REBEL COMMANDER

MITT BREV TILL X. – – –
Hej X.

Eftersom jag fann det omöjligt att verkligen föra ett samtal med dig när vi senast sågs (av anledningar som jag kommer till i slutet av detta brev) gör jag det skriftligt istället. Dels vill jag bara upplysa dig om att jag har det mycket dåligt ekonomiskt ställt just nu, och anledningen till detta är väl som du nämnde att jag inte tagit mitt s.k. »vuxenansvar« (ett begrepp som jag inte finner i t.ex. socialtjänstlagen (SoL) och som jag därför antar är något slags internt begrepp på modet?…) och det är naturligtvis i grund och botten mitt eget fel?… Det spelar ingen roll.

För hur det än ligger till med »vuxenansvaret« från min sida har jag ändå rätt att som svensk medborgare vända mig till Socialkontoret och ansöka om ekonomiskt stöd. Så här skriver Maja Ekelöf i Rapport från en skurhink (1970) (en bok som kanske alla tjänstemän på Socialtjänsten borde läsa för att förstå vad det innebär att vara utlämnad till en myndighets nycker): »Vid det första besöket av ett fall borde tjänstemannen förklara att vi ALLA sitter i samma båt. Vi är ALLA socialfall. Vi är ALLA människor.« Som svensk medborgare har jag ju som bekant vissa rättigheter, men också vissa skyldigheter. Problemet för mig var: Jag hade inte råd att betala min hyra (det var till hyran jag ville ha stöd för i JULI och AUGUSTI). Genom att inte hjälpa mig med detta försätter du mig i en ännu sämre situation. Så som jag ser det är det alltså kontraproduktivt av dig, X., att inte hjälpa mig. Är inte någon slags logik inblandad i den synen på saken? Skulle inte jag bli en ännu större »belastning«, antagligen för just Socialkontoret Majorna, om jag nu blir vräkt från min lägenhet? Vore det bättre för Er för, för Mig, för Samhället? Varför ens utsätta mig för den taskiga situationen?… Är det så att jag är för naiv eller för parasitärt lagd som person för att förstå det extrema paragrafrytteri som du X. brukar dig av för att se till att jag som ändå torde vara i min fulla rätt att åtminstone få ett minimum av hjälp inte får någon? Som svensk medborgare accepterar jag inte att bli behandlad hur som helst av personer vars uppdrag torde vara att hjälpa mig och inte först och främst se till att jag INTE får någon hjälp när jag är i hjälpbehov. Eftersom jag redan nu misstänker att du kommer att avslå min ansökan för AUGUSTI månad ber jag dig att tänka om.

Att jag inte framförde detta senast vi sågs beror på att jag verkligen inte hade någon lust att tala med dig onödigt mycket. Det tycktes lönlöst emedan jag i den desperata situationen som jag befann mig i upplevde det som om du visade översittarfasoner och som om du medvetet eller omedvetet, genom ditt tonfall, ditt sätt att behandla mitt ärende, etc., ville framkalla en aggressiv reaktion från min sida och det är just detta som jag finner totalt opassande hos en person med dina arbetsuppgifter/med ditt yrke.

A. S.
Göteborg, onsdag den 2 augusti 2006

PS. En kopia av detta för kännedom till Socialförvaltningens chef har skickats.