VÅLDETS NÖDVÄNDIGHET

Har gått ner i vikt. Det är hemskt. Kommer ta ett tag för mig att äta upp mig igen. Värken i visdomstanden och den ena förkylningen på den andra + fattigdom (faktiskt) har påverkade min aptit. I och för sig borde jag kanske lära mig att laga godare mat, eller lära mig att laga mat över huvud taget. Inatt var jag uppe länge och läste om politiska ideologier. Börjar skämmas över att jag inte läst Marx. Igår läste jag lite och blev genast på gott humör. Ideologier är bra. De är stimulerande. Och marxismen är verkligen intellektuellt stimulerande. Jag tänkte att jag kunde starta ett eget parti. Ett lite mer nationalistiskt och socialistiskt parti än s (som jag ärligt talat inte orkat engagera mig speciellt mycket i). Sedan kom jag på att det skulle bli svårt att hitta på ett bra namn åt ett sådant parti. – Läste om Göteborg 2001, om kravallerna, polisbrutaliteten, etc. På sätt och vis förstår jag att snutarna ballade ur. Det var ingalunda någon normal eller vanlig polisär uppgift. Minns hur jag en dag försökte ta mig från Gårda till Majorna. Det tog timmar eftersom halva stan var avspärrad. Det kändes som om staden var ockuperad. Och det var den ju. Faktum är att det var riktigt kusliga dagar. På en krog jag brukade frekventera menade ägarinnan att hon sett mig kasta sten på TV. "Nej, det har jag verkligen inte gjort". Och det hade jag ju inte heller. Nu i efterhand förstår jag att jag mycket väl hade kunnat bli arresterad utan någon större anledning, men det tänkte jag inte på då. Förresten satt jag på en krog och diskuterade civil olydnad häromdan. En kamrat menade att våld är nödvändigt ibland. Av principiella skäl anser jag dock inte att det är det. Man kan med demokratiska medel verka för att minimiera våldet i samhället och det är också vad man bör göra och det finns hundratals, tusentals människor som arbetar för detta. Att våldet mot (till exempel) kvinnor ska minska, helst försvinna, det är deras mål, deras dröm. Ska man uppmuntra dessa att använda våld för att nå dithän? Eller finns det bättre alternativ? Vad som händer när 50 000 människor samlas för att demonstrera mot Bush och EU-toppmöten är att ett antal poliser och demonstranter skadas. Jag ser det logiskt och därför, i en viss mån, som något som är givet på förhand. Därför kan man säga att det mellan poliser och demonstranter finns en symbolisk överenskommelse som ingen talar om, vad man på ett plan kommer överrens om är detta: Nu går vi in i ett undantagstillstånd, och vi får alla något ut av det; det är vår tids gladiatorspel där vi själva med och där det så kallade "hotet mot demokratin" (till följd av rättsövergrepp och övervåld) – fenomenets "odemokratiska" aspekter – är en vinst. Detta beror på att Sverige är en demokrati. Burma däremot. Där existerar inte den här typen av storskaliga rollspel. När en person i Sverige talar om "våldets nödvändighet" talar han egentligen om det ömsesidiga skådespelets (eller spektaklets) och det symboliska undantagstillståndets våld, för det våld som i realiteten (som motståndshandling, aktion) skulle kunna utövas skulle i sig vara ett symptom på att grundläggande mänskliga friheter och rättigheter var allvarligt hotade (och att staten utövar terror) och i det läget är våld, ja, helt enkelt en väg att gå.

MACHISMO, MACHISMO, MACHISMO!

Glömmer att dra upp min väckarklocka och vaknar först när posten trillar ner på hallgolvet med en duns. Tidigare använde jag min mobil som väckarklocka, men nu har displayen gått sönder så jag köpte den här nygamla klockan istället. Den ser ut som väckarklockor gör i Kalle Ankatidningar. När jag var liten fick jag en sådan klocka av min farfar som jag fick montera ner och förstöra om jag ville. Det gjorde jag med glädje. En dag kommer jag antagligen att förstöra även den här klockan, för den tickar irriterande högt. Går till Apoteket och köper medicin. Efter kebabrulle och två Treo känner jag hur jag blir lättare. Trycker också i mig lite ZyComb och Bisolvon. Plötsligt en minnesbild från trettonårsåldern. Jag är i Lidköping. Jag träffar Jonas igen. Han är som jag minns honom. En hård kille. Som Micke Persbrandt. Han är en liten Micke Persbrandt. Det finns en avgrund mellan oss för mitt självhävdelsebehov ser annorlunda ut. Jag tror att vi är precis lika våldsfixerade, men för honom är slagsmål något naturligt på något sätt, jag kommer inte i närheten av den naturligheten. Fattar inte varför jag fortfarande bryr mig om sådana machismogrejer. Men hur skulle jag kunna låta bli?

Förresten såg jag The Beach igår. Den var överraskande bra. Fattar inte riktigt varför jag undvikit den så länge. Leonardo har fortfarande kvar något av sin pojkaktiga skönhet (eller charm), men ser för övrigt jävligt otränad ut. Den franska birollsinnehaverskan hade – föga överraskande – en air av mjukporr över sig. Souverain!

Här är en text av Bourdieu, On Male Domination, som jag tror är bra. Bourdieu är alltid bra.

KONSTANT FÖRNEDRING

FAN, KÄNNER MIG KONSTANT SJUK nu för tiden. När jag vaknade igår efter att ha varit ute och druckit typ fem, sex öl med Anders var jag helt borta. Börjar man bli för gammal eller vadå? Känner mig helt jävla skruttig nu för tiden. Varannan vecka blir jag så förkyld att folk säger till mig att gå hem och vila. Och när jag väl ligger hemma i sängen får jag verkligen ångest över att allt jag inte får gjort, och över att det är så jävla tråkigt att vara förkyld och krasslig. Det är antagligen det absolut tråkigaste som finns. Hur som helst ringde A. och talade om Ryssland och idag ringde han och berättade någon slags anekdot. Han går ut på balkongen och röker på morgonen och sedan ringer han mig. För övrigt väntar jag spänt på att Ryssland ska bli en klockren diktatur igen. Rysslarna älskar Putin och antagligen älskar Putin ryssarna. "Putin älskar oss alla" kanske de tänker. Och vem vet, det är kanske så?

Värst av allt är ändå att jag måste jobba inatt. Hade min mobildisplay inte varit helt fucked up hade jag ringt min chef och sagt att jag måste ha ledigt idag. Känner att det är genuint dumt att arbeta när man är sjuk. Speciellt på natten när man är dödstrött vid fem på morgonen och måste ta sig hem i kylan. Och kommer man försent till nattvagnen får man vänta i en halvtimma och det orkar man inte så man går hem i kölden, och i värsta fall blir man anfallen av en kamphund. Hur som helst är oktoberfestskiten över. Förra helgen var jag tvungen att bära världens fulaste t-shirt med en bayersk nationaldräkt på. I ett slag förlorade jag alla värdighet jag någonsin haft. Det slutade med att jag ville nita varenda gäst. Och vid några tillfällen var det jävligt nära. Jag ville bara att de skulle ge mig en anledning att nita dem. Jag kände mig som en idiot.

FÖR NÅGRA ÖGONBLICK ÄR LIVET VACKERT

Känner mig ovanligt glad. Idag, 08:57, fick jag nämligen ett e-mail från en morgonpigg Michel Houllebecq där han gav mig fria händer för ett projekt som jag redan genomfört. (Själv vaknade jag 13:00.) Det kändes jävligt bra. Han är min idol – vilket jag också hade skrivit till honom. Det är lite märkligt att få e-mail från en världsberömd person. Plötsligt känns tillvaron inte så futtig längre. Mitt mål är att se till att Houellebecq tilldelas Nobelpriset i litteratur. Jag antar att det kan ta ett antal år. Det vore därför ganska bra om han skrev fler verkligt bra böcker. Just nu är det bara Elementarpartiklarna och Konkurrens till döds som jag finner riktigt, riktigt jävla bra – men jag vet inte om de räcker för att motivera att han ska tilldelas Nobelpriset. Förmodligen inte. För att bäst och lättast uppnå detta mål krävs egentligen att jag själv blir en akademiledamot. Men med tanke på att jag uppfötts på The Simpsons och tillhör en generation som drillats i populärkultur så blir det kanske svårt. Jag har en 59-Fifty på huvudet som det står LRG (Lifted Research Grup) på och bär skor av märket ADIDAS. Å andra sidan ska man aldrig säga aldrig.

På lunchen råkade jag av en händelse på en av Houllebecqs svenska översättare. Men jag ville inte störa honom så jag satt på mitt håll och läste Nöjesguiden. Jag tänkte: "Alla dessa restaurang- och krogrecensioner tar alltför mycket plats! De riktar sig inte riktigt till målgruppen. 16-åringar ska kunna läsa Nöjesguiden och få något ut av det, och 16-åringar skiter väl fan i om man kan få en fint lagad spätta på det eller det haket. Inte fan brydde jag mig om service när jag var tonåring. Det viktiga var att man kunde supa till relativt billigt. Allt det här beror på att skribenterna helt enkelt blir äldre och äldre antagligen. Det är viktigt för dem eftersom de långsamt, långsamt börjar närma sig en småborgerlig livsstil." Ja, det här ska jag ta upp med en av skribenterna nästa gång jag ser honom. Och vem fan åker till Solvalla och käkar? – För ovanlighetens skull avslutade jag lunchen med en kopp kaffe och en sådan där mintkaka. Utbyter några ord med översättaren och går till kontoret. För några ögonblick är livet vackert.

ULTRA VIOLENCE (E.G. ATTACKING A DEFENSELESS OLD MAN FOR SPORT)

ÅKER FAST PÅ SPÅRVAGNEN IGEN. Rätt irriterande. Kommer antagligen att sluta med att jag kallas till Polisen för "bedrägligt beteende". Det är när man skriver under papper och sedan vägrar betala. Men det är som det är. Jag har fan inte råd att betala! Å andra sidan hade jag haft råd att köpa en biljett. Sjukt dumt. Arbetsförmedlingen vill att jag ska gå dit på ett möte. Men jag kommer i princip att be dem dra åt helvete. Om de inte har för avsikt att hjälpa mig att hitta en bra jobb kan de gärna lämna mig ifred, för jag har inte A-kassa och jag går inte på socialbidrag. De har alltså inga hållhakar på mig. Jag har mat för dagen, jag betalar min hyra. Jag är inte överdrivet kriminell. Så vad är deras problem?… – – – Det jag kallar för "feministgrejen" gick väldigt bra i söndags. Jag tyckte att jag var suverän. Hade gjort research hela veckan och var enormt påläst. Kände mig enormt trygg där framme. Publiken var heller inte så stor, kanske 25-30 personer, vilket egentligen var lagom även om jag gärna hade sett att det hade kunnat vara fler. Ju fler desto bättre! Det är så jag tänker åtminstone. Om jag inte hade varit så påläst hade det hela kunnat gå åt helvete, så jag tackar gudarna att jag ägnade så mycket tid åt inläsning den här gången. Läste om feminismens historia, gender, kön, könsmaktsordning, läste intervjuer och såg på föresläsningar på youtube, etcetera, etcetera. Man tjänar som fan på det i slutändan. Jag kände mig som ett proffs och på något vis var jag ett proffs, ibland kände jag mig å andra sidan lite för mycket som en professionell skitsnackare, men på samma gång var jag mycket noga med att inte ta för mycket plats. Ibland lät jag det gå som det ville med talfördelningen, men när folk talade i mun på varandra visade jag med mitt kroppspråk att jag inte tycke om det – och då upphörde det. Därefter talade folk inte i mun på varandra längre. Suveränt. Jag lyckades hålla igång samtalen i 60 minuter. Om jag har någon framtid som konferencier eller moderator vet jag inte, men jag tycker i alla fall om det. Betalningen var det sisådär med, men å andra sidan var det utmärkt att få öva sig i konsten. Nästa gång tänker jag å andra sidan ta mer betalt, speciellt som jag vet att jag kan leverera.

Igår såg jag förresten Zodiac (2007) av regissören David Fincher. Den var grymt välgjort så jag blev glad. Och den var inte lika bestialisk som Se7en vilket jag var tämligen tacksam för. Av någon anledning blir jag mindre och mindre tolerant för äckliga filmscener ju mer tiden går. Klassisk ultra violence går bra, men när det börjar gå mot tortyr och stympning av lemmar och liknande blir jag bara jävligt illa berörd och jag har ingen lust att bli det av en film, för då tar äckelkänslorna över och jag vaknar ur hypnosen. Det bästa med filmen var fotot. Det var suveränt. På Wikipedia kan man läsa att de använde sig av fotografier av Stephen Shore och William Eggleston för att skapa looken på filmen. Och det är faktiskt jävligt, jävligt lyckat. Vidare kan man läsa att de använde en digital Thomson Viper Filmstream kamera, vilket jag inte fattar riktigt. Hur kan det bli så bra resultat med digitalkamera?

LE RETOUR DE JUPITER

GÅRDAGENS TANDLÄKARBESÖK var ungefär så fruktansvärt som jag förväntade mig att det skulle bli. Min visdomstand kan inte bara dras ut den måste mer eller mindre opereras bort, så jag har fått en remiss hos Ondotologen. Tandläkaren var jävligt grafisk i sin beskrivning av det hela. Det är tydligen så att det är ganska lätt att ta bort visdomständer i överkäken för benet är helt enkelt mjukare där, det är i stort sett bara att bända bort dem, men i underkäken är benet hårdare . Han beskrev hur de kanske skulle få ta bort små delar av själva benet för att få bort tanden, han talade också om att det fanns en nerv i närheten som man måste vara väldigt försiktig med, han menade också att de kanske skulle få klyva tanden och sedan ta bort rötterna en efter en. Jag var nära att bryta ihop. De inramade fotografierna på fjärilar, orkidéer och hästar (bruna och vita) lugnade mig inte. Det gjorde heller inte den stillsamma musiken. Jag tittade till vänster om mig och såg att det på en av lådorna i ett av skåpen stod HEMLIGA LÅDAN. Jag undrade vad den kunde tänkas inrymma för hemligheter. Antagligen små bokmärken med glitter på. Som på min tid. The good old days. Det enda positiva var att jag inte hade några hål.

Så har Doris Lessing tilldelats Nobelpriset. Har inte läst henne. Horace Engdahl menade i alla fall att om man ska börja läsa något av henne så kan man börja med The Four-Gated City (1969). Ett lite underligt tips eftersom det är den sista boken i en serie kallad Children of Violence, i vilken den första titeln är Martha Quest (1952) som jag också hört mycket om, att den ska vara bra. Tydligen ska Lessings intresse av science fiction ha gjort henne impopulär hos intelligentian. Det är klart att science fiction betraktas som en litet småskabbig genre av vissa mer klassiskt bildade kritiker (sådana som egentligen inte existerar längre), men å andra sidan håller det här på att förändras. Science fiction är inte längre "fulkultur" på samma sätt som jag kan tänka mig att det en gång var. Och jag har faktiskt aldrig hört en person som jag uppfattat som intelligent fnysa åt science fiction. På kritiken lär Lessing ha svarat: "What they didn't realize was that in science fiction is some of the best social fiction of our time." Hon har förmodligen rätt. – I och för sig skulle jag nog ändå säga att mycket science fiction är skit, men mest på grund av att mycket litteratur faktiskt är skit i allmänhet.

Den här dagen kommer förresten bli ganska lång. I och för sig gick jag upp vid 12. Först ska jag på en feministpryl och sedan ska jag knega. Måste få i mig en öl eller nåt innan jag går på feministprylen. Det hör till ett jobb jag ska göra så jag har egentligen inte själv valt det, eller rättare sagt: det är inget som jag ser fram mot med någon större entusiasm.

INDOCHINE; 3EME SEXE

THE RETURN OF THE (PSEUDO)INTELLECTUAL

Närmar mig försiktigt det "pretentiösa" igen genom att läsa Slavoj Zizeks Ideologins sublima subjekt (1989). En anledning till att jag varit så rädd för allt som andats elitism den senaste tiden kanske beror på att jag helt enkelt inte förstår vad jag läser, men det kan ju också bero på att mycket av det som är elitistiskt helt enkelt är mer eller mindre obegripligt för alla (även, kanske, eller det är åtminstone vad jag misstänker, för de som skriver skiten), eller mer eller mindre meninglöst på ett större plan. Hur viktigt är det egentligen med filosofi i den värld vi lever? Och varför skulle det vara viktigt? För de flesta jag känner är kunskap mer en fjäder i hatten än någonting annat. Men jag vet ju å andra sidan att jag är en romantiker. – Det är mycket som är meninglöst å andra sidan. Ska i alla fall ge Zizek en chans. Det är kul att läsa "postmodern filosofi" även om en del av det faktiskt är bullshit och intressant endast för en viss krets av människor, akademiker och så kallat "intellektuella".

Faktum är att jag får ut en del av Zizek när det kommer till mina robotar. Zizek skriver: "'Det finns ingen sexuell relation', som Lacan säger, varmed han menar att relationen mellan könen är definitionsmässigt omöjlig, antagonistisk. Det finns ingen slutgiltig lösning på detta, och förutsättningen för en någorlunda uthärdlig relation mellan könen är att man erkänner denna grundläggande antagonism och omöjlighet." (s. 12) Det föder tanken hos mig att relationen mellan robotar och människor också alltid kommer att vara antagonistisk, och speciellt om roboten kommer att vara antropomorf (C-3PO är en antropomorf robot, R2-D2 är det inte). Ju högre människo-likhet en robot har desto större kommer den antagonismen att vara. Faktum är att jag börjar tro att vi aldrig kommer att få se varken androider eller antropomorfa robotar som C-3PO under tillverkning under vår livstid. Detta just på grund av den uppsjö av problem som kan uppstå. Detta gör mig på sätt och vis ledsen. – När det gäller relationen mellan män och kvinnor är det klart att den är en omöjlighet, om man inte lyckas utplåna skillnaden mellan män och kvinnor, på ett biologiskt och socialt plan, vilket är omöjligt. Allt skulle bli fruktansvärt tråkigt. Detär åtminstone vad jag antar. Alltså finns det en chans, och det här är intressant, att man aldrig kommer att tillverka robotar helt rationellt. Det rationella vore att inte tillverka antropomorfa robotar eller robotar med stor visuell och psykologisk människo-likhet. Men eftersom människan inte är rationell i så hög grad som man skulle kunna önska kommer hon medvetet och omedvetet att söka efter denna konflikt. Det vill säga: trots att det vore bra att endast utveckla robotar av R2-D2:s typ så kommer man ändå att utveckla robotar med så hög visuell människo-likhet som möjligt. Man kommer helt enkelt inte att kunna låta bli. Man skulle kunna säga att män inte finns, att kvinnor inte finns, men man gör inte detta. Även om distinktionen skulle kunna utplånas kommer man aldrig att utplåna den. Antagonismen behövs eftersom man begär den "omöjliga relationen" i sig. – Och att man just begär den "omöjliga relationen" i sig är givetvis en gåta. Därför tror jag att jag har fel när det kommer till att människo-likheten av förnuftsskäl kommer att undvikas, det är helt enkelt tvärtom. Så här formulerar man sig i mer vetenskapliga artiklar, David Hanson i Exploring the Aesthetic Range for Humanoid Robots (The University of Texas at Dallas):

Presently even the most realistic robots may seem partly dead, because in many ways they are. They are only partly aware. They shut down instead of going to sleep, and then they sit there frozen. They break. These flaws in a humanlike appearance, can remind us of our own mortality. They also may imply dead matter impersonating humans, conveying the threat of an imposter. But, if we remove these flaws to make them friendly, attractive, and seemingly alive, then the level of realism may not matter.

Ultimately, good design can help to make robots lovable and part of the human family. More freely exploring the full range of robot aesthetics will certainly accelerate the evolution of humanoid robot design. Moreover, the expanded exploration promises to help us better understand human social perception, interaction, and cognition.

Lägg märke till ordvalen! "[P]art of the human family". Det är helt sanslöst. Men det finns tusen anledningar att fortsätta att undersöka hur den mänskliga perceptionen, interaktionen och kognitionen fungerar när det kommer till människo-likhet och robot-likhet. Det är ett så spännande fält. Nästan det enda som gör mig lycklig nu för tiden. Och jag är en del av denna utveckling på mitt eget lilla sätt. – Ja, just nu, i den här stunden känner jag att livet är underbart. Det är helt sant!

THE PRICE

UMGÅS MER OCH MER MED A. En polare som kanske ska börja jobba som tobakslobbyist. Vi har genuint intressanta diskussioner. Det är trevligt att ha vänner som är så insatta i marknadsföring. Faktum är att jag börjar ångra att jag använde min talang till att skriva dikter och prosa istället för att försöka bli en stor copy eller något liknande. Det känns som om det hade varit trevligare att faktiskt ha pengar än "kulturellt" kapital. Å andra sidan ska jag inte påstå att det handlar så mycket om pengarna heller. Det är nog snarare det att jag vill ha något att göra. Att vara författare är så jävla ensamt. Sjukt ensamt. Man bollar inte idéer med människor på samma sätt. Ja, man involverar helt enkelt inte andra människor i sitt arbete. Journalistiken tror jag inte en sekund på. Åtminstone inte för min del. För ett tag sedan gjorde jag en intervju med en författare och den har fortfarande inte publicerats av tidningen som beställde den. Det känns hopplöst.

Har fortfarande inte skrivit några dikter på hur länge som helst. Förresten hade Leo rätt om mina dikter. De är för intellektuella egentligen. Onödigt svåra. Sanning kanske att jag helt enkelt skriver en poesi som är mest intressant för andra poeter. Och på något vis är det inte vad jag strävar efter. När jag var yngre ville jag skriva som Bukowski och härmade honom jävligt mycket. Det gör jag fortfarande egentligen. Bukowski är kanske en av de mest imiterade poeterna i världen. Många förstår hans genialitet som prosaförfattare, men vad många inte förstår är att han är minst lika stor poet. Han har gett ut åskilliga diktsamlingar, men en som man kan börja att läsa om man är intresserad är definitivt Burning in Water Drowning in Flame: Selected Poems 1955-1973 (1974), men även Days Run Away Like Wild Horses Over the Hills (1969) och Love is a Dog from Hell (1977) är jävligt bra. – Faktum är att jag brukar tänka på hur mycket Bukowski skulle hata en del av min poesi om han läste den. Jag vet exakt vad han skulle säga om den: "Kid, this is intellectual crap." Jag tror jag har skrivit kanske fem dikter som han – om han hade levt och kunnat svenska – skulle kunna tycka om. Resten skulle vara skit i hans ögon. Och på något sätt accepterar jag att det är så. – Men det är klart. Poesi är svårt. Ibland hatar jag själv att läsa poesi. Jag skulle aldrig sätta mig och läsa Ekelöf om jag verkligen inte kände för det, om jag inte var på humör. Men när det kommer till vad folk tycker om ens grejer är väl konsten att man inte ska give a fuck vad folk tycker, och speciellt inte vad "tankens horor" tycker. För tankens horor är det bara kanon som gäller. Än idag förnedrar vissa litteraturvetare poeter som Bengt Lidner, trots att Lidner är en av de största poeter som finns. Han inspirerade Stagnelius för fan! Hur som helst måste man bilda sig en egen uppfattning om vad som är bra, och Bukowski är utan yvekan en av de bästa amerikanska författare och poeter som någonsin existerat.

Försökte förresten se den där franska filmen om Edith Piaf, men jag orkade inte ens se klart den. Fick en känsla av att skådespelerskan som spelade Piaf var utklädd hela tiden, samt att hon spelade över en smula. Dessutom var filmen konventionell. Hoppade mellan olika tidsplan. Man skulle få känslan av Piaf erinrade sig liv på något vis. För övrigt tror jag inte riktigt att jag fattat Piafs storhet förrän när jag sett ett antal videos på youtube, bland annat den här.

LA FOULE

TRYING TO COPE WITH THE BLUES

Läser in mig på Feminist theory och Gender studies inför en paneldebatt som jag ska vara med i här i veckan. Känner mig ganska malplacerad, å andra sidan har jag tänkt mycket på dessa ämnen den senaste tiden. Även om jag inte orkat läsa speciellt mycket. Försökte mig på att läsa Judith Butler för ett tag sedan, men kände inte att hon var tillräckligt stringent. Hon skrev en del om Kristeva som jag inte tyckte om riktigt. Kristeva är ett geni. Det är synd att det inte finns ett särskilt Nobelpris för filosofi, i så fall skulle hon kunna få det, eller i och för sig är väl Kristeva mer av en litteraturkritiker. (Hon var för övrigt en riktigt vacker kvinna när hon var yngre.) – Det är mycket litteratur om dessa ämnen som jag helt enkelt upplever som daterat på förhand. Däremot finns det mycket som jag instämmer i. Att könsroller är sociala konstruktioner är jag naturligtvis övertygad om; liksom demokratiskt tänkande, olika former av tänkande över lag, är sociala konstruktioner, allt som oftast skapade av de som har makten i ett samhälle. Demokrati skapades av rika fria män i Aten. Och att de som allt som oftast har makten i samhällen är män, – ja, så är det väl.

Känner att jag har stora problem med mig själv på något vis. Att skriva blir allt svårare. Jag börjar förakta allt som är pretentiöst, därmed inte sagt att jag inte föraktar det som är opretentiöst. Kanske börjar jag helt enkelt förakta ALLT. Kanske även mig själv. Har stor lust att vara konstant berusad, men det kostar för mycket, och det är inte speciellt nyttigt heller. Mitt liv skulle ganska snabbt bli ännu jobbigare än vad det redan är. Har blivit en smula beroende av att läsa Aftonbladet. Det är verkligen hemskt. Jag läser allt i tidningen. Precis allt. Det slutar alltid med att jag känner mig totalt deprimerad. Jag har ingen lust att läsa om The Hives och Idol, om alla jävla kändisar, ändå läser jag det. Måste sluta helt enkelt. Måste skärpa till mig. Ett sätt att självmedicinera mig den senaste tiden har varit att se film. Natten till idag såg jag en dokumentär om Adolf Hitler och 300. Hitlerdokumentären muntrade upp mig en smula. Kände att livet verkligen är märkligt. Om en mans vanvett kan leda till 50 miljoner döda är det något som verkligen inte stämmer. Mitt eget vanvett - om man nu kan kalla det vanvett - har inte och kommer antagligen aldrig att skörda några offer. Åtminstone inte på samma sätt. Dokumentären hette Hitler - a career (1977) och var faktiskt ganska bra. Att en dilettant kan få så mycket makt. Det är helt enkelt mer eller mindre ofattbart.

Trodde 300 skulle vara betydligt sämre än vad den var. Den är en bagatell, om än en bisarr bagatell. Och? All tjat om den har varit så jävla överdrivet. Den är inte på långa vägar finansierad av CIA. Den var underhållande. Komisk på sätt och vis. Alla paranoida och neurotiska uttolkningar av den är helt enkelt bara neurotiska och paranoida uttolkningar. Den är inte PK, men allt kan ju för fan inte vara PK!

TERAPI

Efter några dagar av total depression mår jag lite bättre. Har verkligen varit nere. Trodde att Spelet skulle muntra upp mig, men den är den sjukaste bok jag läst någonsin. Totalt nihilistisk. Har sett tusen filmer. De flesta så dåliga att jag inte ens orkar nämna dem. Vissa människor borde inte få göra film. Bokmässan var ganska rolig dock. Söp till. Hälsade på Ernst Brunner. Han såg sur ut. Kanske känner han till min poesi? Tror inte det. Hälsade på en hel del faktiskt. Blev full, men gjorde inte bort mig; tvärtom, jag var supertrevlig. Tror till och med att jag sa till någon ovanligt spydig kille: "Det här är Göteborg. Här är man trevlig. Det tjänar man på." Men det var kanske det mest otrevliga jag kunde säga? Snackade med några högerintellektuella. Antagligen de mest trista människor jag träffat på länge. Men jag antar att de inte ville vara sig själva (högerintellektuella) i min närvaro. De vägrade inleda någon verklig dialog så jag stod mest där och försökte låta bli att säga något totalt idiotiskt. Försökte sälja mig till deras höger-tv-kanal, men jag tror inte det gick så bra. Jag sa att jag ville bli programledare. Och om de skulle erbjuda mig ett jobb skulle jag naturligtvis tacka ja. Pengar luktar inte. Det vet ju alla. OCH TV ÄR ROLIGT. Ja, det har varit en tuff tid nu. Jag har varit sjuk i veckor. Sedan har jag varit stressad som in i helvete. Och nu har jag något problem med en visdomstand. Det finns helt enkelt inte något roligt att säga. Tillvaron är hopplös. Och de flesta jag känner är deprimerade eller deprimerande på ett deprimerande sätt.

Fan, jag har inte ens fyllt 30 och ändå är det som om mitt liv är över på något vis. Poesi, poesi som var så viktigt när jag var yngre, det börjar helt enkelt kännas meninglöst. Fan, det är verkligen jobbigt. Jag borde ha blivit något annat. Typ snickare. Men det hade också varit meningslöst. Eller snarare: känslan av meninglöshet försvinner inte, den skulle inte ens försvinna om jag verkligen var framgångsrik. Förresten har jag sett sjukt många människor med självhjälpsböcker den senaste tiden. Typ: Hur finner jag mitt inre jag, Hur blir jag en effektivare person. De flesta har varit män. Beror det på mannens kris i vårt "postmoderna" samhälle eller vad? Hur som helst blir jag förvånad. Om män (och kvinnor) hade läst riktig litteratur, bra romaner, det finns en del, hade de inte behövt läsa sån skit. Att tjäna pengar på människors dåliga självkänsla, människors bristande självförtroende. Det är lite kass på något sätt. Om jag hade varit dum i huvudet hade jag köpt en bok som heter: Så finner du mening i ditt liv, om det nu finns någon sådan bok – ja, det måste det ju finnas! Men jag har inte någon lust att berika något pucko.