I DEN RIKA DELEN AV VÄRLDEN

Det är vackert väder, men kallt som fan. Snyggt varmt ljus silas in i rummet genom persiennerna. V. svarar inte på mina telefonsamtal. Kanske är han rädd för mig. Det skulle jag också vara om jag var han, antar jag. Han kanske tror att jag skall förfölja honom eller något dylikt - men jag vill ju bara vara hans vän; jag har så få vänner i den här staden nu. Det gör mig ledsen, men jag är ändå ganska lycklig fortfarande. Jag har fått en iPod, grå, eller silverfärgad. Grymt. Och på måndag skall jag få en ny dator. Lever ju i den rika delen av världen! (I vilken vi avskaffat Gud för modernitetens skull.) - - - Har förresten sovit 16 timmar i sträck. När jag vaknade var jag fruktansvärt förkyld. Känner mig helt röten i skallen. Funderar på att se om Totoro ikväll. Kunde inte låta bli att köpa den när jag var på SF-bokhandeln senast. Antagligen den sötaste film jag sett på länge. Den finns inte att hyra. Skall försöka få tag på Princess Monoke också. Måste ha smittats av någon. Käkade kyckling på ett halvtaskigt indiskt ställe igår. Säkert där jag blev sjuk. Har inte druckit sedan den 10:e, ett stop tjeckisk öl i ett mycket litterärt sällskap. - - - Läser Peter Englunds blogg. Ganska underhållande. Håller med honom om i princip allt. Underbart att han krossar Snapphanar. Hans kommentar om Line of Beauty är också ganska korrekt, men jag har inte läst den litterära förlagan så jag kan inte kommentera det riktigt. Men jag känner på mig att det är som han säger. Det som utmärker Peter Englund är väl förresten att han är som en vanlig människa, en ovanligt bildad granne, någon som man ändå anar har supit skallen av sig och varit precis lika ouppfostrad som man själv har varit (åtminstone någon gång i livet), en av oss, en plebej till skillnad från det etnocentriska/vidundret Horace Engdahl, som i sig är mycket spirituell. Det som gör mig något bekymrad är de fula fotografierna som han (Englund) lägger ut. Är han blind eller vadå?

THE LINE, THE WAY

AV EN SLUMP STOD VINCENT PÅ HÅLLPLATSEN IDAG. Han kom fram och kramade mig och sa: "Vi sa ju att vi inte skulle dissa varandra om vi sågs." Kände mig varm inombord, nästan för glad – tacksam – för att kunna tala. Mumlade lite om SVT-jobbet jag sökt och inte skulle få, och att jag skulle recensera Les Bienveillantes. Tog upp boken och visade den för honom, mest för att visa hur tjock den var (903 sidor). Han kände till den. Hade sett ett inslag på TV. – Vet inte vad jag ska säga egentligen. Vanligtvis brukar man hålla ett visst avstånd till personer i Sverige, ja, på en halv meter åtminstone, även till bekanta. Men vi stod riktigt nära varandra på spårvagnen. Jag kände att jag gungande lätt, som på en båt, men mer av koffeinförgiftning och glädje än av spårvagnens vibrationer. Nu säger jag ju inte att jag läste in något i det där. Men med tanke på hur berusad jag var senast vi sågs, och på vad jag då sa: "Ni är ju medelklassmänniskor! Det är därför ni förstår abstrakta resonemang och min storhet", samt: "Du är ju jättesöt. Jag gillar verkligen dig" och sådana saker, så är det närmast förvånande att han fortfarande tycker om mig – eller kanske inte egentligen. … Jag vet inte, jag är knappast någon normal människa. Eller det är i alla fall inte så jag känner mig.

SE HAPPY FEET OCH SEDAN SLÅ MED ETT SKÄRP

Fan, ingen kommenterar mina inlägg längre, men jag antar att jag får skylla mig själv. (Jag skrev bättre när jag svalt och mådde kass, så är det bara.) Hur som helst har jag ställt om dygnet igen. I min säng ligger 20 böcker. Jag har inget liv egentligen. Häromdan läste jag en hel bok om genetik. Det kändes galet. Min iBook är fortfarande störig, måste fixa en ny. Skriver på en över fem år gammal laptop, men den funkar ganska bra. Bokstäverna på tangenterna är helt, alltså HELT, nedslitna av skrivande. Jag antar att jag skrivit kanske 5 miljoner tecken på det tangentbordet, nej, det räcker fan inte.

Häromdan såg två filmer, Nacho nånting med Jack Black, Nacho Libre. Den var rätt hopplös. Sedan såg jag C.R.A.Z.Y. som var lite bättre faktiskt, eller mycket bättre om jag skall vara ärlig, men jag tror aldrig jag kommer förstå David Bowie riktigt. – – – Sökte ett jobb på SVT Drama Väst som jag antagligen inte kommer att få. De har i alla fall inte ringt mig. Ja, det är som det är. Vet ändå inte om jag skulle vilja arbeta med barn- och ungdomsproduktioner. Å andra sidan vore det kul att ha ett eget barnprogram, vara utklädd till ett fabeldjur och vara lite tjackad.

Mitt styrketränande börjar ge resultat. Början få en antydan till vadmuskler. Det är kul. Min nya fetisch är boxardojor, men jag antar att det inte går att bära sådana till vardags. Det vore sjukt om jag köpte ett par och bara gick runt med dem hemma! He-he. Måste ju träna mina ben om jag inte skall se helt asymmetrisk ut. Så är det ju bara. Funderar på om jag kanske inte måste börja träna på gym ändå. Hur kan man annars träna sina ben? – Försöker att äta ordentligt ändå. Äter en del ägg. Hade ju en fundering på att börja träna boxning för ett tag sedan, men nu vet jag inte längre, känner mig för gammal. Å andra sidan är ju Åsa Sandell 40 år. Så, ja, det kanske aldrig är försent. Men som jag läste i G-P idag (att en New York-tränare sagt): "Ingen som börjar boxas är lycklig." Det är säkert sant. Men rimligtvis lär det väl finnas fler olyckliga människor som inte boxas än det finns olyckliga boxare. – – – Funderar på det Leo skrev om känslor på sin blogg. Ibland undrar jag om jag har normala känslor. Häromdan skrattade jag rått åt en bok om en hemska övergrepp. Jag uppfattade det som ett skämt. Nästa dag skrev en kvinna sensibelt - men en smula äcklande - om boken på GP:s kultursidor. Ja, jag vet inte om det säger något om mig egentligen. Jag är väldigt svårflörtad antar jag. Ja, jag skulle vilja komma bort lite. Vädret är sjukt här, men det verkar ju sjukt överallt. Såg en bild på en New York-ekorre häromdan. Den höll en nöt i solskenet. Det var 21 grader där. Funderar på mitt liv som kritiker. Hatade jag inte kritiker när jag var i tonåren? Hatar jag inte fortfarande kritiker? Jo, en smula. Jag ville i alla fall inte bli kritiker. - Ringer och ber en bekant att recensera en dansk poet. Det känns bra. En slags makt. - Men vad ville jag bli då? Egentligen ville jag bli Ingmar Bergman, Ingmar Bergman eller Strindberg. Ja, men det kan man ju inte bli. Poet? Just nu hatar jag alla poeter som finns, och på sätt och vis skriver jag en poesi som liksom ringaktar alla poeter, mig själv också. Skrev en dikt, tillexempel, om hur jag vill gå och se Happy Feet med en viss person och sedan slå honom med ett skärp. Jag tror inte det är den bästa dikt jag skrivit, men antagligen en av de bästa. Jag menar om jag hade varit lite mer störd än vad jag är hade jag sett mig själv som banbrytande.

När jag kommer hem skall jag läsa Bukowski, för jag är så jävla deprimerad. Hade jag råd hade jag köpt öl och supit ner mig. Det skulle i och för sig räcka med 4 folköl. Känslan hade infunnit sig, jag hade kanske fallit i gråt.

ÄNTLIGEN, LES BIENVEILLANTES!

Och äntligen fungerar radbrytningarna som de ska tack vara M. Tack min vän! Det känns grymt. Nu kan jag publicera små dikter om jag vill, men jag tror inte jag vill det. Vi får väl se.

Mitt nyår var sådär. Av någon konstig anledning har jag firat nyår två gånger i rad nu. Jag brukar inte fira nyår. Jag hatar att fira nyår. Jag känner ingenting. Jag skiter i om det är 2006 eller 2007. Nej, det gör jag i och för sig inte. Men jag hatar om att bli påmind om att jag ska dö, att jag är ett år närmare döden hela tiden. Firade på Henriksberg tillsammans med en massa rockmänniskor. De hade nästan allihop tatueringar men verkade skitsnälla allihop, som om de aldrig kommit i närheten av droger och våld. Spelningarna var okej. Ett band var skitbra, men jag kommer inte ihåg vad de heter. De jag snackade mest med var ett antal Chalmerister och Idas brorsa som också var Chalmerist. Det kändes nördigt men nödvändigt, jag missade A.I. som gick på TV samma afton, och jag kände nån slags ångest för jag hade lika gärna kunnat sitta hemma och analysera den. Jag ägnar mig som bekant en hel del åt robotar nu för tiden.

Förresten har jag upptäckt en ny ganska intressant postcyberpunkförfattare vid namn Charles Stross. Har försökt läsa hans bok Accelerando som finns gratis på nätet, men jag uppfattade den som besvärande töntig om jag skall vara ärlig – och det är väl i och för sig problemet med mycket science fiction. Däremot håller jag på att läsa intervjuerna med honom som finns länkande från wikipedia och han säger faktiskt en hel del intelligenta saker. Jag gillar självsäkerheten med vilken han kastar ur sig sina analyser.

"But a market economy is essentially a genetic algorithm for solving resource allocation problems, and while the Soviets were grappling with abacuses and five year plans, the western economies were automating their genetic algorithms and adding all sorts of weird feedback loops in the form of derivatives and options trades. And the western economies were also moving into a new, post-industrial phase. Efficiency killed off the first industrial revolution's economy, so that from having 50% of the population working in factories, we have to find service industry jobs for them. And this change happened so damned fast that the GOSPLAN five year feedback cycle was stuffed. The big corporate-managerial dinosaurs were mobbed and eaten alive by fast-moving mammals and bloodthirsty corporate raiders." Charles Stross interviewed

På nyårsfesten (som jag betalade 180 + 30 i garderob för att komma in på) fick jag också tillfälle att be Petri om ursäkt för att jag slog honom på Sejdeln den kvällen. Jag vet inte om jag har skrivit om det redan, men troligtvis inte. Jag var rätt full. Jag sa att jag var glad över att Fuglesang hade kommit tillbaka i livet med behåll, och jag skämtade inte; jag var verkligen tacksam över det. Fuglesang är min stora idol. Jag älskar NASA, etc. Då säger Petri något superrockigt som att han skiter i om Fuglesang dör eller inte, det spelar ingen roll för honom. Plötsligt ser jag rött och slår honom i bröstet ganska hårt. Killarna blir så överraskade att de inte vet vad de ska göra riktigt. Jag ber ändå ganska snabbt om ursäkt. Säger att jag inte vet vad som flög i mig. Petri sa: "Nu är jag rädd för dig." Nej, du ska inte vara rädd för mig, menade jag. Men jag förstod att man inte kan slå en kille och sedan vara helt reko i nästa sekund. Kände mig som en tjackpundare. Nu var jag i alla fall hyggligt nykter och bad Petri om ursäkt på allvar. Han godtog ursäkten och menade att jag var fascinerande person eller nåt liknande. Så det slutade ju väl. Men jag vet att jag blivit alltmer aggressiv med åren och det skrämmer mig. Hade jag slagit till någon annan hade jag ju kunnat vara död vid det här laget. Men jag valde att slå Petri. På sätt och vis tycker jag om Petri och det var därför jag blev så ledsen (eller rättare sagt galen) när han menade att han inte brydde sig ett dugg om Fuglesang, varken död eller levande. – Jag menar, jag är ingen rånationalist eller nåt, men jag tycker det är en stor grej att en svensk har befunnit sig i omloppsbana. Det är ju för fan grymt. Tänk så många kids som blir inspirerade! Som kanske gör något annat än i livet än tar något jävla serviceyrke som resten av befolkningen kommer att tvingas att göra i vår rätt så moderna tid. Alla behöver sina hjältar. De kan vara astronauter eller DJ:s, poeter eller kirurger, vad fan som helst egentligen.

Fick Les Bienveillantes ("De välvilliga") med posten häromdan. Över 900 sidor med nazihumor. Den här Jonathan Littell har verkligen skrivit en "hemsk" bok. Inte nog med att huvudpersonen är en SS-Obersturmbannführer som varit med om att gasa ihjäl judar, han är också en homosexuell som besöker parker där han... ja, gör grejer med unga män. Detta kanske inte är chockerande. Men det är ändå litet av ett nytt grepp. Det här är ju en seriös roman. Gallimard. Tjock som tusan. Den handlar om ett skitallvarligt ämne. Förintelsen, nazismens brott. Och här får vi läsa om allt ur en av bödlarnas synvinkel. Det lilla jag har läst av hittills har varit mycket bra. Kommer att ta mig flera månader att läsa ut den, och jag kommer säkert att behöva slå upp hundratals ord, men det är det värt. Jag kommer att skriva en grym recension. Tänker koncentrera mig mycket på hur homosexualiteten skildras i den här romanen och givetvis fråga mig varför den skildras över huvud taget. Men min idé är att det finns en PRETEXTE i den här romanen och denna ställer i sig frågor kring MORBID UNDERHÅLLNING. Så som jag ser det är nazismen ett topos med många funktioner, och en del som till och med är underförstådda. Media gör inte program om nazismen bara för att vi skall komma minnas det fruktansvärda som hänt, nazismens myter och artefakter, dess innehåll av ondska och frånvaro av moral är helt enkelt fascinerande, thrilling. Det har ett underhållningsvärde som man inte talar om, för om man erkänner underhållningsvärdet så har man avslöjat sig. Detta tror jag att Jonathan Littell är helt medveten om. Därför tillför han ytterliggare en aspekt, något som i den här texten blir en del av en (fascistisk) mansfantasi: homosexualiteten, och det alltså bortom all i vår tid subventionerad "gaykultur" som vi lärt oss att betrakta med humanismens blick. Littell är smart. I Les Bienveillantes får homosexualiteten (som litterärt ämne) samma obehagliga funktioner som nazismen (och förintelsen) som litterära ämnen, ämnen som man – alltså läsaren – i största hemlighet (eller öppet) faktiskt finner en tillfredställelse att läsa om.

MUSKLERNAS GRYNING

Idag har jag verkligen dödligt ont i min högra arm. Kan inte sträcka ut den ordentligt. För några av mina julklappspengar köpte jag en hantel av typen som finns på bilden samt vikter på 25 kilo sammanlagt. Först försökte jag lyfte 15 kilo, men det blev för mycket, sedan försökte jag lyfta tio kilo och det gick väl sådär, så nu lyfter jag bara fem kilo + hantelns vikt då. Men det känns ändå bra på något sätt. Har velat köpa hantlar hur länge som helst nu. Kostade bara 300 i kållered. 9kr kilot. – – – För övrigt förflöt julfirandet ganska bra. Lite väl mycket snack om Nazityskland vid julbordet, men det hör kanske julen till. Min syrras sambos pappa berättade om de tyska hororna som skickades till Norge och Die Fahne Hoch (Horst Wesselsången) som sjöngs på den tiden också av svenska tyskvänner/nazister. Världen hade verkligen kunnat se annorlunda ut om det inte gick som det gick. Jag berättade om Ingmar Bergmans Hitlervurm och sa att han grät när Tyskland kapitulerat. – – – I julklapp fick jag en cardigan från Cheap Monday, ett par böcker och lite pengar. Jag var nöjd. Har sett för mycket på teve bara. Såg sista avsnittet av Snapphanar, kanske det värsta jag sett i hela mitt liv. En blandning av Fångarna på fortet och någon slags teateruppsättning av intelligensefterblivna. Ett slags skändande av den svenska historien om jag skall vara ärlig. Men jag kan inte längre bli arg över sådant slöseri med skattebetalarnas medel. Jag är helt desillusionerad vid det här laget. Det är bara att konstatera att detta är en ny tid. Leo klagade på kulturmänniskor. Jag skulle säga att den verkliga kulturmänniskan är död. I dagarna skall jag förresten söka ett jobb på SVT Drama. Men frågan är väl om man vill arbeta för människor som beslutat sig för att gräva sin egen grav. Man kan bara sörja att allt börjar slätas ut. Men kanske har det alltid varit såhär. Högkulturen existerar inte längre, den är inte tillräckligt kommersiellt gångbar. Leve populärkulturen.

ÅNGESTKÄNSLAN BÖRJAR AVTA NU. Ja, kanske var jag lite väl full när jag träffade Vincent den kvällen, men jag kände mig tvungen att träffa honom. Han hade ju försökt få tag på mig i Paris men min mobil hade gått åt helvete, eftersom jag glömt (eller förlagt) min laddare. Varken A. eller hans nuvarande fru hade någon Nokia. Märkligt. Alla borde ju ha en Nokia någonstans. Å andra sidan ville jag inte vara möjlig att nå. Om min far skulle ha ringt mig varannan dag för att höra om jag var i livet hade jag ju lika gärna kunna ha varit i Majorna någonstans. Jag vet inte vad den stora skillnaden är egentligen. I Paris, på morgnarna, börjar vattnet stiga upp ur kloakerna. Det rinner vatten längs trottoarkanterna, de har något annat system. Allt är rent. Man håller stan ren. Man borde vara lika noggran med det i Sverige. - Idag känner jag mig ganska duktig. Har ringt en av Feministiskt Initiativs grundare, men hon svarade inte - lika bra, jag hade bara stammat fram mitt ärende. Skönt. Jag skickade henne ett mail istället. Fick adressen av hennes förlag, Natur & Kultur. - Ja, jag var antagligen för full för att träffa Vincent. Vet inte varför jag skäms så mycket över det. Minns att Vincent ställde någon märklig fråga som konstnärer brukar få. Hur klarar man av att… någonting. Många brukar snacka om existensberättigande och dylikt. Ungefär: Hur kan du ägna dig åt något så ekonomiskt totalt meningslöst eller olönsamt när andra svälter i Afrika, eller jobbar häcken av sig på VOLVO. Men ärligt talat: om jag skriver något och någon skriver om det, så får ju den personen lön för att skriva om mig och kanske vice versa; man ingår ändå i något slags ekonomiskt system, ett produktionsfält. Lägg samman alla arvoden och det handlar ju om miljoner och åter miljoner. – – – Har bränt tusentals kronor på böcker de senaste dagarna. Och kanske tusen på öl och taxiresor. Dumt. Börjar inse att jag har något slags beroende, eller flera beroenden. Köpte Pierre Bourdieus Kultursociologiska texter. Tipsade en Nöjesguidenkille om den så att han skulle kunna skriva något tungt om mode. En av essäerna heter just "Modeskaparen och hans märke". Min säng är full av böcker. Lite tragiskt. Men de är ju mina vänner. Beställde ett par böcker av Orhan Pamuk, Istanbul och Snö. Har fortfarande inte läst hans Nobelpristal och det stör mig en smula. – – – Fan, känner verkligen att jag behöver bli lite kulturell efter fredagens eskapader. Återupprätta min stil på något sätt. Inte för att jag spelade någon annan än den jag var, men jag var ju definitivt inte mig själv. Men hur är man sig själv, jag kommer aldrig att bli mig själv. Kände mig som Jack Sparrow och jag tyckte om att känna mig som Jack Sparrow för ett tag. Det börjar bli mörkt. Klockan är tre. Det börjar bli riktigt kallt också. Tyckte jag såg en snöflinga i luften idag. Behöver köpa handskar men jag har ju bränt mina pengar på böcker så det är som det är. – Nej, nu skall jag köpa blått papper och skriva ett långt brev till Anders. Har ju köpt två frimärken redan. – Har för mig att Vincent och hans vän frågade om jag knarkade. Jag tror jag blev lite ledsen över det. Kanske svarade jag: Men det är ju såhär jag är! Eller så sa jag: Man kan inte vara den jag är och knarka samtidigt, för då får man ingenting gjort. Ibland känns det som om folk vill att man ska knarka, för då får de en förklaring till varför man saknar hämningar och varför de själva inte saknar vissa hämningar.

JAG VILL BLI BONO MEN JAG KAN ALDRIG BLI BONO

Vild fredag verkligen. Satt med G. och såg på youtube och hade det trevligt. Det slog mig att Bryan Ferry dansar jävligt fult på sina musikvideor. Hade aldrig tänkt på detta förut. G. hävdade att Ferry var ful i sig, men jag höll verkligen inte med. Ferry är inte alls ful. Jag blev nästan förbannad. Lekte med Roxy - en tysk jakthund. Sedan gick jag ut med Roxy och sprang fram och tillbaka framför en äcklig 1910-talskyrka. Sedan drack jag mer alkohol. Sjung in en refräng till en låt som jag tror kan bli jävligt bra, men jag måste hitta på fler verser. Gick ner till Sejdeln. Snackade med Morrisseyfantast som hade världen märkligaste flickvän. Jag hade använt kajal och rönte en viss uppmärksamhet antar jag. Det var första gången någonsin jag använde smink. Var ganska häftigt. Kände mig jävligt 8o-tal om man säger så. Som att vara på maskerad. Kände mig lite som en superhjälte om jag skall vara ärlig. På Nef var det helt dött. Jag trodde att Cat Five skulle spela, men tydligen var det i torsdags. Ringde Vincent och mötte honom och hans polare. Var skitpackad vid det laget. Det är möjligt att jag gjorde bort mig, men jag var mån om att träffa honom för han är en smart och trevlig kid som påminner mig om mig själv. Gick hem. Har svaga minnen av att jag brottades med någon, men det kan lika gärna ha varit en dröm. Satte mig vid ett hus och slocknade. Snuten kom men lät mig gå hem själv. Antagligen på grund av att jag framstod som för feminin för att låsas in i fyllecellen. Underbart. Men så var jag inte helt borta heller. Jag hade bara slocknat en stund. - - - I lördags åt jag världens äckligaste pizza på Andra Lång. Drack guava. Hämtade mina böcker hos G. Ångrade mig för att jag träffat Vincent och varit så borta. Hade ju sagt att jag gillade honom och han kan ha blivit rädd för mig, men antagligen är han inte rädd för mig. Han är ju inte helt square om man säger så. - - - I söndags hade jag ångest i min säng. Ville inte sitta vid datorn så jag skrev ett tjugotal sidor om min ångest i ett vaxdukshäfte istället. Vet inte om jag skall ha någon ångest idag, men antagligen skall jag ha det. Lite i alla fall. Fattar inte hur jag står ut med helgerna egentligen. Fattar inte hur jag står ut med livet. Jag vill bli Bono men jag kan aldrig bli Bono. Hur kul är det? Jag får bli något annat.

SCIENCE FICTION & POESI

Känner mig totalt oneurotisk idag. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, antagligen är det bra. Arbetar med ett ganska roligt projekt tillsammans med en kollega. Vi håller på med en text om science fiction och poesi. Får se hur det blir. Antagligen blir det jävligt bra. – Fan, den här musiken jaglyssnar på. Helt fruktansvärd. Bratmusik. Alla andra kanaler verkar inte fungera. Det är som det är. Viss musik ger mig verkligen fruktansvärda inre bilder, för mycket pradisöar, jag har alltid avskytt tropikerna. – Faktum är att jag är lite av ett geni. Jag har uppfunnit en ny terminologi! Användbar både för cultural studies och robotdesign: visuell människo-likhet och psykologisk människo-likhet / visuell robot-likhet och psykologisk robot-likhet. Jag kommer att bli berömd. Det låter kanske banalt, alltför simpelt. Men poängen är att ingen vågat vara så enkel förut. Dessa termer kommer att användas i framtiden, och jag har skrivit in mig i historien. Det känns ganska bra. – – – Fan, det här tangentbordet suger verkligen. Måste skriva med pekfingrarna. Enormt störande. Som att vara tillbaka på skrivmaskinens tid. När jag ser någon skriva med pekfingrarna (bara) sprids alltid ett elakt leende på mina läppar. Nu gör jag det själv. – – – Bodyrox/f Luciana - Yeah Yeah (Radio Edit). Grymt! Min typ av musik. – – – Som sagt: min dator är död. Måste få en ny. Har förlorat sex sidor min roman, antagligen för alltid. Måste skriva om allt. Av erfarenhet vet jag att det ibland kan bli bättre när man tvingas skriva om någonting, även om man naturligtvis förlorar detaljer. – – – Läser på min systers blogg att barnen leker terrorister ida, inte cowboys ooch indianer, utan terrorister. Det säger en del om vår sjuka tid. Detta hade hon sett på teve. Undrar ombarnen leker muslimska terrorister eller bara terrorister i allmänhet. Kanske leker irländska pojkar (och flickor) IRA. I Sverige är väl Folkpartiet det närmsta man kan komma med deras dataintrång. En dag kommer barnen säkert att leka hackers eller cyberjockeys. Syrrans unge hade också fått en käftsmäll av en ADHD-pojke. Jag fattar inte varför sådana typer får gå i vanliga klasser. De fuckar ju upp för alla andra! Man kan anta att han blir kriminell, det är sorgligt men sant. Förr kallade man dessa personer problembarn. Men nu är det ADHD det handlar om det är en typ en sjukdom? – Undrar om jag var ett problembarn? Om jag skall vara ärlig minns jag inte riktigt. Men jag brukade skolka i högstadiet och dricka vodka mitt på dagen. Naturligtvis utköpt av någon tjugoårig rollspelsnörd som jag och min polare lärt känna på tradition. Hur kan man köpa ut vodka till fjortonåringar? Det är mycket ovuxet och dåligt. Men på sätt och vis behövde jag det. Jag var som John Connor. Kände på mig att jag skulle bli en great leader någon dag, som om jag spåtts att bli det, som om jag själv sett det i en uppenbarelse. – Känner för att gå ut och festa, men samtidigt inte. Har ändå inte råd. Skrivandet har nästan aldrig roat och oroat mig så mycket som nu. - - - Några timmar senare har jag ätit kyckling, men jag har fortfarande inte fått i mig någon kaffe sedan imorse. Inte konstigt att jag känt mig konstig hela dagen. Åt kexchoklad, men kexchoklad kan aldrig bli ett substitut för koffein. Ikväll ska jag se Fredrik Lindström på teve. Skall läsa en bok av Getrude Stein och en annan av Jean Rhys, Ida. En roman respektive Sargassohavet. Av naturliga skäl (?) har kvinnor skrivit förorden. Vet inte vad jag ska recensera, men jag måste komma på något att recensera. Problemet är att det är så få författare jag verkligen har något att säga någon om! Funderar på Pynchons nya, Against the Day (2006) men jag vet inte om jag har lust att läsa 1000 sidor av denna galna jävel.

PETER FECHTER, DÖENDE

En kopp kaffe. Underbart. Behöver det verkligen nu. En snus också. Ja, vad bra! Satt just med min iBook, som alla trogna läsare av den här bloggen vet att jag älskar, och skärmen börjar bli helt galen, det är som en mardröm, den bara "hackar" hela tiden, plötsligt slockar den, sedan börjar den- ja, jag vet inte. Jag har inte ord för att beskriva vad som sker. Det vore förjävligt om den dör. Skall ta hem den, ge den el och hoppas att den mår bättre sen. Jag har ju inte gjort den illa. Jag har bara tappat den två gånger bara i golvet ju! Jag är i något slags förnekande tillstånd just nu. Jag vill tro att det löser sig, men jag vet, jag inser på samma gång att det inte kan vara något annat än börjat på SLUTET. – Ja, jag är inte totalt deprimerad. Det är skolans dator så de får helt enkelt kirra den. Problemet är att allt jag skrivit de senaste året finns i datorn. Och den jäveln har ingen brännare så jag har inga säkerhetskopior. Ja, det är fan en mardröm, men jag är inte totalt deprimerad. Jag försöker att inte vara totalt deprimerad. Det är bara något med skärmen. Ja, något med skärmen som kommer att gå över. – Funderar på att skaffa glasögon förresten. Nej, jag kan inte skriva nu. Det är för tungt. Och hur skall jag ha råd med glasögon om jag knappt har råd med linser! Jag vill se den nya bondfilmen. Jag älskar inte Craig på något sätt men när jag fick höra att han skulle spela Bond, ja, då insåg jag att det var ett bra val. Han ser ju ut som en mördare. Kanske lite för rysk till sitt utseende, men ändå. Jag menar att det inte ser ut som om han har några pigment i sin hy. Men det borde han väl ändå ha? – – – Det är som om livet går ut på att bli skändad. Som om livet går ut på att bli skändad av den här elektroniken. Till slut lär man sig att uppskatta det kanske. Jag vet inte. Det är ett straff. Nej, det är naturligtvis inte ett straff. – – – Är rätt trött. Har varit uppe hela natten. Arbetat med en text om science-fiction-film. Den kommer att bli bra tillslut. Min tanke är att försöka få RoboCop, Alien och Terminator att framstå som konstnärliga verk som måste tas på samma allvar som till exempel renässanskonsten tas på allvar. Men när jag tänker efter vet jag inte ens om jag tar renässanskonsten på så stort allvar. Jag tar nog RoboCop på större allvar om jag skall vara riktigt ärlig. Eller snarare: jag låtsas inte att jag är intresserad av renässansen, för jag är inte så intresserad av renässansen. Jag är mer intresserad av film. Och det är det väl ändå många som är. Vad det nu har för betydelse. (En dag skall jag sätta mig och se alla filmer som Depardieu har medverkat i. Ja, det ska jag göra. Förutom de som jag redan sett förstås.) Jag vill gå hem och lägga mig och gråta.