil. Vet att jag skriver om tonåren och skickar en sån grej. Underbart! I och för sig tror jag att jag prenumerar på något nyhetsbrev om Harper Collins utgivning (de ger ut Charles Bukowski). Men varför får jag en sån grej? Det är mycket konstigt. Jag är nojig.

WAR IS BAD FOR YOU!

Läser John Keegans Det första världskriget (1999). Den är ganska depressiv. Första världskriget (1914-18) var ganska depressivt. (Kollar upp hur många som dog i första respektive andra världskriget. Det är helt sjuka jävla siffror.) Kom på mig själv med att komma på en massa skumma tankar när jag läste den i natt (sömnlös som jag var i vanlig ordning). Typ: "Det finns inget Ragnarrök längre; alltså, på sätt och vis, inget hopp", "Vi har ingen nytta av vår muskler längre", "Det finns ingen total (maskin)mobilisering!", "Konsten som skapas är fredens konst, och den här freden tar aldrig slut, och konsten suger", "Jag vill skriva litteratur som om krig ändå existerar", "Det finns inget brinnande Rom längre", "Var är extasen någonstans?". Jag var på mitt allra sämsta humör. Angst. Man skall naturligtvis vara glad att man lever i en helt fredlig tid. Sverige har ju förskonats, tack och lov. Det är väl knappast något man skall vara ledsen över?… Jag tror jag har feber. Ja, jag är övertygad om att jag har feber. – – – I fredags var jag och dansade i alla fall. En helt sjuk kväll. Jag var berusad men kontrollerad under större delen av kvällen. Våldsgästade en ung tandläkarstuderande från Paraguay. Träffade O. och hans vänner på Sejdeln. Snackade mig varm för Socialdemokratin. Satt på Jazzå och slog min kamrat J. i huvudet. Han sa verkligen fruktansvärda grejer. Sånt som man inte vill höra. Så jag var tvungen att slå honom lite lätt. Han lider av något symptom. Sedan var jag på Sticky Fingers. Brände enormt många hundra på inträden. Hade börjat tidigt på en fest på skolan. Den var deprimerande. Det vita vinet var utspätt med Sprite. Förstår inte den kombinationen riktigt. Hur som helst hamnade jag slutligen på Nef och bestämde mig för att inta scenen. Den här gången fick jag en slags vän. Plötsligt ser jag en blond yngling som ser exakt ut huvudrollsinnehavaren i Führerns elit/Napola! (2004) Det vill säga Max Riemelt. Så jag gör av någon besynnlig anledning vad man kallar Hitlerhälsningen, men som den som sett Rome vet kan vara kanske en enkel "romersk" hälsning. Hur som helst slår han inte ner mig. Jag gör hälsningen mest för att jag tycker att han, som jag senare skall kalla för Friedrich, är så ståtlig, och det – i och för sig – som ett slags praktexemplar på vad man under en ganska mörk tidsperiod i Europas historia betecknade som en "arier". Han var så lik Max Riemelt att jag inte kunde låta bli att dra den kopplingen. Hur som helst står vi där och dansar större delen av kvällen. Det var ganska kul. Ibland blev vi nedslängda från scenen. När vi i ett - det måste jag erkänna - närmast latent homosexuellt tillfälle tog av oss våra t-shirtar kom en stor kvinnlig dörrvakt och sa: "På med tröjorna!" och vi lydde order mycket kvickt. Friedrich berömde mina biceps. Mot slutet upplevde jag dock att Friedrich såg mig som en slags konkurrent på något vis. Det var som om han ville tävla med mig i dans. Men vid det laget var jag så berusad att jag faktiskt kan ha missförstått det hela. Det är möjligt att ett tävlingsmoment bara uppstod i min egen ganska berusade tankevärld. … Hur som helst tyckte jag ändå om Friedrich. Och det var rätt bra musik faktiskt. Ibland är det bara musiken, den supermoderna, som ger mig känslan av att leva på 2000-talet. Kidsens ögon glödde. Ibland tangerades extasen. Mycket manligt libido eller vad man skall säga. Det värsta är att jag börjar känna mig för gammal för att dansa. Herregud, jag är ju en litteraturkritiker. Jag borde bete mig vuxet och ansvarsfullt. Lite gubbigt och ansträngt, lite torrt, lite akademiskt. Jag borde inte göra följande lilla gest:

Likheten är slående. (Läs mer på roman salute. ) Att en så häftig hälsning, Salute Romano, är för evigt förknippad med Adolf Hitler och Nazismen är i det närmaste synd. (Hur många former finns det egentligen. Honnör, ja, jo.) – – – Vad har jag gjort mer för konstiga grejer den senaste tiden? Kommer inte på så mycket. Brände nästan ut mig för några dagar sedan. Arbetade för hårt inför ett deadline som jag så småningom beslöt mig för att skjuta upp. Arbetar med min roman. Den kommer antagligen sälja i ungefär 150.000 exemplar i ungefär sex olika länder vardera – om och när den blir klar! – – – Ikväll visas ett program om klimatförändringarna på SVT. Skall tydligen var SVT:s dyraste dokumentärprojekt någonsin. Jag förstår människors oro inför väderförhållandena. När man var ett kid kunde man få stanna hemma från skolan på grund av snöoväder. Bilarna orka inte ta sig uppför backarna. Folk åkte skidor till jobbet. Det var allmänt mysigt. Man fick sitta där. Det var som julafton mitt i veckan. Ja, detta skedde väl i och för sig bara två under nittiotalet. Och när jag för några dagar sedan promenerade genom Majorna, vad hörde jag… om inte syrsor, eller åtminstone någon typ av låtande insekter som borde vara helt förfrysta vid det här laget. Men ändå: jag hörde alltså ljud som jag vanligtvis ändå förnippar med sommaren! Tiden är ur led; ynglingar dansar med ynglingar, vädret är knepigt. – – – När det gäller krig är jag naturligtvis tacksam att det inte finns något krig. Jag tänker bara att det hade varit kul med något stort och världsomspännande projekt igen. Men, ja, jag skall vara tacksam… etc. – Mina sömnproblem har gjort mig helt galen, jag känner det.

GOD JUL!

Har gigantiska jävla sömnproblem. Det är alltid samma sak. Jag ställer om dygnet. Natten till igår sov jag i 16 timmar, och natten till idag satt jag uppe och skrev. När man är utmattad kommer man på saker, eller snarare: någonting "släpper"; plötsligt kan man skriva det där som man givetvis inte kunde skriva när man var klarvaken klockan tolv på dagen. Det krävs att timmarna går. Det sliter ut en. Ser mig i spegeln. Ser fan drogad ut. Om man hade varit en tjej hade man kunnat dölja det hela med smink, eller ja, det hade man väl kunnat ändå kanske, men det hade ju garanterat synts. Har i alla fall fått tag på ett par kartor med sömntabletter. Skall ta en tablett den här gången. Två var för mycket. En borde räcka. Livet, livet, livet. Vad gör man? Jag vill bort från det här lilla, lilla landet. Men vad fan ska jag göra i ett annat land? Ja, ja, jobba, plugga, vad som helst. Som alla andra. Jag önskar att det fanns kontinenter kvar att upptäcka, vita fält på världskartan. Det finns förvisso platser i Amazonas där ännu ingen satt sin fot. Det finns små djurarter att upptäcka som ännu ingen sett, som ännu ingen blivit stungen eller äcklad av. Jag vill bli Indiana Jones. På Mars har ingen varit, men där kommer jag aldrig att få sätta en fot. Måste fixa pengar så att jag kan fly det här landet. Sticka till Japan. Ja, Japan vore något. Totalt obegripligt. Elvis sjunger på sin båt. Dockhuvudet har satts på en pinne. Jag visste att det skulle ske förr eller senare. I fredags dansade jag i alla fall som fan på Nef. Det var roligt, men jag tar så allvarligt på dansandet att jag glömmer att ragga upp någon. Ja, det är inte så viktigt i och för sig. Har alltid undrat varför jag föredrar scenen framför det vanliga golvet. Häromdan fick jag reda på att det inte bara handlar om min narcissism - att jag vill synas: sviktande golv är helt enkelt lättare att dansa på, sviktande trägolv är helt enkelt bättre än betong och sten, betong och sten är dåligt för i längden pajar man sina knän och leder. Detta hade jag helt enkelt ingen aning om! Men det är helt jävla logiskt. När man rör sig på ett golv som sviktar så får man tillbaka en del av den rörelse som går neråt, man kan likna det hela vid att man rör sig på en studsmatta. Gud, jag är så trött att jag är hög. – – – Det sämsta med Japan: det är kallt på vintern. Känner mig ångestladdad. Nej, jag skall inte vara så introspektiv. Har börjat känna julkänslor. Fick en känsla i morse: vad mysigt det är, lite snö ute, här inne är det varmt, det är bara glögg som fattas, det är vinter nu, jag skulle kunna sätta upp en adventsljusstake i fönstret. I förrgår köpte jag läsglasögon. Jag fick hur som helst en känsla av att det var jul och fint. Det är i och för sig inte jul ännu, men jag fick ändå en känsla av fint och jul, som om julklappar när som helst skulle kunna öppnas, när som helst!