REBEL COMMANDER

WE ARE NOT GOING TO DIGNIFY [THAT] WITH A RESPONSE

UTE OCH FIKADE MED J. IGÅR. På ett grekiskt ställe. Vi drack kaffe och käkade lite. J. dricker inte numera. Det är bra. Vi talade om vår rädsla för att bli "svennar", men det är nog ingen risk att någon av oss blir det. Man är alldeles för fucked up. Det finns något diffust hat som förhindrar en att bli en "normal" människa, men naturligtvis: några speciellt normala människor existerar inte riktigt. Ringde V. och snackade en stund. Han hade sett tio filmer på festivalen och satt och läste psykologi. Jag har inte sett en enda film på festivalen, men häromdan såg jag Thank You for Smoking (2006) på DVD. På något vis nåddes jag inte av filmens budskap riktigt, den är packad med underbara repliker, fantiserade om att bli en PR-kille flera dagar efteråt. Nick Taylor – tobakslobbyisten i filmen – verkade så jävla charmig. Och vem vill inte kunna snacka omkull vem som helst. (Tänker osökt på Leo.) Jag kan ju snacka, ja, då borde jag kunna bli en spin doctor. (Men Leo skulle passa ännu mer som det.) Vet inte varför jag inte klarar av att gå på filmfestivalen, men det kan antagligen bero på att jag avskyr filmmänniskor i allmänhet, de agerar lite som om de vore bättre människor – nej, det är fan en underdrift. De är översittare, de flesta av dem. Och hur fan kan man gå med rak rygg som svensk filmare (eller skådespelare) när allt som görs är skit? Den senaste svenska filmen jag såg var Sånger från andra våningen, man skulle få betala mig för att gå och se skiten som görs idag, men å andra sidan: jag har alltid hatad svensk film. Jag ser hellre en Hollywoodfilm än en "bra" svensk film. Jag vet vad jag får. Jag behöver inte lida. Taskig svensk film får mig att lida, jag kvider, det är outhärdligt. En pinsamt dålig amerikansk film innehåller å andra sidan, allt som oftast, några actionsekvenser som är värda att se. Jag brukade alltid gå på cocktailpartyn tidigare, men nu klarar jag fan inte av det. Det är nice med gratisvin och gratismat, men jag har aldrig varit med om något trevligt. Det roligaste jag har varit med om är nog när jag varit skitfull och snackat med Gunnar Bergdahl. Det är kul att inte vara någon och ändå låtsas som att man är det. En gång snackade jag till mig ett VIP-kort. Ja, som sagt, jag skulle nog kunna bli en Nick Taylor, men jag tror att man föds med det. Det vore hur som helst häftigt. "Kan man sälja tobak kan man sälja allt.