BACK ON THE TRACK!

Tillbaka efter en lång paus i bloggandet. Kanske för att bloggandet är så nihilistiskt, kanske för att det helt enkelt inte ger någonting, kanske för att jag varit upptagen med andra, viktigare, saker. Eller viktiga och viktiga, jag har snarare varit rätt deprimerad. Jobbar som disknisse på ett ställe, det är ganska förnedrande egentligen, men det är ett enkelt jobb. Förra sommaren delade jag ju ut tidningar. Det gick jävligt bra till dess att jag började få fobi för getingar. Dessa totalt stupida och ondskefulla små djur. Folk brukar alltid försvara djurens ondska genom att säga: "Men tänk om en jätte skulle klampa in där du bor!" Ja, tänk! Jag springa! Inte ta en kökskniv och sticka den jäveln. Faktum är ju att jag dödade den geting som stack mig i en av trappuppgångarna. Tror jag i alla fall. Och är det inte så att getingar ändå dör om de sticker någon?

Vet inte vad jag ska säga. Klockan är 6 minuter över 2. Möss kan tydligen sprida lungsjukdomar. Pappa har möss i sin lägenhet. Hoppas han inte får en lungsjukdom. I kille i Mexico dog på grund av ett virus som mössen spred, hans fästmö dog också. Grejen är den att klimatförändringen kommer att innebära nya sjukdomar. Det är som det är.

BERUSADE KIDS & JAG

Fan, nu måste jag skiljas från min iBook G4 eftersom skolan slutar. Så jävla trist. Jag kan å andra sidan tänka mig att köpa ut den för 2250. Jag hade kunnat köpa ut den för 1225 om det hade varit en G3. Irriterande som fan. – Jag är förresten helt utmattad idag. Låg uppe hela natten och skrev irriterande länge om irriterande saker, som om jag led av något slags syndrom; vilket jag kanske i och för sig gör. Väntar på pengar som inte kommit in än. Tidningen som jag skriver för ska jag förresten sluta skriva för. De skulle kunna sätta in mina pengar på en dag, men istället envisas de med att sätta in dem i slutet av den här månaden. Fattar folk aldrig i hur jävla akut behov man är av stålar!? Antar att jag inte kommer få fler uppdrag från deras håll. Förresten har jag fortfarande inte lämnat tillbaka deras Digital Voice Recorder. Nu måste jag fixa ett fett USB-minne till imorgon och tanka över allt jag har på datorn till imorgon, sedan får jag väl lösa datorproblemet på något jävla sätt. Kanske kan jag få farsan att köpa en på avbetalning så att jag sticka åt honom lite pengar varje månad; å andra sidan vet han ju att jag inte har några pengar så det skulle ju ändå vara han som får betala. Så det är ingen bra idé riktigt. Eller så får jag helt enkelt köpa en stulen bärbar PC från någon av mina hälande vänner. Det skulle också kunna gå. Det är inte sympatiskt, men det kan bli nödvändigt. Nöden har ingen lag.

Förresten går det bra för mig på mitt nya jobb. Det är en klubb så jag diskar mest ölglas. Det är ett sjukt enkelt jobb. Stressigt ibland, men å andra sidan pressar jag mig inte själv alltför hårt. När man kommer in i det är det rätt kul. Gästerna är ganska trevliga, förutom när de går runt och spyr på golvet eller spyr ner handfaten på toaletterna, eller gör dumma grejer som att slåss. I lördags hoppade förresten en kille som nyss fyllt arton fram och lyckades fånga min uppmärksamhet. Han var ganska berusad. Jag var tvungen att sätta mig ner och lyssna på vad han hade att säga: "Svenskalektioner ska vara svenskalektioner och engelskalektioner ska vara engelskalektioner! Eller hur?…" "Jo, jag håller med" svarade jag och gjorde en ansats till att resa mig upp. "Nej, du sitter kvar och lyssnar!" sa han och pressade tillbaka mig i soffan. Han var mycket gullig så jag kände inte för att slå ner honom. Sedan fortsatte han att prata om nödvändigheten i att svenskalektioner skulle ägnas åt svenska och inget annat. Antar att han gick på gymnasiet. – Ja, det händer väl inte så mycket egentligen. En del bartenders är tykna och andra mindre tykna. Det är som det brukar vara. Jag gör mitt jobb och försöker vara trevlig mot gästerna. Brukar fantisera om att jag äger stället.

NYTT FÖRSÖK SOM DISKARE

Yeah! På fredag ska jag börja arbeta igen! The Man ringde idag. Från tio på kvällen till fem på morgonen antar jag att jag ska jobba. Nu gäller det att inte göra bort sig. Men jag vet ju hur en restaurangdiskmaskinen fungerar. Jag vet hur man sopar upp krossade glas. Jag vet hur man plockar glas. Så vad mer behöver jag kunna? Antagligen kommer första dagen vara rätt neurotisk, men det är väl varje första dag på ett nytt jobb. De får de ju ha förståelse för. Synd bara att jag inte kan gå på Johans fest. Det roliga är att E. jobbar på en restaurang så jag kan gå dit innan kneget börjar, snacka skit och ta en Jägermeister. Funderar verkligen på att plugga upp mina betyg i matematik. En professor i retorik som jag talade med menade att jag antagligen inte skulle ha några problem med det, men å andra sidan förstod han antagligen inte riktigt hur mycket jag hatar matematik. Jag får ångest av matematik, riktig ångest. Jag vill läsa böcker, jag vill skriva böcker, jag vill tala om litteratur och estetik och konst – jag vill verkligen inte lösa matematiska uppgifter. Men det är klart, vill jag studera retorik på riktigt, ja, då måste jag få betyg i dessa pissämnen. Det är som det är. Hur som helst skall jag ta ett snack med någon om det.

EN CANDIDE FÖR VÅR TID

Min tillvaro är mycket intressant just nu. Människor i min bekantskapskrets omskrivs i tidningar och skriver i tidningar. Och bekanta till bekanta censureras för sina radikala åsikters skull. De passar inte in i den liberala mallen. De representerar inte den "goda" bögen, den "goda" liberalen, socialdemokraten eller vänsterpartisten. Att se detta intellektuella klimat inifrån är mycket stimulerande och lärorikt, men på samma gång desillusionerande. Att litteratur inte bara handlar om estetik utan också – i förbluffande hög grad – om politik är uppenbart. Att separera politik och estetik tycks helt, helt omöjligt. På något vis älskar jag dessa små demokratiska katastrofer som kan uppstå i en intolerant sfär av unga och äldre intellektuella; maktstrukturer blir omedelbart uppenbara, det kulturella aktörernas dolda (politiska) agendor plötsligt uppenbara. Någon mysig och trevlig värld är helt enkelt inte kulturvärlden, tvärtom. De som företräder de goda kan likväl vara onda, och det som framstår som ont (i litteraturen) kan likväl vara gott (verkligt god litteratur). – Ibland vill jag verkligen bara bli en annan, en person som inte bryr sig om litteratur och politik. En person som kunde odla (cultiver) sin egen trädgård, som Candide. Men dessvärre går det ju inte. Och någon materiell trädgård kommer jag inte i närheten av i storstadens larm. Hur blir man oupplyst efter att ha blivit upplyst? Det går inte. När man avlagt sig sina onda handlingar och tagit på sig ljusets rustning och gått från natt till dag (he-he), hur skall man då kunna krypa åter in i mörkret? Det går ju inte. Om man befinner sig på den litterära arenan, om än i marginalen, ja, då får man vara beredd på att få fiender och allierade. Det är inte bara ofrånkomligt, det är nödvändigt. Att inte vara politisk, ja, det kan man vara, men då får man hålla för öronen, ögonen, munnen. För mig är det omöjligt. Som jag ser det kommer detta inte att göra mig lyckligare, jag tror inte att politik gör någon lycklig, men det kommer i alla fall att ge mig en möjlighet att på ett klarsynt sätt analysera det som jag annars skulle stå förvirrad och osäker inför.

ETT PAR DAGAR PASSERAR I DEN POSTMODERNA VÄRLDEN

I fredags festade jag en del. Framstod som galen inför en teolog och en estetikprofessor. Jag menade att man måste återerövra retoriken från socialliberalerna, mer eller mindre. Jag var lysande, men galen. En mycket vacker flicka menade att ett par i hörnet av lokalen ville ha gruppsex med mig. "Detta kan jag i och för sig förstå, men det intresserar mig inte" var mitt välfunna svar. På Nef spelades skitmusik, jag gick runt och försökte hitta någon kamrat men hittade ingen. Så jag gick tillbaka till festen där K. befann sig. Av en händelse hamnade jag på ett galleri där TTA-Henning satt. Han var väldigt trevligt, bjöd på öl och signerade ett ex av den senaste plattan. Sedan gick jag hem. Nästa dag sa jag att jag hatade kapitalismen i en paneldebatt. Därmed har jag stämplat mig själv som vänsterradikal för all framtid. Men å andra sidan var det nog bra. (Jag sa förresten också att det kapitalistiska samhället skapade oandliga människor.) Trots allt har jag nu fått kontakt med en kille som skriver en avhandling om Houellebecq. Att framstå som vänsterradikal offentligt är också ganska skönt, det är som att komma ut från garderoben på något vis. Förhoppningsvis får jag det där jävla jobbet på restaurangen. Annars funderar jag nästan på att begå självmord alternativt lägga in mig på sinnesjukhus. Jag är så jävla trött på ekonomiska bekymmer. På den här skiten rent ut sagt. Nu skall jag söka jobb på ett antal PR-byråer. Det kan falla i god jord. Måste ta kontakt med min syster som är branchen. Jag har inte talat med henne på länge.

EFTER ETT TAG HATAR MAN JU ÄNDÅ ALLT

Flickorna skrattar, jag skrattar. Mingel. Jag pratar om naturen. Jag säger att det är en katastrof att så många djur skall utrotas, men att det inte har sjunkit ner för människor än. Folk befinner sig i något slags förnekande stadium. De flesta jag talar med rycker mer eller mindre på axlarna, eller sitter och stirrar tomt framför sig. Jag borde säga att det handlar om ett rent andligt problem, men jag tror inte att det går hem, så jag säger inte att det är ett andligt problem, men jag tror å andra sidan: ja, det här med att så många djur skall utrotas, det kommer att bli ett andligt problem… men vid närmare eftertanke. Kanske kommer det inte alls bli så. De flesta människor är rätt cyniska, de flesta människor vänjer sig vid vad som helst. De flesta sörjer inte dessa djurarter, i alla fall inte speciellt mycket. Och faktum är ju att jag själv känner mig lite som en hycklare när jag påtalar hur allvarligt det här är. "Egentligen handlar det om en katastrof" säger jag, men frågan är om jag verkligen tror mig själv. Som om jag egentligen tänker på dessa saker.

Blev rätt full igår. För full antagligen. Jag försökte vara trevlig mot en tjej och kände hur det blev fel på något sätt. Bjöd henne på en öl. I och för sig är hon ganska speciell så vad fan. Skit samma. Ibland blir tjejer lite macho (fast på ett tjejsätt) tillsammans med vissa kompisar. Jag vet inte om det finns något ord för det, för "grabbiga" går det ju inte att säga att de är. Hur som helst är uppenbart att något typ av fenomen ändå existerar. Nu slår det mig förresten att jag antagligen var lite påträngande. De hade ju sin tjejkväll eller något liknande.

När jag kom hem somnade jag, tror jag, relativt omedelbart. Känner att jag börjar bli gammal. Känner mig rätt knäckt efter att ha druckit. I fredags vet jag inte hur många öl jag drog i mig, men det var förvisso en del, och var rätt taskig hela helgen sen. Sov bort hela lördagen. Började vakna till på söndagskväll först. Tillvaron. Den känns så mörk.

Hur som helst skall jag börjar jobba som disknisse på ett annat hak nu. Vet inte om jag kommer att bli ansedd som en Walraffare även där, men förhoppningsvis inte. Måste tona ner min bildning antar jag. Vara lite mer av en vanlig grabb. Det kommer att bli festligt tror jag, mycket festligt. Jag avskyr att behöva slita, men det är ändå något man måste i det här nyliberala, marknadsekonomiska, individualistiska och materialistiska samhället. Jag skulle verkligen behöva semester, jag har skrivit det förr, men jag har aldrig menat det så mycket som nu. Min tillvaro tycks mig alltmer absurd, trots att den egentligen inte är det. Antar att jag börjar hata att bo själv. Skulle nästan vilja ha ett normalt medelklassliv. Å andra sidan skulle jag hata det innerligt efter ett tag. Efter ett tag hatar man ju ändå allt.

DEKADENT HELG!

Hade en ganska dekadent helg faktiskt. Började dricka vid fyratiden, spelade biljard, gick till en krog, gick på klubb, dansade i timmar, följde med en grupp andra generationens invandrare till Biskopsgården. Gjorde en del småsnuskiga grejer. Vaknade. Gick hem. Var bakfull i två dagar. Vet inte hur jag skall komma tillbaka i vardagen igen. – Igår såg jag förresten en ovanligt bra film med Jack Nicholson, Diane Keaton och Keanu Reeves, Something's gotta give (2003). Den var som en Woody Allen-film. Jag blev faktiskt imponerad. Jag satt och småskrattade hela tiden. Mysigt. Rika amerikaner är verkligen neurotiska på ett charmigt sätt, det blir en del av deras sex appeal på något sätt. – Ja, idag ska jag nog gå till AF. Sedan ska jag hämta min dator som jag lämnade på en krog (i tryggt förvar), sedan… ja, jag måste nog ta en öl någonstans. Tänka igenom mitt liv. Funderar på att läsa De skamlösa av Sisela Lindblom. Jag har att den inte är superbra men att den påminner lite om det som Houellebecq skriver, så jag måste naturligtvis läsa den. Baksidestexten:

Tito och Nathalie jobbar tillsammans på en damtidningsredaktion. Två moderna och skamlösa unga kvinnor, väninnor men utan överdriven lojalitet.


Nathalie drömmer om att producera porrfilmer med kvinnor i de ledande rollerna. Hon har också planer på att rädda en eskorttjej från misären i öst, och ge henne en roll i sin film.

Tito är besatt av drömmen om sitt bröllop och när hon träffar Erik, som är nybakad advokat från en fin familj, får hon äntligen möjlighet att förverkliga sitt projekt.

Erik är upptagen med att göra Tito till sin drömkvinna, men hans första kärlek – som inte alls passade in i hans mall för hur en kvinna ska bete sig – dyker hela tiden upp i hans medvetande och stör honom.

De skamlösa är en skrämmande realistisk skildring av gränslös självupptagenhet, kärlekens kommersialisering och sexlivets globalisering.

ROBOTAR!

Ångest (och realångest) som vanligt. Men kanske kan jag få jobb på en annan krog, om jag drar i rätt trådar. En krökare som jag känner skulle ha några kontakter på ett i och för sig tvärsexuellt ställe. Tusen skall komma in från tidningen jag skriver för, och det är ju bra. Verkar som de gillar mig där. Men fan, jag skulle verkligen behöva mer stål. Grejen med journalistbranchen är förresten att den håller på att "proletäriseras". Ett fåtal journalister tjänar skitbra, stjärnjournalister, men resten tjänar allt sämre och sämre. Så är det genomgående som jag har förstått det, framför allt för frilansare och halv- och deltidsanställda. Vad det hela slutar? Ja, vem vet. Hur som helst är det inte det bästa karriärvalet jag kan göra, men jag vill ändå tjäna en slant och – framför allt – lära mig nya grejer. Och att intervjua människor är fan inte tråkigt. Samtidigt ägnar jag mig åt research för mitt robotföretag (allvar; je suis un expert!). Idag gick jag till Biomedicinska biblioteket vid Sahlgrenska och kopierade upp Bill Gates artikel A Robot in Every Home i februarinumret av Scientific American. Det kommer som en skänk från ovan. Han skriver att marknaden inom några år kommer att omsätta 50 miljarder dollar istället för de 5 miljarder dollar som den omsätter nu. Han jämför det tillstånd som robotbranchen befinner sig i idag med det tillstånd som PC-branchen befann sig i innan han och Paul Allen började konstruera mjukvaran som skulle leda till persondatorns framgångar. Man kan säga vad man vill om Gates och Microsoft. Men denna artikel av Gates om robotarnas framtid är helt enkelt rätt viktig. 2004 satte han Tandy Trower, en medlem av hans stategiska personal sedan 25 år tillbaka, på att samla in fakta i "the robotics community". Som vi sett med ASIMO är hårdvaran för humanoida robotar tämligen välutvecklad. Nu är det mjukvaran som måste fixas. Med tanke på att Gates verkar så intresserad som han är, ja, då kan vi också förvänta oss att saker kommer att ske snabbare än tidigare. Det behövs ett slags Microsoft BASIC för robotar helt enkelt, något som löser de problem som hårdvarutillverkarna inte nödvändigtvis är bra på. Allt detta är på väg. Och jag kommer att bli en mycket rik man. Jag antar att det bara är jag som kan det här i Sverige. Förutom de som arbetar med robotar givetvis. Grejen är väl att det positiva för mig är att jag kan sälja dessa robotar genom en mängd strategier som jag av naturliga skäl inte kan avslöja för någon.

FUCKING ARBETSLÖSHET!

Fan, verkar inte som den där förbannade krogen är så värt intresserad av att anställa mig. Antagligen gav jag väl intrycket att kanske inte vilja jobba där speciellt länge. Jag vet inte. Det är svårt att låtsas att man bara är en vanlig tjomme om som jag inte är en vanlig tjomme. Vet inte vad jag ska göra. Måste söka fler jobb. Ångest! Men Morgan, som jag kallar honom, skulle höra av sig imorgon eller övermorgon. Bra. Ja, egentligen är det bra, för då kan jag arbeta med mina intervjuer istället. Som i och för sig bara inbringar en tusing. Men what the hell… jävla kapitalistsamhälle! Hur ska man överleva egentligen. På måndag funderar jag på att gå till AF. Något måste jag göra.

Förresten, grym artikel om robotar inom den amerikanska militären här från Washington Post!

No less an authority than Bill Gates, in a recent Scientific American article titled "A Robot in Every Home," announces that the next big technological wave sweeping the world is robots. He compares their rise to the PC revolution he helped lead.

The bot world "reminds me so much of that time when Paul Allen and I looked at the convergence of new technologies and dreamed of the day when a computer would be on every desk and in every home," he writes. "Robotic devices will become a nearly ubiquitous part of our day-to-day lives." He describes a world "when the PC will get up off the desktop and allow us to see, hear, touch and manipulate objects in places where we are not physically present" -- from planting crops, to allowing doctors to treat distant patients, to providing care for children and the elderly.

That world is arriving fast. The 2 million personal bots in use around the world in 2004 are expected to grow to 7 million next year. The South Korean Ministry of Information and Communication hopes to put a bot in every home there within six years.

Joseph W. Dyer, the retired three-star admiral who heads iRobot's government and industrial division, says, "The androids in the movie 'I, Robot,' who are projected to exist in 2030? We think that timeline is about right."

Most bots won't look semi-human, like C-3PO. Nonetheless, Gates says, "they could have just as profound an impact on the way we work, communicate, learn and entertain ourselves as the PC has had over the past 30 years."

Perhaps those days have already arrived.

Fan, intervjun blev ganska bra, förutom att jag råkade fråga en kvinna: "Var har du gått någonstans?" som om jag ville ha reda på vilken utbildning hon hade, vilket var ganska ointressant i sammanhanget, lite generande för oss båda. Men jag oformulerade mig snabbt: "Vad har du för bakgrund?" Det slog mig också att folk som intervjuas verkligen tycker om det. Speciellt när fotografen kom sken intervjuobjekten verkligen upp, fånade sig framför kameran. Kanske hade jag gjort detsamma. Jag kände mig också väldigt väl till mods får jag väl säga. Jag fantiserade om att jag befann mig i New York och arbetade för New York Times eller något likande, TIME eller LIFE. Jag kan nog vänja mig vid den här rollen. Imorgon skall jag göra ännu en intervju. Shit, jag är journalist. Fick låna en Olympus Digital Voice Recorder VN-1100 på redaktionen. När jag blir tät ska jag skaffa en egen. My werry own digital voice recorder.