MASKROSBARN, MOI?
Vet inte, antar att jag är psykiskt instabil, men det är ju inte så konstigt. Om man läser tidningarna varje dag, som jag gör, rätt tvångsmässigt, så förstår man att det är något fel på vår värld. Igår drack jag en Carlsberg SORT GULD (5,5 %, 50 cl) och däckade mer eller mindre. Efter EN öl. Drog den obehagliga slutsatsen att detta berodde på att jag väger alltför lite. Och idag på morgonen, runt 06.00, drack jag de två resterande som fanns i kylen. Skrev ett brev till Anders i Paris. Förklarade hur genial jag kände mig. Hur jag inte tvekade längre, inte på någonting. Jag var, tyckte jag, den största poeten i världen, alltså STÖRST I VÄRLDEN. Det tycker jag fortfarande. Jag menar, jag skriver inte sådant som jag inte tycker, sådant som jag inte tror är rätt. Hur som helst kom jag efter en stund att tänka på min barndom, på min fina svensklärare i högstadiet, på min fina svensklärare på gymnasiet, – alla dessa människor som stött mig – på en mängd grejer som jag plötsligt kommer ihåg nu när jag arbetar med en så kallad ’ungdomsroman’, och jag började gråta. Jag grät i ungefär en halvtimma. Det var helt fantastiskt. Jag hade lika gärna kunnat bli en knarkare tänkte jag - kokain är förbluffande vanligt bland till exempel idrottare - men jag blev ett geni. Tackade Gud för detta. Men finns verkligen Gud? Jag tackade någonting hur som helst med bläck på papper och grät verkligen av tacksamhet. - Ja, nu vet jag ju att man kanske inte bör sitta klockan 06.00 på morgonen och dricka Carlsberg, men skit samma. Det var helt nödvändigt. Efter en stund återhämtade jag mig en smula. Naturligtvis var jag en smula berusad efter en liter öl, men det handlade inte om det; allt jag känt den senaste tiden, all den här oron, var tvungen att komma ur mig på något vis, i tårarnas form. Och att framkalla tårar, som inte känns som krodiltårar, när man är helt, helt nykter - ja, det är nästan omöjligt, åtminstone för mig. När man är nykter, vilket jag måste poängtera att jag verkligen är för det mesta, nu, ja, hela tiden i princip, så är det är det inte hjärtat och inälvorna som talar, det är nåt annat, den vuxna mannen och hans hänsynslöshet.
2 kommentarer:
En vänn till mig blev på kör precis bakom mig av en annan cyklist (som var berusad och cyklade åt fel håll). Under kanske en till två minuter var jag fullständigt utanför min kropp, jag sprang ikapp den andra cyklisten och drog av honom från cykeln och tvingade tillbaka honom för att be om ursäkt. Det var inte för an han hade bett om ursäkt och gått där ifrån som jag blev mig själv igen... det är märkligt och härligt när kroppen tar över, ens tankar och ens reson är som bortblåsta, man handlar bara på instinkt, otroligt befriande. Ända gången man är helt fri. Som de första minuterna av gråt som du upplevde.
Ja. Det var en sån grej. Oerhört befriande. Som frälsning. Det var helt okontrollerat. Jag bröt ihop. Men man måste göra det ibland. Bryta ihop och gå vidare. - - - Det lätt obehagliga med det hela var kanske att jag samtidigt såg framför mig hur jag satt i ett soffprogram och grät inför hundratusentals tittare och talade om mitt liv. Men det speciella med denna fantasi var att jag var totalt medveten om att den var storhetsvansinnig och att jag var det. - På sätt och vis var det som meditation. Jag var helt medveten om ALLT. Kunde bara gilla läget.
Skicka en kommentar