REBEL COMMANDER

AMERIKANER O. PARIS

Regnar som fan nu. I Paris för närvarande. Matte har tjatat
som fan på mig om en blog, så nu är den här. Rebel Com-
manderbloggen. (Förresten har Joe, en kille här i Paris,
åstadkommit vissa förbättringar på den enda låt jag har
ute, så jag skall skicka en ny version av den till alla mina
vänner som bryr sig om min musikaliska karriär. Rätt få
antar jag)

Imorse vaknade jag upp och hade inte någon slags märklig
dödsångest. Natten till igår var däremot fruktansvärd. Hade
druckit mycket och drömde en hel del under natten. Bland
annat om hur min iBook smälte i mina händer, hur jag var
tvungen att hålla upp dess skärm för att den inte skulle vika
sig över tangentbordet, rinna ner mellan tangenterna -
ren ångest. Var inte mig själv på hela dagen. Middag hos
en flicka den kvällen som tidigare arbetat med textning till
franska filmer och teveserier etc. Hennes pojkvän var en
vanlig störd fransk kille som var trevlig i och för sig. Efter
att tjejens hund VOFFIE slickat rent min tallrik när ingen
såg på så bestraffade bojkvännen hunden utan att tveka
en sekund, men ändå inte överdrivet våldsamt. Ett par ör-
filar, lite vanliga stryptag och så slog han hunden med en
kudde. På sätt och vis kunde jag se någon slags kärlek
i denna aga, men kanske bara på grund av att jag kanske
stannat i den här staden några dagar för länge än vad jag
velat. Skulle behöva åka hem och fixa några prylar nu ju,
men har inte haft råd att åka tillbaka. Jobbig sits, el. på
gott och på ont, skit samma. VOFFIE var i alla fall en fin
hund. Jag ville inte sparka den. Men jag njöt av att se den
bestraffas (milt), samtidigt som jag led i djupet av mitt
hjärta. VOFFIES päls var ovanligt fin. Flickans undulater
hette Elvis och Luna. De var också fina.

Idag var jag inte bakfull, men jag hade tagit två sömn-
tabletter och kunde inte riktigt vakna ordentligt. Jag o. A.
spelade måndagsbiljard med Brian, Amerikan 2 och
Oatie Kato från The Goats, ett slags halvt förbisett hip-
hop-band från Philadelphia igång på 90talet. Hur som
helst frågade Maxx om jag talade någon engelska över-
huvud taget eftersom jag talade så lite med dem. Hade
ingen verkligen ingen lust att snacka med dem. Kände
att jag hatade amerikaner en smula, just den här dagen,
eftersom deras befrielse av Europa och speciefikt
Frankrike, hade lett till att den här dagen, den 8 maj,
hade blivit en helgdag här, och på grund av den här
dagen, den 8 maj, blivit en helgdag, skulle min deklaration
som jag arbetat med här bli ytterliggare en jävla dag
försenad på grund av att den franska posten är stängd
på helgdagar, speciellt på den fåniga befrielsedagen,
eller segerdagen. Överlag var jag inte på bra humör.
Naturligtvis talar jag engelska, men jag kan inte snacka
skit på engelska hur lätt som helst, speciellt inte när
jag är jävligt dåligt humör. Tänkte köpt frimärken till
de här breven, men allt är stängt så jag kan varken
köpa frimärken eller posta de här viktiga breven till
byråkratsemifascistsverige så jag måste dra runt med
de viktiga breven under armen och känna den
smärtan, det lidandet. Kunde ha blivit arg när Maxx
frågade om jag talade någon engelska, men han hade
naturligtvis rätt att fråga det; jag hade inte sagt ett ljud
på engelska på mycket länge. Förstod heller inte vad
jag hade gemensamt med dessa amerikaner. Var
överlag inte på humör, men om jag skall vara ännu
mer ärlig är jag kanske inte en speciellt bra förlorare,
och den här dagen var jag fan inte bra på biljard.
Kanske var jag ovanligt asocial. Fan, jag vet inte. Går
inte en dag nu utan att jag skäms för någonting.