REBEL COMMANDER

THE BEST WAY TO DRINK IS ALONE – – – Har inte sovit en blund på jag vet inte hur länge. Fördrack mig på kaffe igår. Under dagen var jag helt hög av ilska över vårt senmoderna skitsamhälle. Det enda som håller mig upprätt är vissa filmer, som den amerikanska lättviktaren The Rookie (2002) med Dennis Quaid i huvudrollen. Handlar om baseball och baseras på en sann historia. Dennis Quaides karaktär kan kasta bollar som rör sig i 155 kilometer i timmen. Helt otroligt. Typ fem kan kasta så snabba bollar i världen eller åtminstone i USA. Jag skall inte berätta hur det slutar. Hur som helst en helt lycklig och oneurotisk film som jag såg häromdan. En feel good film som bara amerikaner kan göra. Jag skall inte förneka att jag grät en smula, eller snarare: Jag fällde ett par tårar – det var så fint! (Det var ungefär en lika rörande film som October Sky från 1999, också benämnd som Rocket Boy (europeisk titel kanske). Plot outline: The true story of Homer Hickam, a coal miner's son who was inspired by the first Sputnik launch to take up rocketry against his father's wishes. En helt underbar film. Med Jake Gyllenhaal som sonen och Chris Cooper som fadern. Sentimentalt, gripande, vackert.) Dennis Quaide har jag förresten tyckt om ända sedan jag såg Great Balls of Fire! någon gång under tidigt 90-tal. Och han var dödligt bra i Savior (1998) som främlingslegionär i krigets Bosnien. Det förvånar mig att han inte fick en Oscar för den rollen. Det är en riktig bra film. Att jämföra The Rookie med den är som att jämföra Astrid Lindgren med Strindberg, därför gör jag givetvis inte det. Vad jag vill är att måla upp Dennis Quaides oerhörda bredd. Det räcker med att han stirrar in i kameran och jag känner en 100% sympati för honom. Men så har han också varit ihop med Meg Ryan. – – – Har förresten dragit ut antennsladden till teven. Har bestämt mig för att inte se mer på teve på ett tag. Måste få saker gjorda. Kan inte förstöra mig själv med filmer. Inte ens bra filmer. Det är som en drog. Att dra ut antennsladden är ungefär som att hälla ut sina flaskor med sprit i diskhon – om man nu har sådana problem. En gång hällde jag ut en hel flaska Chivas Regal. Jag kunde inte dricka den. Det slog mig först senare att jag hade kunnat ge bort flaskan till någon. I och för sig var den öppnad. Jag hade försökt dricka lite, gick inte. Den kostade flera hundra kronor. Jag var mest för Bacardi Lemon och Cola som jag fick höra var en bögdrink. Men jag är fortfarande mest för Bacardi Lemon och Cola. Ja, det var hur som helst flera år sedan nu. 2000 kanske 2001. Jag var tjugo år och bodde på ett vandrarhem på Andra Lång - i månader. – – – Idag lämnade jag förresten in mitt brev till min handläggare på Soc. Njuter av det faktum att hans chef skall läsa det jag skriver om honom. Jag skakade av vrede när jag skrev brevet. Jag hoppas att han tar åt sig den jävla paragrafryttaren. Hela den här episoden – som ännu inte är över – har verkligen fått mig att fundera på samhället. Det är så mycket som är åt helvete. Men vad fan skall man göra. Det är som det är. Personligen lovar jag att försöka behandla människor som jag själv vill bli behandlad. Kan se framför mig hur hans chef talar med honom en smula. Ställer lite frågor kring varför vederbörande (jag) kunnat bli så upprörd. Då får han stå där och förklara sig. Naturligtvis kommer han säga: "Jag förklarade bara vilka regler vi har här, bla, bla, bla, bla." Ja, tänker jag mig att chefen säger, men vi måste ju också ha en viss känsla och empati för de som kommer hit... osv., osv. Detta kommer säkert inte att utspela sig i och för sig, men det vore ändå fint om det gjorde det. – – – Har beslutat mig för att skriva den första vettiga essän som någonsin skrivits om Charles Bukowski. Skall lägga ut den på min blogg när den är klar. Jag har klagat på detta tidigare (utan att ha riktigt täckning för det), men allt jag läst om Bukowski har varit riktiga lågvattenmärken. Och det är kanske självklart. Det han har skrivit berättar ju i stort sett allt om hans liv! Men jag tänker skriva den slutgiltiga essän om honom. Den som kommer att refereras till i all framtid. Så får det bli. Det är ju inte som att jag saknar sakkunskapen. Visst måste jag läsa all den skit som skrivits om honom, men det skall i och för sig bli mig ett nöje, jag har ju läst allt av honom, nästan åtminstone. Det rör sig om många, många diktsamlingar, och kanske ett tiotal böcker/romaner? Hur som helst. It has to be done.