REBEL COMMANDER

GRANNE MED DET NORMALA. Såg 24th hour igår. En film av Spike Lee från 2002 med Edward Norton i huvudrollen. Kan inte påstå att jag tyckte att den var direkt bra. Den fungerade inte rätt igenom. Filmens sista fem minuter var en smula sentimental, pretentiös på ett sätt som inte riktigt fungerade med den övriga filmen som - enligt min mening - var en smula identitetslös. Det hade lika gärna kunnat vara en debutfilm ur den aspekten. Hade jag vetat att det var Spike Lee som hade gjort den under det att jag såg filmen hade jag antagligen bara irriterat mig på att den hade varit så dålig för att vara en Spike Leefilm, men att det var Spike Lee fick jag reda på först när jag kollade upp filmen på IMDB. Det speciella med filmen är att den tar med 11/9 i handlingen. I en scen, den bästa, står Norton framför en spegel och håller en lång misogyn monolog om hur mycket han föraktar alla människor som bor i den här staden, New York, och den är förvånansvärt bra och roande, rasistisk (mot alla) och elak. – – – När jag såg scenerna från det som fanns kvar av World Trade Scener kom jag att tänka på en historien som den amerikanska bagaren berättade för mig i Paris. Hur han hade jobbat på en restaurang men fått gå samma dag i princip eftersom de insåg att de knappast skulle få så många besökare den kommande tiden. I tre månader var allt ställt uppochned. Bagaren började arbeta som volontär i en stor sal där de utfodrade upprensningsarbetarna med soppa och grejer. De satt kanske femhundra till tusen människor i en lokal och det läskiga var att de var dödstysta. Ingen sa någonting. De åt bara sin mat. Men när han beskrev var deras arbete gick ut på förstod jag naturligtvis varför. De var tvugna att plocka upp ett ben här, en arm där, osv. Det måste ha varit ett jävla jobb. – – – Bättre väder idag förresten. SKönt. Har slarvat bort pappret med PUK-koden till min mobil så jag vet inte vad jag skall göra. Måste ringa Bredsbandsbolaget så att de kan installera skiten i min lägenhet. – – – Köpte Gray’ Anatomy igår. En klassiker inom anatomiböcker, från 1858. Det gjorde mig glad. Den kostade över 500 spänn. Skall använda den som illustrationsmaterial i min lilla tidskrift. – – – I förrgår tvättade jag mina jeans. – – – Utan mobil är man nästan hemlös. Apropå hemlöshet och misär träffade jag min musikervän G. igår. Vi skulle pula lite med musiken. Av någon jävla anledning har samtidigt bestämt träff med någon som han menar är en rätt dålig trubadur. Träffar killarna i Hagaparken. Ser direkt att den trubaduren är rätt alkad. Obehagligt. Vi tar en kopp kaffe och snackar om amerikaner. Amerikaner är ungefär det enda jag talar med människor om nu för tiden. De vill inta Iran. Ja, vad skall man säga. Eller vilka är "de"? Bush & Co. vill inta Irak. Men jag läser inte tidningar längre så jag har ingen aning om om det stämmer. När de väl gör det kommer Göran Persson inte att säga ett skit. OP skulle vrider sig i sin grav. Hur som helst går vi hem till G. Nu har han i alla fall skaffat en dator, men den är från artonhundratalet. Den har en nikotingul patina. Trodde inte att jag skulle få se något med Atariloggan mer i mitt liv. Det gör mig lycklig. Men det är fortfarande JUNO106:an som gör att jag står ut med G. Utan JUNO106:an hade jag nästan förskjutit honom. Men även Jesus umgicks antagligen med missbrukare. Tyvärr avbryts vi av den här trubaduren som varit och köpt ett sexpack. Klockan är ett på dagen. Säger till G. att jag går om trubaduren skall vara det. Till på köpet får jag lyssna på en visa som trubaduren gjort. Den är antagligen det största beviset på dekadens jag hört. Rösten är fruktansvärd. Trots att till exempel någon typ av missbruk kan percipieras i kända trubadurers röster brukar de ändå ha någon typ av koll på vad som är vackert, deras texter är bra. Det här är fruktansvärt. Fan, G. det här kommer att bli för mycket Kenta och Stoffe för mig, jag drar fan här ifrån! Sagt och gjort. Men behöver inte stirra misären mer i ögonen än man behöver. – – – Förresten visar det sig att min granne är en helt normal kille i min egen ålder. Ser äldre ut, möjligtvis för att han har skägg. Igår spelade gamla - engelskspråkiga - MTVhits på sin gitarr med sina kompisar. De sjöng inte direkt bra, men det var heller inte meningen antar jag. De sjöng ju inte som trubaduren. Fick en känsla av SVERIGE som jag gjorde mig ganska glad. Detta är normaliteten. Människor som sjunger låtar och spelar gitarr. Imorse vaknade jag av att han övade på sin gitarr. (Det är jävligt lyhört i mitt hus.) Man blir ju glad när man kan konstatera att sin granne är varken 1) Nasse 2) Missbrukare 3) Sinnesjuk. Och min granne kommer antagligen aldrig att tangera något av det. Han är en svenne, en god samhällsmedborgare, ett A-barn. Jag älskar honom. Tyckte inte jävligt illa om min förra, men han gav mig inga goda vibbar av att leva i ett I-land. Vid något tillfälle kom polisen och snacka med honom för att han hade slagits med sin flickvän. Sådana saker gör att man känner sig otrygg.