THE RETURN OF THE (PSEUDO)INTELLECTUAL

Närmar mig försiktigt det "pretentiösa" igen genom att läsa Slavoj Zizeks Ideologins sublima subjekt (1989). En anledning till att jag varit så rädd för allt som andats elitism den senaste tiden kanske beror på att jag helt enkelt inte förstår vad jag läser, men det kan ju också bero på att mycket av det som är elitistiskt helt enkelt är mer eller mindre obegripligt för alla (även, kanske, eller det är åtminstone vad jag misstänker, för de som skriver skiten), eller mer eller mindre meninglöst på ett större plan. Hur viktigt är det egentligen med filosofi i den värld vi lever? Och varför skulle det vara viktigt? För de flesta jag känner är kunskap mer en fjäder i hatten än någonting annat. Men jag vet ju å andra sidan att jag är en romantiker. – Det är mycket som är meninglöst å andra sidan. Ska i alla fall ge Zizek en chans. Det är kul att läsa "postmodern filosofi" även om en del av det faktiskt är bullshit och intressant endast för en viss krets av människor, akademiker och så kallat "intellektuella".

Faktum är att jag får ut en del av Zizek när det kommer till mina robotar. Zizek skriver: "'Det finns ingen sexuell relation', som Lacan säger, varmed han menar att relationen mellan könen är definitionsmässigt omöjlig, antagonistisk. Det finns ingen slutgiltig lösning på detta, och förutsättningen för en någorlunda uthärdlig relation mellan könen är att man erkänner denna grundläggande antagonism och omöjlighet." (s. 12) Det föder tanken hos mig att relationen mellan robotar och människor också alltid kommer att vara antagonistisk, och speciellt om roboten kommer att vara antropomorf (C-3PO är en antropomorf robot, R2-D2 är det inte). Ju högre människo-likhet en robot har desto större kommer den antagonismen att vara. Faktum är att jag börjar tro att vi aldrig kommer att få se varken androider eller antropomorfa robotar som C-3PO under tillverkning under vår livstid. Detta just på grund av den uppsjö av problem som kan uppstå. Detta gör mig på sätt och vis ledsen. – När det gäller relationen mellan män och kvinnor är det klart att den är en omöjlighet, om man inte lyckas utplåna skillnaden mellan män och kvinnor, på ett biologiskt och socialt plan, vilket är omöjligt. Allt skulle bli fruktansvärt tråkigt. Detär åtminstone vad jag antar. Alltså finns det en chans, och det här är intressant, att man aldrig kommer att tillverka robotar helt rationellt. Det rationella vore att inte tillverka antropomorfa robotar eller robotar med stor visuell och psykologisk människo-likhet. Men eftersom människan inte är rationell i så hög grad som man skulle kunna önska kommer hon medvetet och omedvetet att söka efter denna konflikt. Det vill säga: trots att det vore bra att endast utveckla robotar av R2-D2:s typ så kommer man ändå att utveckla robotar med så hög visuell människo-likhet som möjligt. Man kommer helt enkelt inte att kunna låta bli. Man skulle kunna säga att män inte finns, att kvinnor inte finns, men man gör inte detta. Även om distinktionen skulle kunna utplånas kommer man aldrig att utplåna den. Antagonismen behövs eftersom man begär den "omöjliga relationen" i sig. – Och att man just begär den "omöjliga relationen" i sig är givetvis en gåta. Därför tror jag att jag har fel när det kommer till att människo-likheten av förnuftsskäl kommer att undvikas, det är helt enkelt tvärtom. Så här formulerar man sig i mer vetenskapliga artiklar, David Hanson i Exploring the Aesthetic Range for Humanoid Robots (The University of Texas at Dallas):

Presently even the most realistic robots may seem partly dead, because in many ways they are. They are only partly aware. They shut down instead of going to sleep, and then they sit there frozen. They break. These flaws in a humanlike appearance, can remind us of our own mortality. They also may imply dead matter impersonating humans, conveying the threat of an imposter. But, if we remove these flaws to make them friendly, attractive, and seemingly alive, then the level of realism may not matter.

Ultimately, good design can help to make robots lovable and part of the human family. More freely exploring the full range of robot aesthetics will certainly accelerate the evolution of humanoid robot design. Moreover, the expanded exploration promises to help us better understand human social perception, interaction, and cognition.

Lägg märke till ordvalen! "[P]art of the human family". Det är helt sanslöst. Men det finns tusen anledningar att fortsätta att undersöka hur den mänskliga perceptionen, interaktionen och kognitionen fungerar när det kommer till människo-likhet och robot-likhet. Det är ett så spännande fält. Nästan det enda som gör mig lycklig nu för tiden. Och jag är en del av denna utveckling på mitt eget lilla sätt. – Ja, just nu, i den här stunden känner jag att livet är underbart. Det är helt sant!

THE PRICE

UMGÅS MER OCH MER MED A. En polare som kanske ska börja jobba som tobakslobbyist. Vi har genuint intressanta diskussioner. Det är trevligt att ha vänner som är så insatta i marknadsföring. Faktum är att jag börjar ångra att jag använde min talang till att skriva dikter och prosa istället för att försöka bli en stor copy eller något liknande. Det känns som om det hade varit trevligare att faktiskt ha pengar än "kulturellt" kapital. Å andra sidan ska jag inte påstå att det handlar så mycket om pengarna heller. Det är nog snarare det att jag vill ha något att göra. Att vara författare är så jävla ensamt. Sjukt ensamt. Man bollar inte idéer med människor på samma sätt. Ja, man involverar helt enkelt inte andra människor i sitt arbete. Journalistiken tror jag inte en sekund på. Åtminstone inte för min del. För ett tag sedan gjorde jag en intervju med en författare och den har fortfarande inte publicerats av tidningen som beställde den. Det känns hopplöst.

Har fortfarande inte skrivit några dikter på hur länge som helst. Förresten hade Leo rätt om mina dikter. De är för intellektuella egentligen. Onödigt svåra. Sanning kanske att jag helt enkelt skriver en poesi som är mest intressant för andra poeter. Och på något vis är det inte vad jag strävar efter. När jag var yngre ville jag skriva som Bukowski och härmade honom jävligt mycket. Det gör jag fortfarande egentligen. Bukowski är kanske en av de mest imiterade poeterna i världen. Många förstår hans genialitet som prosaförfattare, men vad många inte förstår är att han är minst lika stor poet. Han har gett ut åskilliga diktsamlingar, men en som man kan börja att läsa om man är intresserad är definitivt Burning in Water Drowning in Flame: Selected Poems 1955-1973 (1974), men även Days Run Away Like Wild Horses Over the Hills (1969) och Love is a Dog from Hell (1977) är jävligt bra. – Faktum är att jag brukar tänka på hur mycket Bukowski skulle hata en del av min poesi om han läste den. Jag vet exakt vad han skulle säga om den: "Kid, this is intellectual crap." Jag tror jag har skrivit kanske fem dikter som han – om han hade levt och kunnat svenska – skulle kunna tycka om. Resten skulle vara skit i hans ögon. Och på något sätt accepterar jag att det är så. – Men det är klart. Poesi är svårt. Ibland hatar jag själv att läsa poesi. Jag skulle aldrig sätta mig och läsa Ekelöf om jag verkligen inte kände för det, om jag inte var på humör. Men när det kommer till vad folk tycker om ens grejer är väl konsten att man inte ska give a fuck vad folk tycker, och speciellt inte vad "tankens horor" tycker. För tankens horor är det bara kanon som gäller. Än idag förnedrar vissa litteraturvetare poeter som Bengt Lidner, trots att Lidner är en av de största poeter som finns. Han inspirerade Stagnelius för fan! Hur som helst måste man bilda sig en egen uppfattning om vad som är bra, och Bukowski är utan yvekan en av de bästa amerikanska författare och poeter som någonsin existerat.

Försökte förresten se den där franska filmen om Edith Piaf, men jag orkade inte ens se klart den. Fick en känsla av att skådespelerskan som spelade Piaf var utklädd hela tiden, samt att hon spelade över en smula. Dessutom var filmen konventionell. Hoppade mellan olika tidsplan. Man skulle få känslan av Piaf erinrade sig liv på något vis. För övrigt tror jag inte riktigt att jag fattat Piafs storhet förrän när jag sett ett antal videos på youtube, bland annat den här.

LA FOULE

TRYING TO COPE WITH THE BLUES

Läser in mig på Feminist theory och Gender studies inför en paneldebatt som jag ska vara med i här i veckan. Känner mig ganska malplacerad, å andra sidan har jag tänkt mycket på dessa ämnen den senaste tiden. Även om jag inte orkat läsa speciellt mycket. Försökte mig på att läsa Judith Butler för ett tag sedan, men kände inte att hon var tillräckligt stringent. Hon skrev en del om Kristeva som jag inte tyckte om riktigt. Kristeva är ett geni. Det är synd att det inte finns ett särskilt Nobelpris för filosofi, i så fall skulle hon kunna få det, eller i och för sig är väl Kristeva mer av en litteraturkritiker. (Hon var för övrigt en riktigt vacker kvinna när hon var yngre.) – Det är mycket litteratur om dessa ämnen som jag helt enkelt upplever som daterat på förhand. Däremot finns det mycket som jag instämmer i. Att könsroller är sociala konstruktioner är jag naturligtvis övertygad om; liksom demokratiskt tänkande, olika former av tänkande över lag, är sociala konstruktioner, allt som oftast skapade av de som har makten i ett samhälle. Demokrati skapades av rika fria män i Aten. Och att de som allt som oftast har makten i samhällen är män, – ja, så är det väl.

Känner att jag har stora problem med mig själv på något vis. Att skriva blir allt svårare. Jag börjar förakta allt som är pretentiöst, därmed inte sagt att jag inte föraktar det som är opretentiöst. Kanske börjar jag helt enkelt förakta ALLT. Kanske även mig själv. Har stor lust att vara konstant berusad, men det kostar för mycket, och det är inte speciellt nyttigt heller. Mitt liv skulle ganska snabbt bli ännu jobbigare än vad det redan är. Har blivit en smula beroende av att läsa Aftonbladet. Det är verkligen hemskt. Jag läser allt i tidningen. Precis allt. Det slutar alltid med att jag känner mig totalt deprimerad. Jag har ingen lust att läsa om The Hives och Idol, om alla jävla kändisar, ändå läser jag det. Måste sluta helt enkelt. Måste skärpa till mig. Ett sätt att självmedicinera mig den senaste tiden har varit att se film. Natten till idag såg jag en dokumentär om Adolf Hitler och 300. Hitlerdokumentären muntrade upp mig en smula. Kände att livet verkligen är märkligt. Om en mans vanvett kan leda till 50 miljoner döda är det något som verkligen inte stämmer. Mitt eget vanvett - om man nu kan kalla det vanvett - har inte och kommer antagligen aldrig att skörda några offer. Åtminstone inte på samma sätt. Dokumentären hette Hitler - a career (1977) och var faktiskt ganska bra. Att en dilettant kan få så mycket makt. Det är helt enkelt mer eller mindre ofattbart.

Trodde 300 skulle vara betydligt sämre än vad den var. Den är en bagatell, om än en bisarr bagatell. Och? All tjat om den har varit så jävla överdrivet. Den är inte på långa vägar finansierad av CIA. Den var underhållande. Komisk på sätt och vis. Alla paranoida och neurotiska uttolkningar av den är helt enkelt bara neurotiska och paranoida uttolkningar. Den är inte PK, men allt kan ju för fan inte vara PK!

TERAPI

Efter några dagar av total depression mår jag lite bättre. Har verkligen varit nere. Trodde att Spelet skulle muntra upp mig, men den är den sjukaste bok jag läst någonsin. Totalt nihilistisk. Har sett tusen filmer. De flesta så dåliga att jag inte ens orkar nämna dem. Vissa människor borde inte få göra film. Bokmässan var ganska rolig dock. Söp till. Hälsade på Ernst Brunner. Han såg sur ut. Kanske känner han till min poesi? Tror inte det. Hälsade på en hel del faktiskt. Blev full, men gjorde inte bort mig; tvärtom, jag var supertrevlig. Tror till och med att jag sa till någon ovanligt spydig kille: "Det här är Göteborg. Här är man trevlig. Det tjänar man på." Men det var kanske det mest otrevliga jag kunde säga? Snackade med några högerintellektuella. Antagligen de mest trista människor jag träffat på länge. Men jag antar att de inte ville vara sig själva (högerintellektuella) i min närvaro. De vägrade inleda någon verklig dialog så jag stod mest där och försökte låta bli att säga något totalt idiotiskt. Försökte sälja mig till deras höger-tv-kanal, men jag tror inte det gick så bra. Jag sa att jag ville bli programledare. Och om de skulle erbjuda mig ett jobb skulle jag naturligtvis tacka ja. Pengar luktar inte. Det vet ju alla. OCH TV ÄR ROLIGT. Ja, det har varit en tuff tid nu. Jag har varit sjuk i veckor. Sedan har jag varit stressad som in i helvete. Och nu har jag något problem med en visdomstand. Det finns helt enkelt inte något roligt att säga. Tillvaron är hopplös. Och de flesta jag känner är deprimerade eller deprimerande på ett deprimerande sätt.

Fan, jag har inte ens fyllt 30 och ändå är det som om mitt liv är över på något vis. Poesi, poesi som var så viktigt när jag var yngre, det börjar helt enkelt kännas meninglöst. Fan, det är verkligen jobbigt. Jag borde ha blivit något annat. Typ snickare. Men det hade också varit meningslöst. Eller snarare: känslan av meninglöshet försvinner inte, den skulle inte ens försvinna om jag verkligen var framgångsrik. Förresten har jag sett sjukt många människor med självhjälpsböcker den senaste tiden. Typ: Hur finner jag mitt inre jag, Hur blir jag en effektivare person. De flesta har varit män. Beror det på mannens kris i vårt "postmoderna" samhälle eller vad? Hur som helst blir jag förvånad. Om män (och kvinnor) hade läst riktig litteratur, bra romaner, det finns en del, hade de inte behövt läsa sån skit. Att tjäna pengar på människors dåliga självkänsla, människors bristande självförtroende. Det är lite kass på något sätt. Om jag hade varit dum i huvudet hade jag köpt en bok som heter: Så finner du mening i ditt liv, om det nu finns någon sådan bok – ja, det måste det ju finnas! Men jag har inte någon lust att berika något pucko.

ANONYME PARMI LES ANONYMES!

Fantastiskt väder. Röker i solskenet. Skriver på min roman. Det går så långsamt att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Varför blir man författare egentligen? Jag har fan inget att berätta. Det är i alla fall så det känns. I december ska jag vara med på någon slags poesiuppläsning. Får två papp för det. Det är bra, men vad fan ska jag läsa för något. Jag hatar uppläsningar. Och jag förstår inte människor som går på poesiuppläsningar över huvud taget. Jag har kanske varit på tre fyra stycken i mitt liv. Alla har varit lika outhärdligt tråkiga. Men jag kan inte banga nu för jag har ändå lovat, och jag kan ju inte förstöra mitt "goda" rykte heller. På sätt och vis har jag inget att berätta på den här bloggen heller. Mitt liv är fattigt och trist, jag har inte råd att åka till Paris eller Berlin. Jag har ett jobb, men tjänar inte speciellt bra, och jag skulle dessutom behöva ett "riktigare" jobb, ett ordentligt jobb, men då skulle jag ju fan inte ha tid med något annat, och dagarna skulle bara rinna iväg. Plötsligt skulle jag vara trettio och jobba på någon jävla sylta någonstans, värdelöst, helt hopplöst, min ångest skulle bryta ner mig för fan, nu slipper jag i alla fall ångest, för jag är verkligen inte deprimerad på något vis, bara lite flegmatisk och DÖD på något sätt, som om jag inte riktigt lever. Kanske börjar jag nu bli så gamml att bohemtillvaron inte känns lockande längre? Jag vet inte riktigt, vore ju inte konstigt om det var så. Allt har ju sin tid som Psaltaren (eller är det Predikaren) säger. Det hade varit enklare att bli en normal människa, en anonym bland anonyma, en normal människa vad nu det är.


EN MÄRKLIG DRÖM

Förresten drömde jag en märklig dröm häromdan, eller nu för tiden drömmer jag hela tiden märkliga och för mej själv rätt facinerande drömmar. Jag gick igenom gamla foton tillsammans med min far. "Hon tyckte att jag skulle låta dig gå igenom fotona för att rensa bort de foton som inte var så smickrande kanske." Här föreställde jag mig att han menade att jag i mitt liv som offentlig person (eller nåt) kunde komprometteras av bilder av mig själv som barn eller ungdom som inte var smickrande för min "image" eller något dylikt; för när kameran blev alltmer behändig på 1900-talet innebar det att man tog bilder i tid och otid, i alla möjliga situationer; och detta innebar ett radikalt brott mot den estetik som existerat under det tidigare århundradet när fotograferandet och porträtterandet av människor var mer av en högtidlig händelse, varpå subjekten klädde upp sig, sminkade sig, visade sig från sin bästa och mest ärbara sida, slutartiden fordrade ju också att man satt eller stod alldeles stilla, etcetera. "Vad är det här för bilder?" undrade jag och bläddrade igenom en bunt med fotografier som jag inte hade någon aning om var eller när det tagits. Jag borde ha varit runt tretton, fjorton på bilderna, och det såg ut som om de tagit i någon slags institutionell miljö på 70-talet, men det var ju omöjligt, de måste ha tagits på 90-talet. "Ja, du har kanske förträngt det, men det här var från sommaren när vi var på det där lägret för ungdomar med empatistörningar, och det här var dagen när föräldrarna fick komma. Du var där en vecka." Det var jävligt kusligt. På en av bilderna blickade jag uttryckslöst mot kameran, några andra av ungdomarna i bakgrunden såg lika frånvarande ut. På en av bilderna befann vi oss på en strand, men vi såg ut som om vi hade kunnat stå vid ett övergångställe mitt i stan. Det fanns inte en tillstymmelse till känslouttryck i våra ansikten. "Ja, du hade ju en del problem då, det är konstigt att du inte minns någonting." Hade jag alltså varit på ett läger för ungdomar med empatistörningar och förträngt det. Det konstiga för mig – i drömmen – hade inte varit att jag varit på det där lägret, för det tycktes helt logiskt, en smula kränkande men logiskt, utan det konstiga var snarare att jag glömt bort det, att jag förträngt alla dessa ansikten. Det var som en mardröm på sätt och vis.

HUNDATTACKEN

Har inte fått gjort något vettigt på hela veckan. Det känns verkligen skit. I och för sig har jag varit sjuk. Och sedan jag blev anfallen av en kamphund mitt i natten, natten till fredagen, förra veckan har jag inte varit mig själv riktigt. Var på väg hem från en krog på Avenyn. Hade träffat ett antal rika engelsmän, som växt upp på slott och herresäten, fått BMW:s av sina farsor på studenten, sådana saker, som klagade på precis allt som Sverige hade att erbjuda en torsdagsnatt efter 1. Svensk öl var skit, inte värd fem penny ens, och vad fan gjorde skottarna på krogen. De borde hålla sig till skottland. Ungefär. Gamla imperalistdrägg. Hur som helst kände jag mig tacksam över att de inte var mina kompisar. Trots att jag hatade dem försökte jag ändå vara trevlig. Skit samma. Jag var lite småfull och några kilometer från mitt hem, jag passerade en park och plötsligt hörde jag en hund som skäller. När jag tittar åt sidan ser jag att en pitbull kommer rusande mot mig. Lite småskabbiga färger. Den verkar inte lekfull. Den skäller skithögt och jag blir verkligen skraj. Det är helt mörkt, folktomt, hundens ägare tycks vara långt borta. Jag står mitt på vägen eftersom jag just var på väg att passera ett övergångställe. Jag tänkte: "Om den biter mig i halsen är det helt kört, så jag måste skydda halsen. Om den tar en arm kan jag slå den med den andra armen." Ställer mig i någon slags hemmagjord combatställning med vänsterarmen framför halsen och högerarmen skyddad bakom ryggen. Jag är helt övertygad om att hunden kommer att bita mig. Helt jävla övertygad. Men som tur är ställer den sig bara framför mig och skäller. Ibland gör den små utfall, men jag liksom glider undan. Det är som en tjurfäktning. Den hoppar fram och jag kliver åt sidan. Hur som helst var det hela det mest obehagliga jag varit med om på hur länge som helst. Om jag hade försökt springa hade det antagligen gått ännu värre. Då hade fanskapet blivit ännu mer upphetsat. Det var jävligt läskigt. Nästa dag befann jag mig fortfarande i ett chocktillstånd. Sedan började jag tala om händelsen med alla. Det hela hade slutat med att det kom en bil som skrämde hunden på något sätt. Och sedan kom dess ägarinna, husse/matte skit samma, och sa: "Jag ber om ursäkt asså". En latinobrud eller något liknande. Jag var helt paralyserad av upplevelsen så jag kunde inte säga någonting. Jag ville döda den jävla hunden och dess ägare, men jag var verkligen helt väck av skräck. Ja, det var verkligen helt sjukt. Jag kunde inte säga ett ord. Jag tänkte säga: "HÅLL KOLL PÅ DIN JÄVLA HUND!" Men jag kunde inte förmå mig att säga ett enda ord. Det var fysiskt omöjligt.

Varför är det alltid trasproletariatet eller vad fan man skall kalla dem som skaffar dessa genuint äckliga hundar. Om hunden hade bitit mig hade jag ju fan kunnat råka riktigt illa ut. 30-45 kilo muskler. Käkar som biter genom plåt. Raggen stod från hundens huvud till svanstippen. Jag har aldrig sett något liknande. Den liknade en hyena. Och vilken normal människa rastar sin hund tre på natten?… Om man vill framstå som ett jävla pucko ska man skaffa en sån hund. Incidenten väckte ett visst klassförakt hos mig. Men det kanske inte är så jävla konstigt. Jag trodde ju att jag skulle dö. Nu tänker jag att det var en värdefull upplevelse i och för sig. Hundattacken var antagligen det mest spännande jag varit med om på år och dag. Dagarna efteråt tänkte jag att jag kunde klara av vad som helst, för jag hade åtminstone överlevt hundattacken. En machohistoria man kan berätta för människor.

NY TEKNOLOGI

Såg tre filmer på raken igår för jag hade ingen lust att tänka, eller känna eller hur man nu ska förklara det. Åtminstone två av filmerna var finansierade av Pentagon, Clint Eastwoods Letters from Iwo Jima och Flags of Our Fathers. Ingen av dem var bra. The Last King of Scotland var ganska bra, men jävligt obehaglig. Det är jobbigt med diktatorer, för jag fascineras av dem mycket, men blir samtidigt så jävla skraj för dem, eller snarare för mänsklighetens brutalitet över lag. Vi lever i en rubbad värld helt enkelt.

I förrgår var jag ute och söp med en smula med J. Det var kul, men som vanligt blev det rätt självdestruktivt, jag antar att jag däckade vid tolvtiden eller något liknande, kanske ännu tidigare. Vi hade köpt en hel back med Carlsberg. Så ja, det var kanske inte så bra, men jag förstörde ingenting, åtminstone inte vad jag minns. Hur som helst har jag jobbat flitigt idag och igår. På fredag får jag min lön hoppas jag och på lördag ska jag hänga med M., den lilla spjuvern. Drömde att jag skulle gå om sista ring i gymnasiet. Fruktansvärt. Förresten, när jag tänker efter, borde jag ha gjort det. Har inget roligt att säga. Någon vill ge mig ett gammalt Neotech. Men jag har redan ett.

TRANSVESTITENS RUM

Fan, utelåst från kontoret. Tänkte skriva en grej om transvestiter och origamikaniner, men jag har ingen lust nu. Har med mig två paket med nudlar som jag funderar på att tillaga. Så slött. Drömmer konstiga grejer som vanligt. Inatt drömde jag att jag ville köpa en muffins, men på 7-11 hade de bara påsar med muffins. Jag ville ha en nygräddad muffins, men de hade inga, så jag gick därifrån. När jag vaknade tänkte jag att jag hatade hunger. Det är sant, jag hatar hunger. Och jag avskyr drömmar om mat. Men mina nagelband ser friska ut. Man kan ha en mängd könssjukdomar utan att veta om det. Tänk om jag har HIV? Nej, det tror jag inte. Måste ändå skriva lite om transvestiter och origamikaniner, det är bara så, det får bli en dikt:

För att komma till mitt rum
måste jag gå genom
transvestitens
rum Det är jobbigt,
men jag måste det, det är bara så det är.
Jag får tassa genom transvestitens
rum, eftersom vederbörande
sover, och när jag
tassar
tyst, tyst
genom transvestitens rum
ser jag att det ligger
en ring av folie
på transvesitetens bord,
och en origamikanin, och ett par gummiband

på transvestitens bord
som jag tassar
igenom
i drömmen, i sömnen. Världen skrattar…
origaminkaninen skrattar…

men framför allt
skrattar

världen…

SKUNK ÄR INTE SÅ BRA (FAKTISKT)

Slår mig plötsligt, när liksom ser silhuetten av mig själv i en glasruta på kontoret som belyses bakifrån, att jag är rätt tanig ändå, smal, ganska lång, men fan inte så muskulös som jag tycker om att inbilla mig att jag är. Om mina muskler syns är det för att jag är just… tanig. Hur som helst på bra humör idag, till frukost åt jag en påse dillchips och läste Aftonbladet. Kunde inte sova. Hade slut på snus. Gick till Shell klockan sex på morgonen. Abstinens. Regn började falla. En absurd liten pärla till morgon. Känner mig lite nervig, imorse kom jag nämligen på att man aldrig, aldrig ska röka skunk. Det känns som den där jobbiga trippen för någon vecka sedan fortfarande spökar i mitt psyke. Det känns som saker ställdes på ända, och jag var verkligen paranoid i två dagar efteråt. Men på ett oroväckande skönt sätt, jag var intelligent, resten av världen var fångar i en illusion, i en stor lögn, precis som Nord-Koreas invånare. Alltså: testa inte skunk, det är intressant, men farligt!

För en tid sedan snackade jag också med en kille som ägnar sig lite åt droger. Han höll med mig om skunk, han sa: "Jag skulle aldrig ägna mig åt droger som fuckar upp hjärnan, jag kan ta kokain, speed, sådana grejer, men jag passar mig för skunk." Det var som jag misstänkte alltså, till och med de som håller på med droger, "sysslar" med droger tycker att skunk är en förrädisk jävla drog. Det farliga med skunk är, skulle jag nog vilja säga, också det att man kan känna rent sexuell njutning av skiten, vid ett tillfälle kände jag liksom hur ett VÄLBEHAG verkligen RANN genom mina ben, genomSTRÖMMADE benen, låren, som MJÖLKSYRA. Det var otroligt skönt, jag skrattade skrikande, eller jag skrek skrattande.

MY OWN PRIVATE GÖTEBORG

Eftersom Leo tycker att jag borde skriva positiva grejer så får jag väl göra det då. Faktum är att jag är ganska positiv idag. Ingmar Bergmans död tog mig naturligtvis ganska hårt, eftersom han varit min idol sedan förpuberteten. Sedan råkade jag skicka ett kärleks-SMS till en person som antagligen blivit en smula rädd för mig. Kan inte gå in på några detaljer, men det är lite som i Gus Van Sants My Own Private Idaho (1991) och på samma gång inte. Jag är River Phoenix och på samma gång inte River Phoenix. Hur som helst har jag känt en viss ångest. Mina konstiga drömmar har inte kommit tillbaka. Däremot funderar jag på att skriva en barnbok om träfolket, den unga magikern och örnmagikern. Tänk er hur jobbigt det måste vara att vara gjord av trä, torrt trä och ha en eldspottande örn som fiende. Och i drömmen var den örnen skitstor. Ibland jävlades den och spottade bara fram något som såg ut som eld, men som var något annat. Jag vet inte vad riktigt.

Sitter förresten på kontoret. Borde arbeta med dikter eller mitt romanprojekt, men det känns så jävla märkligt att sitta på ett kontor och göra sådana saker, som om man verkligen var en professionell. Så livlöst, så kallt. Kan jag ens stava till professionell? Jag vet inte, men jag tror det. Hemingway gick upp ungefär vid sex, kan vi säga, och ställde sig och skrev till klockan var tolv på dagen, sedan gick han på krogen och drack så många drinkar att han blev han störd i huvudet, efter att ha genomgått en elshocksbehandling tog han sitt liv. Jag vill inte direkt hamna där. Å andra sidan tog hans syster, hans bror och hans far livet av sig så jag antar att hans depression låg i släkten så att säga – och att det alltså inte hade så mycket med hur, när eller var han arbetade. Hur som helst tror jag inte att han satt så mycket på kontor, ändå borde han väl ha gjort det? Åtminstone någon gång under sitt liv? Jag börjar få många vänner som är doktorander. De sitter på kontor. Men det är en annan grej. Som konstnär, tänker man kanske, borde man väl kunna sitta på en liten äng och skriva, men det är klart att det är rätt svårt i stan och allt. Om man har tillgång till ett litet kontor, ja, då får man sitta där och skriva helt enkelt.

Förresten hade jag sköna fantasier om kontor i morse. Jag tänkte att kontoret som jag sitter på, att det skulle kunna vara en detektivbyrå. När som helst kan det komma in en kvinna i högklackat som behöver hjälp med någonting, och då frågar hon mig om jag kan hjälpa henne, och då svarar jag att det kostar i så fall, och då frågar hon hur mycket, eller nej, hon brister i gråt, men inte för att det är en fråga om pengar utan för att hennes man har en affär med en annan kvinna (eller möjligtvis en man), detta är åtminstone vad hon anar. Så jag tröstar henne och säger att jag ska se vad jag kan göra. Och sedan skriver jag ner adressen till kvinnans mans jobb. Och, ja, man vet aldrig vad vissa människor har för sig egentligen, man kan aldrig vara säker på någonting. Det är klart, tänker jag, att hon (som i min fantasi är rätt snygg) förtjänar att få veta hur det står till. Bara det inte är någon slags jävla pederast tänker jag, bara jag slipper blanda in snuten, för jag gillar dom verkligen inte, nej, jag gillar dom sannerligen inte.