STEPHEN KING'S PENNY DREADFULS
Vaknar dödligt snuvig som vanligt. Äter Ritz Crackers till frukost (dekadent författarliv) och dricker kaffe. Beger mig av till kontoret med Ramones Beat On The Brat i iPoden, ingen är där, jobbigt, sätter mig och skriver det här: Läser Stephen Kings On Writing: A Memoir of the Craft (2000). Folk har pratat om den, menat att den är riktigt bra. Grejen är ju den att Stephen King har börjat uppvärderas i den litterära världen, även bland intellektuella hånglare som jag själv. Detta beror antagligen på att man uppvärderat hela skräckgenren. Tror detta började på 1980-talet. Till exempel skrev Houellebecq tidigt en essä om H.P. Lovecraft. Lovecraft var en sinnessjuk rasistisk person som King skriver ganska roligt om i boken. Bland annat ger han lite exempel på hur dålig Lovecraft var på dialoger. Ja, King har uppvärderats. Till exempel finns han med i den litteraturvetenskapliga serien Modern Critical Views som ingen mindre än professorn Harold Bloom är redaktör för, där är han i ganska gott sällskap kan man säga, för de andra författarna som avhandlas i serien är bl.a. Strindberg, Camus, Joyce Carol Oates (som jag i och för sig inte tror är så jävla bra), Rimbaud och Platon, etc. Men å andra sidan har Bloom sagt följande om King:"He is a man who writes what used to be called penny dreadfuls. That they could believe that there is any literary value there or any aesthetic accomplishment or signs of an inventive human intelligence is simply a testimony to their own idiocy." Dumbing down American readers.Hårda bud helt enkelt. Ändå kan man helt enkelt konstatera att King är någon som litteraturvetare faktiskt börjar skriva små avhandlingar om. Och det är väl okej ändå? Förutom On Writing har jag ju själv inte läst ett ord av King, eller jo, lite Cujo, men inte så mycket mer. Däremot har jag ju fan sett det mesta som filmatiserats av honom. Och det är en del. Hur som helst tyckte jag att boken var överraskande bra, även om jag i och för sig visste att man inte skall använda så många adjektiv när man skriver. Det intressanta med boken var att läsa om Kings liv. Visar sig att han är en riktig arbetargrabb. Får helt enkelt en jävla sympati för honom. När jag läser det tänker jag: Ja, han förtjänar sina miljoner den killen. Fan, att behöva tvätta sjukhuslakan så länge som han gjorde, ja, fan, jag unnar mig hans jävla framgång! (Minns förresten hur jag köpte en av hans böcker till min syrra i födelsedagspresent när jag var i de yngre tonåren. Hon såg ut som hon hade svalt en citron! Ha-ha! Det var liksom en förolämpning, och då var ju ändå inte hon den mest litterära människan i världen på den tiden. Köpte jag den för att jävlas? Ja, det gjorde jag nog. Jag var en evil kid.) Det är alltså den självbiografiska delen av On Writing som är intressant, resten kunde åtminstone jag vara utan.
2 kommentarer:
Läste S King i min ungdom. Minns att han hade dom sämsta ideerna, typ en kamera med ett farligt monster som kom närmre för varje kort man tog och till slut hoppade ut ut kameran och började äta folk. Sedan tycker jag det är mystiskt att han tycker the Shining är den sämsta av filmatiseringarna när det egentligen förhåller sig tvärtom (det är den otvivelaktigt bästa), man undrar ju hur han är funtad. Har man sett The Mangler så förstår jag faktiskt inte hur någon tänkande människa kan tycka Shining e sämre.
Å andra sidan kan man väl inte vara normal och skräckförfattare samtidigt.
Man kan inte förvänta sig mycket av en man som sitter och lyssnar på Metallica, AC/DC och typ Marlyn Manson när han skriver, så är det bara. Dessutom skriver han i ON WRITING att han inte minns ett jävla dugg av hur han skrev CUJO. Han knarkade en hel del, eller snarare en jävla massa. Drack ett flak öl om dagen. Det är inte det att han är galen, hans smak är fucked up. Det är bara så.
Skicka en kommentar