PÅSKENS DEPRIMERANDE FILMER

Tack för att du la in bannern namnam, suveränt! En kille sitter i Berlin och designar bannern, en kille i Stockholm lägger in den, en kille i GBG sitter och är tacksam och skriver att han är tacksam. Vi lever verkligen i en globaliserad värld. He-he. – – – Började förresten läsa The World Is Flat av Thomas L. Friedman och talade upphetsat med min chef om den, men han menade att Friedman var en nyliberal så jag skämdes och slutade tala om den. Jag har lite svårt att hata globaliseringen. Det känns som att hata någonting som inte går att hata. – – – Ser två filmer under påskhelgen. The Passion of the Christ (2005) och Requiem for a dream (2000). Båda är ungefär lika deprimerande, men Jesusfilmen får mig att tänka, och så även knarkarfilmen. Det var V. som ville att jag skulle se Requiem for a dream. Vet inte vad jag ska säga om den riktigt. På omslaget till DVD-utgåvan har någon jävla tidning skrivit: "Året hittills coolaste film". Det känns som om man bara kan skriva så om man inte fattat vad filmen handlar om. Filmens budskap är att det inte är så coolt att droga, och jag har svårt att se att det verkligen var en cool film. Min kristna vän som jag skrev om senast hade sett den med sina föräldrar berättade han. Det var hemsk! menade han. Jag håller med honom. The passion of the Christ är också hemsk, men på ett annat sätt. Jag hade förväntat mig att jag skulle äcklas mer av allt blod, men problemet med blodet i Passion of the Christär kanske att man avtrubbas, eller att man redan är avtrubbad. Mel Gibson är ju också en lite kuslig människa. Hans farsa verkar ännu mer kuslig. Nu när jag sett Requiem for a dream vill jag i alla fall kolla upp författaren till filmmanuset Hubert Selby Jr., som skrivit Last Exit to Brooklyn (1964). På Wikipedia:

Last Exit to Brooklyn caused much controversy due to its frank portrayals of taboo subjects, such as drug use, street violence, gang rape, homosexuality, transvestism and domestic violence. It was the subject of an important obscenity trial in the United Kingdom and was banned in Italy.

Böcker idag, även om de innehåller vad fan som helt, kan helt enkelt inte bli fällda. Yttrandefriheten är helt enkelt så stark i västvärlden (åtminstone) att det inte är någon idé att försöka åttala någon för det han/hon skrivit. Men på 60-talet antar jag att det fortfarande var förekommande. Men det är klart: om man skriver en lång och fullständigt vidrig artikel om kungen eller någon annan, ja, då tror jag att det är möjligt att man kan fällas för förtal möjligen, men då måste det antagligen framgå att det är en text som inte aspirerar på något som helst konstnärligt värde, men kanske spelar det ingen roll. Det går inte att fälla en skriftställare i vår tid. Också den där pastorn som menade att homosexuella vill ha sex med djur – eller hur det nu var – friades ju också.

A HERO AMONG PENGUINS!

Häromdan stötte jag av en händelse på en gammal vän utanför ett café i Majorna. Först kände jag inte igen honom. Han såg äldre ut, och samtidigt inte. Så otränad han är, tänkte jag. Och det är väl sant i och för sig. Problemet med honom är att han blivit alltmer religiös. Jag förstår mig inte på det riktigt. Eller jag förstår mig på det här med att vara religiös, det är jag ju själv – mer eller mindre, men det här är en church goer. Det har jag aldrig fattat. Det värsta är hans naivitet. Som om Gud blir glad om han går i kyrkan, som om Gud bara finns där. Det är oroande med kristna som är så naiva, som kastar sig in i kristendomen med samma engagemang som de tidigare ägnade sig åt sina pophjältar eller något liknande; religionen blir en slags subkultur, den stora skillnaden är att man inte svär. Det är synd, tidigare var han en dandy, nu är han något annat. På sätt och vis saknar jag honom kanske inte. Vi talade inte speciellt mycket, jag vet inte vad jag har att säga honom. Jag tror inte att man kan leva ett liv utan synd som han gör. Ja, herregud, alla blir frälsta på sitt sätt. En gång berättade jag en anekdot för honom, men förstod han någonsin vad jag menade när jag berättade om den japanska trädgården.

Det var ju en gång en ung man som skulle lära sig hur man man höll av en trädgård. Han ombads av trädgårdsmästaren att städa trädgården och detta gjorde han; från gräset plockade han upp alla löv och grenar, från den grusbelagda gången också alla löv. Allt som tycktes naturligt för honom att avlägsna, städa undan städade han undan och avlägsnade. När han var klar gick han till trädgårdsmästaren och sa att han var färdig. Men mästaren såg på trädgården och blev mycket upprörd, han for efter säcken i vilken lärljungen samlat alla löv och tog nävar av löv och gick runt och spred ut dem här och var. Lärljungen förstod inte detta. Vad gör du? Ja, förklarade trädgårdsmästaren, det handlar inte om att ta bort alla löv, det är inte meningen med att städa i trädgården, du ska ta bort en del löv och lämna några kvar så att det ser naturligt ut. Detta var naturligtvis en grov förvanskning av en japansk anekdot. Den japanska estetiken är komplex och i varenda detalj av den japanska trädgårdsskötseln eller teceremonien, eller de olika kampsporterna, ligger både begripliga och kanske rent obegripliga principer. Men som jag såg det handlar dessa estetiska principer, som alltså har sin koppling till shintoismen och buddhismen, om också mer allmänna andliga värden; och dessa kan föras över även på den kristna läran. Jag tror inte att han fattade att det hela var en liknelse. Men om man alltså liknar löven vid negativa egenskaper i den egna personligheten så kanske man fattar. För en själv tänkande kristen skall man dock – åtminstone inte i ett idealfall – behöva förklara en sån sak.

Så istället för att ägna honom någon större uppmärksamhet vände jag mig till hans flickvän/-kompis. Det visade sig att vi hade mycket gemensamt. Vi var båda filmnarkomaner. Jag berättade om hur jag väntade spänt på att Happy Feet skulle komma på hyr-DVD. Hon gjorde detsamma. Och berättade att hon lurats av andra omslag med pingviner på i butikerna; finns ju en hel del filmer om pinvinger nu, Pingvinresan, Pingvin hit och pingvin dit, det är hype med pinviner nu. Häromdan frågade jag till och med i videobutiken när Happy Feet skulle komma. Kände mig lite pervers. Hur som helst kommer filmen den 17/4. Underbart! Så som jag ser det kan jag inte bli besviken på den filmen. Den handlar ju om en pingvin som inte kan annat än dansa och steppa, som blir utstött ur gruppen för att det är "opingvinskt", det måste vara en höjdare helt enkelt, för han blir ju slutligen en hjälte, en stor pinving, ett helgon. En film som man kan skratta och gråta åt! Ett amerikanskt-australiensiskt animerat mästerverk, en oförglömlig upplevelse, och så vidare…

Tack för bannern Nose. Underbar!

FREELANCING FOR A VARIETY OF CLIENTS

Skitsvårt det där med glasögonen. Först ville jag verkligen ha Tom Ford, men nu lutar det åt Donna Karan. Det hade varit ett lyxproblem – om jag egentligen hade haft något alternativ. Ford är mycket dyrare än Donna Karan, och Ford är hetare, men Karan snyggare och billigare, så det är perfekt. Ekonomiskt kommer månaden ändå att vara ganska tuff, men det har alla månader varit nu den senaste tiden. – – – Igår var jag på en sopstation och slängde min gamla soffa, tidningar och andra grejer. Solen brände i ögonen. Av någon anledning var det en konstig stämning på soptippen. Karnevalisk nästan, eller absurd, eller surrealistisk. Ett berg av bildäck, ett berg av frigolit, en armé av pensionerade vitvaror och tjockteveapparater. Och så solen. Sopgubbarnas yrkesstolthet?… Allt var perfekt planerat. Bommen fälldes upp och man rullade in. En gammal man med orden KRISTUS RÄDDAR på sin pikétröja hjälpte mig att lyfta soffan och hiva ner den i hålet, han var förvånande smidig. Men som sagt: solen var verkligen stark, och eftersom jag ägnat hela natten åt att skriva en artikel om klimatförändringen och om vårt förhållande till djur och natur kände jag hur skräcken började sätta in. Det var något konstigt med det här. Nåt verkligt konstigt. All den här skiten som skulle brännas, ja, det skulle bara tillföra än mer växthusgaser. Jag tänkte: "Det här är verkligen skit, vi är dömda till undergång helt enkelt…" Efter några timmars sömn har jag i och för sig kommit över den lätta känslan av panik, men jag är fortfarande orolig. – Ja, jag är nog inte ensam om att tro mig leva ett förfelat liv. Problemet är väl att man i mångt och mycket inte har något alternativ.

Vad jag borde är att komma ner på jorden och fixa ett schyst arbete inför sommaren. Tyvärr har jag bränt mina möjligheter att dela ut tidningar igen, men det är å andra sidan sjukt jobbigt så det är kanske lika bra. På min praktik har jag förresten nått en framgång idag; jag skriver små inledningar till och olika texter och idag skulle jag skriva en inledning till en lättsam text och inledningen skulle också vara lättsam, lite käck, och jag tvivlade på min förmåga att skriva en sådan text, men sedan tänkte jag: "Om jag är en riktig copy så måste jag fan kunna skriva vad som helst!" Så jag antog utmaningen – och levererade, och det blev bra. Det handlar på något vis om att komma över de spärrar man har i skallen. Att det lyckades gör mig mycket nöjd med mig själv. Min bredd – ja, den är helt enkelt enorm, helt enorm. He-he. Jag har inga gränser, jag kan göra allt!

Ja, just det. Repade med J. häromdan. Gjorde en vad jag trodde skitbra sånginsats, och så ringer han och klagar nästa dag. Grejen är att han har rätt. Jag måste sätta mig och börja skriva lyrics igen. Jag måste arbeta. Det är skitjobbigt, för jag har ju ingen möjlighet att få ner några melodier direkt, bara text. Borde skaffa en liten bandspelare av något slag. Eventuellt funderar jag på att ge upp musiken, eller så får jag börja skriva bra texter. Problemet är kanske att både jag och J. är enormt stressade människor.

Be Healthy. Be Beautiful.

VAR UTE MED J. IGÅR. När kompisar slutar supa blir de mycket roligare. Men på samma gång feminiseras ens vanor och sätt att umgås. Om man inte kan sitta och supa som tidigare, ja, då måste man göra något annat. Och eftersom polaren inte lider av några abstinensbesvär längre så innebär det att han inte är deprimerad så fort man inte sitter på en krog. Vi gick runt i klädaaffärer, drack kaffe, käkade mackor i tid och otid. Jag impulsköpte ett linne som jag inte kommer använda annat än på ekivoka fester (som jag ju ändå inte brukar gå på), så det var dumt. Men jag gjorde också ett av mina bästa köp på mycket länge. Hamnade på ett parfymeri och köpte helt enkelt en bronzer från Biotherm Homme. I och för sig var det sjukt dyrt, men det var det värt. Det ser helt enkelt ut som om jag har solat en massa. Den söta tjejen som sålde prylarna, eller jag vet i och för sig inte om hon var så jävla söt, gav mig också en massa andra Biotherm-produkter speciellt anpassade för män. Så nu har jag en sjukt massa roliga produkter hemma, bland annat en salva som tar bort påsar under ögonen. Jag vet inte om den fungerar, men jag tror å andra sidan att den gör det. Bakgrunden till att jag skaffar en typ av brunkräm är antagligen min fruktansvärda upplevelse hos frisören häromdan. För det första noterar jag, starkt belyst av lamporna framför spegeln, hur verkligt blek jag är, och skinny som Anders fru skulle säga. Jag var blek OCH skinny. Dessutom frågade frisörskan om mitt hår var färgat eller om det var min naturliga hårfärg. Hallå! Det är klart att det är min naturliga hårfärg! – Trots att hon generade mig stod det ändå ganska klart varför hon för det första skulle kunna tro att jag hade färgat håret, för mitt skinn var, om än inte kritvitt, så ändå långt, långt ifrån tonat. – Ja, jag ser helt enkelt bättre ut tack vare Biotherm Homme, so why not use the shit? Och eftersom produkterna är gjorda för män så behöver man ju inte skämmas över att köpa dem. Underbart. Ytterst metrosexuellt, men bra.

Fick också en känsla av att stan (GBG) verkligen förändrats de senaste åren. Den har vuxit. Men å andra sidan får man ju alltid en känsla av att leva i en kokande metropol när solen kommer fram på våren och människor tar sig ut på dagarna. Men jag kände även att det fanns ett annat tryck även i Nordstan och Femman. För några år sedan var det mer ett tillhåll, och stället gav mig alltid ångest (kanske för att det var här jag gick runt och söp när jag skolkade i högstadiet), eller gav mig åtminstone känslan av att vara ett tillhåll. Idag är det nog snarare mer av den kommersiella oas som det var meningen att det skulle vara.

Det känns som om stan borde växa på höjden, som om den en dag kommer att behöva växa på höjden, men det kan ju dröja i och för sig.

GERMAN SWALLOWING MICROPHONE

Har testat ett par nya linser ett par dar nu, men det fungerar inte. Så fort jag blinkar på högerögat hoppar linsen "ur led" och hamnar under övre ögonlocket, klamrar sig fast där, och jag blir mer eller mindre blind på det ögat. Skitjobbigt helt enkelt. Jag är trött på all skit med linserna nu så jag kommer gå över till glasögon. Tittade på ett YSL -bågar när jag var hos optikern nu senast, men de jag verkligen fastnade för var ett par av märket Tom Ford. Det värsta är väl att jag ser äldre ut med glasögon, samt att bågarna är dyra. Men jag måste bara ha dem, för linser kan jag helt enkelt inte ha längre.

Bakfull idag. Var ute och hänge med Kristina igår. Hade ganska kul. Plötsligt dök D. upp. Vi pratade om djur, om djurs förmåga att utföra oegennyttiga ("goda") handlingar. Det var trevligt. Berättade för Kristina om en video på youtube i vilken en tysk sväljer en mikrofon, eller han håller åtminstone på att kvävas av den. Mycket, mycket sjukt. Detta hade vi mycket roligt åt, och då hade vi inte ens sett videon. Vet inte om jag vågar länka den ens, för den är verkligen motbjudande, motbjudande och jävligt rolig. Videon har allt. Den usla musiken, tyskens fula kläder, hans frisyr, personerna som dansar runtomkring, den har allt.

PROFESSIONAL MICROPHONE

På måndag får jag äntligen CSN. Underbart. Ska ta mig till optikern och skaffa nya linser, det är så jävla dyrt, funderade ett tag på att skaffa glasögon, men det är ändå rätt bekvämt med linser, dessutom har jag inte råd med några YSL, då får det vara. Skitfint väder idag, en vacker lördag, borde gå ut och supa med J. men han har ju blivit nykterist nu så det går inte, hade jag haft pengar hade jag gått till systemet och köpt en flaska portugisiskt vin, vitt, en smula mousserande, sedan hade jag gått hem och druckit upp det och ansträngt mig lite för att skriva klart min roman. Måste skärpa till mig när det gäller det. Handlar ju fan om min framtid, om dollars – jag känner ingen som vill bli rik och berömd lika mycket som jag. I och för sig börjar jag fundera på om det inte är viktigare med kärlek. När man är in love kan man ju utföra de mest slavliknande arbeten med ett leende. Är det inte så?

Har redan sagt att jag skulle skriva någonting om djur, typ en novell om djur, eller med djurtema. Har tappat greppet om den grejen. Känner mig inte inspirerad längre. Vore dumt att bara skita i att leverera så jag måste ändå sätta mig ner med det, men det får bli i nästa vecka när jag får pengar. Jag vill kunna skriva och röka ihjäl mig samtidigt. – – – Köpte förresten en mick igår, en Pulse för 500 spänn (på bilden en SM57:a som jag bara antar kostar flera tusen), men jag fick den för 300 i och för sig; schysta musiksnubbar. Och jag tänker alltid ha den med mig. Lära mig den. Hur man håller i den. Den ska bli som ett svärd eller en stilett, något jag alltid bär med mig, som jag alltid bär med mig min röda Ballograf. Kollade förresten upp Abraham and the ditsy blondes som det stod om i G-P idag, men de är för lama för min smak. Men sångaren ser ganska karismatisk ut (och sjunger ändå rätt bra), ett sött gäng kids från den (eventuellt övre) medelklassen, experimentell shit. Förresten läser jag att de The Guardian har någon slags dille på svensk pop nu. Ja, det känns skönt att J. har skärpt till sig med alkoholen. Han skulle aldrig lånat mig pengar till en mick för några månader sedan. Vi hade snarare, på en fredag, satt och supit upp pengarna på närmsta bar, gått vidare till något skithak på Andra Lång och provocerat fram agressioner hos människor – sånt vi är bra på. Sådana investeringar som med micken hade helt enkelt inte existerat. Inte varit möjliga. Pengarna hade inte funnits. Det är väl det som är bra med att inte supa bort pengar på krogen antar jag, man kan köpa den utrusning man behöver. – – – Ja, jag älskar min Pulse. Måste skaffa eltejp så jag kan tejpa fast on/off-knappen på on. Det är så det ska vara tydligen. Det är ju en helt främmande värld för mig. Att stå och göra sig till på en scen. Det är i och för sig inte helt obekant för mig, men ändå, det är artifice, men det är väl kanske det mesta i och för sig. Nu ska jag bara skaffa mig en liten förstärkare så att jag kan använda micken hemma om jag känner för det.

LEDIG IDAG (I PRINCIP)

Har varit skitglad i flera dagar nu efter ett pressmeddelande (sic!) som jag skrivit. Jag layoutade den i InDesign så att det blev skitfint, i framtiden kommer jag att göra varenda grej i InDesign. InDesign börjar bli min vän. Ja, jag har känt en extrem stolthet över pressmeddelandet. Jag har inget liv antar jag. Börjar få lite bättre koll på det här med public relations. Det är intressant. Nu måste jag bara se till att få kontakter på SvD som har de viktigaste kultursidorna i Sverige. Ja, SvD är helt enkelt bäst.

Läste att Namnam försöker sluta snusa, själv har jag inte ens försökt att sluta. Sommaren 2006 var min sämsta sommar någonsin av olika skäl, men framför allt på grund av att jag var så fattig, så jävla fattig att jag inte ens hade råd med snus och fick lära känna abstinensmonstret på allvar. Jag gick runt och var i ett konstant upplösningstillstånd. Vissa dagar var extremt, extremt mörka. Vissa nätter också. Nej, jag kommer inte sluta snusa, även om jag borde. Det är ju äckligt och dyrt, men jag pallar fan inte med abstinensen. Jag är beroende av två saker, snus och kaffe, men det tillhör helt enkelt det som känns nödvändigt för att jag inte skall känna mig som en frireligiös människa.

Norman Mailer har förresten skrivit en bok om Hitlers barndom, The Castle in the Forest (2007). Funderar på att recensera den. Mailer är grym. Jag har inte läst honom i och för sig, men jag antar att han är grym. Förresten var Stephen Kings bok om skrivande bättre än Mailers. Å andra sidan skrev Mailer en mening som jag klistrade upp på väggen framför mitt skrivbord: YOU HAVE TO TRUST YOUR TECHNIQUE. Det är sant. Det måste man.

Igår skrev jag förresten en sex sidig lång recension av Malte Perssons diktsamling Dikter (2007). Ingen kommer att vilja publicera den, för det är antagligen det elakaste som någon skrivit någonsin. Här är ett utdrag:

Varför, tänker jag, skriva en så fullkomligt moderat diktsamling som Dikter. Varför gör man en sån sak? Varför är man så liberal – i sin diktargärning – att man formligen äcklar kanske en så kanske inte direkt purung men ändå vital och oförstörd kritiker som jag? Varför skriver man en diktsamling helt utan liv, utan "gusto"? Varför skriver man dikter om det enda man kan åstadkomma är litet moderniserade pasticher på äldre poesi, på en poesi inte som Lidners (det skulle aldrig ske i Perssons fall), inte som Stagnelius (Persson skulle aldrig komma i närheten av dennes romantiska kvaliteter) utan som den dödstråkiga Verner von Heidenstam! Hur kan man vara så bekväm att man aldrig närmar sig en smärtpunkt? Det är obegripligt för mig. Hur kan man skriva utan att brinna? Nej, jag kan inte förstå det.

Träffar V. allt oftare. Han är verkligen trevlig. Ibland undrar jag om det handlar om en narcisstisk grej från min sida; att umgås med en grabb som var som jag, som har mörkt hår, som är blek och smal – Freud skulle mena att det handlade om något sådant, men Freud var ju å andra sidan genial och rätt så sjuk i huvudet, vilket jag i och för sig tror är en förutsättning för att vara genial över huvud taget. Ja, det kan vara så. Vi har det trevligt. Är lite rädd för vad han skall tycka om min helt hämningslösa poesi. Jag skriver verkligen en del ohämmade grejer. – Det är bra att han är ateist.

VACKERT VÄDER & ETT PAR ÖL MED EN GAMMAL VÄN

Tog ett par öl med Kristina igår. Hade inte sett henne på flera månader. Har inte haft hennes nummer och har dessutom haft fullt upp med annat. Talade skitmycket om Thailand. Vi hade verkligen ingen lust att åka dit, för mycket sexturism och skit. Hon berättade om någon artikel i Faktum där några sexturister uttalade sig om saken: "Om man kommer ner hit och inte köper en hora så är man antagligen bög eller konstig på något annat sätt." Underbart resonemang. Det är ju inte så att man kan vara mot prostitution? Det kan ju inte vara så att man ser prostitution som förnedrande för båda parter? Hur som helst. Thailand var inget för oss. Läser förresten i CIA The World Factbook att ungefär en halv miljon människor beräknas ha HIV/AIDS i Thailand, och det vore ju inte underligt om det kommer tillbaka en mängd svenskar med HIV/AIDS till Sverige efter att ha varit där. – – – Ur högtalarna strömmade låtar som fick mig att känna mig gammal antar jag. Kristina retade mig för att jag umgicks med en artonårig kille (V.), och sa att hon ville para ihop mig med en av sina kursare, en snygg tjej som hade haft MVG i alla sina ämnen sedan i grundskolan. Förstod inte varför jag skulle intressera mig för en plugghäst, men jag antar att hon bara ville säga att det handlade om en smart tjej. "Javisst", sa jag, "henne vill jag väldigt gärna träffa." Men egentligen vill jag inte träffa någon, åtminstone inte just nu. Normala människor gör mig rädd. Ja, V. fikade jag förresten med häromdan. Det var trevligt. Snackade film. V. menade att han kanske skulle söka sig utomlands eftersom alla som går i filmutbildningar i Sverige bara försöker härma Moodysson. Jag sa att en konstnär med självaktning inte imiterar andra konstnärer. – Gud, ibland blir jag så trött på mig själv. – – – Var i alla fall kul att träffa Kristina igen.

Läste förresten BBC-artikel om roboträttigheter som Leo gav mig. Det verkar helt sjukt. Men på sätt och vis rätt. Efter att ha ägnat en tid åt att studera de problem som humanoider med hög psykologisk och visuell människo-likhet orsakar i science-fictionfilmer kan jag inte annat än förstå problematiken. Om robotar utvecklas till en punkt då de kan reproducera sig själva, förbättra sig självmant eller utveckla artificiell intelligens, då kommer det naturligtvis innebära ett enorm förändring i hur man ser på robotar. Men risken att robotar skall kunna utvecklas dithän inom en snar framtid är mycket liten, och sedan får man helt enkelt se om det finns ett behovs för sådana robotar av den karaktären. Varför producera robotar som skulle skrämma oss? Det är det som är poängen med alla filmer i vilka robotar förekommer. Robotar med stor psykologisk och visuell människo-likhet är helt enkelt skrämmande – så det finns ingen anledning att producera sådana robotar annat än av masochistiska skäl. Humanoider i form av Hondas ASIMO ("The People-Friendly Robot", säger Honda om den egna designen) är det troliga scenariot. Och bara att få den här roboten att "gå" normalt, sofistikerat, ja, det måste ha tagit år av forskning. Tänk då hur enormt lång tid det kommer att ta att få en robot eller en dator att förstå undermeningar, ironi, sarkasm, et cetera. Ja, det kan ta hur lång tid som helst.

För första gången på en vecka som jag ens kommer in på blogger.com. Vet inte vad det är, men den vill att jag ska uppdatera min blogg på något sätt och det går inte riktigt. Vet inte vad det är. Hur som helst är jag på strålande humör för en gångs skull. Det är vår! Har bytt ut min rock mot en skinnjacka, väldigt häftig. Känner mig som en mangafigur. Kan inte låta bli att ha en viss attityd när jag går omkring på stan. Ja, människor börjar verkligen tina upp, står och blundar i solskenet mot någon vägg. På väg till tryckeriet noterade jag Balladgatans makalösa fulhet genom bussens fönster, men det bekymrade mig inte, jag bor ju inte där. – – – Känner en viss oro inför framtiden. Igår såg jag ett program om kineser. De har jättemycket pengar, och nästan allt som tillverkas tillverkas i Kina. Ja, nästan allt. Nästan allt man ser. – – – Måste komma på något sätt att tjäna pengar på skrivandet, men det är svårt. Tack och lov slipper jag skriva om robotar nu ett tag, nu är det djur som gäller. Jag menar, jag tycker om robotar, det är inte det, men nu har jag hållt på med det i ett halvår nästan, så det är skönt att få ägna sig åt något annat ett tag.