REBEL COMMANDER

MÄSTERVERKENS TID ÄR INTE ÖVER (ÄN)

GÅRDAGEN VAR RÄTT FIN. Först läste jag ungefär halva Alicia Erians Towelhead (2005) och sedan såg jag Hong Kong-rullen Infernal Affairs (2002). Den var rätt bra. Totalt osentimental. Det kommer väl i och för sig sluta med att jag ändå lånar The Departed när den kommer på DVD, men jag har en känsla av den ändå suger ganska friskt, DiCaprio har aldrig övertygat som en brutal kille direkt, och Matt Damon – jag skulle slå honom med ett bälte om någon betalade mig, men jag skulle inte njuta av det, absolut inte. Scorsese… vad har hänt? Å andra sidan: Har inte Scorsese alltid varit ojämn? Är inte alla regissörer som får göra en stor mängd filmer ojämna? Han kommer aldrig göra en film som Raging Bull igen, så är det, men har man gjort den Raging Bull och Taxi Driver och Cape Fear har man evig respekt i mina ögon. – – – Towelhead var en överraskande brutal bok förresten. En trettonårig flicka som läste Playboy och onanerar, hittar på grejer, den ena sjuka grejen efter den andra. Vet inte ens om jag kan med att säga att den är bra, men den är välskriven. Erian skriver inte något överflödligt, inte ett enda ord. Det är bara scen på scen på scen. Som en 20mm M16 Vulcan. Ingen nåd. På något vis är den för plågsam. Det gör lite ont att läsa den. Man känner med den stackars flickan.

Snackade med en kille på min praktik häromdan förresten. Berättade det som S.L. sa mig när jag talade med honom om Tarkovskij: "Du vet väl att sådana filmer inte kan göras i Sverige va?" På senare tid har det ju slagit mig att det är sant. En viss typ av film kan inte göras i Sverige (längre). Och det är jävligt synd. Tarkovskij kunde göra filmer i Sovjetunionen, men om någon – i Sverige – idag ens skulle komma på tanken att göra en film med ens en liknande konstnärlig nivå så skulle detta vara helt jävla omöjligt. Vad beror det på? Resonerade kring detta en stund. Så som jag ser det handlar det om att man i Sverige aldrig skulle ha en sådan tilltro till en enskild människa att man låter hans vision vara den som gäller. Detta på grund av någon slags förment tanke om demokrati. Det trista är att det är så. Producenterna är de som bestämmer vilka filmer som skall göras i Sverige. Därav en serie skitfilmer. Problemet är att svenska filmer inte blir inbjudna till de bästa festivalerna längre, de håller helt enkelt inte tillräckligt hög kvalitet. Jag har alltid sagt att vi inte kan konkurrera med USA, men det är ju självklart. Vi kan inte konkurrera med Hollywood – det är det få som kan. Men problemet är att vi inte kan konkurrera med någon! Ta bara Internal Affairs. Det är en actionfilm och jag säger inte att jag tycker att den är skitbra, däremot är den underhållande rakt igenom, och man skulle aldrig, aldrig, kunna göra något liknande här. Och om inte Roy Andersson själv hade finansierat sin film hade den aldrig någonsin blivit gjord. – Mästerverkens tid är knappast över, det är inte det jag menar, men det kommer att bli allt svårare att göra dem i det här landet. – – – I grund och botten hänger det här också ihop med det auktoritetsförakt som finns här i Sverige. I konstnärliga kretsar har man ingen respekt för att någon de facto är mycket, mycket bättre än en själv. Man acceptera elitism när det kommer till sport, alla fattar att de inte betrakta Ronaldo som annat än en jävligt bra fotbollspelare, man kan inte låtsas att han är dålig, men när det kommer till konst är det få som vill acceptera att det finns saker som de kanske inte förstår för att de helt enkelt inte läst lika jävla mycket som till exempel undertecknad. Och i grund och botten är det ganska obehagligt. Man accepterar kroppslig och fysisk överlägsenhet, någon är helt enkelt bättre på boxning än alla andra, och han blir världsmästare, det är jävligt konkret. Men när det kommer till konst säger man att det handlar om smak, att smaken är delad. Inget kan vara mindre sant. Sånger från andra våningen är inte bra bara för att jag tycker det, det är en fantastisk film.