REBEL COMMANDER

SE HAPPY FEET OCH SEDAN SLÅ MED ETT SKÄRP

Fan, ingen kommenterar mina inlägg längre, men jag antar att jag får skylla mig själv. (Jag skrev bättre när jag svalt och mådde kass, så är det bara.) Hur som helst har jag ställt om dygnet igen. I min säng ligger 20 böcker. Jag har inget liv egentligen. Häromdan läste jag en hel bok om genetik. Det kändes galet. Min iBook är fortfarande störig, måste fixa en ny. Skriver på en över fem år gammal laptop, men den funkar ganska bra. Bokstäverna på tangenterna är helt, alltså HELT, nedslitna av skrivande. Jag antar att jag skrivit kanske 5 miljoner tecken på det tangentbordet, nej, det räcker fan inte.

Häromdan såg två filmer, Nacho nånting med Jack Black, Nacho Libre. Den var rätt hopplös. Sedan såg jag C.R.A.Z.Y. som var lite bättre faktiskt, eller mycket bättre om jag skall vara ärlig, men jag tror aldrig jag kommer förstå David Bowie riktigt. – – – Sökte ett jobb på SVT Drama Väst som jag antagligen inte kommer att få. De har i alla fall inte ringt mig. Ja, det är som det är. Vet ändå inte om jag skulle vilja arbeta med barn- och ungdomsproduktioner. Å andra sidan vore det kul att ha ett eget barnprogram, vara utklädd till ett fabeldjur och vara lite tjackad.

Mitt styrketränande börjar ge resultat. Början få en antydan till vadmuskler. Det är kul. Min nya fetisch är boxardojor, men jag antar att det inte går att bära sådana till vardags. Det vore sjukt om jag köpte ett par och bara gick runt med dem hemma! He-he. Måste ju träna mina ben om jag inte skall se helt asymmetrisk ut. Så är det ju bara. Funderar på om jag kanske inte måste börja träna på gym ändå. Hur kan man annars träna sina ben? – Försöker att äta ordentligt ändå. Äter en del ägg. Hade ju en fundering på att börja träna boxning för ett tag sedan, men nu vet jag inte längre, känner mig för gammal. Å andra sidan är ju Åsa Sandell 40 år. Så, ja, det kanske aldrig är försent. Men som jag läste i G-P idag (att en New York-tränare sagt): "Ingen som börjar boxas är lycklig." Det är säkert sant. Men rimligtvis lär det väl finnas fler olyckliga människor som inte boxas än det finns olyckliga boxare. – – – Funderar på det Leo skrev om känslor på sin blogg. Ibland undrar jag om jag har normala känslor. Häromdan skrattade jag rått åt en bok om en hemska övergrepp. Jag uppfattade det som ett skämt. Nästa dag skrev en kvinna sensibelt - men en smula äcklande - om boken på GP:s kultursidor. Ja, jag vet inte om det säger något om mig egentligen. Jag är väldigt svårflörtad antar jag. Ja, jag skulle vilja komma bort lite. Vädret är sjukt här, men det verkar ju sjukt överallt. Såg en bild på en New York-ekorre häromdan. Den höll en nöt i solskenet. Det var 21 grader där. Funderar på mitt liv som kritiker. Hatade jag inte kritiker när jag var i tonåren? Hatar jag inte fortfarande kritiker? Jo, en smula. Jag ville i alla fall inte bli kritiker. - Ringer och ber en bekant att recensera en dansk poet. Det känns bra. En slags makt. - Men vad ville jag bli då? Egentligen ville jag bli Ingmar Bergman, Ingmar Bergman eller Strindberg. Ja, men det kan man ju inte bli. Poet? Just nu hatar jag alla poeter som finns, och på sätt och vis skriver jag en poesi som liksom ringaktar alla poeter, mig själv också. Skrev en dikt, tillexempel, om hur jag vill gå och se Happy Feet med en viss person och sedan slå honom med ett skärp. Jag tror inte det är den bästa dikt jag skrivit, men antagligen en av de bästa. Jag menar om jag hade varit lite mer störd än vad jag är hade jag sett mig själv som banbrytande.

När jag kommer hem skall jag läsa Bukowski, för jag är så jävla deprimerad. Hade jag råd hade jag köpt öl och supit ner mig. Det skulle i och för sig räcka med 4 folköl. Känslan hade infunnit sig, jag hade kanske fallit i gråt.