THE .45 GOVERMENT MODEL PISTOL
M1911, TOM HANKS, POESI, ETC. – – – Vet inte vad jag ska säga. Drömde märkliga drömmar inatt - eller i morse egentligen -, men jag har redan förträngt dem. Tidningsutdelandet börjar gå mig på nerverna. Det börjar bli kallare ute. Är inte sommar längre. Att kombinera plugget med det här skitjobbet är å andra sidan inte så svårt. Behöver ju inte gå på alla lektioner. Idag sitter vi och arbetar med hemsidor. Känns som om jag är arbetslös och går på någon slags meninglös kurs. Men å andra sidan är det väl bra antar jag. (Kan inte njuta av att snusa längre förresten. Ändå är jag dödligt beroende. Övertrasserar mitt konto och får ut en hundring. Går raka vägen och köper en dosa.) Ser inte så mycket på teve. Skulle komma något bra ikväll dock. En film som jag redan sett men som jag skulle kunna tänka mig att se om, Road to Perdition (2002). Har för mig att den var ganska bra när jag hyrde den förra sommaren. Jude Law spelar en ovanligt ful karaktär. Har för mig att Tom Hanks har en Browning i filmen, och en gammaldags kulspruta. Irriterar mig över att de inte listar vapnen på Wikipedia. Jag har alltid haft någon slags sjukt intresse för just Brownings. Det är pistoler av det märket som Bruce Willis använder i Last Man Standing (1996). Vet att jag är pervers när det gäller det här. Men en M1911 eller en Colt. 45 är själva arketypen för en automatpistol. Jag har vissa fantasier om att åka till USA och köpa en. Skjuta på tomflaskor vid någon landsväg. Jag är verkligen förstörd av amerikansk populärkultur. Här kan man se hur mycket den använts på film. Det är alltså inte bara jag som uppmärksammat att vapnet är ganska photo genic, och om jag skall vara ärlig - och fortsätta den här perversa monologen - måste jag konstatera att Colt. 45:an är tidlöst. Det är ett vapen som används av Schwarzenegger i The Terminator (1984), men också av John Travolta i Pulp Fiction (1994). Gud, det är något fel på mig - antar jag. – – – Skall förresten börja göra musik igen. Har skrivit tre låttexter som jag tror på. Måste bara hålla det så basic som möjligt. Fösöker bland annat göra en låt om killarna som sköt sig fram i korridorerna på Columbine College eller var det High School? Kommer faktiskt på de bästa raderna när jag håller på att somna. Skriver om en skola. "The first stone was layed (?) / when men died young / an’ boys did not weep / an’ you still tremble, tremble in your sleep / I know this yard’s like a prison yard" etc. Skall hålla på så i evigheter. Egentligen banal jämförelser med ett fängelse och en skola. (Det jag alltid känt varit för banalt att uttrycka på svenska känns på något vis rätt - eller i alla fall inte fel – att uttrycka i engelska enkla verser). Känner mig som Bob Dylan. Älskar litterära texter, men jag vet att det inte nödvändigtvis blir bra med alltför litterära texter. Man måste hålla sig jävligt kort. Det är bättre att lyssnaren inte förstår vad det handlar om egentligen. Då kan låten handla om vad som helst nästan, eller snarare: lyssnaren kan interpretera den som han vill, "lägga in" det han vill i låten, identifiera sig med den, blir inte lika styrt i sitt tolkande. Det är samma förhållande som gäller för poesi förresten. Poesi som styr läsaren alltför mycket - den poesin är helt enkelt inte alltför bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar