REBEL COMMANDER

BLAND GYMNASIEKIDSEN FRÅN LYCEE FENELON. – – – På fredag öppnar en utställning av Jean-Luc Godard på Centre de Pompidou. Skall försöka gå på den. Antagligen handlar den om film, men man vet ju å andra sidan inte med Godard, den skulle, egentligen, lika gärna kunna handla om tennisspelare. Nej, naturligtvis kommer den att handla om film, om filmens framtid antagligen. Funderar på att recensera den, om det går. Förresten såg jag Godard i levande livet när jag gick förbi Pompidou för någon vecka sedan. Han gick runt i en av uställningslokalerna på markplanet och visade vad olika grejer skulle stå för fem andra män som roterade kring honom med någon slags vördnad. Han bar en röd kofta. Stod med näsan tryckt mot fönstret och stirrade på honom. Hade jag varit lite mer modig hade jag övertalat vakten som satt vid ett bord att få gå in och skaka hans hand. Senare såg jag Godards WEEKEND på A:s computer. Den är verkligen rolig. _ _ _ Har nu i alla fall fått lite pengar så att jag kan resa hem så småningom, antagligen på söndag. Tråkigt, mycket tråkigt, eftersom det har varit så fint här, A. och K. har varit extremt gästfria; vissa stunder har jag känt mig som en parasit, men det är å andra sidan vad jag är, "en helig parasit" som Houellebecq menar att poeter är i såväl rika som fattiga samhällen, men samhällena behöver sina poeter. Varför? För att språket annars skulle utarmas och dö ut? (Måste förresten lägga ut texten jag skrev på Leos blogg, min piratblogg som föranledde Namnams trackasserier.) Ja, humöret är verkligen bättre idag. Sov länge, länge. Nu sitter jag på Café Malongo där gymnasieflickorna reciterar Baudelaire och läser Hugos Les Miserables, låtsasbråkar med bebiröster, röker sönder sina vackra lungor (så att de får lungcancer i trettioårsåldern när de just avlat sina första kids); en arketypisk plats (andra skulle hävda att den är klyschig), påminnande om Café Java på Vasagatan i Göteborg, där jag suttit så många gånger förr i världen. Idag vågar jag inte gå dit längre. Förändringarna i inredningen smärtar mig och jag börjar bli för gammal för det stället. Liksom Java har Malongo också internetuppkoppling. Det är bra. _ _ _ Två märkliga drömmar inatt med någon slags innebörd. En bekant hade skaffat en stor teve, platt skärm, med DVD och allt möjligt. Av någon anledning förväntade sig den bekante att jag skulle göra alla inställningar, och jag är inte rätt person för att klara av sådant. Matte må tro att jag är helt cp, men faktum är att jag inte kunnat lägga in bilder, osv, i den här bloggen på grund av att jag arbetar i något slags japansk version, där jag måste gissa vad länkarna går någonstans! Det är inte som det skall vara helt enkelt. Hur som helst - i drömmen - bestämmer jag mig för att tvätta rent grafikskärmen, det blir en spricka i den, vatten sipprar in och ALLT BÖRJAR BRINNA. Av någon anledning var denna dröm så bisarr att jag inte vaknade kallsvettig av ångest som när min iBook smälte i mina händer (något som ändå skulle kunna ske... i ett mycket varm klimat), men det var ju inte mina grejer som brann och dessutom antog jag, tämligen lättad, att allt var försäkrat. Den andra drömmen var mer intressant, för när jag vaknade kom jag på att det var Gunnar Ekelöf jag träffat i den! Satt med en äldre man som tydligen kände till en del av min diktning. Bredvid sig hade han en vodkaflaska. "För att vara komiker är du ovanligt jämn", menade han, "du påminner litet grand om Mandelstam." Vilket kan tyckas lite underligt, emedan Mandelstam var allt annat än en komiker; typ rysk jude dödad av Stalin. Hur som helst blev jag inte stött av komiker-analogin, för jag beundrar verkligen standupkomiker som Bill Hicks och andra, det lilla jag har sett av det har varit mer än inspirerande. Bill Hicks är en stor konstnär. Att Ekelöf, som ändå varit död ganska länge nu, ändå läst en del av mina saker - i sin himmel - gladde mig en smula. Apropå Bill Hicks tycker jag att han lever upp till Bukowskis definition av genialitet: "Geni är att säga en svår sak på ett enkelt sätt." _ _ _ SPEKULATION _ _ _ HÄR BESTÄMS KAFFEPRISERNA _ _ _ På Café Malongo visas på två LCD-skärmar en film om kaffeproduktion. Malongo är också ett stort företag som importerar kaffe från länder i Sydamerika. Bilder från KAFFEBÖRSEN I LONDON _ _ _ KLOCKOR SOM VISAR TIDER I LONDON OCH NEW YORK. En hektisk tillvaro för börsens anställda. Kurvor och tabeller på skärmarna. På andra bilder en gammal kvinna som plockar röda kaffebönor från en planta. Det har regnat. Även en man plockar mogna kaffebönor, lägger dem i en flätad liten korg. En pojke som liknar en sjutton-, artonårig Jean-Pierre Leaud (killen i DE FYRAHUNDRA SLAGEN) skriver i sin anteckningsbok. Hans skjorta är blåvitrandig och hans kavaj är av beigebrun manchester. Vill att han skall resa sig upp och sjunga en sång, men det kommer han aldrig att göra. Det gör de aldrig. Bara på film. _ _ _ De senaste dagarna har jag inte sällan fantiserat om att bli mycket, mycket rik. När jag igår satt på en frisersalong och väntade på A. o. K och bläddrade i majnumret av Marie Claire längtade jag ännu mer att bli mycket, mycket rik. Vet inte om det var i Marie Claire som jag läste en intervju med Mickey Rourke, men han såg hur som helst förjävlig ut på fotografierna, hans frisyr var helt jävla skadad, hans kläder också, helt sjuka, men han har alltid favoriserat motorcykelgäng-medlemsestetiken. På en av bilderna ligger han på en säng och över honom står en tjej (fotomodell) vars underliv han har blicken riktad mot, han skall just dra ner hennes trosor. På nattduksbordet två glas med champagne. Rourke har tydligen genomgått en del plastikoperationer för att se bättre ut. Vad fan har han sysslat med egentligen? Boxning tror jag. I vintras sedan såg jag Coppolas RUMBLE FISH från -83 som var jävligt bra. Han var jävligt snygg där och då. Spelade ett problemkid. Det märkliga, tyckte jag, var att hans röst var så ljus.