O CRUX AVE SPÉS UNICA

O KORS VAR HÄLSAD MITT ENDA HOPP. Det stora förlag svek mig i slutändan. Vad ska jag säga? Det är som det är. Man får bryta ihop och gå vidare. Vet inte riktigt vad problemet är. Varför skulle jag skriva dikter som vem som helst skulle kunna skriva bara för att bli publicerad. Jag vill inte bli någon jävla Frostenson. Det är ju meninglöst.

Igår såg jag förresten programmet Den svenska poesins historia på Kunskapskanalen som var intressant. Staffan Bergsten (född 1932) var som ett litet historiskt vingslag i studion. Älskade hans analys av artonhundratalet. "Ämbetsmannasamhället låg som ett lock över Sverige." Inte konstigt då, tänker jag, att Strindberg kom att utgöra ett slags paradigmskifte i Sverige, samt ett föredöme för den tidens unga, med sin "nysvenska" (faktum var att Strindberg ändå envisades med att stafva kvinnor som qvinnor fram till död, språkliga reformer till trots) och sin fria, levande stil. I flera år har jag faktiskt drömt om att skriva något vettigt om Strindberg, men jag tycker att Myrdal – även om han egentligen aldrig varit genial i någon större bemärkelse – faktiskt var jävligt träffande när han talade om Strindberg som ett "svenskt böjningsmönster" i Johan August Strindberg från 2000.

Strindbergs sätt att skriva om framför allt känslor, något tidigare närmast feminint kodat hysteriskt, irrationellt, inte rationellt = manligt, var helt enkelt något nytt, speciellt som Strindberg i sina dramer och romaner var helt skoningslös mot sig själv och andra, och obönhörligt konsekvent i sitt projekt; själv-inscenering. Faktum är att många kritiker på hans tid faktiskt vände sig mot Strindbergs fruntimmersaktighet, mot det man uppfattade som just precis omanligt. Men för många svenska män skulle just Strindbergs ses som en "titan", kanske den mest manliga av män. En rebell. En fritänkare i strid med etablissementet, Oscar II, alla idioter i Svenska Akademien. – Frågan är i hur hög grad Strindberg kan förbli ett svenskt böjningsmönster i vår tid. Jag betraktar de flesta som inte har läst Strindberg som intellektuella landsförrädare i någon mån, för hos Strindberg finner man en ton och en rytm, och ett oppositionellt temperament som jag inte anser att någon skrivande svensk bör vara obekant med.

Min egen teori är att Strindbergs stil eller hans vara i världen, hans sätt att uppfatta världen, med all nödvändighet var tvunget att uppenbara sig i den svenska kulturen just då. Jag föreställer mig att Strindbergs sätt att skriva sanningen, som kan vara en emotiv sanning, en slags konstnärlig fluktuation i texten, samt hans komplexa självbild, eller världsbild, helt enkelt, som fenomen betraktat, kan liknas vid den framväxande ungdomskulturen eller till och med beatrörelsen med mera i 1900-talets mitt. En slags frihetssträvan – subjektet strävan efter någon slags autonomi – som efter 1968 dock blir mer eller mindre slukat av kapitalet som inte varit sen med att förädla varenda upprorisk tanke, nyck och (ungdoms-mode)uttryck till en kommersiell produkt, en stil, ett varumärke. Revolten blir en norm. Puberteten en stil.

INGET ÄR NYTT UNDER SOLEN

HAR INTE SKRIVIT på ett tag här. Har helt enkelt haft för svår prestationsångest i allmänhet och alltför mycket ångest i synnerhet. Livet är aldrig riktigt som man vill att det ska vara. Att gå igenom den sista tidens händelser har jag ingen större lust med, jag kan bara säga att jag hädanefter skall bli en betydligt hälsosammare människa, även om min megalomani och hybris har gått oförstörd genom den monsun av mental hysteri som präglat den senaste tiden; jag ska bli en riktigt stor skriftställare – det är mitt enda uppdrag, allt annat har mycket låg prioritering i mitt liv alltför värdefullt för att förspilla på till exempel krogen, alltför sällsynt för att disolveras i haschdimmor eller alkoholens töckenslöjor. – – – Mitt stora problem är kanske att jag inte har några stora problem, tänker jag. Tiden är ju en annan nu. Välfärdsstaten är intakt. Nej, jag talar inte om problem egentligen. Problem existerar ju alltid. Jag tänker på motstånd. Även om man skulle kunna se sin tillvaro i den kreativa klassen som en jakt efter pengar och på status utgör det bara en pseudokamp. Livet är trist. Man ser en film. Livet blir bara ännu tristare, oftast i alla fall – filmen är kanske dålig, man blir deprimerad. När jag såg Paul Thomas Andersons There Will Be Blood blev jag suveränt glad. Den handlade, tänkte jag, om MIG. Men för mig finns inget silver att gräva fram eller någon olja att borra efter. Det finns ingen amerikansk frontier, det finns ingen myt som jag kan bli någon del av. Man inscensätter sitt liv – alla gör det – och ens subjekt konstrueras av de andras blickar som Foucault menade – men det finns egentligen inget kvar att upptäcka, åtminstone är det så det känns.

NO WONDER THERE'S PANIC IN THE INDUSTRY

LÄSER IGENOM en del recensioner som jag skrivit och inser att jag slarvar för mycket. Upprepar mig, framför allt använder jag ordet "karaktär" för ofta. Känns jävligt dumt, så jag antar att jag får skärpa till mig. Fan, de senaste dagarna har jag verkligen varit skitfokuserad. Det är underbart. Mani. Kanske, kanske inte. Att se på TV har varit helt, helt uteslutet. Igår på jobbet var en lesbisk liten tjej sjukt otrevlig, men jag kunde inte ens bli förbannad. Kände en lätt styng av sorg, någon slags känsla (medlidande om jag ska vara ärlig), men att bli arg eller ledsen var inte aktuellt. Jag är helt avtrubbad. Det finns inget, nästan inget som kan få mig ur balans. Mitt mål i mitt liv är att bli världsberömd. Allt annat är meninglöst. Ja, om jag inte blir översatt till åtminstone 20 olika språk har mitt liv varit förfelat. Älskar det rubbade i det där. För det är sant, autentiskt, och det i sig alstrar en kraft, en energi. Jag kan ju inte låtsas att det inte är precis så, jag inte bara "drömmer" om att bli världsberömd – det är själva målet med min existens. Och det är tragiskt, lite hemskt, och i mina egna ögon: något vackert. – Hur som helst funderar jag på att säga upp mig från det här skitjobbet och börja försörja mig på skrivandet på allvar. Brödskriveri är naturligtvis skit, men har jag verkligen något val? Som jag ser det kan jag inte låtsas vara en arbetare så länge till. Går inte. Wallraffandet känns omoraliskt. Tillslut kommer jag att flippa över. Ta ut desperationen på mig själv. Göra något dumt. Supa till, slå ner någon, förstöra något, bli gripen, bötfälld. Nej, kanske inte… men det är ändå dags att gå vidare. Och jag har svårt att se någon annan utväg än att tjäna pengar på min penna, även om jag måste prostituera mig en smula. – Lyssnar på Britney Spears "Piece of Me" om och om igen, i en halvtimma-timma. Tycker att den låten har en viss kvalitet. Ändå har Spears inget med denna kvalitet att göra, det är det som är tragiskt. Spears är en aktris. Och det enda hon spelar är sig själv. Hennes talang existerar inte, det är inte hennes talang jag lyssnar på, någon annans talang, men grunden till att jag lyssnar på hennes röst, ja, det måste handla om att hon har någon slags talang. – Att prostituera sig. Ja, som jag ser det är det oundvikligt. Det handlar bara om att göra något av den här sjukdomen, grafomanin. Se till att den kan leda till en utkomst. Jag har aldrig haft skrivkramp, inte egentligen. Men att skriva en roman, att skriva ett drama på kanske 100-200 sidor, det är inget jag någonsin har kunnat göra utan planering, och jag tror inte jag kan göra det utan planering. Att skriva i allmänhet, vad som helst, ja, det är inte några problem. Det är mycket lätt, kanske alltför lätt.

SÖKER PENGAR FRÅN Styrelsen för Sveriges författarfond men antar att chansen är liten att jag kan få nåt därifrån. Fan, jag avskyr pengar. Jag vill vara en samuraj. Cavefors skriver om Samurajestetik på sin blog:

För samurajen stod det klart att vägen till ära och framgång inte går via förmågan att skaffa många ägodelar eller stor förmögenhet. Likt La Mancha föraktade samurajen den som samlade på guld (det vill säga pengar) och konst – det var en smutsig hantering. Eftersom bushidoläran med kraft avvisar strävan efter rikedomar, blev det lätt för Härskaren att hålla samurajeliten sober och okurrumperad. Ofoget i vår tid att kräva betalning för varje utförd tjänst kände anhängarna av bushido ej. En tjänst i andens namn, av en präst eller lärare, kunde inte betalas med guld eller silver, inte därför att tjänsten prästen eller läraren gav var värdelös utan därför att den var av oskattbart värde – ingen betalning var tillräckligt stor för att återgälda/betala den givna tjänsten.

Men, ja man måste ju ändå dra in stålar – på något sätt. Senast jag umgicks med kriminella element, apropå det här med att förtjäna sitt levebröd, trodde de att jag var en snut. Åtminstone upplevde jag att de behandla mig som det. Men kanske är det önsketänkande? Antagligen förstod de att jag var en vanlig borgarbracka, och det sårar mig mer än om de skulle tro att jag var en snut. Faktum är att det hade varit positivt – för mig – om de hade trott att jag var en snut, det hade glatt mig. Jag har inget emot polisen, jag är övertygad om att de är nödvändiga. Å andra sidan umgås jag inte med poliser. Och jag har väl heller ingen lust att göra det. Hur som helst – att de behandla mig som en vanlig svenne – för att jag i någon aspekt är en vanlig svenne – var ganska beklämmande. Jag trodde jag hade någon slags utstrålning, någon slags strålglans, men… uppenbarligen inte. Jag är en poet. När jag var yngre, alltså väsentligt yngre än vad jag är nu, spelade jag golf. Och därför är det naturligtvis svårt för mig, att sådär helt plötsligt, att framstå som en del av trasproletariatet. Nej, det är elakt. Det handlar inte om det. – Men hur mycket av en fånge är man i sin egen sociala klass? Mina erfarenheter – som min sociala milieu har skänkt mig, min sociala klass – är inte tillräckligt elakartade för att mitt liv ska bli så fucked up att jag ens kommer på tanken att bli sprutnarkoman, eller ens narkoman, i någon form. Herregud. Det finns en gräns för hur extrem jag kan bli, också litterärt. Nu uppfattar jag i och för sig inte Teratologen som någon jävla hjälte, även om jag tycker om honom, men något måste ändå ha satt hans tillvaro i tillräckligt stor gungning för att han ska kunna vara kapabel att skriva det han skriver så konsekvent. Vad han begår är egentligen en våldtäkt på sitt eget habitus. (Sin bildning? Som han känner ett självförakt inför? Så jävla idiotiskt.) Går inte att fejka vissa saker?… Även yrkeskriminella måste ha en känsla, kanske till och med en mer utvecklad känsla än andra, för vad som är äkta, autentiskt, sant – för att inte hamna i jävligt taskiga lägen. Att ljuga för en yrkeskriminell, ja, det är – tror jag – ganska dömt på förhand, man blir genomskådad, avslöjad. Faktum är att jag, nu när jag tänker efter, misstänkts för att vara en snut tidigare (om det nu verkligen var så att jag misstänktes för att vara en snut den här gången; troligtvis inte), den gången på Albanklubben. – Nej, jag tillhör en priviligierad klass, och jag kan inte göra något åt det. Och som sagt är jag inte tillräckligt fucked up för att avvika. Och begäret som finns (också efter att avvika) i det demokratiska samhället är på sätt och vis så kastrerat att rollspelet blir uppenbart; friheten, liberalismen, kapitalismen, erkänner begäret bara för att stympa det.

WHEN YOUR TALENT BECOMES APPARENT

SITTER PÅ EN KINAKROG och tänker på Al Pacino. Undrar om fler sitter på kinakrogar och tänker på Al Pacino? Nej, det är inte det som är grejen. Jag undrar inte det på allvar. Det är inte det som är speciellt med min tillvaro. (Antagligen har tusentals människor suttit och tänkt på Al Pacino på olika kinakrogar runt om i världen). Det som jag uppfattar som speciellt, och som också gör mig ganska lycklig, är att jag uppfattar det här, sittande på en kinakrog, tänkande på Al Pacino som en del av mitt arbete som poet och författare. Det är en del av mitt arbete, eller: det är mitt arbete. Jag uppfattar det som logiskt. Att jag inte får lön för att tänka på Al Pacino på en kinakrog en torsdagseftermiddag i februari är i och för sig rimligt, det vore orimligt om jag fick betalt för det, men det är icke desto mindre en del av mitt arbete och/eller – helt enkelt – mitt arbete. Och med tiden är det ju sånt här som skall bli lönsamt för mig. Det som jag skulle kunna inbilla mig själv var meninglöst (och som andra redan finner verkligt meningslöst), det är helt enkelt inte meninglöst. När jag tänker på Al Pacino på en kinakrog, sitter och äter och dricker en cola, ja, då förstår jag att kanske ingen annan människa i världen investerar lika mycket känsla i den tanken. Det finns något stort med att kunna inbilla sig att det man tänker, om till exempel en amerikansk skådespelare, kanske är det största som tänks när man tänker just den tanken. Ja, naturligtvis är det den plötsliga insikten om att mitt självförtroende är enormt som också får mig att känna att det jag tänker på, oavsett vad det är, eller nej, egentligen inte alls "oavsett vad det är" som jag tänker på – för det måste ju finnas någon slags verkshöjd även när det gäller tankar – skall ha en viss betydelse. – – – Kan inte vara omöjligt för människor att förstå den känslan. Då och då dyker den säkert upp hos de flesta, även hos förment blygsamma människor. Megalomanin. Som om man plötsligt hade en narcissistisk störning. Det som gör mig glad är att denna känsla dyker upp i ett helt nyktert tillstånd, annars hade jag avfärdat den som falsk. Jag hade varit som en av de där karaktärerna i Eugene O'Neills The Iceman Cometh 1939. En tragisk figur. Att det är en kinakrog jag sitter på (när jag inser hur förträfflig jag är), en plats vars genius naturligtvis inte kan tvättas ren från alkisvibbar, förstärker en sån idé. Risken finns ju att jag sitter där resten av mitt liv, dag efter dag, och tänker att mina tankar om Al Pacino är viktiga trots att jag i grund och botten vet att de inte är det, eller… ja, så länge jag bara sitter på en kinakrog och tänker att mina tankar om Al Pacino är storslagna så är de inte storslagna, kan inte bli det, åtminstone inte för någon annan än mig själv; därför skriver man ner det.

Apropå rubriken till det här inlägget är det från Morrisseys "Lucky Lisp". Först idag jag förstår att han inte sjunger When Your Talent Becomes a Parent utan Apparent. Hur kan man höra så fel? Ja, det är väl egentligen inte alls konstigt. Jag kan mycket väl föreställa mig en talang som blir som en förälder, som en jävla morsa eller farsa för en, ja, det skulle jag faktiskt kunna se. Jag har aldrig riktigt fattat vad sången handlar om, apparently, men jag tycker om den.

LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN

LYSSNAR PÅ There Is A Light That Never Goes Out och tittar ut genom fönstret. Äntligen lite blå himmel över molnen. Fullmåne också. Luften är klar. De senaste dagarna har varit fruktansvärt grå, rent deprimerande. Igår sträckläste jag Låt den rätte komma in (2004) av John Ajvide Lindqvist. Om Lindqvist har Horace Engdahl sagt: "Som författare är John Ajvide Lindqvist inte helt enkel att bedöma. Vi får ge oss till tåls. Och se om det som berör oss så starkt är en godtycklig effekt eller en medveten konstnärlig strategi. Om det visar sig att han kan behandla många ämnen med samma kraft, så är han förmodligen en stor författare." i en intervju i Tidningen VI. Faktum är att jag skulle ge mitt lillfinger för att vara lika begåvad som Lindqvist, å andra sidan skulle jag ge mitt lillfinger för att skriva med samma lätthet som Stephen King också, så… ja, vad ska man säga. Nej, allvarligt talat, Låt den rätte komma in var så ruggigt jävla spännande att jag knappt vågade somna när jag läst ut den klockan tre på natten. Låt den rätte komma in är en skräckroman som utspelar sig i Stockholmsförorten Blackeberg i början på 1980-talet. "Tolvårige Oskar är mobbad och han drömmer om att bli en hämnare, att slippa skolan och om att straffa sina plågoandar Jonny och Micke. Människor dras in i ondskans virvel medan Oskar blir förälskad i den nyinflyttade och mycket egendomliga Eli." (Wikipedia) Skulle säga att Lindqvist är en av de mest geniala svenska författare som existerar. Det fanns en del som jag störde mig på med boken, men om jag avslöjar vad riskerar jag att förstöra någons läsupplevelse. Det som jag kan tänka mig inspirerar en snobb som Engdahl – och då menar jag inte att jag har något emot litterära finsmakare överhuvudtaget (även om jag skulle vilja påstå att alla som finner romaner som Bergtagen och Mannen utan egenskaper underhållande antagligen är debila) – är väl att han är en verkligt litterärt bevandrad skräckromanförfattare. Det mest frapperande är naturligtvis att Eli är en Tintomaragestalt, som i Almqvists Drottningens juvelsmycke (1834). Man kan dra en hel del paralleller mellan romanerna. Lindqvist har ett intresse för talspråklighet, eller känsla för talspråk, som slår det mesta jag läst. En fingertoppskänsla som är enorm. Han är i klass med Norén och Stig Larsson, utan tvekan – eller bättre kanske. Han är sjukt bra. Sjukt bra. Hur som helst. Lindqvist är verkligen briljant. Han är en stor författare och jag förstår inte vad Engdahl vill att han ska skildra för ämnen för att räknas som en "stor författare". Räcker det med att han skildrar livet på någon advokatbyrå på Östermalm och avstår från skräckgenren? Skall han skriva små essäer om litteratur som en fransk intellektuell? Eller handlar det om någon slags pretentionsnivå som måste bli större? Lite mer finlir? Engdahl kanske inte fattar – ja, bara för att ta ett exempel – vilken suverän arbetarklasskildring Låt den rätte komma in är? Blackeberg är en arbetarklassförort. Om science fiction-genren menade ju Doris Lessing (som fick kritik för att hon skrev SF) att vad kritikerna inte insåg var att "in science fiction is some of the best social fiction of our time" och det som är så jävla storslaget med Lindqvist är att hans skildring av Sverige 1981 är helt glasklar, jag har nog inte läst någon mer realistisk skildring av så kallade alkisar på hur länge som helst, deras sätt att tala, deras inre monologer, allt är suveränt, ja, det gäller alla karaktärer i romanen – det finns på den punkten inga, inte en enda svaghet –, känslan för patetik, livslögner, tragedier, för det ljus som ändå finns i dessa människors liv, vänskap, kärlek, drömmar, allt, det är så jävla bra, och då spelar det absolut ingen roll att det rör sig om en vampyrroman. Realismen är stor, till exempel Lackes resonemang om dödsstraff:

Nä, Lacke hade ingen glädje i sånt där. Tyckte bara det var läskigt hur folk jagade upp sig över någon som "fått sitt straff" och så vidare. Var helt enkelt emot dödsstraff. Inte för att han hade någon "modern" rättsuppfattning, nä. Snarare en uråldrig.

Tyckte att: om någon dödar min unge, då dödar jag den personen. Dostojevskij snackade mycket om förlåtelse, nåd. Visst. Från samhället sida, absolut. Men jag som förälder till det dödade barnet är i min fulla moraliska rätt att avliva den som gjort det. Att sedan samhället ger mig åtta år eller något på kåken, det är en annan sak.

Det var inte vad Dostojevskij menade, och det visste Lacke. Men han och Fjodor hade olika uppfattning där, helt enkelt.

Nej, fan, man måste sätta sig över sådan genresnobbism. Det är ju inte som att det inte finns rätt finlitterära förgångare i genren, det räcker att nämna Lord Byron och Coleridge.


SOCIALREALISM

Apropå socialrealism satt jag på ett hak i måndags, tog några öl med S. och E. som är ekonom. Naturligtvis hamnade vi en lång obegripligt samtal om USA:s ekonomi. Men jag lärde mig kanske något, antar jag. Hur som helst fanns det en gammal bög där som jag sett tidigare, på andra ställen. Nu hade han en ung knarkare inneboende hos sig som utnyttjade honom rätt svårt, antar jag. En parasit. Han var helt väck, manipulativ på ett tragiskt misslyckat sätt; som om han kände sig som världens mest briljanta person. Var en i grunden stilig kille i 25-årsåldern. Han hade en stor hög med kvitton i rockfickan, händerna var smutsiga, allmänt otvättad. Den här dagen hade han väl fått sitt socialbidrag och ville bjuda sin "vän" på vin. Han var övertänd på något vis. Drog i den gamle alkisen och menade att han skulle fundera på om han var heterosexuell eller inte. Det var inte synd om den äldre mannen, han var inte godtrogen eller "dumsnäll", han var en gammal bög som helt enkelt bara sabbat en del av sitt liv. Kunde inte låta bli att förakta honom. Det slutade med att hans unga vän sa något otrevligt till två svarta män och fick en smäll på käften. Ölglaset slog i väggen. Skvätte överallt. Barstolar föll omkull. Jag hade sett det komma. Jag tänkte: Ja, det här kan jag ändå skriva om, det är bra, jag måste ju vara i verkligheten, som Balzac. Så, ja, vampyrism är väl något som finns, på något vis. Å andra sidan undrar jag om jag ändå inte sett tillräckligt, druckit tillräckligt mycket blod eller vad det nu är. Bensin. Empati är inte något självklart.

UN PHENOMENE CURIEUX

DET FINNS NÅGOT SUVERÄNT med sociologi. I Det sociala landskapet; En sociologisk beskrivning av Sverige från 1950-talet till början av 2000-talet (2003) kan jag till exempel läsa, om ungdomar: Många klagar över att de inte har någonstans att ta vägen och de är genom åldersgränser eller av brist på pengar utestängda från en hel del semiorganiserade aktiviteter. Därför blir de ofta hänvisade till att driva omkring på gator och torg i de semiorganiserade fältens utkanter, där de lämnar spår efter sig i form av klotter och tomma ölburkar. Undrar om författarna själva förstår hur komiskt det sociologiska formspråket egentligen är? Undrar om författarna Göran Ahrne & Cristine Roman & Mats Franzén ibland börjat skratta när de skrivit sina texter. Jag tvivlar på det. Eller är det mig det på något vis är "fel" på? Just att ungdomarna är hänvisade att driva omkring på gator och torg och lämnar spår efter sig i form av klotter och tomma ölburkar. Där finns någon slags komik, för det är så platt; det uttrycker ingen smak, det är prosaiskt, eller mer än prosaiskt; superprosaiskt. – Det är detta formspråk, för jag kan nog inte kalla det något annat, – det är ju inte en stil i sig, för det är ju avsaknad av stil, – som i en skicklig författares händer, som till exempel hos Michel Houellebecq, kan bli så oerhört relevant, liksom banbrytande. Men i och med att det sociologiska formspråket just blivit en del av eller kommit in i den seriösa litteraturens galleri av formspråk så innebär det ju också att den sociologiska litteratur jag läser, ja, den läser jag också på ett annat sätt. Dess komik framträder helt enkelt. Därmed inte sagt att jag tycker illa om Det sociala landskapet. Den är underbar. Förutom att jag uppfattar olika sociologiska verktyg som perfekta för att… ja, dekonstruera det sociala över lag tycker jag också att de flesta sociologiska analyser i grund och botten intar en oöverträffad ståndpunkt. Det handlar givetvis om att det måste bygga på empiri, på statistik, på en slags kallblodig observation av verkligheten. I Det sociala landskapet är ambitionsnivån så hög, man vill verkligen ge en stor överblick, att en biprodukt är ofrivillig komik, men det är ju å andra sidan inget som inte talar för att analyserna är felaktiga.

På jakt efter storslagen analys har jag förresten börjat läsa en biografisk roman om Balzac (1946) av Stefan Zweig. Det plågsamma är att jag knappt läst något av Balzac. Och jag kommer aldrig hinna läsa ALLT han skrivit, vilket är jag egentligen vill. Det lilla jag hunnit läsa ur hans självbiografiska Louis Lambert (i fransk version här!) som citeras i Balzac är ganska suveränt.

Insupandet av tankar genom läsning hade hos honom blivit en märkvärdig process. Hans blick omfattade sju till åtta rader på en gång, och hans intelligens uppfattade deras mening med mot blicken svarande hastighet. Ofta kunde ett enda ord i en sats låta honom fatta satsens innebörd. Han mindes lika säkert de tankar han tillägnat sig genom läsning som dem vilka väckts hos honom under grubbel eller samtal. Med ett ord, han ägde alla arter av minne: minne för platser, namn, ord, föremål och ansikten. Han kunde inte endast efter godtycke draga sig till minnes händelser och saker, utan han såg dem för sin inre syn i samma situation och belysning som i det ögonblick han lagt märke till dem. Samma förmåga hade han när det gällde den begreppsliga uppfattningens mest invecklade företeelser. Han mindes – som han själv sade – inte bara tankarnas sammanhang i den bok han tagit dem ur, utan också sin egen själs växlande tillstånd vid tidpunkter som lågo långt tillbaka. Hans minne ägde alltså den sällsynta egenskapen att kunna än en gång ställa fram för hans ögon varje steg han tagit, hela hans själsliga liv, från den dunklaste till den klaraste. Hans hjärna, som tidigt vant sig vid den komplicerade mekanism de mänskliga krafternas koncentration innebär, sög ur detta rika förråd till sig en myckenhet bilder med beundransvärd tydlighet och friskhet, och från dem hämtade han sedan stoff till sina klara resonemang. Vid tolv års ålder hade hans fantasi – genom ständig uppövning av hans förmögenheter – utvecklats i en sådan grad, att föremål som han vunnit kännedom om endast genom läsning gav honom så exakta föreställlningar, att deras bild inte kunnat vara mer levande i hans själ, om han sett dem i verkligheten – vare sig han nu arbetade med analogiska slutledningar eller han var begåvad med ett slags andra syn, som omfattade hela naturen.

"När jag läste skildringen av slaget vid Austerlitz", sade han en dag till mig, "såg jag alltsammans ske. Kanonsalvorna och de stridandes rop och skrik återskallade i mina öron och upprörde mitt innersta. Jag kände krutröken, hörde hästtrampet och människornas röster. Jag såg ut över slätten där de beväpnade hoparna drabbade samman, som om jag stått på Santon-höjden. Detta skådespel förskräckte mig som en apokalyptisk syn."

När han så med hela sin varelse gick upp i läsningen, liksom miste han medvetandet om sitt fysiska liv och existerade endast genom det mäktiga spelet av sina själsliga organ, vilkas prestationer vore oproportionerligt utsträckta: han lämnade som han sade "rummet bakom sig".

EN HELT VANLIG TISDAG

MÖRKRET SÄNKER SIG. Har riktigt stor lust att få tag på Kay Redfield Jamisons Night Falls Fast: Understanding Suicide från 1999, men jag har skulder till UB och inga pengar, annars hade jag nog beställt den. Har verkligen fastnat för den där kvinnan, vet inte riktigt varför. Igår kväll befann jag mig i en så kallad sömnparalys (eller Sleep paralysis) och hade en del intressanta hallucinationer, framför allt ljudhallucinationer. Det var extremt märkligt. Det var som om jag lyssnade på radio, så jag hörde den ena låten efter den andra, ganska bra grejer, rock. Och eftersom jag var vid något slags medvetande förstod jag hela tiden att jag själv hittade på dessa låtar, eller åtminstone mindes dem, vilket var genuint fascinerande. Minns att jag åtminstone föreställde mig hur jag slog takten till musiken med handen, men eftersom den var förlamad så antar jag att detta inte ägde rum annat än i min hallucination. Ofta har jag drabbats av panik när sånt här inträffat, men i det här läget kände jag bara en slags munterhet. När jag tänkte på bongotrummor började jag höra bongotrummor i musiken, och allt var som riktig musik. Efter en stund hamnade dock allt i otakt ju mer medveten jag började bli, för att jag höll på att vakna upp och ljuden började spjälkas upp något vis, innan allt slutade tvärt. Men, ja, det var verkligen genuint fascinerande. På wikipedia läser jag att Klonazepam används som medicinering mot sömnparalys, men eftersom det är en benzodiazepin tänker jag undvika skiten, och det är inte ens säkert att jag skulle kunna få det utskrivet. Eftersom jag inte lider av varken paralysen eller de hypnagoga hallucinationerna så anser jag inte jag behöver någon medicin, speciellt inte narkotikaklassad och beroendeframkallande sådan; Klonazepam används mot olika former epilepsi. Men det är klart. När jag var 12 kanske 13 då detta började, ja, då skrämde det verkligen skiten ur mig. Det fanns något genuint kusligt med det hela. På medeltiden kan jag förresten tänka mig att man läste in religiösa aspekter i det hela. På svenska wikipedia står följande:

Sömnparalysen har ofta tolkats av folktron som att ett demoniskt väsen sätter sig på den sovandes bröst, ofta sammankopplat med en känsla av andnöd. I svensk folktro var detta väsen maran, och ordet mardröm betecknade ursprungligen endast ett anfall av sömnparalys, för senare beteckna alla former av otäcka drömmar. Även detta är en vanlig utveckling i andra språk.

I religösa sammanhang har "maran" fått namnen incubus respektive succubus, här två demoner av manligt och kvinnligt kön som under sina nattliga besök har sex med sina offer. De så kallade "alien abduction" fenomenet tros vara en modern variant av förloppet. En småväxt varelse med förmågan att telepatiskt paralisera sina offer, påfallande ofta i dennes sovrum, gör anatomiska undersökningar, inte helt sällan av sexuell karaktär.

FRANCIS BACON

Söndagen spenderade jag tillsammans med AZL. Drack folköl och talade om allt mellan himmel och jord som det heter. Vi hade båda sett dokumentären om målaren Francis Bacon som gått i SVT för nåt tag sedan och hade väl en del att säga om Bacon, framför allt att han framstod som ett jävla svin, eller åtminstone som genuint obehaglig. Å andra sidan visste jag väl i och för sig att han inte skulle vara en medelsvensson, men jag överraskades av hur jobbig han verkade. Och jag förstår inte riktigt sadism om jag skall vara ärlig. Nej- jag ljuger nog där. Det är klart att jag i någon mån förstår sadism och masochism, det ska jag väl ändå inte helt ljuga om. Jag har själv skrivit poesi som handlar om just detta, så varför säger jag då att jag inte förstår det? Det fattar jag inte. För ett tag sedan lät jag mig i princip slås ner av en kille som var mycket bättre på att slåss än mig. Och jag kan ju inte påstå eller helt förneka att jag på något plan inte njöt av smärtan. Nota bene fanns det inte några sexuella aspekter i detta drängslagsmål. Å andra sidan tror jag att vissa trots allt skulle läsa in sexualitet i det, eftersom det går – om man verkligen vill – att läsa in sexuella aspekter i nästan allt som har med mänskligt beteende att göra. Och om jag själv menar att njöt av smärtan, eller snarare av värken som höll i sig i flera dagar, ja, då medger jag ju på något vis att det handlade om en fysisk tillfredställelse. Men hur som helst. Bacon framstod som osympatisk, antagligen på grund av att han verkligen var ganska osympatisk. I en av scenerna påminde han mig – rent utseendemässigt – om en person med Aspergers som jag inte alls tycker om. Då kände jag att jag antagligen skulle få anstränga mig för att kunna befinna mig i samma rum som Bacon; eftersom han är död är det i och för sig ingen risk.

PUMPKIN

Såg också en mycket märklig film från 2002 som tidigare gått mig spårlöst förbi, Pumpkin, med Christina Ricci i huvudrollen. Att säga att filmen var mycket märklig är i och för sig en underdrift, det är antagligen den sjukaste film jag sett på hur länge som helst. I USA floppade den uppenbarligen och jag vet inte om den ens funnits att hyra i Sverige, det vore mycket överraskande om den kom upp på biograferna. Det märkligaste med Pumpkin var att den inte gick att greppa över huvud taget. Ja, den var satir, visst, men den var också helt väck, totalt jävla väck. Man förväntar sig att en film ska ha någon slags moralisk kompass, men den här slog vilt åt precis alla håll. Men det är klart, den var jävligt rolig också.

"I AM LEGEND" VS. "RESIDENT EVIL"

I FÖRRGÅR SÅG JAG som sagt I am Legend (2007) med Will Smith i huvudrollen. Den var av olika anledningar jävligt dålig givetvis, och jag skulle inte skriva om den här om jag inte noterade ett antal saker som slog mig som smått intressanta. Först slog det mig att det som var mest skrämmande med denna film, som jag ändå antog skulle vara skrämmande, var huvudpersonens ensamhet. Inledningsvis fungerade detta. Jag kände att det var kusligt. Sedan blev filmen allt sämre. Will Smith har ingen tyngd. Jag skulle säga att det är hans stora problem som aktör; det spelar ingen roll vad han spelar. Han har aldrig haft någon tyngd och kommer antagligen aldrig att få heller. Till skillnad från… nån annan aktör. Fick bita mig lite i tungan där, för jag tänkte skriva Denzel Washington. Men att jämföra en svart manlig skådespelare med en annan svart manlig skådespelare av ren tanklöshet känns av någon anledning bara jävligt dumt. Men den senare spelar hur som helst i annan division, så är det ju.

Hur som helst upplever jag ensamheten som det mest mest skrämmande med filmen. Varför det är så beror på att det som skall vara skrämmande i filmen, nämligen de människor som infekterats med ett virus som gör dem dödligt allergiska mot ultraviolett strålning samt (vilket är det mest centrala) till kannibaler, med andra ord till en typ av människoätande monster, INTE är särskilt skrämmande eftersom de är datoranimerade. På wikipedia står följande om skälet till varför regissören (Francis Lawrence) valde att datoranimera dem:

Lawrence explained, "They needed to have an abandon in their performance that you just can’t get out of people in the middle of the night when they’re barefoot. And their metabolisms are really spiked, so they’re constantly hyperventilating, which you can’t really get actors to do for a long time or they pass out."

Sanningen är, antar jag, att filmen troligtvis hade blivit Rated R istället för Rated PG-13 "for intense sequences of sci-fi action and violence" som den är nu, om man inte datoranimerat dessa hyperventilerande varelser. Detta beror på att datoranimerade människor aldrig kan bli lika obehagliga och skrämmande som sminkade levande skådespelare (eller statister). Varför det är så är komplicerat och på samma gång inte. När man ser en levande staty på stan, i ett köpcentrum, stannar man en stund och betraktar den kanske silverfärgade cowboyen. Detta beror på att människan fascineras av det artificiella, och av någon naiv anledning njuter man av att inte låta sig luras. Men i grund och botten handlar det om samma principer som rör the Uncanny valley, det vill säga på ett objekts (till exempel en robots eller en zombies) antropomorfism och dess närhet eller avstånd till ett normaläge när det kommer till visuell människo-likhet. En hälsosam persons yttre väcker ingen obehagskänsla och det gör heller inte en humanoid robot som C3PO, men en pestsmittad person väcker obehagskänslor, liksom en android kan väcka obehagskänslor, och en förutsättning för att man i en film skall kunna skapa verkligt stora (negativa) emotionella reaktioner inför till exempel en zombie, ett lik, en vampyr eller till exempel en android är att de är så naturtrogna som möjligt, lättast åstadkoms detta genom att man låter människor spela dessa karaktärer! Det är därför som man i andra filmer, till exempel Resident Evil: Extinction (2007), väljer att inte datoranimera zombies eller odöda eller vad fan det är, för det skulle helt enkelt inte bli lika skrämmande. Resident Evil är förvisso mycket mer brutal än I am Legend – som i någon mån är en barnfilm – och därför beror det inte enbart på datoranimationens frånvaro som filmen blev Rated R "for strong horror violence throughout and some nudity".

Att man i I am Legend medvetet valt den mindre skrämmande vägen, det vill säga att inte väcka alltför stor negativ emotionell respons inför "monstren", de av det hemska viruset smittade "människorna", beror alltså i huvudsak inte på regissörens skitsnack, utan på att man helt enkelt inte ville göra en så otäck film som hade kunnat göras om man sminkade upp levande människor och lät dem spela "monstren"; man ville ha en "PG-13" inte "R – Restricted; Under 17 requires accompanying parent or adult guardian".

Om man analyserar "the dark seekers" som alltså är datoranimerade i filmen märker man också hur dessas rörelser medvetet har gjorts mindre mjuka (det vill säga mindre realistiska) och stela / mekaniskt hispiga / än levande människors, deras rörelser är inte realistiska, och om man ser närmare på deras ansiksuttryck när de skriker eller vrålar ser man att deras käkrörelser helt enkelt är anatomiskt omöjliga. Detta är också fullkomligt medvetet. Genom att göra dessa monsters rörelsemönster orealistiska, genom att ge dem anatomiskt omöjliga anletsuttryck gör man dem också mindre skrämmande, vilket har varit producentens mål eftersom producenten vill ha PG-13-film, alltså i någon mån en otäck, men inte alltför otäck familjefilm. – Det här inlägget blev väldigt rubbat. Som om jag verkligen bryr mig om detta? Som om jag ser den här filmen som en personlig förolämpning? 150 miljoner dollar kostade skiten.

I VÄNTAN PÅ GODOT

TVUNGEN ATT PANTA MIN IPOD. Imorse var min snusabstinens så stor att jag blev manisk, sinnesrubbad. Stod framför spegeln och plötsligt såg jag en smal hudfärgad grej i högra hörnet och blev livrädd, men det var bara min hand! Ja, det är sant, jag blev rädd för min egen hand. Vände upp och ner på lägenheten, samtidigt som jag städade den, på jakt efter mitt pass (har inget vanligt ID) för kunna panta min iPod Nano = snus. Det var helt enkelt nödvändigt, men jag gjorde tydligt för mannen bakom disken att jag bara ville ha ett par hundra och jag verkligen kommer att komma tillbaka för att lösa ut den så småningom, brydde mig inte om att radera min musik. Han var skittrevlig. Fick tre hundralappar och kände att världen log igen. Om jag inte fått pengar till snus idag hade jag varit tvungen att sova ut abstinensen och jag vet inte om jag hade klarat det. Problemet med abstinens är att det är omöjligt att få gjort något vettigt. Inser givetvis att jag måste sluta snusa. Inser också att jag verkligen borde skaffa ett ordentligt arbete, men jag känner verkligen inte för att bli en slav just nu. Jag tänker dra ut på det, verkligen dra ut på det.

Antar att jag den senaste tiden varit för deprimerad för att blogga. Börjar skämmas för att jag snackat skit om depressiva människor i tidigare inlägg. Ibland befinner man sig i en depression, ibland inte. Det är bara så. Å andra sidan skall jag inte påstå att jag varit så deprimerad. Av någon anledning tror jag inte att jag är kapabel att bli det längre. Kanske för att mitt skrivande verkligen har en terapeutisk funktion? Ja, jag utesluter inte att det kan vara så. Jag vågar inte riktigt tänka på hur mycket av min tid som jag lägger ner på att skriva och läsa, men jag antar att det handlar om ett mycket stort antal timmar i veckan. De senaste dagarna har jag också gått upp tidigt, suttit vid datorn hemma en stund, några timmar, fram till tolvtiden då jag gett mig av till "kontoret". Igår gjorde jag research, streamade I am Legend med Will Smith och halva Råttatoille. Den första filmen var ganska usel, den andra mycket välgjord, för välgjord för att jag skulle vara kapabel att se hela i så dassig bildkvalitet.

I måndags fick jag i alla fall sänt in mitt manuskript till min presumtiva förläggare. Bifogade med en grundlig redogörelse för mina revideringar och kände mig ganska storslagen. Kanske kommer jag att bli berömd? Vem vet. Risken är å andra sidan att de helt enkelt inte vill publicera mig eftersom jag inte drar mig för att skriva ganska radikala saker. När jag tänker efter skulle jag nog vilja påstå att jag, om jag blir publicerad av detta förlag, kommer att framstå som en av de mer radikala poeterna i Sverige, egentligen är jag en helt amerikansk poet och om jag skall vara ärlig kanske för amerikansk för att kunna bli populär i det här landet. För att bli något i USA måste man larma och göra sig till (mer än alla andra), men för att bli något i Sverige behöver man snarare dämpa sig själv, undertrycka sig, annars riskerar man att beskrivas som sinnessjuk. Det utrymme som ändå avsätts för galenskap känns i sig kontrollerat och mycket begränsat. Risken är väl att jag helt enkelt "skriker för högt", som Anders i Kvarteret Korpen. – Ja, om jag skall vara ärlig är jag jävligt nervös för att de ska backa, men även om de gör det måste jag gå vidare.