OH A STORM IS THREAT'NING MY VERY LIFE TODAY

MÄRKLIGA DRÖMMAR INATT, som vanligt egentligen. Drömde om löpning, att jag var en talang som upptäcktes. Det var trevligt. Jag kunde springa hundra meter under 10 sekunder som Ben Johnson. Hans lår är ju inte att leka med. Ibland kan jag faktiskt gå runt på stan och känna impulsen att springa. Fattar inte varför jag inte löper mer, antar att jag uppfattar det som pinsamt på något vis, vilket är rätt dumt eftersom det vore utomordentlig träning. Igår var jag förresten hos hudläkaren. Visade sig att jag hade atopiskt eksem och idag var jag och hämtade ut en massa hydrokortisonsalvor på apoteket. Det känns bra. Nu vet jag i alla fall att det inte handlar om… något annat. Problemet är att det är genetiskt och mer eller mindre obotligt, men det är värre på vintern än på sommaren. Solen har någon slags läkande effekt. Hade varit bättre för mig att bo i Spanien alltså. Förresten klippte jag mig häromdan. Vill gå tillbaka och nita frisörjäveln. Han kunde helt enkelt inte klippa. Han var värdelös. Blir verkligen förbannad när jag tänker på det. Vet inte om jag berättat hur jag var tvungen att säga till honom att inte kamma mina öron. Det var så jävla nära att jag bara reste mig ur stolen och gick därifrån. Antagligen var han ett nervvrak, kanske befann han sig en hårsmån från att utvisas ur landet eller någonting. Det är något med manliga frisörer. Förra gången var frisören också galen. Han baddade mig med handduk i ansiktet på ett obcent sätt. Hur som helst tänker jag aldrig gå tillbaka till det där skitstället. Är det helt enkelt så att kvinnor generellt sett är bättre frisörer än män? Jag tror fan det.

Igår fick jag äntligen tag på LTI Lingua Tertii Imperii Tredje Rikets Språk (1975) av Victor Klemperer. Helt nödvändig om jag skall kunna utveckla mina tankar kring vad jag tidigare benämnt som "Negativitetens retorik". I förordet läser jag: "Tysk propaganda var också i hög grad internationellt orienterad, och Sverige var ett viktigt avsättningsområde för den tyska propagandan. Genom den tyska nyhetsrapporteringen nåddes Sverige dessutom dagligen av det nazistiska språkbruket, och det existerade även i inhemska texter i och med att nazismens idéer tog emot och diskuterade. Här bör framhållas att det inte bara handlade om en marginaliserad svensk nationalsocialism, det fanns även svenskar inom etablissemanget som ställde sig positiva till nazismens idéer och tankemönster och dessutom tillgrep den språkliga apparaten. Här kan nämnas inflytelserika personer som Fredrik Böök och Sven Hedin." (sid 19) Klemperers tankar om LTI som ett virus är ganska intressant. Ett intressant exempel på LTI som Klemperer tar upp är hur ordet fanatisk [fanatisch] och fantatism [Fanatismus] får en positiv klang i Nazityskland. Ord som de franska upplysningsfilosoferna använde i ytterst nedsättande mening. "Ursprungligen – roten fanum som betyder helgedom, tempel – är en fanatiker en människa som befinner sig i religiös hänryckning, i extatiska kramptillstånd. Och eftersom upplysningsfilosoferna kämpar mot allt som leder till att tänkandet grumlas eller kopplas bort, och eftersom de i egenskap av fiender till Kyrkan angriper alla religiösa manier med särskild kraft blir fanatikern den naturliga motståndaren till deras rationalism." (s 90) Men eftersom nazismen grundar sig på fanatism utplånas alla nedsättande bibetydelser och ordet har inte längre en perojativ mening och eftersom nationalsocialismen med alla medel ville fostra folk till fanatiker "är ordet fanatisk under hela Tredje rikets era ett översvallande berömmande adjektiv" (s 92). Ett begrepp som överträffar alla andra, som tapper, hängiven, uthållig, och så vidare. Och ju mörkare läget blev desto oftare användes ordet: "desto oftare talades det om den "fanatiska tron på den slutgiltiga segern", Führern, folket eller folkets fanatism som en grundläggande tysk dygd. Bruket av ordet i dagspressen når sin kvantitativa höjdpunkt i samband med attentatet mot Hitler den 20 juni 1944; ordet återfinns bokstavligen i vart och ett av de otaliga trohetslöftena till Führern." (s 92-3)

Vissa av Klemperers tankegångar är av förresten av direkt filosofiskt intresse eftersom de anknyter till Herders föreställning om att "folksjälen" emanerar ur språket, vilket gör språket direkt bestämmande för "nationalkaraktären" och till Wilhelm von Humboldts språkuppfattning som hävdar att språket som sådant bestämmer "världsåskådningen"; ur artikeln om Humboldt i Stanford Encyclopedia of Philosophy : "He did not, however, reject the idea of linguistic universals [till skillnad från hans avstånd till "all attempts to construct a system of Philosophical Grammar supposedly underlying all natural languages"]. On the contrary, these constituted the backbone of his concept of linguistic variety, the fact namely that each language by its structure and formation was able to represent a specific view of the world (Weltansicht). With Kant he believed in the universality of the mental structures and Kantian categories represented for him the rules and the laws of thinking that were ultimately responsible also for the rule systems that govern our linguistic utterances." Men naturligtvis kan man också ifrågasätta en sådan syn på språket. Vill man verkligen tro att språket har en sådan makt? Hur fungerar då vår tids Kapitalistiska språk? Finns det? Och har det ett inflytande på oss? Klemperer skriver (s 41-2):

Men språket nöjer sig inte bara med att tänka och dikta åt mig, det leder också min känsla, det styr hela mitt själsliv ju mer oförbehållsamt och omedvetet jag överlåter mig åt det. Och vad händer om det kultiverade språket består av giftiga ämnen eller har gjorts till bärare av gifter? Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs helt obemärkt, de tyckt inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå. Om någon tillräckligt länge säger "fanatisk" i stället för "hjältemodig" och "ärbar", tror han till sist att fanatikern faktiskt är en ärbar hjälte och att man inte kan vara en hjälte om man inte är fanatisk.

VARDAGEN MISÄR

Antar att min blogg börjar bli lite väl inkrökt och fanatiskt navelskådande om jag ska vara ärlig. Den har mer och mer fått funktionen som en anteckningsbok, och jag vet att jag riskerar att framstå som totalt kvasiintellektuell eller något liknande. Jag har ju aldrig själv orkat läsa någon blogg med ambitös framtoning egentligen, speciellt inte om någon nämner Deleuze eller Derrida. Det är varningstecken, å andra sidan tycker jag ju varken om Deleuze eller Derrida speciellt mycket så jag är kanske inte i riskzonen, men bara det att jag nämner dem. Vem orkar läsa sånt här? – Jag antar att det går i vågor. Min tillvaro är dessutom för trist för att skildras i krönikans form. Jag läser och skriver, det är allt. Ibland ser jag på TV. Då och då dansar jag på nån klubb och blir full. Förra onsdagen såg jag förresten ett sjukt dåligt band på Pustervik. Sångaren var, tyvärr, ett bekant ansikte. En man som, när han var yngre, utnyttjats sexuellt av någon frireligiös människa, en man. Han har varit med på TV flera gånger och beskrivit hur dåligt den här sekten behandlat honom, hur de mörkat hela skiten, uteslutit honom men inte mannen som utnyttjade honom i alla år. Gick fram till honom, ganska packad, och berättade hur dålig jag uppfattade att hans framtoning på scenen var, för det var sanningen och jag tyckte att han som står för sanningen skulle tåla att höra den – vilket han gjorde. Jag berättade för honom att jag tyckte att han måste träna på att uttrycka större känsla på scen och ordinerade honom att studera Mick Jagger. Han tog det väldigt bra faktiskt, antagligen på grund av att han (och kanske även de övriga bandmedlemmarna) gick på antidepressiva medel, vilket gör personer ganska nöjda med tillvaron. "Här är jag och jag mår bra! Och det är bra att jag mår bra!" och så vidare. Nåväl, det var det mest spännande som hände den veckan. Men för övrigt händer ingenting intressant i mitt liv. Att arbeta helt seriös med poesi är förresten märkligt. Jag går till ett kontor. Min kunskapstörst är stor. Jag gör research. Idag har jag för övrigt lyssnat på The Stones Gimme Shelter kanske tusen gånger.

OM POSTMODERNISM IGEN

TRÖTT PÅ TILLVARON. Idag har jag i och för sig fått gjort en del praktiska prylar. Skatteåterbäringen har kommit så jag har klippt mig (förskräckligt) och köpt nya jeans. Frisören var störd i huvudet. Jag fick be honom om att ta det försiktigt med kammen eftersom han kammade mitt öra hela tiden. Jag vet inte om det började blöda men det skulle inte förvåna mig. Jag har haft otur med frisörer den senaste tiden. Förra gången var det också ett jävla miffo som klippte mig. Jag vet inte vad han hade för problem. Skit samma. På kneget var det rätt tungt. Berusade människor är dumma. (Pablo Roberto har rätt.) Faktum är att folk blir bokstavligt talat ONDA när de dricker. Att folk slår ihjäl varandra på fyllan är inte konstigt eftersom de flesta blir ONDA. Hur som helst. Får jag jobbet på teatern är det antagligen lugnt och då slipper jag packade människor (eller då kan jag själv vara packad tillsammans med andra packade människor vilket är det enda sättet att stå ut med packade människor), men jag antar att det är hundratals andra sökande.


POSTMODERN LITTERATUR

Har snöat in totalt på att vilja förklara vad postmodern litteratur är för något. Och jag ska försöka definiera det, komma med en slutgiltig definition som täcker allt. Men det är svårt och jag är bara i startgroparna även om jag med mitt sociologiska perspektiv antagligen kommer att ringa in en del saker som andra missat på grund av att de avskyr sociologi. Konstnärer (framför allt) vill inte att man ska säga att de skriver på ett visst sätt för att de är produkter av arv och miljö, vilket å andra sidan är ett vulgärt exempel eftersom det inte är det det handlar om. Men när det gäller konst, såväl som fotboll eller något liknande, så finns det få Zlatan och därmed får man naturligtvis räkna med att 99% följer ett mode. (Ungefär som att jag skulle börja måla kubistiska tavlor? Men det är ju ändå inte jag som är Braque eller Picasso. Det gör inget - jag kan ju ändå måla kubistiska tavlor om det är det jag är ute efter.) Visst skulle man kunna säga att postmodern litteratur bara är en variant eller en förlängning av modernistisk litteratur, men det stämmer inte. Det är något annat. Det som betecknar postmodernism i litteratur rör för övrigt först och främst avantgardistisk litteratur, inte normalromaner eller deckare eller barnböcker. Det handlar om en viss typ av romaner och berättelser som skrivs av en viss typ av människor under en viss epok inom ett visst litterärt eller kulturellt fält. Det vill säga att de som skriver den litteratur som jag uppfattar som postmodern är självmedvetna, precis som en person som definierar sig som överklass ständigt bär sin "överklasshet" för ögonen är den postmoderna författaren medveten om att han eller hon de facto är postmodern. Precis som när man talade franska vid det svenska hovet. Det hörde till. Det var så det skulle vara. Man kan till exempel ta skaparna av den tecknade tv-serien Family Guy som exempel. Det är något som är så postmodernt "att det gör ont", och det vet naturligtvis skaparna av Family Guy om. Det samma gäller givetvis South Park och i en viss mån Simpsons. Det handlar om en viss typ av humor och den humorn - ja, den är nästan så sjuk, i vissa fall, att man tangerar en nihilistisk smärtpunkt, men eftersom en sådan smärtpunkt inte existerar kan man egentligen gå hur långt som helst. Family Guy och South Park är också så medvetet fult tecknade att det blir en komisk poäng i sig. Ja, hur som helst. När man försöker förklara vad litterär postmodernism är teoretiskt och relaterar till Lyotard, Baudrillard och Derrida och så vidare begår man i mångt och mycket ett misstag - ty produktionen av postmoderna litterära verk ligger inte på det planet. Det handlar heller inte om "a reaction against Enlightenment ideas implicit in Modernist literature". Det handlar om något så enkelt som att konstens (litteraturens) regler förändras på allvar på 60/70-talet, under en tid när politiska imperativ är så starka att dessa teorier får en revolutionär genomslagskraft (brukandet av alternativet till de borgerliga formspråken eller de borgerliga formspråken blir nu så beroende för att tillägna sig makt - också inom traditionellt borgerliga kulturella fält - att de helt enkelt blir omöjligt att blunda för paradigmskiftet som - precis som den franska revolutionen - hade sin hemortsrätt i Paris) och jag skulle säga att de viktigaste författarna i det här avseendet antagligen är Roland Barthes och Phillip Sollers. Rolands Barthes genom sina verk Le Degré zéro de l'écriture (1953), S/Z (1970) och Le plaisir du texte (1973) och Sollers genom L'Écriture et l'Expérience des Limites (1968) och genom tidskriften Tel Quel. Vad dessa författare och teoretiker gör är egentligen inte att som "postmoderna" filosofer uppfinna nya begrepp om kritik. När Lyotard menar att han definierar postmodernism "as incredulity toward meta-narratives" i The Postmodern Condition: A Report on Knowledge (1979, engelsk utgåva -84) är det egentligen inget som påverkar litteraturen över lag - för det handlar inte DIREKT om litteratur, utom om filosofiska begrepp. "But where modern art presents the unpresentable as a missing content within a beautiful form, as in Marcel Proust, postmodern art, exemplified by James Joyce, puts forward the unpresentable by forgoing beautiful form itself, thus denying what Kant would call the consensus of taste." (Vad som är skön eller vacker form och vad som är smak – det är för relativt, och kanske för subjektivt på samma gång?) (Men han har givetvis en poäng. Prousts novell La confession d'une jeune fille (En ung flickas bekännelse) i Les Plaisirs et les Jours (1894) är ett fantastiskt exempel på det som Lyotard pratar om. Här handlar novellen underförstått om den unga flickans kåthet och hur hon - som man skulle säga idag - "knullar runt" med några andra överklassmänniskor. Men det nämns inte. Istället är stilen skön, vacker (som om detta handlade om en värld i vilken flickorna pudrar sina anus) i så hög grad att det är svårt att inte finna det direkt UNDERHÅLLANDE detta att Proust medvetet väljer just den stilen. Till exempel skulle en annan författare på 1890-talet kanske aldrig skriva så utpräglat sexuellt på ett så absolut sexualneurotiskt vis. HÄR FÖRSTÅR MAN NÖDVÄNDIGHETEN, DET OUNDVIKLIGA, I FREUDS PSYKOANALYS! Man kan läsa La confession d'une jeune fille som en fallbeskrivning! I stort sett (blir psykoanalysen) ett incitament för att kunna tala om kåthet eller "begär" överhuvudtaget (och nu talar vi naturligtvis om en borgerlig värld, och i en viss mening om maktens rum); genom att göra begäret till en del av ett vetenskapligt projekt, det vill säga till en del av ett METANARRATIV i upplysningens anda. Hur som helst slutar novellen med att flickan kysser en man i lönndom vllket får hennes mor, som redan har ett dåligt hjärta, att svimma!) Men jag är övertygad om att det Roland Barthes och Sollers har skrivit har påverkat litteraturen mer eftersom det DIREKT handlar om litteratur och litterär stil. En stil, och ett sätt att se litteratur som text, som många intellektuella i Europa och USA kände sig tvungna att känna till. Så oavsett om man kände till poststrukturalistiska teorier så kände man till ETT SÄTT ATT SKRIVA och detta sätt att skriva rörde inte så mycket uppror med filosofiska ambitioner som man lätt förleds att tro, utan om ett tillägnande stilistiska grepp och "röster" som åberopades genom att Sollers och Barthes (med flera förvisso) började klassificera olika litterära stilar och författarskap (Zola, Flaubert, Proust, Lautréamont, Camus, Kafka, Robbe-Grillet, etcetera) med en semiotisk och strukturalistisk metodologi. Sollers myntade begreppet "textuell skrift" och Barthes skapar helt nya metoder, iskalla egentligen, att tolka litteratur genom att utveckla begreppsparet skrivbar och läsbar text. Hans translingvistiska skittråkiga analyser i Mytologier är helt enkelt värdelösa i jämförelse med hans andra grejer.

POSTMODERNITETEN I VÅRA HJÄRTAN

IGÅR RINGDE JAG UPP en personalchef för en teater och sökte jobb som en slags assistent eller vad man ska säga. Jag var hur trevlig som helst och chefen var också trevlig. En kvinna, förmodligen i 50-årsåldern. Idag ska jag skicka ett mail till vederbörande och berätta lite om min oehörda kompetens, mina erfarenheter och så vidare. Lyssnar på Spandau Ballets "True" från 1983. Det känns helt enkelt rätt idag. Vaknade klockan fem på natten. Somnade vid nio igår. Helt, helt utmattad. Hade sett ett program om sälar på SVT.

GÅRDAGENS VÅLDSAMMA ANGREPP på den postmoderna litteraturens amerikanska frontfigurer från min sida har inte lämnat mig någon ro. Jag anser att jag har rätt när det kommer till vissa verk och deras bristande kvalitet. Men har det med postmodernism att göra? Spelar det någon roll? Och varför är jag besatt av att definiera vad som är postmodernt och inte postmodernt? Att Nabokovs Lolita (1955) är bättre än White Noise (1985) har egentligen inte med att den ena är så mycket mer postmodern än den andra, utan på grund av att Nabokov är en bättre författare än Don DeLillo. Det skulle nästan kunna räcka med att säga så, men om det nu handlar om verk som definieras som postmoderna – ja, då vill jag naturligtvis reda ut varför. Hur som helst frågade mig någon igår vad som gör White Noise postmodern. Jag kunde inte ge något vettigt svar och faktum var att jag inte kom ihåg handlingen, som faktiskt är ganska underhållande: Jack Gladney är en amerikansk professor som är banbrytande inom Hitlerforskningen (trots att han inte kan tyska överhuvudtaget), han har varit gift fyra gånger och har en massa barn och styvbarn, romanens första hälft skildrar absurt familjeliv och består av akademisk satir. I romanens andra hälft spårar ett tåg ur med gift i lasten och giftet sprids med vindarna. Gladney blir rädd och orolig och romanen börjar kretsa kring samhällets rädsla för döden och besatthet av kemiska botemedel. Gladney skaffar ett fiktivt läkemedel på svarta marknaden som sägs bota rädsla för döden, drogen kallas Dylar. (Att säga att storyn är postmodern i sig låter sig väl göras i en viss mån, men det är just sådana grejer som inte är hållbara. Om man säger att något utgör ett exempel på postmodern litteratur… ja, då måste man ju kunna säga exakt varför det är postmodernt, annars kan man lika gärna låta bli att säga det.) Lolita kan också betraktas som postmodern litteratur och betraktas också som postmodern (liksom Nabokov betraktas som en postmodern författare) av vissa. Ändå finns en uppenbar skillnad mellan dessa romaner. Hade jag haft dem tillgängliga hade jag gett smakprov på rent stilistiska skillnader. Hur som helst finns sådana skillnader och, som sagt, skillnader – skulle jag säga – i litterär kvalitet. Hm. På något vis vill jag inte erkänna att postmodernism är odefinierbart – eftersom det är en så uppenbar truism. Jag är nämligen övertygad om att det inte är odefinierbart om man går in i det partikulära, medan det på ett strukturellt plan är alldeles för stort. De generaliserande definitionerna av postmodernism är helt enkelt otillräckliga. Det är när man lägger en produkt bredvid en annan och pekar på skillnaderna som det blir intressant, åtminstone på vissa områden.

Vet inte riktigt varför jag är så besatt av postmodernism och postmodernitet. Nåväl, det är ju inte direkt ointressant. Mitt intresse väcktes på allvar med Steve Bakers The Postmodern Animal (2000). (Förresten finns en intressant pdf om djur och postmodernism här!) Enligt min mening en ganska briljant bok. Den är exemplarisk ur ett rent pedagogiskt perspektiv eftersom den tar upp djurrepresentationens utveckling i konsten från forntiden, som jag minns det, till våra dagar, och Baker drar också intressanta paralleller till poststrukturalistisk filosofi och Derrida, men framför allt till Deleuze & Guattari. Själv har jag fastställt att ett helt nytt sätt att se på djur börjar "skildras" i konst först på 1950-talet – och det tror jag fortfarande på, och intressant nog sammanfaller detta också med postmoderniteten i sig. Men var det en teori som jag snodde från Baker? Minns inte riktigt. På samma gång som en uppvärdering av djur i allmänhet sker, och blir en del av en allmän humanistisk doktrin, kvarstår på samma gång den enorma dubbelmoralen – de flesta människor upphörde aldrig över en natt att äta kött. Sedan kan man knappast påstå att människors relationer till sina husdjur någonsin förändrats, den torde ha varit precis likadan på till exempel 1700-talet som den är idag, borsett ifrån att man idag bokstavligen talat avlat sönder vissa kattraser. Men kanske kan man ta representation av precis vad som helst och säga att det på grund av ekonomiska, kulturella och demografiska förändringar, – på grund av postindustrialismens och senkapitalismens konsekvenser, på grund av tjänstesamhällets uppkomst, på grund av massmedias ökade betydelse (Gutenbergalaxen), informationssamhället (Nätverkssamhällets framväxt) och globaliseringens tillskyndning – har förändrats. Vad till exempel Lolita skildrar är väl ändå någon slags perversion som i någon bemärkelse har affirmerats av masskulturen; i Japan används termen Lolita om oskuldsfull flickaktighet och en klädstil på temat. I filmversionerna devalverar man givetvis bokens sprängverkan genom att låta Lolita gestaltas av flickor som är äldre än 12 år (14 respektive 16). Försvinner inte själva meningen med boken då? I någon mening blir bara det i sig moraliskt anstötliga konceptet, äldre man + ung tjej, kvar.

Min dröm nu är att skriva en bok som The Postmodern Animal, men om robotar.

A JADED LOT, WE IN OUR WORLD

"Vi är en avtrubbad skara, vi i vår värld – vår hotade värld. Vi är bra på ironi och till och med cynism." Läser Doris Lessings Nobelföreläsning Om att inte få Nobelpriset och måste säga att jag blir berörd. Det är underbart att få lite perspektiv på tillvaron. Och kanske är det också det som litteratur kan ge en, en känsla för proportioner. Varför blev jag själv poet, varför blev jag författare? För att jag uppmuntrades till det. Det fanns böcker i mitt hem. Jag tror inte jag hade en enda kamrat heller som menade att författare var dumma i huvudet. Att bli läkare och advokat var kanske fint, men att bli författare var, tänker jag, nästan minst lika fint – om inte finare. Min svensklärare i högstadiet föreslog att jag borde bli författare. "Ja, då blir jag väl det", tänkte jag. Men jag hade bestämt mig för det redan innan hon sa det. – Av någon anledning tar jag det Lessing skriver på stort allvar. Varför skulle jaginte göra det; hon är trots allt en Nobelpristagare. Vi är en avtrubbad skara. Vår värld är hotad – men å andra sidan: säger hon inte just det med en gnutta ironi i rösten? Vad hotar vår värld? Växthuseffekten? Ja, så är det väl. Vi är bra på ironi och cynism – för bra skulle jag säga. Cynism och ironi är västerländska paradigm. Nihilism är på väg att bli det, om det inte redan är det. Problemet med cynism och ironi – och för all del nihilism – är att det är fördummande och idiotiskt å ena sidan, och själlöst och ointelligent å den andra. Som poet och konstnär är jag aldrig ironisk, aldrig cynisk – för det finns inget konstnärligt, bestående värde i det. "And make no mistake: irony tyrannizes us. The reason why our pervasive cultural irony is at once so powerful and so unsatisfying is that an ironist is impossible to pin down. All U.S. irony is based on an implicit "I don’t really mean what I’m saying." So what does irony as a cultural norm mean to say? That it’s impossible to mean what you say? That maybe it’s too bad it’s impossible, but wake up and smell the coffee already? Most likely, I think, today’s irony ends up saying: "How totally banal of you to ask what I really mean."" (David Foster Wallace, E Unibus Pluram: Television and U.S. Fiction) Wallace har rätt. Och det märkliga med just USA är kanske att allvaret är så ovanligt att det är plågsamt. Igår såg jag förresten på Family Guy och skrattade vid några tillfällen så att jag grät. Det finns en gammal pedofil som återkommer i vissa avsnitt, ibland i scoutkläder. En gång ville han köpa en glassbil (av hunden Brian) som spelade en trevlig melodi som barnen skulle gilla, sedan började han nynna melodin. Det var fruktansvärt kul. Och igår dök han upp igen och fick ovanligt stor plats. I en lång drömsekvens sjöng han om hur trevligt han och Chris Griffin (den ointelligenta tonårssonen i serien) var gifta. Det var så jävla sjukt. Det jobbiga var att jag började skämmas för att jag tyckte att det var så roligt. Men om det var roligt – vilket jag verkligen tyckte att det var –, varför skulle jag då inte skratta? Ja, det var väl en liten digression om den etiska problematiken med det cyniska skrattet. "So then how have irony, irreverence, and rebellion come to be not liberating but enfeebling in the culture today’s avant-garde tried to write about? One clue’s to be found in the fact that irony is still around, bigger than ever after 30 long years as the dominant mode of hip expression. It’s not a rhetorical mode that wears well. As [Lewis] Hyde. . .puts it, "Irony has only emergency use. Carried over time, it is the voice of the trapped who have come to enjoy the cage." This is because irony, entertaining as it is, serves an almost exclusively negative function. It’s critical and destructive, a ground-clearing. Surely this is the way our postmodern fathers saw it. But irony’s singularly unuseful when it comes to constructing anything to replace the hypocrisies it debunks. This is why Hyde seems right about persistent irony being tiresome. It is unmeaty. Even gifted ironists work best in sound bites. I find gifted ironists sort of wickedly funny to listen to at parties, but I always walk away feeling like I’ve had several radical surgical procedures. And as for actually driving cross-country with a gifted ironist, or sitting through a 300-page novel full of nothing by trendy sardonic exhaustion, one ends up feeling not only empty but somehow… oppressed." (E Unibus Pluram: Television and U.S. Fiction) Problemet med Wallace är väl som jag ser det att han själv är en ärkepostmodern sardoniker. Hans Infinite Jest (1996) var i alla högsta grad en ironikers verk. Och faktum var att jag hade svårt att läsa den för jag uppfattade den som 1079 sidor av dynga om jag skall vara helt ärlig. På Wikipedia anges hans influenser som John Barth, Don DeLillo, William Gaddis, Thomas Pynchon. Och jag tycker inte speciellt bra om någon av dessa författare. Barth och Gaddis vet jag inte mycket om, men DeLillo och Pynchon måste jag erkänna att jag avskyr numera. De är givetvis inte obegåvade, men de är heller inte bra. De kan inte skriva något som känns överhuvudtaget. Don DeLillos White Noise (1985) är till exempel ren dynga, ehuru ett exempel på postmodern litteratur som den är. Detta förstod jag redan på första sidan, men dessa författare hyllas fortfarande i DN och Svenskan, så jag antar att jag är före min tid när det gäller att avsky dem. – Grejen är inte den att jag har något emot postmodern litteratur (om man nu menar att sådan verkligen existerar – vilket ju amerikansk academia gör och jag också) som sådan, inte alls, inte heller vissa postmoderna grepp har jag något emot egentligen, men faktum är att det gått stå i vissa av de mest postmoderna författarnas verk, DeLillo är ett bra exempel, men även Wallace. De skriver sina böcker på tusen sidor och det finns ingen som helst anledning att läsa dessa tusen sidor. Det är TOMT. Och en vettig människa skulle fråga sig om det är bra. Varför skriver till exempel vissa (post)cyberpunkförfattare med större auktoritet (med en annan ton, en stil som i högre grad än hos de postmoderna författarna konnoterar kvalitet; som om det skrivna i sig ägde en betydelse, som om det skrivna ägde en – för mig – relevant innebörd) än DeLillo, Wallace, Gaddis, Barth och Pynchon. Detta beror inte på att SF/cyberpunkförfattarna i någon formell mening är bättre författare, inte alls. Snarare beror det på att de aldrig har ironi/cynism som utgångspunkt. Satir möjligen, men aldrig ironi/cynism. Detta beror på att genren traditionell är så hårt bunden till en ömsesidig överenskommelse med läsaren, till en deal som rör allvaret i den (inte sällan) ändå rätt infantila VÄRLD i vilket dramat – oftast ett drama – utspelas. "Classic cyberpunk characters were marginalized, alienated loners who lived on the edge of society in generally dystopic futures where daily life was impacted by rapid technological change, an ubiquitous datsphere of computerized information, and invasive modification of the human body." (Notes Toward a Postcyberpunk Manifesto) Här finns så som jag uppfattar det en stark koppling till en genre som är starkt formalistiskt: deckargenren, framför den variant av den som kallades hardboiled och skrevs av Raymond Chandler, Dashiell Hammond och Mickey Spillane. (Till exempel är filmen Blade Runner från 1982 helt präglad av denna deckargenres motsvarighet inom filmen, film noir.) Och även om det kanske inom dessa genrer finns ett utrymme för särskilt sardoniska kommentaterar och understatements bygger de på att vidmakthålla en viss atmosfär och spänning, och romanerna relaterar aldrig till sig själva som litteratur, det vill säga saknas metalitterära ingredienser och postmodern självmedvetenhet. I de postmoderna romanerna, åtminstone de flesta, är det tvärtom. Det är därför jag menar att cyberpunk i mångt och mycket äger en större auktoritet. I och för sig funderar jag nu om ordvalet, "auktoritet", verkligen är korrekt. På andra plan är ju böcker och noveller av William Gibson, Bruce Sterling, Pat Cadigan, Rudy Rucker and John Shirley och Neal Stephenson sämre än de skönlitterära (lite finare) postmodernisternas böcker. Men i stort sett – egentligen inte.

GLENN GOULD & JAG

GÅRDAGEN VAR FAKTISKT riktigt, riktigt trevlig. När jag kom hem efter att ha druckit några öl med några i min mening riktigt stora poeter kände jag mig utomordentligt uppmuntrad. Poesi – ja, det är helt enkelt min grej, och det konstiga är att jag inte riktigt fattat att det är så. Mycket av det som jag betraktat som misslyckanden i mitt liv – det var helt enkelt nödvändigt, det kunde inte bli på något annat sätt, jag hade inte kunnat låta bli att försumma det som jag inte kände hade någon betydelse för mig själv. Och därför blev jag den jag är. En fattig, men ganska lycklig människa ändå. Ofta har jag förvisso en känsla av att poesi är hopplöst och meninglöst, men ibland inser jag vad det handlar om – att det finns något stort i att älska det vackra, att vara saknadens Eros; han som hos andra väcker begäret efter vad han själv saknar.

Att läsa poesi inför publik kan vara fruktansvärt, men det kan också våra suveränt, och det samma gäller att lyssna på poesi, att gå på poesiuppläsningar. Men den här kvällen kändes det ändå som om jag förstod någonting centralt. Måste dra en analogi till en video i vilken Glenn Gould spelar Bachs Partita #2 som jag såg på youtube. Först stör jag mig på hummandet och nynnandet. Han framstår som ett jävla freak. Det stör mig verkligen. Sedan inser jag att det är bra. Att Gould är suverän, och att jag inte någon rätt att sitta och störa mig på Goulds hummande. Det är bara att acceptera. På samma vis är det med vissa poeters manieristiska uppläsningar. Det som jag uppfattat som totalt löjligt manér. Först nu insåg jag att de helt enkelt inte skulle kunna koncentrera sig om de inte hade detta löjliga manér. Poeterna har ju sin föreställning, subjektiva, om sin egen dikts melodi. En melodi eller en rytm som inte ens behöver finnas formellt i dikten, som den finns i till exempel hexameter, formfulländade sonetter eller elegisk distikon. Och detta upptäckte jag ju också när jag själv läste. Efter en inledande nervositet flöt det bara på. Det jag skrivit tycktes fullkomligt logiskt, eller rättare sagt kändes det logiskt att det fanns ett flöde i språket. Och efter att ha läst en dikt började jag tänka: "Jag är ett geni". Kände mig helt enkelt helt oantastlig och det var en underbar känsla. En frihetskänsla skulle jag vilja påstå. Min inlevelse var total, koncentrationen, också, mycket stor efter ett tag. Språklig elegans, ett delikat framförande på ett språk, bortom själva diktens tematik och i en viss mån bortom dess allmängiltighet och "moral" – tror jag läste en dikt om att jag vill piska en grabb med ett smalt skärp –, i det här fallet svenska, har i sig ett egenvärde, ett stort estetiskt egenvärde. För att förstå behöver man ingen specifik kunskap, det är bara att lyssna, men för att själv åstadkomma det, så att alla hör det, att detta är poesi, behöver man givetvis en viss talang och ett anlag. Och det måste finnas en motsvarighet till detta när det kommer till musicerande.

POOR BUT HAPPY & MANIC

I FÖRRGÅR DAMP DET senaste numret av London Review of Books ner på hallgolvet. Den är faktiskt suverän. Började läsa den långa artikeln av James Davidson (en historiker som nyligen kommit ut med en ganska talande titel: The Greeks and Greek Love: A Radical Reappraisal of Homosexuality in Ancient Greece (2007)), en recension av Julia Kavanaghs Rudolf Nureyev: The Life. En mycket ambitiös biografi på 787 sidor. Visar sig att den här Nureyev, en av 1900-talets bästa balettdansörer, verkligen var ganska galen. "Did he have sex with Margot Fonteyn? Probably not, since he described sex with women as like making love to wet lettuce, which he would not have said if he had experienced 'the dexterity of her pelvic floor muscles'. And dit Nureyev shit on Zeffirelli's doorstep? Christopher Hampton insists that he heard Nureyev himself saying he did. But Nureyev is often the worst source of all for his own achievements and his masseur and bodyguard, Luigi, insists it never happened, though he undermines his case somewhat by saying it wouldn't have been like him." Recensionen är otroligt lång och ganska tjatig. Kavanagh går igenom den ena skandalen efter den andra, och verkar inte, enligt Davidson, anse att ämnet för hennes biografi var en av 1900-talets största konstnärer, vilket är lite märkligt. Som om det spelade någon roll att Nureyev var ett jävla svin om han nu var det. Hur som helst – en stilig människa.

Faktum är att The London Review piggat upp mig. Att sitta på en spårvagn i Göteborg och läsa denna internationella tidskrift stärker verkligen ens ego, jag kan med andra ord låtsas att jag är någon. Och eftersom jag nu prenumererar kommer jag att få njuta av detta ett tag. Underbart. Recensionen av Ted Hughes' brev orkade jag förresten inte läsa. Jag vet inte riktigt varför, men jag har aldrig tyckt speciellt bra om honom.

De senaste dagarna har jag förresten jobbat som en förgiftad iller med min poesi. I söndags drack jag så många koppar automatkaffe (säkert 10 stycken) att jag mer eller mindre bröt ihop. Satt och lyssnade på The Cures Boys Don't Cry i säkert en halvtimma, spelade den om och om igen, helt maniskt. Ibland var jag tvungen att gå omkring lite och bara skrika inombord. Faktum var att jag verkligen var nära att bryta ihop. Den inre anspänningen totalt – har varit hur nervös som helst inför ett scenframträdande jag ska göra. Var helt koffeinförgiftad. Tror jag satt med poesin i åtta timmar i sträck. Tillslut, vid elva på kvällen, tvingade jag mig att gå hem. – På sätt och vis är det ändå skönt att känna att man inte är död inombords, att man har känslor, att man har ett litet hjärta ändå, att man kan bli kär (vilket jag dumt nog har blivit igen). Hur som helst måste jag konfrontera begärets objekt den här gången, för om jag inte gör det kommer jag aldrig att förlåta mig själv. Igår funderade jag på vad jag ska säga till personen. Helst vill jag säga: "Jag gillar dig skarpt, verkligen", men sedan inser jag hur kasst det låter, å andra sidan, när jag säger att jag gillar något/någon skarpt, ja, då menar jag det verkligen, men det låter ändå totalt oromantiskt. Jag kan ju säga att jag gillar den här romanen Världens mått skarpt. Men att säga rakt ut att man älskar någon – även om det är det man gör – ja, det fungerar ju inte riktigt. Att säga att man gillar någon skarpt, ja, det betyder ju underförstått att man älskar vederbörande. Ja, jag sitter verkligen i klistret eller så sitter jag inte alls i klistret, hur som helst måste jag göra något annars kommer jag som sagt aldrig, aldrig någonsin att förlåta mig själv…

PANORAMA ÖVER EN KALL DAG

OVANLIGT KALL DAG. Till lunch en kebabrulle. Börjar bli helt utblottad. Ringer upp museet som jag sökt jobb på och låter antagligen en smula desperat. "Har ni läst mitt mail?" Om jag inte ens kan få ett så banalt arbete är jag ju fan körd. Hm. Det känns verkligen ruttet nu. Jag har lyckats hålla oron ifrån mig, men nu måste jag verkligen fundera på hur jag ska kunna underhålla mitt snusberoende. Det enda som gläder mig just nu är att det kommer en jävligt bra film på SVT1 klockan 22.00 ikväll, Det rätta virket.

Amerikansk Oscarsbelönad långfilm från 1983. (The Right Stuff) En flygbas i kaliforniska öknen är centrum för de tuffaste testpiloterna som senare banade väg för dagens rymdfärder. För Chuck Yeager, den förste att spränga ljudvallen, är det ett sätt att leva, inte en väg till berömmelse. När testpiloter värvas till första rymdfärden förändras livet på flygbasen. Regi: Philip Kaufman. I rollerna: Charles Frank, Scott Glen, Ed Harris, Dennis Quaid, Sam Shepard, m.fl.

Ja, det är väl det jag på allvar har att se fram emot idag, en amerikansk Oscarsbelönad film från 1983. – Idag har jag förresten läst om Japan i Piers Brendon Den mörka dalen; Panorama över 1930-talet (2000). Underhållande nog dyker min idol Mishima upp i den del av kapitlet som avhandlar kuppförsöket den 26 februari 1936 (en försök till ett liknande coup d'état försökte sig Mishima på den 25 november 1970 vilket slutade med seppuku för hans del):

I själva verket var den ström som drog dessa unga soldater till förstörelse den inhemska religiösa fundamentalismen. Ingen har analyserat detta bättre än författaren Mishima Yukio, som delade deras utopiska ambition att rena Japan från utländsk förorening och deras "upphöjda beslutsamhet att dö en fantatikers död". I sin roman Skenande hästar målar han en levande bild av deras sympati med de lidande fattiga under depressionen, deras indignation över oansvarigheten hos den besuttna klassen som tjänades av dekadenta byråkrater, korrupta politiker och ondskefullt hovfolk, deras otålighet mot den högsta militärledningens egoistiska kotteriävsen och deras sökande efter en räddning för kejsardömet. Mishimas hjälte förklarar:

Jag var förvissad om att de svarta molnen skulle skingras en dag och att Japan gick en ljus och klar framtid till mötes ... Solen är den sanna bilden av Hans heliga majestät. Om människorna bara kunde bada i dess strålar skulle de skriva av glädje. Den öde slätten skulle då genast bli fruktbar ... Men de lågt liggande mörka molnen täcker landet och stänger ute solens strålar. Himmel och jord hålls grymt åtskilda ... För att förena himmel och jord behövs någon avgörande handling av renhet. För att åstadkomma en så beslutsam handling måste man satsa sitt liv, utan en tanke på personlig vinst eller förlust. Man måste förvandlas till en drake och blåsa upp en virvelvind, slita sönder de mörka ruvande molnen och svinga sig upp i den azublå skyn.

Med andra ord: ju hopplösare företag, desto ädlare var motiven för dem som var beredda att dö för dem. [Den mörka dalen, 482-3]

Utan tvekan var Mishima rubbad på något vis, men har man skrivit så bra noveller och en så bra roman som Demaskering (1948, på svenska 1986) förtjänar man evig beundran. Dessutom är det bara rubbade författare som är något att ha överhuvudtaget. Och jag tycker inte att det är någon omogen vanföreställning, jag tycker inte ens att det är en pubertal idé, jag menar att det är så. De flesta författare som verkligen betyder någonting är inte dussinmänniskor, de sitter inte och spelar Trivial Pursuit och dricker vin på fredagskvällarna (alltså vin är ju okej att dricka, dock inte i kombination med sällskapsspel).


ROBOTIKENS LAGAR

Förresten kom jag igår, eller om det var iförrgår, att tänka på hur idiotiska Robotikens lagar var. Om man ersätter ordet "robot" mot "människa" i den första lagen: "En människa får inte genom handling, eller underlåtelse att handla, orsaka att en [annan] människa skadas" inser man att det helt enkelt inte är vettigt. För att åtlyda sådana lagar fordras ett självmedvetande och ett förnuft, och om en robot skulle ha ett sådant förnuft finns det skäl att sådana lagar existerar men det finns också skäl till att i tusentals och åter tusentals fall bryta mot dem. Om motsvarande lagar inte fungerar för människor – varför skulle det då fungera för robotar som om de uppnådde tillräckligt med medvetande för att ens kunna åtlyda lagar som Robotikens lagar ockskå skulle vara kapabla att fråga sig: "Varför skulle människan ha rätt att diktera våra lagar?" – Kände mig av någon anledning intelligentare än Asimov när kom på detta, men eftersom jag inte läst Asimov vet jag inte om jag är det, troligtvis inte. Om han själv insåg hur idiotisk Robotikens lagar var så kan jag ju förlåta honom att han överhuvudtaget kom på dem. – Imorgon ska jag förresten börja göra något vettigt av mitt liv.

ETT OVANLIGT OINTELLEKTUELLT (ELLER BARA GANSKA OPRETENTIÖST) INLÄGG FÖR EN GÅNGS SKULL

Idag känns det mesta ganska meninglöst. Har korrat klart lite grejer för tidskriften. Borde sätta mig med min diktsamling, men jag kan inte installera InDesign på den här datorn och det är InDesign som jag arbetar med – alltid. Vissa dikter måste skrivas om mer eller mindre helt. Har sökt jobb på ett museum men får inget svar på mailet. Borde söka fler jobb, men den mentala spärren är enorm. Känner mig som ett hopplöst fall. Var ledig i fredags och gick ut och röjde som fan. Det var säkert över ett halvår sedan nu. Dansade som en besatt, halvnaken! Lyckades förolämpa några Chalmerister. Eller de var kanske inte Chalmerister, men hur som helst kallade jag dem för Chalmerister. Människor som inte läser fler böcker än sin kurslitteratur i livet och ändå tjänar fem gånger mer än vad jag tjänar har alltid skrämt mig. Men jag ångrade mig ändå eftersom jag förstod att killarna var trevliga (helt plötsligt) och att jag varit otrevlig i onödan, så jag gick och kramade dem och bad om ursäkt. De blev glada. På lördagen var jag så bakfull att jag låg och skakade av obehagskänslor hos AZL. Av någon märklig anledning hade vi börjat brottas utanför klubben. Egendomligt, men uppfriskande på något sätt. Jag känner en lätt smärta i hela kroppen nu, men det är en trevlig machofeeling över det. Att gå och jobba på lördagen var lite av ett helvete. Har ett svagt minne (det kan vara inbillning) av att min chef frågade om jag kunde några konster, om jag kunde sjunga eller spela eller nåt, och jag svarade nej utan att blinka, men egentligen är jag ju en estradör, om inte annat kan jag sätta skräck i en publik eller åtminstone väcka obehagskänslor och ett visst medlidande, spela fascist, kasta ur mig okvädingsord eller något liknande, jag kan också utan problem förnedra mig själv på olika vis, jag är en protestantisk Norman Mailer. Men allt det där förteg jag. Jag antar att de behöver hotta upp stället lite. Därav denna talangjakt. En kille i artonårsåldern menade att jag var jävligt lik Strage vilket verkligen inte är sant. Han såg själv ut som en av grabbarna (de är ju inget annat än "grabbar") i TTA. Jag är kanske en smula lik Strage, men jag är betydligt snyggare än den jäveln. Jag log, men jag kände också för att slå honom. Jävla Örgrytekids. En sån där som läser Andres Lokkos krönika i SvD och tycker att det han skriver är SANNINGEN (om livet eller något liknande). Idag har jag hur som helst ätit sushi till lunch, läst Sålunda talade Zarathustra av Nietzsche och Mutationer av Anna-Greta Leijon av Pär Thörn. Är det sant att Stalin lejde KGB att mörda John Wayne? – Nej, egentligen skulle jag inte bli förvånad om det var så. Jag drömde förresten mardrömmar i flera timmar inatt. Kunde inte vakna upp ur dem trots att jag försökte gång på gång, när jag tillslut lyckades vakna fick jag anstränga mig för att inte somna igen. Om jag hade somnat omedelbart hade jag bara fortsatt att drömma sjuka grejer. (Det är ett slags blandning mellan vanlig REM-sömn och hypnagoga hallucinationer, tror jag åtminstone. Jag vet att jag drömmer helt enkelt och drömmarna är helt störda, fyllda med konstiga ljud och paranoia. Eftersom jag gjorde misstaget att köpa en gammal typ av väckarklocka som tickar högt som fan (Kalle Anka-modell) förvandlas det monotona tick-tack-tick-tack-ljudet till olika konstant repeterade ord (samma ord) i sömnen, jag måste göra mig av med den helt enkelt). Läste Grekisk gryning – om det hellenska kulturflödet genom tiderna (2005) av Sture Linnér en stund – för han är helt oneurotisk, kanske en god människa rentav; åtminstone har han vissa dygder – och somnade sedan om. Drömde mer normala drömmar som jag inte minns något av.

BEGÄRSKULTUR

Igår började jag se en jävligt bra BBC-dokumentär, The Century of the Self (som går att se här med något halvtaskig bildkvalitet). Handlar om hur Freuds idéer började användas av hans nevö Edward Bernays ("the father of Public Relations") för sälja produkter som människor inte behövde genom att hänvisa till deras undermedvetna begär; han fick kvinnor att börja röka genom att låta "sufragetter" röka offentligt i någon parad, och han kom på att cigaretterna skulle ses som "frihetens facklor" och eftersom kvinnor ville känna sig fria och mer jämlika med mannen gick det hem. Kvinnor skulle känna sig självständiga och mäktiga om de rökte och det gjorde de också, till tobaksbolagens glädje. Kanske den bästa dokumentären jag sett på flera år. Det enda trista är att jag såg min teori om "negativitetens retorik" smulas sönder. För egentligen skulle man kunna säga att Propaganda och/eller PR egentligen ÄR det jag talade om, åtminstone i en vis mån. Hela serien bekräftade åtminstone min bild av den "negativa retorikens" funktion. I och för sig har jag inte gett upp min tankegång helt. Min tanke är givetvis att "negativitetens retorik" är ondskefull i rätt stor mån, men varken propaganda eller PR är med nödvändighet något ont. Men på något vis måste NG vara något som väljer att ignorera moraliska lagar (som ju i och för sig kan vara olika i olika tider och samhällen; om man nu inte ser FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och övriga deklarationer som en slags absolut rättesnöre) i jakten på total makt i ett land. Om NG utnyttjar något, och det helt medvetet, Goebbels läste till exempel Bernays skrifter, så är det just att människan skulle vara en irrationell individ, en kork flytande på ett hav av undermedvetna begär och aggressioner. Den djupa libidinala kraften hos begäret skall riktas mot ledaren, den aggressiva, fientliga kraften skulle riktas mot främlingen. Det var (och är) de totalitära regimernas idé. Förresten ansåg Freud att människans var rätt hopplös, en oförbätterlig art. Och Bernays menade att massan var stupid. Men att det bor primitiva krafter i människan är det väl kanske ingen som förnekar. – Jag har egentligen aldrig varit en varufetischist på något vis, åtminstone inte på senare tid, men nu känner jag en total avsmak inför konsumtionssamhället, begärskulturen. Hjärntvätten av den västerländska människan har lyckats. Och det har lyckats på bekostnad av solidariteten, genom kapitalets förnekande av medlidande.

När jag kom hem igår var jag så överstimulerad att jag slocknade redan vid sextiden, i och för sig efter att ha tryckt i mig en jävla massa mat. Några timmar senare vaknade jag ur en ganska obehaglig dröm som måste ha inspirerats av en film jag sett i måndags. Harry Munter från 1967. Jag gick runt och sjöng någonting om att motstå trötthetens demoner samtidigt som jag långsamt förgiftades av sömntabletter. Ansiktet domnade bort.

CORTÁZARFEBER OCH KAFKA

Julio Cortázars Hoppa Hage (hans magnum opus) och hans Samlade noveller i två band dyker upp i ett paket till redaktionen. De utkommer den 5 december på Modernista förlag. Blir grymt sugen på att läsa honom. Tyvärr har jag missat honom fullständigt. Har för mig att en polare till mig läste honom på franska, men jag är inte säker. Hur kan moi ha missat ett så stort författarskap? Det är närmast obegripligt. Som att inte ha läst en rad av Márquez! – – – Hur som helst. De senaste dagarna har jag varit mer eller mindre briljant. Det har inte gått en dag utan att jag helt enkelt uppfunnit något nytt begrepp eller spottat fram en briljant så kallad "omvärldsanalys". Min svarta galla står på min sida. Den främsta av mina nya idéer kallar jag NEGATIVITETENS RETORIK och avhandlar precis detta, negativitetens retorik. Många professorer i retorik skulle antagligen hålla med om att retorik efter andra världskriget (med dess fascistiska och nazistiska missbruk av talekonsten) blir något befläckat. Man (folk i allmänhet) börjar tala om "tom retorik" och man aktar sig för "retorik". I ett slag har "retorik" förvandlats till något ont och som man inte behöver känna till. (En bildad människa – även en autodidakt som jag – vet dock att retorik är något ganska fantastiskt.) I stort sett kan man säga att retorikens marknadsvärde minskar. Om man inte tror att detta skulle bero på nazismens monstruösa illdåd samt dess mysterium som någon kallade det, då får man nog tänka om. Det är klart att man börjar lyssna lite mer lyhört på vad politiker säger efter att de och inga andra sett till att delar av Europa bombats sönder och samman, samt att åtskilliga miljoner fått sätta livet till. Men min teori går helt enkelt ut på att man kan betrakta "negativitetens retorik" som en abnormitet av Actio (ett av retorikens fem kanon) och att det som var nazismens och fascismens retorik i mångt och mycket byggde på den kusliga styrka som i huvudsak drevs fram i utförandet (men också, givetvis, i det fruktansvärda innehållet; "vi måste genomföra ett slags hygienisk profylax för att bli av med den sjukdom som judarna utgör i vårt samhälle" etcetera). Men, och det här som jag känner att jag verkligen nått någonstans i mitt tänkande, "negativitetens retorik" kan inte bindas till enbart en historisk epok eller till en viss ideologi; i alla sekter bör vad jag kallar "negativitetens retorik" förekomma, Bush använder sig av den lika mycket som bin Laden, den förekommer helt enkelt i vår tid och har förekommit också innan vår tid, det speciella med den är att den torde ha fullkomligats först efter man förstått (i samband med de psykologiska disciplinernas utveckling) hur djupt tillfredställande negativitetens retorik egentligen är för människor; det finns helt enkelt något inom negativitetens retorik som är begärligt och det på många olika plan. Ska fortsätta att utveckla den här tanken imorgon.

En annan idé jag hade handlade om Kafkas "homosexualitet". En kvinna lär ha menat att alla huvudpersoner i Kafkas verk hade en sak gemensamt, de var homosexuella och de dolde det. Ganska idiotiskt. Att påstå att Kafka var homosexuell är ungefär som att säga att Strindberg var homosexuell. Nej, jag skulle påstå att det är ännu värre att säga att Strindberg var homosexuell än att Kafka var det. För jag är rätt övertygad om att Kafka kanske begärde unga män, det finns onekligen en del som tyder på det, men att påstå att han skulle vara homosexuell är helt enkelt helt befängt. Problemet som jag ser det är att vem som helst kan läsa in vad som helst i Kafkas verk just för att Kafka är SÅ JÄVLA BRA, för att han skrev på det sätt han gjorde. Den homosexuelle kan läsa in sig själv i Josef K, men det kan också en flickjägare göra (tror jag), eller alkoholist fången i sina maror, labyrinter, stående inför en alltid sluten port (som dock är till bara för honom), eller en dissident i en nutida totalitär ideologi. Det är denna möjlighet till oändliga tolkningar som på något vis utgör en stor författares genialitet. Men var då Kafka "heterosexuell" eller kanske "bisexuell"? Dessa idiotiska läkartermer (gångbara kanske på 1900-talet men enligt min mening inte idag)… tyvärr, de biter inte på ett sådant geni, det är som att fästa etiketter på immiga glas i en bastu eller i den mest luftfuktiga av miljöer.