HAR SÖKT FYRA JOBB IDAG. Känner mig väldigt bra, bra på nåt sätt. Den ena jobbet var som servitör, det andra som restaurangbiträde, det tredje som tidningsbud i Haga och det fjärde som hamnvärd i Lilla Bommen. Skulle förvåna mig om jag fick något av dem, men jag skulle mycket väll kunna tänka mig att dela ut tidningar i Haga, det är bara på söndarna, men det är ju bättre än ingenting, kan kombinera det med något annat. Hamnvärd vill jag verkligen inte bli, inte med tanke på vilka sa det brukar vara som äger flotta båtar. Eller det är åtminstone vad jag föreställer mig. Att personer med båtar är as. De borde betala ordentligt med skatt för att ha sina skitbåtar i den där hamnen. De borde fyllas med dynamit och sänkas i älven, sedan kan de stå där med sina pikétröjor och gråta - dom jävlarna. Tror inte jag kommer att få det jobbet. Skulle vara tvungen att ta betalt av en massa tyska människor. Det vore ett plus om man talade tyska menade dom. Man skulle inte heller vara rädd för att ta i. De antydde att det vore bra om man hade samlat på sig ett antal års yrkeserfarenhet, gärna som väktare eller liknade. De vill att man skall ha muskler med andra ord. Skit samma. Jag får se hur det blir. Tror en del på tidningsbudsgrejen i alla fall. – – – Lyssnar på Joy Division. "Love Will Tear Us Apart". Känner mig rätt ur balans. Av någon anledning har jag inga problem att vara trevlig mot människor. Det regnar ute. – – – Personer som tar livet av sig själva sätter sig ur fokus på ett ganska märkligt sätt. Funderar på detta eftersom jag måste skriva något om Mishima. Problemet är att det itne går att säga något vettigt om just en sådan sak som självmord. Och det är svårt att döma en sådan handling, om man nu inte tror att man har rätt att göra det, man är en idiot. (Alltså, jag har inget problem med lätt dumma människor, men jag hatar idioter.) Ja, det är inte bra, men, det är väl knappast det som håller från människor att begå självmord. Överlag är det jobbigt med döda människor. Överlag är det jobbigt att inte ha råd med snus. Vet inte riktigt vad jag skall ta mig till. Vad jag menar är. Skribenter som skriver om Hemingway tjatar inte om hans jävla självmord. Att han begick självmord är inte så konstigt. Han torde ha supit bort sin livsglädje, sin lust att leva, det är inte så konstigt. Fyra år efter att ha mottagit Nobelpriset i litteratur och två år efter att vännen Mishima begått självmord begick Kawabata självmord genom att gasa ihjäl sig. Nobelpriset är inte bara käckt tänker jag. Mishima begår självmord, tror jag, för att inte får Nobelpriset. Kawabata begår självmord för att Mishima begått självmord? Nej, här fungerar inte en sådan billig psykologi. Man vet helt enkelt inte, och även om man visste någonting skulle det vara svårt att förklara det, eller snarare: det man vet skulle inte förklara någonting. Ja, just det, Hemingway. Problemet är skribenter idag, när de skall skriva om Mishima, TJATAR om hans självmord - och nu när jag tänker efter är det ju det jag också gör här! Fan vad dålig jag är. – – – Hur som helst tänker jag försöka se den här boken av Mishima som jag måste skriva något om som en isolerad händelse. Det som finns efter själva boken, Mishimas död etc, har jag helt enkelt ingen aning om, men jag vet allt om vad som skett dessförinnan. - Att vara litteraturskribent, -recensent, handlar lite att veta om vad man inte skall upprepa, speciellt som man har läsare som i mångt och mycket sitter på exakt samma information, eller ändå har en föreställning om det man skriver om. Man vill inte skriva just den läsekretsen på näsan. – - – Förresten finns det en viss typ av människor som ständigt gör mig besviken förresten. De är oftast jävligt välutbildade och pålästa, akademiker, typ, men de är så tråkiga. De har inga EGNA BEGREPP. De är dussinmänniskor. Allt är bättre än dussinmänniskor. (Men kan det bero på en kulturskillnad? Jag tycker om människor som inte är blygsamma. Men de flesta människor är inte på det sättet. De vill inte bråka, de vill inte ens låtsas bråka. Det är så tråkigt, men jag måste nog säga att det är ett svenskt dilemma. Om man ser på teve kan man se på till exempel vissa journalister att de egentligen fått lära sig att vara uppkäftiga. Kanske är det så.) På samma gång är det väl dessa, dussinmänniskor, som får samhället att fungera. Det är sådana människor som tar emot mig när jag går till socialen. På vars RÖSTER jag hör att de läst en del på universitetet - men ändå inte bisarrt mycket. I de flesta fall talar de ingen typ av utmärkande dialekt. De talar alltså inte som typ... Albert & Herbert eller Bert Karlsson. När jag träffar min socialsekreterare skall jag försöka att utsätta henne för ett slags spratt. Eller, nej, det ska jag inte! Vad jag tänkte var att jag kunde pendla mellan att tala bred göteborska och så lite bred göteborska som möjligt. Det skulle vara helt sjukt. He-he. Jag hatar människor idag. Det här tangentbordet är skit annars skulle jag ha skrivit mer.

PALME, CASTRO o. nån där i mitten som torde vara LISBET. – – – Känner mig som en idiot. Om jag hade haft 20 000 spänn i min plånbok, eller i buntar i fickorna, vad fan som helst, hade jag inte känt mig som en idiot och jag hade heller inte behandlats som en idiot. Eller snarare så hade jag inte känt mig behandlad som en idiot. Går in på banken. Vill ha en utskrift av mina senaste transaktioner, ett kontoutdrag. Det kostar 20 kronor säger en flicka i min ålder. Hon har arbetat där två veckor. Kul för henne. Jag har inte ett öre. Men jag behöver de där papprena för att få soc. Moment 22-situation. Detta förklarar jag med mycket rak rygg. Jag BEHÖVER papprena för att få pengar, jag har INGA pengar, jag är KUND här. Hon går bort och talar med sina mer äldre och erfarnare kollegor och skriver sedan utan papprena åt mig. Så är det. Man skall känna in kundens desperation. Man vill inte att kunden ballar ur inför en massa andra kunder. Och om det gäller 20 spänn, ja, då får banken liksom backa. Vara lite smidig. Två jävla A4-ark 90g m2. Jag hade garanterat ballat ur om hon inte hade gett mig dom. Jag hade garanterat börjat gråta. Kände mig verkligen, verkligen fattig. Sedan iväg till soc. Där kan jag inte beställa tid med någon. Så jag får ringa. Gå därifrån och ringa någon som jag, när jag är där, kan se genom ett glasfönster, den som jag skall ringa sitter där i ett bås. – – – När jag senare ringer och kommer till växeln har personen i växeln ballat ur. Hon menar att den är 11.30 när den i själva verket inte ens är 11.00. När hon insett att hon har fel kopplar hon mig vidare. Talar med en av socialtanterna som skickar över min akt till någon som har hand om studenter. Hon menade att jag kanske inte skulle kunna få socialbidrag eftersom jag inte sökt ordentligt med jobb. Men jag kommer fan att åberopa mina lätt psykiska problem. Ja, det tänker jag verkligen. Vore det bättre för dem om jag helt enkelt blev hemlös? Vore det bättre. Vore det bättre för dem om jag tvingades bo på gatan? De måste räkna med att vissa människor har problem med saker som andra tycker är HELT NORMAL. Skaffa sommarjobb. Visst inga problem! tänker ju någon. Men för mig är det inte så. Ett samhälle som inte räknar med detta är inte ett humant samhälle! Jag menar, jag erkänner ju att det är så. Jag har vissa problem. Det är så. Det vore ju dumt att inte erkänna att det är så. Har lättare för andra saker vad fan ska jag säga. – – – Hur som helst är fattigdomen ett problem. Men också ett litet äventyr. Eller man skulle ju åtminstone kunna se det så. – – – Ikväll ska jag trösta mig själv med Simpsons. De har börjat visa två Simpsonsavsnitt i rad nu på 6:an. Det är grymt. Även om jag har sett vissa avsnitt tidigare kan jag ändå med att se dem igen. Det är som meditation.

MIDSOMMARAFTON IMORGON. Leo menar att det går en Antabusvåg genom Göteborgs kulturelit. Problemet med bussen är att det inte fungerar. Om man vill supa skiter man ju i att ta dem. Man kan operera in bussen i sin kropp, men då måste man ha väldigt stora problem, kanske måste man åka till Polen för att göra det – jag vet inte. Hur som helst har jag inte druckit på ett par dagar nu och känner mig ganska bra. Mitt tryckeri är service-minded som sjutton och jag känner mig ganska lycklig över det. På torsdag skall jag ha en releasefest. Gött. Ständigt pengaproblem dock. Måste söka ett par sommarjobb innan jag går till socialen och parasiterar på välfärdssystemet. Men fan, jag har ju betalat skatt i flera år när jag jobbade som löneslav. Såg ett tält med Socialdemokraternas loggo utanför Draken förresten. Funderar på att bli socialdemokrat faktiskt. Jag vill göra något för samhället. Försöka bevara välfärdssystemet innan det monteras ner och Sverige blir som vilket land som helst. Förresten har jag skumma idéer om Sverige antagligen. Har svårt att föreställa mig att människor kan dödas här. Men det kan bero på att det är så fint väder. – – – Läser en amerikansk bok om Postmodernism. De menar i förordet att Deleuze och Guattari menar att människor blir schizofrena i det kapitalistiska samhället (systemet, maskinen) för att kapitalismen är schizofren. Så extremt tydligt och fint. Det är klart att det kapitalistiska samhället är schizofrent! Varför har ingen sagt det förut! Har för mig att jag har läst både Anti-Oedipus och A Thousand Plateaus (som märkligt nog aldrig kommit ut i svensk översättning) men jag har aldrig förstått att det är det dom menar - KAPITALISMEN ÄR SCHIZOFREN. Amerikanerna är, trots att det är fransmän som skriver den här filosofin, de enda som egentligen tror på Deleuze och Guattari, på Derrida, och som tar dekonstruktionismen på allvar. Till och med det diffusa begreppet Postmodernism är något som jag tolkar att amerikanerna (läs amerikansk Akademia) faktiskt tar på fullt allvar trots att det är så jävla mycket monkey buisness involved. Vet inte vad det beror på egentligen. Fan, vill inte verka för seriös här, men det är ju sådant jag arbetar med. – – – 

Det vore rätt kul att vara en filosof, men jag kommer aldrig att bli det. – – – Problemet kommer alltid vara att överleva på något vis. Vet inte vad jag skall säga. Fattigdom är kanske inget större problem för mig egentligen. Det är bara så frustrerande att inte ha råd med snus och få abstinensbesvär. – – – Existentialisterna menade att det inte finns någon mening med livet. Sartre tackade nej till Nobelpriset. Han ville inte ha det. Senare ångrade han sig och vill ha stålarna. Mycket pengar redan på den tiden. Hur jävla puckad kan man vara. Förresten har Horace Engdahl både skumma och riktiga idéer kring vad litteratur handlar om. Han menar att Litteratur är en idé. Något som har utvecklats i västvärlden och därför är västvärldens litteratur - enligt hans mening - överlägsen den övriga litteraturen. Det skrivna ordet finns nästan överallt idag. Och även mindre "civilicerade" kulturer har ju sina sagor, dikter, sånger, etc. Men det har inte med Litteratur att göra. Hur som helst lyckas Horace Engdahl på ett mer eller mindre obehagligt sätt förklara varför författare från tredje världen så sällan får Nobelpris i litteratur i SvB Tidningen Svensk Bokhandel NR 10 2006. Det bästa är när Horace Engdahl lackar ur förläggaren Dan Israel som har svårt att se att Adonis inte är likvärdig med ett antal av dem som fått Nobelpriset på senare år. Horace Engdahl: "Det är din uppfattning. Men den är inte nödvändigtvis bjudande. Det måste du inse. DÄRFÖR SKA DU INTE UTTRYCKA DIG PÅ DET SÄTTET SOM DU GÖR. Som om vi skulle lyda under någon dold agenda. Eller stå under inflytande av hemliga krafter som syftar till att upprätthålla västerlandets härskarställning inom den globala kulturen. Hur kan du påstå något sådant. [Observera att detta inte är någon fråga.] Det måste jag säga är oerhört fräckt. Och omotiverat." Dan Israel: "Du behöver inte bli så arg." Horace Engdahl: "Jag blir faktiskt arg. Du sitter här och hävdar din bedömning av en författare du läst. Det kan du naturligtvis göra. Det har alla rätt att göra, liksom att argumentera mot våra beslut. Men att misstänkliggör oss och säga att vi egentligen sysslar med någonting annat än att utse den bästa författaren varje år; det är det som är oförskämt." Ibland är Horace Engdahl rätt besynnerlig, rätt egendomlig. – – – 

Under ett antal år har jag stått hemma och övat fäktning med en lång stav eller pinne. Nu har jag äntligen tagit mig för att korta ner den från 75 centimeter till ungefär 60-65 centimeter. Såg på Wolf med Jack Nicholson. Tänkte: nu täljer jag ner den här lite. Jack Nicholson har alltid inspirerat mig. Nu är staven/pinnen lite längre än 2 shaku (1 shaku = 30,3 cm). Nu är den ungefär av en daitos längd, ett långt svärd. En Katana. Brukar vara rätt glad att jag inte äger en riktig Katana. För jag brukar alltför ofta läsa i tidningen om att schizofrena eller psykotiska människor går ut och viftar med sådana vapen. Jag vill inte ens riskera att något sådant skall hända mig. För något år sedan var det en man i 50-årsåldern som hotade sin familj med ett sådant svärd, antagligen kraftigt alkoholpåverkad. Detta utspelade sig i en övremedelklassmiljö. Vilket gladde mig något. Det är underhållande när högutbildade och besuttna människor visar sina rätta anleten. Som i pjäser av Norén. Och nu senast var det en man som hotade några flickor i trettonårsåldern - också med en katana. Av någon anledning hade han inga byxor på sig, men när polisen fann honom i Trädgårdsföreningen hade han tagit på sig sina byxor igen. Fint. – – – Det bästa vore ändå att ha en riktig bokken (ett träsvärd). Läser på wikipedia att Miyamoto Musashi, en legendarisk kenjutsumästare, dödade svärdsmästaren Sasaki Kojiro med en bokken som han gjort av åra under en färd med färja till denna duell. Kojiro själv var beväpnad med en nodachi, ett långt svärd (längre än 3 shaku eller 90 centimeter).

Ha-ha! Skall få recensera Mishimas Sol och stål (Taiyō to Tetsu) i en stor tidskrift. Nice. Känner mig extremt nöjd över detta. Det kompenserar nästan min känsla av att vara mer eller mindre alienerad - och en smula dekadent. Har känt mig helt störd den senaste tiden. Igår kände jag ett tryck i bakhuvudet som kändes som hjärncancer. Är så fokuserad på ingenting att jag får huvudverk. Hade suttit och snackat med en poet som skulle på en John Cale konsert. Jag tycker inte om John Cale. Jag uppfattar honom som obegåvad. Träffa K. och några andra flickor på Bazar. Började pouring them down. Höll ett litet föredrag om Linda Rosing. Menade att det var extremt SYND om henne. Hon har ju utnyttjats av alla till och med som kid, och nu profiterar media på hennes begåvningshandikapp. Hon är ju för fan intelligensefterbliven. Någon menade att jag ville "ta hand om henne". Det vill jag inte. Rosing är ungefär lika sexig som en mikrovågsugn. Men fan, nu är jag taskig mot henne. Det är en enda lång tragedi. På Nef senast hittade jag på lite dumheter. Stod och slog med näven i en vägg tills folk blev rädda. Har fortfarande ont i knogarna. Var extremt packad. Det slutade inte så bra. Skäms en smula, men samtidigt inte. Bör inte dricka alkohol, vet detta, men jag förstår inte hur man kan leva utan att dricka någon gång åtminstone. Inga av mina vänner spottar i glaset direkt, och de som spottar i glaset är religiösa fanatiker som jag känner mig obekväm tillsammans med. Men det är klart, har man problem bör man inte dricka. Tror inte att Mishima drack speciellt mycket, men han hade ju andra hobbies. Han tränade Kendo och Karate. Åtminstone mot slutet av sitt. Han begick rituellt självmord på ett militärt högkvarter i Tokyo 1970. Det är lite speciellt. Funderar själv på att träna boxning. Min tanke är inte att slå folk på käften. Jag vill bara ha benmuskler egentligen. Det är mitt primära mål. Gå upp kanske fem kilo. – – – Mitt nya tryckeri trycker naturligtvis fel. Det händer alltid. Det är bara för dem att trycka om skiten. Varför brister alltid kommunikationen på något sätt. Man borde skriva en checklista. Vara dumt jävla tydlig. Den här gången började jag i alla fall nästan inte gråta. Hade varit uppe hela natten i väntan på leveransen, trots att jag var ut och drack fem öl igår. Varför tog jag en femte öl? Jag borde bara dricka fyra. Jag borde inte dricka någon. Hade hur som helst trevligt. Man skall inte ta någonting personligt egentligen. Nu när jag skall tala med killen på tryckeriet kommer jag att vara hur lugn och trevlig som helst. Man måste vara social. Trevlig. Det är först på senare tid jag förstått detta. Det är märkligt. Det sägs att man rent biologiskt befinner sig i puberteten till dess att man är 22 år. Olika saker i kroppen, vissa körtlar och organ, är helt enkelt inte utvecklade till dess. Här om dan hörde jag förresten en läkare (på TV) säga att man inte själv kan sortera ut vad som är viktigt, att man inte riktigt kan göra vettiga val förrän man är i tjugoårsåldern. Kanske är det så. Hur som helst känner jag mig vuxnare nu. Är ju vuxnare också. Fan, jag har verklige en sjuk åldersnoja. Känns som om jag skall dö snart. Måste skärpa mig. Det är ju så mycket som blivit enklare. Kanske en del som blivit svårare också. – – – Fan, nu måste miffot ringa! – – – Det bästa med det nya tryckeriet är till deras försvar att det förra tog tre veckor på sig att trycka något som det tar tre dagar för det nya tryckeriet att fixa. Det är bra. Det är riktigt bra. – – – Trots att jag inte sovit i mer än någon timma inatt känner jag mig ändå på ganska gott humör. Pengarna börjar ta slut, men jag har ändå mat i kylen och frysen. Läser Cap Design. Man måste glömma alla regler om grafisk form. Det menar åtminstone Bob Gill. Skulle bli schizofren om jag arbetade med Cap Design. Det är för mycket bilder och skit. Men det är en trevlig tidning. Man kan låtsas att man är en stor formgivare eller nåt. "Hans bästa råd till oss övriga formgivare handlar också om avhållsamhet från teknik: i dag kan alla med hjälp av ett billigt datorprogram få vad som helst att se proffsigt ut. Designers måste göra vad en vanlig datoranvändare inte kan göra."  

I fredags stod jag länge på Järntorget och funderade på om jag skulle dra till Underjorden, men tillslut tänkte jag att det var lika bra att skita i det. Skulle antagligen bara ha druckit för mycket och börjat bråka med någon. Hade inte varit värt det. Vet också att det är ett rätt stökigt område där ute. Dessutom såg jag en scen som var ganska obehaglig. Några tonåringar försökte köpa hasch av en helt stenad man med gitarr. Hade såg helt miffig ut. Bar hatt och någon slags sjuka ridbrallor. Helt sjukt. Bredvid dem en handikappad gammal alkad man i manchesterkostym som en av kidsen snodde en krycka av. Han fick tillbaka kryckan. Var nästan nära att ge mig in i bråket men jag undvek det tillslut. Kidsen hörde väl inte till intelligentian. Blev så jävla trött på dem. Kände mig som Travis Bickle. Hur som helst stack jag hem. Köpte chips och hyrde Bröderna Grimm som jag tyckte var fruktansvärt dålig. Tycker fan inte om varken Matt Damon eller den andre killen (som har något slags problem) och fattar inte riktigt varför jag hyrde filmen. Lördagen däremot började bra. Stack till Röda Sten, satt i gräset och käkade lite mat och stack sedan till VM-gruppen. Den enda plats jag fick i det helt knökade rummet var vid en högtalare och för att inte paja hörseln höll jag för öronen under större delen av matchen. 0-0 som ni vet. Skit. Hur som helst var det trevlig. Det blev dimma den kvällen. Jävligt snyggt faktiskt. I skymningen. Älvsborgsbron försvann ur sikte. Och jag blev också rätt dimmig. Satt på Bazar och hade det ganska trevligt. Gick till Nef vilket var helt meninglöst. Det har aldrig varit kul på Nef på lördagar. Inte för mig i alla fall. Helt meninglöst. Måste ta det lugnt med alkoholen ett tag. Men det säger jag ju alltid i och för sig. Nåja, det är som det är. Känner mig rastlös som fan, men får helt enkelt lugna ner mig på något sätt. Det är så här livet är. – – – Har i alla fall skaffat en jävligt fin solbränna. Solen steker verkligen. Det är helt molnfritt. Människor ser mer eller mindre glada ut. Kidsen åker runt på sina mopeder. Jag dricker iste. Natten till idag drömde jag om spindlar. Jag ska ta det lugnt och stänga in mig med mina böcker. Få någonting gjort!

Fan, det händer ingenting i mitt liv nu. Avslutning idag på i skolan. Gratis lunch. Trevligt. Ett glas vin. Ikväll skall en del av klasskamraterna (vi är verkligen en klass, är inte "kursare") på fest. Vet inte om jag orkar gå. Sov tre timmar inatt. Satt uppe och skrev låttexter. Det var i och för sig trevligt men jag blir alltid en smula manisk när jag håller på med sådant. Försöker föreställa mig hur det skall låta. Det är dumt att vara musiker utan att kunna spela ett enda instrument. Vore häftigt - eller småhäftigt - att vara singersongwriter. Kunna noter, etc. Sånt man borde lärt sig när man var ett kid. Vet inte om jag och min ADHD-kompis kommer att få replokalen ännu. Killen som håller i skiten skall ringa mig i helgen. Men jag tror ändå att det kommer att gå hem. Har ingen aning om vad jag skall göra på sommarlovet. Kanske kollar jag upp Berlin. Om det nu går att komma ner någon månad under juni, juli. Har ingen aning om hur jag skall betala min hyra. Antagligen får jag gå till soc. Måste hitta på något. Känner inte för att arbeta. Känner mig helt knäckt av all stress. Min filofax (eller typ veckokalender) i läderimitation är det enda som gör mig riktigt lycklig. – – – Jag är så olyckligt kär i en sneakerfreak att jag håller på att dö. Jag vill bli ett björndjur, en tardigrad, en 0,5 millimeter stor insekt som lever i och på lavar och som kan gå i kryptobios, torka in, genom att ersätta vattnet i sin lilla kropp med socker som skyddar cellväggarna. Den kan ligga helt livlös i ett decennium och sedan vakna upp när väderförhållandet blir bättre på till exempel Grönland eller Antarktis. Jag skulle vilja sova i tio år. Vakna upp pigg och glad och betrakta mina vänner som åldrats. Eller varför inte sova i tjugofem år! Då skulle vissa av mina polares kids vara i min ålder. Hm. Nej, det vore nog bara jävligt tragiskt. Har alltid undrat om vår generation fortfarande kommer att lyssna på hip-hop och när vi är femtio. Det skall bli kul att se. – – – Nej, jag måste sluta säga att det inte händer något i mitt liv. Det är för jävla dumt att säga så. Igår var jag till exempel på ett tryckeri. Se där. De skall ha 9500 exkl moms för att trycka upp det senaste numret. Det är okej. Det är ett humant pris. Även om jag i och för sig inte vågar räkna ut vad priset blir inkl moms. Gud, jag är så trött att jag går i spagat här. Fick ta bussen en halvtimma till något industriområde på Hisingen. Det var en trevlig upplevelse. Ska jag gå till Arbetareteatern (Kulturhuset Underjorden) eller ska jag inte gå? Det är detta jag sitter och skruvar mig över. Minns förra gången jag var där. Blev jävligt berusad. Hånglade enligt Leo med minst tre tjejer, stod på scen och skrek och var allmänt jobbig. Blev nästan nedslagen av en annan poet men klarade mig (Leo rädda mig). Ja, det är både bra och dåliga minnen (Leo kan berätta). Så jag vet inte. Det stället har dålig karma. Eller om det är jag som har dålig karma. Antagligen är det jag som har det. Kanske borde jag stanna hemma och se en film. Har verkligen bara sovit två timmar inatt.

GUD HÖR BÖN. Tror att jag och min lätt dysfunktionella vän G. (keyboardist) kan få en replokal centralt i stan, Masthugget. I en slags cultural community. Då kommer det att skapas många nya låtar. Problemet är väl att vi riskerar att förlora lokalen när vi väl fått den. Gud, varför är mina enda musikervänner så kaotiska. Nåja, det är ändå bra att lära känna olika typer av vänner. Har en nätvän som berättar att han suttit på psyket några dagar. Han och hans vänner läser min poesi och tycker att den är bra. Ja, då har läsare i många olika skikt, och det är BRA. – – – TTA var bra i fredags. Stod längst fram och hoppade och knödde med en massa unga människor, mest killar av någon anledning. Gjorde v-tecknet. En av grabbarna stod på scen och poserade med en litet baseballträ. Ville knycka baseballträet men stod för långt bak. Det är deras gimmick, baseballträet. Vet inte vad jag skall tycka om låtarna riktigt. Hur som helst trevligt, men jag vara nära på att lacka ur för att de började så sent. De skulle börja vid 00.00 stod det på biljetten. Men de stod på scenen ungefär vid 00.30. Började kvällen på Fotohögskolans fest på Valands Konsthögskola. Det var ett visst tryck, men alla människor kändes så vuxna på något sätt, eller om det var jag som kände mig vuxen. Fan, måste acceptera att jag blivit äldre. Öl för tjugo spänn. Bra pris. Stack dit direkt efter att TTA hade spelat på Sticky. En liten scen utspelade sig mellan mig en av killarna från THE EMBASSY troligtvis Torbjörn (programmerare?). Gick fram till honom och sa att dom influerade alla i stan. Och det är ju sant. Svensk musik nu influerar verkligen mig. Om dom kan så kan väl jag också tänker jag. The Embassykillen sa att han kände igen mig från när jag stod på Storan och dansa för ett tag sedan. Hm, var det verkligen The Embassy jag snackade med? Hm, varför skulle han ljuga om det?... Nej, jag är nojig. Hur som helst gladde det mig att jag lämnat dessa outplånliga intryck. Gick genast och skröt om saken. Ja, just det. Förutom att de inspirerade oss alla, som jag sa, menade jag också att jag skulle göra bättre musik. Hade nog kunnat säga något annat, men jag blev så uppspelt. Tror jag korrigerade mig och sa: "Nej, jag menar att jag också ska göra bra musik! Snart. Någon gång. I framtiden." Sedan ursäktade jag mig och fortsatte dansa till housemusiken. En tjej som jag skröt inför sa att jag var dansmannen för henne. Hon hade också sett mig dansa. Och en kille i min klass menade att jag borde droppa mina litterära ambitioner och satsa på dansandet. Han drev med mig antagligen. Vad folk kanske inte förstår är att mitt discodansande bara en försmak på vad jag kommer att göra på scenen i framtiden. Ha-ha! Jag är helt borta i min sång och dansmansdröm! Om jag får den här replokalen kommer jag lite närmre, en litet steg. – – – I lördags hade jag också kul. Hängde på stället där jag kanske skall få replokalen. Bondade som fan med mannen som drev stället. Satt och snackade med en truckdriver om vad konst var. Gick sedan till Klara och snackade film i flera timmar. Kom på mig själv med att vara helt aggressiv när jag snackade film. Jag hatar den svenska filmbranchen. Frågade de andra: "Är jag för aggressiv, jag känner mig skitaggro här." Men det var okej. Den här replokalsdrömmen som stod inför en eventuell realisering gjorde mig helt animerad, manierad. Så är det.

INTELLIGENTA TANKAR JAG HADE IGÅR som jag inte har idag. Minns att jag skrev upp massa smarta saker i ett kollegieblock. Nu har jag inget minne av vad jag skrev. Blocket är hemma. Jag sitter på mitt "jobb" kan man säga. Redigerar och grejar. Det känns skönt när jag får hjälpa nån tjej med att hitta @-tangenten på macdatorerna. Fan, jag älskar verkligen mac. Min iBook har aldrig svikit mig, aldrig någonsin. Ibland har jag blivit rädd att den gått sönder, men den har bara behövt laddas. I Paris tappade jag den i golvet i en bar, men den överlevde. Det vore kanske inte helt fel att jobba på kontor ändå. Jag skulle vara trevlig och hjälpsam mot mina arbetskamrater. – – – Igår åt jag fyra donuts. – – – Vill se på film hela tiden, men det börjar bli som knark. Och jag har ändå inte råd att hyra fler filmer. Man flyr in i filmens värld. Ibland kan jag se tre filmer på raken. Det är inga problem. Mitt idealliv - om jag var rik - skulle gå ut på att se på filmer på dagen och skriva framåt kvällen och på natten. Ändå gå upp förhållandevis tidigt. Typ vid nio. Börja se ett antal filmer typ vid tretiden på eftermiddagen. Se det som ett jobb. – – – Just det. Läste att Stig Larsson koketterar om hur länge han sitter och pular med ett kommatecken i en text. Han kan sitta i timmar med det. Är det inte typ sådant man kan göra om man går på tjack? Jag vill inte vara elak - men det är jag ju ändå. Hur som helst. Om det inte handlar om tjack, vilket jag verkligen inte tror att det gör, så behöver det inte vara ett tecken på fantastisk konstnärlig, grafisk stringens att sitta med ett kommatecken så länge. Det kan till exempel handla om osäkerhet över lag. Även om jag inte tror att Stig Larsson är osäker. Hur som helst. Varför inte bara ta bort kommatecknet? Sitter själv och arbetar med kommatecken varje dag. Jag har inte stora problem med kommatecken i prosa. När det kommer till poesi är det tuffare. De sticker i ögonen ibland. Ändå behövs de. Antar att det finns vissa regler för hur komman skall användas. Jaha. – – – En film som THE WEATHER MAN var faktiskt mer tänkvärd än vad jag egentligen vill att den skall vara. Vid något tillfälle, på extramaterialet, nämner de att äpplet inte sällan fallar ganska långt ifrån trädet, istället för den vanliga föreställningen: äpplen faller inte långt ifrån trädet. Här i sammanhanget söner och fäder. I filmen är huvudkaraktären en väderpresentatör, hans farsa är en hyllad författare. Min farfar var arbetare, min far blev byråkrat och jag... ja, vad fan är jag började jag undra, ja, jag är ju författare måste jag säga. Om min far hade varit polis och jag hade blivit polis. Det hade väl kanske inte varit så konstigt. Men det är ju inte mer konstigt så som det är nu. Vad det här det intelligenta jag tänkte på igår? På vilket sätt är det här intelligent? Hur som helst ganska intressant. De flesta av mina vänner arbetar absolut inte med det deras föräldrar arbetar. – – – Fan, jag känner mig nästan zenbudistisk idag! Borde inte vara så svårt att hålla sig nästan helt nykter ikväll. Det värsta med att vara helt nykter är ju för övrigt att folk kommer fram och drar upp gamla idiotgrejer man gjort, eller ser på en med den där blicken. Om man hade varit full hade det synts på en att man vill slå dem (och det är bra tycker jag), men när man är nykter, liksom klar, på sätt och vis förstummad, så syns det inte. Träffade en idiot häromdan som drog upp gamla grejer jag gjort. Har en viss respekt för honom. Han är en god människa ändå. Käften går i ett på’n, men det är väl okej. Man har dom där grejerna i sitt bagage. Bara att acceptera att det är så. Andas in, andas ut, andas in, andas ut. Det tråkiga med mig, känner jag, är att jag kan vara så polite att det märks att det är ren agressivitet. Inte så ofta, men ibland. Vanligare hos byråkrater egentligen. När de med en "trevlig" stämma förklarar för en att så är bestämmelserna, reglerna, ordningen, bla,bla,blad. Det har aldrig slagit dem att man kan bryta mot dem, att det kan vara humant att faktiskt skita i reglerna ibland. Assholes. De kommer att dö stilla i sömnen i sina jävla radhus och det är rätt åt dem. – – – "Easy" doesn't enter into grown-up life.

VAN NISTELROOY OCH JAG. Det fanns något vitalt med mina första blogginlägg kände jag, nu finns det inte längre - inte på samma sätt. Man skulle kunna höja insatsen - men då blir man ju galen (det vore ohälsosamt att spendera alltför mycket tid med sin blogg om man nu inte som Leo använder den för att vässa sina skribentförmågor) - eller så fortsätter man som förut. Jag måste fortsätta som förut. En teori jag har om varför jag ser den här nedgående entusiasmen från min egen sida är ju att den här staden GBG verkligen känns mycket mindre spännande än Paris. Paris inspirerade mig, Paris var Hemingway classical drunkeness, Paris var a lot of fun, GBG är bara en konversation om döden, monotonin och det dåliga vädret på ett språk som bara talas av 9 miljoner och några stolta finnar på andra sidan Östersjön. Kan det bero på att jag var mer eller mindre salongsberusad i Paris hela tiden? Att det på sitt lätt destruktiva vis faktiskt var bra? Det finns ingen annan stad som provocerar mig att dricka mig aspackad så mycket som GBG. Det är närmast svårt att ha någon stolthet i den här jävla stan. Vad fan bryr jag mig om vad kidsen tycker om mig. Ja, nu bryr jag mig faktiskt om det eftersom jag börjar inse att jag kanske blir kvar här större delen av mitt liv, men förr brydde jag mig verkligen inte om det. Ja, jag ska börja bry mig om mina medmänniskor, men samtidigt har jag ingen lust med det. – – –  Fick van Nistelrooy mot Teddy Lucic och någon jävla laguppställning. Bra byte. Jag vill inte ha svenskarna. Nederländerna är viktigare i det här skedet. Nu har jag Rafael van der Vaart, Arjen Robben, Phillip Cocu (Cocu ser verkligen ut som sitt efternamn, en smula crazy), Barry Opdam och van Nistelrooy då. Vill åt emblemet och alla de andra spelarna. Samlar också på Brasilien. Tydligen ar det en grej med nästan vuxna män, och en del sportjournalister (antagligen 40+ till och med) som samlar stickers till sina fotbollsalbum. De går in i butikerna och köper upp alla korten framför småglinen som lägger sina surt förvärvade veckopengar på ett par paket med bilder. Skulle ge mig samma känsla som när jag var liten och spelade Magic the Gathering. De lite äldre spelarna köpte hela jävla kartonger med vissa serier. Fan. Fick verkligen sådana känslor när jag satt på Bazar med några andra killar och bytte bilder. Någon trodde att jag kunde tänka mig att byta Ronaldo mot Nistelrooy, men det hade ju varit som att byta bort Preatcher mot Force of Nature som jag alltför sent kom på var ett skitkort. Men när man var tolv - eller vad man nu var - var detta kort hett eftertraktat. Naturligtvis hade jag kunnat byta bort Ronaldo egentligen, men fan, om man inte samlar på Brasilien vore man ju konstig. – – – Extremt trött. Har sovit tre timmar nu på förmiddagen. Orkar inte engagera mig i skolan. Orkar verkligen inte. Vill ha semester igen. Men solsemester den här gången. Fattar inte varför det måste vara så jävla molnigt. Bakom molnen skiner ju solen. Minns när jag flög in över Göteborg. Hur jag kunde se hela staden jättetydligt under mig. Den glädje jag kände över detta måste också bombflygare känna när de kan se varje detalj av städer de skall fälla lasten över. Men de brukar ju å andra sidan bomba städer på nätterna. Och de brukar vara mörklagda. Skit samma. - Ute med A. och K. i tisdags. Slår mig allt oftare att vi kommer att bli äldre och dö. Något måste göras. Men vad. Olika typer av projekt får en att känna någon slags kontroll över världen, över sin tillvaro. Ett av mina projekt är fredagen. Hur skall jag göra med TTA-konserten. I värsta fall får jag gå själv - och det vill jag inte riktigt. Har lite svårt att dela glädje med främlingar om jag inte är totalt berusad, men det tänker jag inte bli. Jag är verkligen trött. Verkligen trött. Behöver göra så mycket. Det är jobbigt. Känner mig som en kontorsnisse och inser att jag är det. Sitter och layoutar grejer och korrläser. Det är sjukt så mycket stavfel man missar! Såg förresten det senaste numret av tidskriften Aiolos idag. Det var jävligt snyggt. - - - Har funderat mycket på rastlöshet och tristess den senaste tiden. Min teori är fortfarande att människor super ner sig mest för att livet är så jävla tråkigt att leva många gånger. Men livet kan ju inte vara en fest jämt. - - - Såg på THE WEATHER MAN igår. Bra film. Cage är skitbra som vanligt. Bågskytteprylen var bra. Köper den filosofiprylen. Överlag pendlade filmen väldigt fint mellan det nästan för obehagliga - som när huvudpersonens son långsamt blir förförd av en pederast - och det tragikomiska. Utbudet i videobutiken har förresten blivit lite mer puckat nu när Marilyn har flyttat därifrån. Antar att de städat bort alla Bergmanfilmer nu, men Bergman har jag ju ändå sett mer eller mindre allt av. Om jag hade velat se finkulturella filmer hade jag gått på Cinemateket. Men jag vill verkligen bara se amerikanska film. Jag säger som Godard: "Jag ser hellre en dålig amerikansk film än en dålig tjeckisk film." Det är ju helt sant! Jag har sett skitmånga småpretto europeiska filmer - och jag kan inte erinra mig speciellt många. Jag tycker att Amelie från Montmartre är en skitfilm egentligen. En jävla reklamfilm för Paris. Och folk snackar om att den där tjejen är så jävla söt. Det förstår jag i och för sig. Men hon är ju för fan debil i filmen. Filmen handlar ju om debila människor. Det är lyteskomik bara. THE WEATHER MAN är bättre i mina ögon. Kände verkligen igen mig i Spritzkaraktären. Det tråkiga med att vara nevrotisk och självupptagen i den här åldern är att man oftast inte tjänar några större pengar på det.

VAD HAR HÄNT? Jag menar inte att så mycket har hänt egentligen. Det tycker jag nog inte. Har i alla fall köpt min första konsertbiljett idag. THE TOUGH ALLIANCE skall spela på Sticky Fingers på fredag. Först trodde jag att det var på Pustervik, men sedan såg jag att det var på Sticky Fingers. Fan, en massa tonåringar kommer vara där. Jag börjar få någon slags fobi för tonåringar. Kanske för att jag börjar bli äldre. När en tonåring kommer fram och viggar cigg vill jag skjuta honom eller henne. Det spelar ingen roll hur vederbörande ser ut, jag vill skjuta människan. Köp dina egna jävla cigg ditt as! Men nu har jag ju köpt biljetten. Varför? Jag tycker om TTA. De är gulliga på något vis. De är färgglada. Och om jag inte går dit kan jag ju slänga bort biljetten, hundra spänn är inte så mycket ändå. Frågan är bara vem jag skall gå dit med- måste ringa någon! - - - Fredagen var jävligt trevlig faktiskt. Träffade en gammal klasskamrat som jag talade i flera timmar med om gamla minnen. Var på någon fest på Ondotologen på Särögatan. Jag har inget emot tandläkare. En flicka som åt med öppen mun (vilket jag förlät henne emedan hon gav mig en stor bit av flintasteken som hade grillat) förklarade för mig hur besviken hon var på yrket. Hon var mycket självutlämnande för hon hade tömt en halv flaska Bacardi redan vid halv åtta. Hon trodde att det skulle vara mer glamour, men varje vecka har de någon typ av gruppmöte där chefen över verksamheten skriker att de måste tjäna si och så mycket pengar den här veckan för annars kommer allt att gå åt helvete. Hon trodde att vi levde i ett kommunistland fortfarande. Jag citerade Kitano - den japanska filmregissören - och sa med en Engdahlsk stämma: Vi lever i ett hårt kapitalistiskt samhälle. Det sa jag typ tre gånger den dagen. Vi lever i ett hårt kapitalistiskt samhälle. Det är ju sant. Men jag vet inte om det är till någon tröst. Hon höll med. Hon njöt i alla fall av den status hon hade bland sina patienter. Hon förklarade också att hon inte ville utnyttja den makt hon hade över dem. Vet inte om hon var galen men jag förstår kanske vad hon menar. Hon kan ju säga: "Ja, du vet, jag måste dra ut den tanden för den är inte bra" och den tanden kan vara helt frisk. Hon skulle om hon ville kunna vara en nazistisk tandläkare, som han i Maratonmannen. (Förresten sa hon att tandläkare sätter sina egna priser!) Jag förklarade för henne att jag älskar min tandläkare. Det gör ju inte ont att gå till tandläkaren längre. De senaste åren har jag inte haft ett enda hål. Och när jag har haft ett hål har tandläkaren använt så många olika borr att jag blivit imponerad. När jag var yngre har jag för mig att de bara använde två borrhuvuden. Idag minst fem. Eller jag vet inte, men jag tror att det är så. Senast jag var hos honom skakade jag hans hand och BUGADE omedvetet. Så bra tycker jag om honom! Om jag någon gång flyttar till en annan stad eller ett annat land måste jag åka till Guldheden för att kolla mina tänder. Om min tandläkare dör kommer jag att bli ledsen. Som när jag gick hos tandregleringen. När tandregleraren var färdig med mina tänder, nu har jag ett närmast perfekt bett, avled han. Han hade gjort sitt jobb. Han kunde dö. Han var 65 år eller nåt. Han fick ingen pension. Fy fan vad jag tyckte synd om honom. - - - Såg förresten Madagaskar här om dagen. Det slog mig att det var en barnfilm. Har också sett King Kong, King Kong Diaries och Old Boy. King Kong håller inte. Man kan inte göra filmer som bygger på en sån bisarr antropomorfism. Jag vill inte höra mig själva tänka: "Ja, King Kong ser ledsen ut nu, ja, han måste vara ensam på den där ön. Det är ju uppenbart att han är den sista av sitt slag. Och därborta ligger en massa King Kong-skelett. Alla hans vänner är döda." Ändå kan jag inte låta bli att tänka så. Vad regissören tänker är att jag också skall känna något. Men det gör jag inte. Ändå var filmen imponerande på andra sätt. Problemet är att de skall uppföljare. Det kommer att bli mycket dåligt. King Kongs son skall slåss mot nazister med Gatlingkulsprutor monterade på axlarna. Och i filmen skall nazisterna ha avlat fram äckliga mutanter. Så småningom kommer kidsen tro att Nazi-tyskland var en jävla fabel. Det är inte så bra. Old Boy är ändå den film jag var mest besviken på. En skitfilm om jag skall vara helt ärlig. Jävligt övervärderad film. Å andra sidan älskar jag asiater som går runt och slåss i snygga kostymer. Men ju mer de ser ut som lodisar desto bättre. Lodisantihjälten är förresten en typisk asiatisk (kanske främst japansk) företeelse. Det finns många japanska filmer som bygger på det konceptet.