REBEL COMMANDER

A HERO AMONG PENGUINS!

Häromdan stötte jag av en händelse på en gammal vän utanför ett café i Majorna. Först kände jag inte igen honom. Han såg äldre ut, och samtidigt inte. Så otränad han är, tänkte jag. Och det är väl sant i och för sig. Problemet med honom är att han blivit alltmer religiös. Jag förstår mig inte på det riktigt. Eller jag förstår mig på det här med att vara religiös, det är jag ju själv – mer eller mindre, men det här är en church goer. Det har jag aldrig fattat. Det värsta är hans naivitet. Som om Gud blir glad om han går i kyrkan, som om Gud bara finns där. Det är oroande med kristna som är så naiva, som kastar sig in i kristendomen med samma engagemang som de tidigare ägnade sig åt sina pophjältar eller något liknande; religionen blir en slags subkultur, den stora skillnaden är att man inte svär. Det är synd, tidigare var han en dandy, nu är han något annat. På sätt och vis saknar jag honom kanske inte. Vi talade inte speciellt mycket, jag vet inte vad jag har att säga honom. Jag tror inte att man kan leva ett liv utan synd som han gör. Ja, herregud, alla blir frälsta på sitt sätt. En gång berättade jag en anekdot för honom, men förstod han någonsin vad jag menade när jag berättade om den japanska trädgården.

Det var ju en gång en ung man som skulle lära sig hur man man höll av en trädgård. Han ombads av trädgårdsmästaren att städa trädgården och detta gjorde han; från gräset plockade han upp alla löv och grenar, från den grusbelagda gången också alla löv. Allt som tycktes naturligt för honom att avlägsna, städa undan städade han undan och avlägsnade. När han var klar gick han till trädgårdsmästaren och sa att han var färdig. Men mästaren såg på trädgården och blev mycket upprörd, han for efter säcken i vilken lärljungen samlat alla löv och tog nävar av löv och gick runt och spred ut dem här och var. Lärljungen förstod inte detta. Vad gör du? Ja, förklarade trädgårdsmästaren, det handlar inte om att ta bort alla löv, det är inte meningen med att städa i trädgården, du ska ta bort en del löv och lämna några kvar så att det ser naturligt ut. Detta var naturligtvis en grov förvanskning av en japansk anekdot. Den japanska estetiken är komplex och i varenda detalj av den japanska trädgårdsskötseln eller teceremonien, eller de olika kampsporterna, ligger både begripliga och kanske rent obegripliga principer. Men som jag såg det handlar dessa estetiska principer, som alltså har sin koppling till shintoismen och buddhismen, om också mer allmänna andliga värden; och dessa kan föras över även på den kristna läran. Jag tror inte att han fattade att det hela var en liknelse. Men om man alltså liknar löven vid negativa egenskaper i den egna personligheten så kanske man fattar. För en själv tänkande kristen skall man dock – åtminstone inte i ett idealfall – behöva förklara en sån sak.

Så istället för att ägna honom någon större uppmärksamhet vände jag mig till hans flickvän/-kompis. Det visade sig att vi hade mycket gemensamt. Vi var båda filmnarkomaner. Jag berättade om hur jag väntade spänt på att Happy Feet skulle komma på hyr-DVD. Hon gjorde detsamma. Och berättade att hon lurats av andra omslag med pingviner på i butikerna; finns ju en hel del filmer om pinvinger nu, Pingvinresan, Pingvin hit och pingvin dit, det är hype med pinviner nu. Häromdan frågade jag till och med i videobutiken när Happy Feet skulle komma. Kände mig lite pervers. Hur som helst kommer filmen den 17/4. Underbart! Så som jag ser det kan jag inte bli besviken på den filmen. Den handlar ju om en pingvin som inte kan annat än dansa och steppa, som blir utstött ur gruppen för att det är "opingvinskt", det måste vara en höjdare helt enkelt, för han blir ju slutligen en hjälte, en stor pinving, ett helgon. En film som man kan skratta och gråta åt! Ett amerikanskt-australiensiskt animerat mästerverk, en oförglömlig upplevelse, och så vidare…

Tack för bannern Nose. Underbar!