REBEL COMMANDER

NÅGRA SNABBA ORD OM TRAVEL(S) IN UTOPIA JLG (JEAN LUC GODARD),
1746-2006. IN SEARCH OF THE LOST THEOREM - - - 11 maj - 14 augusti 2006
på Centre Pompidou. _ _ _ På en av PioneerHDskärmarna pojkar, spanska och
tyska, som spelar fotboll med varandra, europasemifinal. Ja, det är ju bra. Godard
menar antagligen inte att det är dåligt. Han ser säkert en del på Eurosport. På en
annan HD-skärm precis bredvid ett slags lekprogram där man kan vinna någon
miljon euro. Programledaren ser vulgär, intelligent och elak ut. Kvinnan som spelar
är vacker. Några bilder på henne från barnsben till nutid (hon är kanske 35). I
ett klipp gråter hon. Kanske för att hon är så mån om att vinna, kanske för att hon
blir djupt berörd över att kunna vinna, kanske för att den ganska motbjudande
programledaren har sagt något som gjort henne rörd? Vem vet. Det går inte att
höra ljudet. Ibland frågar han de tävlande om de har någon strategi. Det framstår
som en dum fråga, men han behöver nödvändigtvis inte vara dum; programmet
bygger ju på dumhet, på fördumning. Det finns - vad jag hört - inga bildande
element i programmet. Strategifrågan är dum eftersom man inte kan ha någon strategi
när man spelar lotto, när spelet bygger på ren tur. Ibland frågar han vilket hennes
personliga förhållande är till siffran 8 eller kanske 6 (och då är det möjligt att han
samtidigt är lite flörtig). Jag menar, vilken är DIN strategi när du spelar BINGO-
LOTTO? På en annan HD-skärm: 1970-tal, nakna män och kvinnor som ligger
och knullar varandra på en stor säng. De är alla insmorda i någon slags massageolja, men det
kan ju lika gärna vara solrosolja eller matolja. En brunett blir plötsligt slagen i
ansiktet av en man. Sedan omfamnar hon honom. Sedan en scen från 2000-
talet från en gayparty av något slag. Ganska muskulösa män som... ja, ägnar
sig åt varandra med sina munnar. Ungefär lika erotiskt, eller snarare sensuellt,
som lekprogrammet tidigare. Män sitter avslappnat i fåtöljer runtomkring och
stryker sig själva. Blixtar som går av. Jag och A. står och betraktar detta till-
räckligt länge för att vi inte skall betrakta oss själva som borgarbrackor, några
kavajklädda fransonser kastar en sekundsnabb blick på det hela och
går vidare bort mot hakkorset på väggen i SALLE 1. - - - Fortsätter med recensionen
senare, måste äta. // På Le Sainte Marthe på 32, rue Sainte Marthe (10e arrondissementet)
äter jag en bit kalv som liksom faller isär av sig själv. Underbart att sitta där efter
att kulturat lite under dagen. Köttet är så jävla bra på Sainte Marthe! En liten
Terrierhund springer runt mellan borden. K. matar den med en sten vid något
tillfälle. // Nästa dag. Tillbaka till recensionen. Känns som om det är meninglöst
att recensera något som jag samtidigt inte kan visa några bilder ifrån. Igår kom jag
ändå på vad det hela handlade om och varför jag tyckte att utställningen var så
bra som jag ändå tyckte att den var. Det som fascinerade mig skulle nog ingen
annan ha fascinerats av lika mycket och påtalat som en jävligt viktig del av hela
tanken med Godards utställning. Nämligen detta att det i de rätt stora modeller
som av en utställning som inte blev av som Godard hade med i utställning
fanns kanske sammanlagt, fast spridda på olika modeller, ibland monterade med
ståltråd, ibland lite mer gömda (så att bara skärmarna syntes): tjugo, trettio
iPod video, iPod av den femte generationen. Tanken på att Godard gått och köpt
trettio iPods, fabriksnya, och bara slängde in dem i sina egenhändigt ihopsnickrade
modeller (av den utställning som inte blev av) gladde mig av någon anledning.
Kanske för att jag själv skulle vilja kunna köpa tjugo, trettio iPods - bara sådär.
Nej, meningen är naturligtvis djupare än så. Man kan säga att Godard genom att
låta den moderna tekniken, HD-skärmar och iPods, få en så stor plats i utställningen
faktiskt poängterar att vi befinner oss i en ny tid i vilken vi aldrig kan fly den rörliga
bilden, och den rörliga bilden, vare sig det gäller reklam, film, teve. Vad en teve är
är ju också något som liksom upplöses. Jag ser på DVD på min laptop. Varför skulle
jag köpa en teve när jag kan se på film på min laptop? Men jag tror också att Godard
vill poängtera faran i det döda bildspråket som blir själva resultatet av en så enorm
explosion av rörlig media, och det rent facistiska, eller totalt historielösa, i vissa
typer av underhållningsprogram. Hur som helst är det själva modellerna som är det
intressanta med hela utställningen. I en av dem är det nästan som om han hade
velat återskapa en scen ur Week En. För att gestalta en bilkrach eller ett bilvrak,
sönderslaget, i ett mörkt landskap har han helt enkelt tagit en leksaksbil med
elektriska komponenter och trampat på den och lagt ut i modellen. Hans ursprungs-
tanke måste alltså ha varit att besökaren skulle gå runt i de landskap som han
själv befunnit sig i eller redan försökt gestalta. Upplevelsen skulle bli starkare om
vi själva fick befinna oss i något av ett bilkraschinferno. En annan modell visar en
scen från en österlandet. En slags oas med en palm och en ruin. På väggen ser
man en film med Charlie Chaplin och en stor bild på Mickey Mouse. I en annan
modell ett helt annat landskap med taggtråd runt. På taggtrådsstängslet hänger
bilder på medlemsländerna i EU. På golvet också en Mercedes Benz. På en
säng i SALLE 1 där porrfilmerna visades finns förresten en säng på vilket det
stod en HD-skärm Pioneer eller Panasonic på vilken BLACK HAWK DOWN
visades. Som om han vill säga att det är detta som människor ser i sina hem.
Hur som helst kan jag fortfarande inte släppa själva teknikgrejen. För det är
ju trots allt en alltmer raffinerad teknik som har och kommer att förändra filmen,
men inte nödvändigtvis på något positivt sätt. Meningsfull film kommer kanske
att skapas också i framtiden, men själva tekniken i sig är ju knappast något
som avgör hur det blir med den saken. I vilket fall som helst en bra utställning. -
Om ni inte fattar någonting av det här beror det på att jag inte anstränger mig
jättemycket.