Tillbaka i GBG igen. Här finns det uppenbarligen mer gräsmattor. Nyser. Pollen. Jobbigt. Stirrar på en ICA Supermarket och tänker att är sjukt att man inte kan sälja ofarliga mediciner i en matvarubutik i det här landet. Speciellt såhär års när alla vet att folk "lider" eller vad jag man ska säga. Jo, faktiskt. Det är väl ett slags lidande. Värst mår tydligen björkallergikerna. Det är rätt åt dem. – – – De senaste dagarna i Paris snusade jag en dosa lös Grovsnus (eftersom min stock med General Portion tog slut). Det var en nyttig period antar jag. Lärde mig hur man var tvungen att krama ihop prillan riktigt hårt så att den inte skulle falla i sönder under läppen, vilket är vidrigt, lärde mig också hur länge man bör ha prillan inne. Förresten har jag börjat läsa Stig Larssons ARTIKLAR 1975-2004 nu. Fina grejer.
- - -
"Det finns en kraft hos den som inte väljer att vara god, den som inte följer samhällsmönstret, rebellen. The Bad Guy är alltid mer fascinerande än den snälle
sheriffen. Killen som kastar suddgummi på fröken i mellanstadiet kan också under rasten ta tjejerna på bröstet. Att bli en vuxen man innebär också att ta sig ut ur rollen som det snälla städade barnet Det snälla städade barnet kan inte få stånd"
(Stig Larsson, "Varför fick G så dålig kritik?", Artiklar 1975-2004 (2006))
10 kommentarer:
Jag är tacksam och glad att det snälla barnet inte kan få stånd! Det är inget fel med det, det är snarare perverterat att utmana det antagandet. Dessutom kastade jag suddigummin på fröken i lågstadiet, jag kallade henne också för hora.
Fan, du börjar stava bättre och bättre Leo. Jag tror att skrivandet är bra för dig. Du kunde ha särstavat perverterat, dessutom, suddigummin och lågstadiet, men du gjorde det inte!
- - -
Kastade inte suddigummin på fröken, men jag tog å andra sidan tjejerna på brösten. När Stig Larsson skriver om det snälla barnet menar han förresten det snälla barnet inom den vuxne mannen.
Jag tog flickorna på brösten i mellanstadiet förresten. I lågstadiet var jag ett snällt barn.
fint att vi delar med oss... allt bloggande är som terapi
Bloggarna är mina enda vänner här.
På riktigt...
Ja, ni är också nästan mina enda vänner här i GBG också. Jag känner mig ensam, så ensam.
eller jag menar ni är de enda vänner jag inte har i GBG där jag inte har några vänner kvar.
Fysiskt avstånd är inte något som kärlek är begrensat av.
så sant så sant. men att - som jag - tragiskt nog bara ha mina närmsta vänner i form av cybervänner är ju onekligen en smula tragiskt. men det är ju så när man är en kosmopolit.
du måste vara med i min tävling, det är ett absolut krav
Skicka en kommentar