REBEL COMMANDER

I VÄNTAN PÅ GODOT

TVUNGEN ATT PANTA MIN IPOD. Imorse var min snusabstinens så stor att jag blev manisk, sinnesrubbad. Stod framför spegeln och plötsligt såg jag en smal hudfärgad grej i högra hörnet och blev livrädd, men det var bara min hand! Ja, det är sant, jag blev rädd för min egen hand. Vände upp och ner på lägenheten, samtidigt som jag städade den, på jakt efter mitt pass (har inget vanligt ID) för kunna panta min iPod Nano = snus. Det var helt enkelt nödvändigt, men jag gjorde tydligt för mannen bakom disken att jag bara ville ha ett par hundra och jag verkligen kommer att komma tillbaka för att lösa ut den så småningom, brydde mig inte om att radera min musik. Han var skittrevlig. Fick tre hundralappar och kände att världen log igen. Om jag inte fått pengar till snus idag hade jag varit tvungen att sova ut abstinensen och jag vet inte om jag hade klarat det. Problemet med abstinens är att det är omöjligt att få gjort något vettigt. Inser givetvis att jag måste sluta snusa. Inser också att jag verkligen borde skaffa ett ordentligt arbete, men jag känner verkligen inte för att bli en slav just nu. Jag tänker dra ut på det, verkligen dra ut på det.

Antar att jag den senaste tiden varit för deprimerad för att blogga. Börjar skämmas för att jag snackat skit om depressiva människor i tidigare inlägg. Ibland befinner man sig i en depression, ibland inte. Det är bara så. Å andra sidan skall jag inte påstå att jag varit så deprimerad. Av någon anledning tror jag inte att jag är kapabel att bli det längre. Kanske för att mitt skrivande verkligen har en terapeutisk funktion? Ja, jag utesluter inte att det kan vara så. Jag vågar inte riktigt tänka på hur mycket av min tid som jag lägger ner på att skriva och läsa, men jag antar att det handlar om ett mycket stort antal timmar i veckan. De senaste dagarna har jag också gått upp tidigt, suttit vid datorn hemma en stund, några timmar, fram till tolvtiden då jag gett mig av till "kontoret". Igår gjorde jag research, streamade I am Legend med Will Smith och halva Råttatoille. Den första filmen var ganska usel, den andra mycket välgjord, för välgjord för att jag skulle vara kapabel att se hela i så dassig bildkvalitet.

I måndags fick jag i alla fall sänt in mitt manuskript till min presumtiva förläggare. Bifogade med en grundlig redogörelse för mina revideringar och kände mig ganska storslagen. Kanske kommer jag att bli berömd? Vem vet. Risken är å andra sidan att de helt enkelt inte vill publicera mig eftersom jag inte drar mig för att skriva ganska radikala saker. När jag tänker efter skulle jag nog vilja påstå att jag, om jag blir publicerad av detta förlag, kommer att framstå som en av de mer radikala poeterna i Sverige, egentligen är jag en helt amerikansk poet och om jag skall vara ärlig kanske för amerikansk för att kunna bli populär i det här landet. För att bli något i USA måste man larma och göra sig till (mer än alla andra), men för att bli något i Sverige behöver man snarare dämpa sig själv, undertrycka sig, annars riskerar man att beskrivas som sinnessjuk. Det utrymme som ändå avsätts för galenskap känns i sig kontrollerat och mycket begränsat. Risken är väl att jag helt enkelt "skriker för högt", som Anders i Kvarteret Korpen. – Ja, om jag skall vara ärlig är jag jävligt nervös för att de ska backa, men även om de gör det måste jag gå vidare.