IDAG HAR JAG I STORT sett inte gjort någonting förutom att sitta framför datorn och läsa artiklar av Ola Larsmo. Vågar inte ens säga vilken musik jag lyssnar på numera. Jag känner mig stupid. Hur som helst har jag i alla fall läst ett stilistiskt perfekt blogginlägg idag på En bris av frisk luft, Stillhet i en tid av universell modulering om… ja, allt kan man väl säga? Känner att det finns ett tänkande i Sverige som antagligen inte är debilt. Problemet är att vi, i Sverige, tycks representera de sista människorna i så hög grad att det inte finns någon vilja att göra någonting överhuvudtaget; det finns ingen ilska, ingen aggressivitet som är tillräckligt stor för att något verkligen skall förändras i kontrollsamhället vi lever i. Bloggaren skriver: "Att avskärma sig från yttre distraktioner är inte lätt men man kommer att märka av hur stillheten mer och mer fyller upp oss med ett lugn" och "Saktfärdighet och passivitet blir vapen och sätt att dra sig undan de ultrasnabba formerna av kontroll". Men finns det något värre? Och är det inte den "sista människan" som egentligen talar här? En människa som inte vill ta någon risk, som bara söker bekvämlighet och trygghet; en produkt av socialdemokratin? Saktfärdighet och passivitet, lugn, ett individualistiskt motstånd, det är snarare (sinnes)tillstånd som ett kontrollsamhälle medvetet eftersträvar hos den intellektuella delen av befolkningen. Det är märkligt att det är så få som förstår det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Tack för kommentaren. Angående dina invändningar så är det en för stor problematik för att tas upp här i ett kommentarsfält, men jag siktar på att skriva något kring det snart på En bris.. Det får bara bli en kort kommentar nu. Vi är alla den sista människan. (Att tro att man är någon "högre" eller "ädlare" är suspekt i mina ögon.) Om det är sant att vi, i Sverige, är allt mer passiva så är vi inte passiva nog. Att passivitet passar som handen i handsken för kontrollsamhället är jag minst sagt tveksam till. Överallt och hela tiden manas vi ju till delaktighet, engagemang och, när det krävs, disciplinering. Är det inte hetsjakt på arbetslösa så är det nån annan grupp, och när vi sätter på tv:n på kvällen vill dom att vi ska rösta på allt möjligt farsartat. Passivitet, undandragande, måste vara den mest generella vapen som används idag - måhända enskilt, men knappast individualistiskt.
Om du inte säger vad du har lyssnat på så måste jag försöka räkna ut det; att tänka det musikaliskt mest förnedrande om vänner tär! Hedrar dig att du fortfarande anser musik stå för något, musiklyssnande har devalverats som identitetsmarkör. Är väl i nuläget jämförbart med gratistidningar.
När det kommer till att engagera sig för människan, eller samhället, så föreligger ett stort hinder. Problemet stavas halvapa. Människosläktet med andra ord. Vi är dumma i huvudet. Det är inget problem så länge man känner till det, och försöker göra något åt saken. Men det vill inte den stora majoriteten halvapor. Halvapan är rationell, att tillägna sig kunskap utöver den som krävs för att bibehålla sin position tar tid, är jobbigt och utmynnar sällan i belöningar. Kunskap bidrar heller inte till att göra en lycklig. Halvapans natur svarar bäst på lagom stora utmaningar. Stora hinder skapar ångest, små hinder tristess. Orkar inte knyta ihop säcken så jag nöjer mig med att citera en text som jag hittade när jag städade, och som jag en gång framgångsrikt rappade:
"Jag är här, passionerad som när, en pensionär talar besvär, SchackSchmuck - en visionär, med en hälsning om frälsning. Det enda jag begär - att ni lever som jag lär. Allt världsligt bara tär. Släng pengar i kuvert, adress: SchackSchmuck - monetär missionär"
ALZ
BRIS: Ja, naturligtvis är det nödvändigt att inte vara en slav under IDOL eller TV-SHOP eller något dylikt. Men för en person som passerat ett visst stadium i sin intellektuella och själsliga utvecklingshistoria är detta inget problem. Denna typ av passivitet är en självklarhet, åtminstone för mig. En total passivitet eller likgiltighet inför denna typ av tankekontroll ("DU skall vara intresserad av det banala; Big Brother och Angela Jolie är intressanta för DIG; du skall TÄNKA på detta") skulle innebära en frälsning för vissa människor om det hade kunnat ersättas av något nyttigare; sannare, godare, skönare. Den aktivitet som kontrollsamhället kräver är egentligen en konsumistisk aktivitet; ett ständigt - automatiskt - strävande efter självdomesticering genom "individualistisk" konsumtion som gör subjekten beroende av ett kapitalistiskt system, marknaden och dess gudar. Men även om detta är en febril - närmast neurotisk - aktivitet, en ständig jakt efter lycka, så är det ändå en del av den sociala integrering som syftar till att massan skall "begära sin egen underordning". Medlemmar i de övre klassernas skikt är förresten redan vaccinerade gentemot denna mer vulgära form av manipulation som du talar om. Att äcklas av Super Nanny och andra debila TV-program är en självklarhet om man tillhör, till exempel, en övre medelklass. Däremot kan ingen klasstillhörighet göra en immun mot kontrollsamhällets ideologi. Och vad är det för ideologi? En kapitalistisk ideologi. Den avsmak man känner inför en viss typ av kulturell produktion och inför vissa kulturella produkter är därför självklar - och, skulle jag vilja säga, i grunden baserad på vilken klass man tillhör, även om man i denna postmodernitetens tidevarm ogärna vill identifiera sig med sin klasstillhörighet eller ens låtsas om den. Att klasstillhörighet i någon mån är problematisk idag är en självklarhet emedan så mycket har förändrats i vår värld (på samma gång som kanske ingenting har förändrats i grunden).
AZL: Ett "vi" är alltid dumma i huvudet och kommer alltid att vara det. Du är det däremot inte, och antagligen inte jag heller. Om vi är dumma i huvudet spelar vi dumma i huvudet. Vi känner faktiskt inte till någonting som är intelligentare i universum än just den här halvapan som du talar om. - Men det är klart att man på något vis är kåt och imbecill också. Ja, det är väl alla?...
Ja, det är ju onekligen sant att människan är den mest intelligenta varelsen vi känner till - delfiner får ursäkta. Tanken på människan som universums härskare har alltid framstått som genuint rolig i mina ögon. He-Man med vänner hade väl också pretentioner på tronen, men den anabolatorsken till Gustav Vasa lyckades väl knappast med annat än att dominera enskilda lektillfällen i våra, de stackars 80-talisternas, liv (no August Strindberg).
Jag skulle dock vilja hävda att människoartens relativa intelligens snarare är ett bevis på svag konkurrens än på briljans. Eventuellt ägnar jag mig åt hädelse när jag rackar ner på arten som sådan. Människan är ju enligt bibeln Guds avbild. Konceptet "halvapa" är egentligen heller inte min syn på människan, utan ett indirekt hån. Vetenskapens brist på själ är monumental. Förstår inte varför man överhuvudtaget envisas med apkonceptet, egentligen är vi ju i princip bara en klump förädlat kol?
Det jag menade med min kommentar var förövrigt inte att tala om intelligens. Den är är ointressant då den nu en gång är given; det finns helt enkelt inte mycket att göra åt den i vuxen ålder. Det jag menade var att det stora problemet med samhället - och därmed med all aktivitet som rör det - är att det befolkas av människor som har bejakat sin inre apa på alla plan där de inte har sett det nödvändigt att handla annorlunda. En okultiverad intelligens är i mina ögon totalt ointressant, och det är den som är förhärskande.
Historien talar för att det inte är realistiskt att kombinera ett "kulturellt uppvaknande" och demokrati. Detta då människan, epitetet kulturvarelse till trots, faktiskt har skapat TV-tablån i god demokratisk ordning (genom gruppintelligens i form av marknadsekonomi). Kulturen vi lever med, och i, är produkten av en mängd perversa men frivilliga konsumtionsbeslut. "Kontrollsamhällets ideologi" är alltså en mycket motsägelsefull konstruktion. Detta då kapitalismen är befriad från övergripande ideologiska överväganden. Att resultatet av kapitalismen även fungerar som ett monument över mänsklig ignorans får ses som en oavsiktlig men talande bieffekt.
De revolutionära projekten som ofta hade stöd av konstnärer misslyckades än värre med att skapa den "nya människan". Folkdjupen kräver uppenbarligen olika varianter av socialrealism; oberoende av den förhärskande ideologin. Eventuellt är det just inom bildkonsten som syskonskapet mellan fascism och kommunism är tydligast? Hursomhelst menar jag att det inte är värt att ägna tid åt samhällsomstörtande verksamhet. Folk kommer vänligt avböja, och istället ägna sig åt kvällstidningschocker. Hade det inte varit sant så hade Norén dykt upp i ett Happy Meal nära dig för länge sen.
ALZ
AZL: Framför allt de sista två styckena i din kommententar som jag kan svara på. Dels är det väl så att de flesta i världen ändå anser att kapitalism har en ideologi. För om på något vis måste man ändå se kapitalism, och det gör man givetvis ideologiskt. Det kalla kriget, över lag kampen mellan de två supermakterna USA och Sovjet, var inte detta en kamp mellan huvudsakligen två ideologier? Mellan Kapitalism och Kommunism? Två sätt att se på hur rikedomarna som industrialismen bar med sig skulle fördelas. Så, kapitalism ÄR ideologisk. Sveriges sätt att hantera denna ideologi har ju inte varit att totalt underkasta sig en amerikansk imperialistisk skolkapitalism, a la Friedman, nyliberalism eller globalisering, utan att - som alla andra välfärdsstater, rika länder - att skydda de inhemska företagen, att subventionerna, förstatliga, etc., denna ideologi är socialistisk. Därmed sagt inte att USA inte har skydda sin industri eller subventionerat för dem viktiga industrier. Den helt fria kapitalismen som Milton Friedman talar om skulle ju helt enkelt vara förödande för de rika nationerna.
Jag skulle förresten säga att det mesta är ideologiskt över lag.
Och när det gäller TV-program av till exempel "Fear Factor" skulle jag säga att även de har ett ideologiskt innehåll. Eller att de uttrycker en syn på människan som dess producent, och som TV-kanalerna som visar dem, i någon mån står för eller åtminstone stöder. När det kommer till Fear Factor anser jag att det är nihilistisk i den bemärkelsen att den uttryckligen inte tar avstånd mot att människor förnedrar sig på ett uppenbart motbjudande vis. En del nyliberaler skulle säga: "Ja, men det är det här som folket vill ha!" Det går inte att säga så helt enkelt. Visst kan TV-tablån vara ett resultat av demokrati. Men det är inga som har röstat om vad som skall visas på TV. Det är inte folket som bestämmer vad som skall visas på TV eller vad som skall stå i tidningarna. Är det inte den som äger tidningarna som bestämmer vad som ska stå i dem? Den som äger produktionsbolagen och kanalerna? Att vem som helst - i demokratisk ordning - kan göra sin egen tidning är en annan sak.
Däremot har du kanske rätt i att mina tankar om "kontrollsamhället" är en smula luddiga. Samhället, den västerländska civilisationens stater, har väl egentligen alltid haft en kontrollerande och övervakande funktion? Jag tror inte att någon skulle mena att man inte behöver ett polisväsende eller en armé. Även superliberaler menar väl att vi behöver polis, brandkår, etc., något som ser till att vi kan sova gott om nätterna.
Jag använde aldrig ordet kapitalism utan skrev om demokrati och marknadsekonomi, vilket jag kontrasterade mot två totalitära ideologier. "Den svenska modellen" - blandekonomin - är alltså ett exempel på den typ av öppet samhälle som jag nämnde. Inte för att det saknas ideologi i Sverige, men för att det finns en mångfald ideologier. Det finns inget som hindrar någon från att starta ett Marx-inspirerat kooperativ, eller en samägd stugby i Sverige. Detta förutsatt att man verkar inom det lagrum som andra samhällsmedborgare, däribland riskkapitalister, också är underkastade.
Om man ska tro tidningens The Stars referat, och att inte tro på det är en större nyhet, av en studie från Oxford University:
"Status is now attached to material consumption, not cultural consumption," Goldthorpe tells me. "People with status show who they are though expensive cars and houses rather than by going to museums and the like."
"Indeed, the report itself hammers home the blunt truth that "income has no effect on determining" the kind of culture being consumed. The bottom line? People who could help symphonies survive or back the arts don't want to.
They are "self-excluded," says the report, "rather than socially excluded."
http://www.thestar.com/entertainment/article
/290794
Om statusbegreppet har frikopplats från kulturkonsumtion, eller om klass är irrelevant som kulturell identitetsmarkör framgår inte.
Avslutningsvis håller jag med om att TV-mediet är en nog så trojansk i dess marknadsbundna, reklamfinanserade, form, och därför inte kan anses som frikopplat från den marknad som garanterar dess existens. TV som finanseras genom avgifter, som det kapitalistiska marknadsbudna HBO eller det statliga SVT, blir ofta mycket bättre. Det innebär dock inte att människor inte har valt det ena eller det andra. Jag håller TV-publiken ansvarig som jag håller tyskarna ansvarig för nazismen, varken mer eller mindre.
ALZ
"Detta då kapitalismen är befriad från övergripande ideologiska överväganden." Är den exakta ordalydelsen i din kommentar. Så som jag tolkar det menade du MARKNADEN. För i så fall förstår jag dig mer. Marknaden är fri från ideologi så till vida att marknaden är en ett slags ekonomiskt system. Medan däremot Kapitalismen med stork K liksom socialdemokratin (med dess håg för "blandekonomi"och protektionism) är ideologier som bland annat styr hur denna marknad, en ofrånkomlighet, skall styras. Vad kapitalisterna vill är statens inbladning skall vara så liten som möjlig, vad socialdemokraterna vill är att staten skall förse sina medborgare med ett välfärdssamhälle som bland annat tillgodoser en fri sjukvår, eller någorlunda gratis sjukvård, ett högskostnadsskydd och så vidare och en mängd andra saker. Kapitalister vill inte betala skatt för detta, socialdemokrater vill det. I grund och botten handlar det som jag sa om olika sätt att förvalta den rikedom som ges av landets naturresurser, etc. I sydamerika har den kapitalistiska ekonomiska politiken varit helt åt helvete, det är därför det ser ut som det gör i till exempel Colombia och andra länder. Bara så att vi förstår varandra. Den amerikanska filosofen Francis Fukuyama har förresten menat att stater i framtiden alla kommer innehålla marknader, vara demokratiska och antingen kapitalistiska eller socialdemokratiska (ideologiskt). Och det är väl ungefär vad jag också tror. Vad den ideologiska striden inom vårt eget och andra länder handlar om är ju EGENTLIGEN i hur hög grad vi skall vara antingen kapitalistiska eller socialdemokratiska.
När det kommer till kulturkonsumtion kan det antagligen aldrig frikopplas från ett status- eller klassbegreppet. Däremot kan man ju helt klart hävda att postmodernismen helt fuckat upp väldigt många av de DISTINKTIONER mellan hög- och lågkultur som en gång var viktiga för att skilja just låg från hög. Å andra sidan kan man helt klart säga att denna utveckling sattes igång på 1800-talet eller ännu tidigare, när naturalister och realister gjorde revolt mot klassicism och antikrunkeri, till exempel var Strindbergs språk i sig en reaktion mot överheten oss dess rövslickeri för kung och stat och aristokratiska (Oscarianska) värderingar. Att man idag kan föra ett intressant kulturkritiskt samtal om kvaliteter i Sci-fi eller om de filosofiska aspekterna i MATRIX är också ett tecken på att de flesta kulturprodukter på något vis är möjliga att inlemma i ett visst HABITUS, i den intellektuella klassens intressesfär. Något som kanske var rätt omöjligt innan 1960-talet. Det vill säga att man genom att föra in en viss kulturprodukt (som kanske har betraktats som ren populärkultur eller kommersiell skit) kan ge denna produkt STATUS. Och vilka ägnar sig då åt just det här? Ja, naturligtvis folk som jag själv och andra intellektuella medelklasspersoner. Det är inget snack om att det är så det är. Alla som förnekar det ljuger. Varför så många intellektuella - även vissa på vänsterkanten - gärna vill påstå att klassbegreppet är dött vet jag inte riktigt. Jag har alltid vänt mig emot det. Att klassbegreppet har problematiserats - och förändras från epok till epok - är en helt annan sak. Idag har till exempel inte adeln den makt som den hade på, ja, låt säga 1600-talet.
Ja, ja använde onekligen ordet kapitalism. Men du kan ju omöjligt hävda att jag kan förväntas läsa mina texter innantill? Det spelar nu mindre roll då enl. wiki:
"Capitalism generally refers to an economic and social system in which the means of production are predominantly privately owned and operated for profit, and in which investments, distribution, income, production and pricing of goods and services are determined through the operation of a market economy. It is usually considered to involve the right of individuals and groups of individuals acting as "legal persons" or corporations to trade capital goods, labor, land and money".
Sverige är en form av kapitalistiskt samhälle. Kapitalistiskt med stort K tolkar jag som du menar marknadsliberalt OCH politiskt liberalt/konservativt? Rent ideologiskt bör Sverige, liksom resten av västvärlden, kategoriseras ekonomiskt som kapitalistiska samhällen, och kontrasteras gentemot socialistiska ekonomier som Kuba, Nordkorea och snart kanske Venezuela - som är på väg - med förstatligande av privatägd egendom m.m.
Trodde aldrig du skulle skriva under på vad den gamle botfärdige ex-neokonservative Francis Fukuyama skrivit. Egentligen kanske det inte är så mycket märkligare än mitt eget goda öga till Marx. Det är möjligt att Francis Fukuyama har uttryckt den tanke som du nämner. Det skulle isåfall ha varit när det socialistiska systemet är dött; då den kapitalistiska ekonomin är ensam kvar? Som jag har förstått det menar han att historiens slut är den liberala ekonomins (kapitalismens) seger över socialismen, vilken iom marknadsekonomins intrång i Kina verkar sannolikt.
Kanske kommer skiljelinjen snarare gå mellan demokratiska kapitalistiska länder som Sverige och USA, och odemokratiska kapitalistiska länder som Kina och om utvecklingen fortsätter - Ryssland. Avslutningsvis vill jag bara påpeka att rikedom inte främst förvaltas, utan skapas.
Det Bordieu menade med habitus var väl att klassbegreppet var vidare än Marx indelning. Att det fanns en intellektuell överklass, likaväl som att det fanns en ekonomisk överklass? Det jag tror artikelförfattarna menar är att det som tidigare ansågs konstituera "överklass" var en kombination av såväl kulturellt som ekonomiskt kapital, medan det nu enbart utgörs av ekonomisk makt.
Jag såg texten som exempel på att det i det postmoderna samhället inte, till skillnad från under modernismen ("DUCHAMP DUCHAMP DUCHAMP. How many tails are we gonna pin on that donkey?"), anses att konst, eller den intellektuella verksamheten, har ett egenvärde. Kunskapen måste omsättas i ekonomiska termer för att innebära status. Därav tanken på en oetablerad tänkande person som den nya underklassen.
Att avfärda hela statusbegreppet som sådant var aldrig en utgångspunkt för texten, lika lite som att avfärda klassbegreppet. Det den pekar på är att kulturkonsumtions inte är lika tydligt knutet till klass. Man kan vara framgångsrik företagsledare eller politiker och svara "deckare" på frågan "Vad läser du?" Utan att förlora status.
ALZ
Habitus. Milton Friedman befinner sig i sitt "habitus" och jag i mitt, du i ditt. Människor som skänks en viss frihet som vi, i vår demokratiska OCH kapitalistiska land, har olika smak, åsikter, läggningar, etc. Då uppstår olika habitus. Att vi fastnar i en lång diskussion om vad KAPITALISM är handlar om att vi ser på kapitalism olika eftersom vi har olika syn på kapitalismen. Jag ser på den från ett vänsterperspektiv, du från - förmodar jag - ett högerperspektiv, därmed uppstår ju risken att vi talar förbi varandra.
När det gäller kulturen är det som du säger. En VD kan läsa till exempel deckare utan att det skadar hans anseende och status inom hans sfär, habitus. Det ligger inte i hans intresse att imponera på kulturjournalister så därför namedroppar han inte Ibsen och Strindberg. Och även om han varit dödligt intresserad av litteratur så hade han kanske helt enkelt inte erkänt det. Eftersom han - eventuellt - skulle bryta mot de underförstådda normer som gäller för honom och hans gelikar. Om en VD skulle bre på om hur mycket han tycker om poesi och typ Ekelöf i DAGENS INDUSTRI, ja, då skulle han säkerligen få äta upp det från sina kollegor på golfbanan.
Ja, Sverige är ett kapitalistiskt land, men Sverige är också en välfärdsstat. Detta beror naturligtvis på att det parti som haft makten under längst tid i Sverige har haft Socialistiska Internationalens principer som ett ideologiskt bas i sina politiska beslut; jämlikhet, rättvisa, solidaritet. Och även om Alliansen nu innehar makten så innebär det ändå inte att de kommer att avskaffa väldfärdsstaten. För det är det väl egentligen bara en ytterst liten minoritet, om ens någon, som vill? Att högern säljer ut vissa statligt ägda företag är egentligen ett ideologiskt spel för gallerierna. Det hade ju varit värre om allt - det vill säga hela infrastrukturen, alla vård, skola, omsorg - privatiserades. För de flesta personer, även för större delen av medelklassen (och naturligtvis alla andra som inte har någon större privat förmögenhet), skulle det innebära en ekonomisk katastrof. Om man vill införa ett system modell USA är man ju jävligt illa ute rent politiskt. Det finns inte en chans att det skulle fungera. Att levnadsstandarden i Sverige i jäfmörelse är relativt hög - FÖR MÅNGA MÄNNISKOR och inte bara för ett fåtal - beror inte på att vi är ett kapitalistiskt land, utan på grund av hur vi hanterat kapitalismen. Men utan kapitalismen - utan privat och statligt företagande, och företagsamhet över lag, etc - skulle vi inte ha det så bra som vi ändå har det. Detta är ju inget jag vill förneka.
PS. När det kommer till Fukuyama så tror jag helt enkelt att han, precis som socialdemokrater för övrigt, som de flesta, accepterar att kapitalism är ett faktum. Frågan är hur man skall hantera det. Antingen väljer man att skapa ett välfärdssamhälle (socialdemokrati), genom en blandekonomi där en del tjänster helt enkelt betalas av staten via skatter, eller ett mer kapitalistiskt samhälle (som USA) som styrs av affärsmän, där profit är viktigare än befolkningens hälsa, etc. En socialistisk ekonomi eller kommunistisk ekonomi innebär ju varubrist och total brist på frihet. Det är inte demokratiskt. Kina är ju ingen demokrati, men går längre och längre mot en kapitalistisk marknadsekonomi. Jag ser Kina som en kapitalistiskt diktatur idag.
Passivitet kan vara ett vapen. det lärde i alla fall jag mig i skolan och pa arbetsplatsen (för att undvika extra arbete bl a).
Och som iammany skriver, kan avstannandet, langsamheten, ha en slags själshälsobringande verkan.
Fin blog förresten, ill be back here =)
Skicka en kommentar