REBEL COMMANDER

ESTETISKA FUNDERINGAR 1

Förutom den konstanta försörjningsneurosen börjar mitt liv bli ganska intressant, åtminstone på ett intellektuellt plan. Samtalar med Madrid om sci-fi och romantik och med en annan kollega om stil. En kille menade att jag började skriva så bra på allvar nu att jag kan skriva bra (på allvar) om vad som helst, men det i sig behöver inte vara enbart positivt. Att skriva fantastiskt, stilistiskt och briljant om till exempel en ostmacka, ja, det är meninglöst. Man måste ha en känsla för det man skriver om, man måste veta vad man är ute efter från början, annars har man missförstått skrivandet. Och litterärt handlar det ju om att nå en smärtpunkt eller en brännpunkt. Har skrivit en grej om Francis Bacons Man with Dog (1953) som kanske inte blev så lyckad. Jag måste helt enkelt skriva om den.– Ja, det är helt enkelt en mängd intressanta diskussioner på gång. Dessutom skall jag träffa mina kritikerligan på torsdag och diskutera lite olika grejer. Läste förresten en intervju med Andres Lokko för ett tag sedan i vilken han sa att alla kritiker borde gå runt med en stor svart cape och röd halsduk, med andra ord se ut som Ernst Hugo Järegård eller nåt liknande. Jag håller med honom. Alla kritiker borde ha svarta kläder och se onda ut, på sätt och vis försöker jag också leva upp till detta. En kritiker ska vara lite samvetslös, lite rubbad, en smula ond – men inte för samvetslös, för rubbad eller för ond. Måste finnas någon jämvikt. Som kritiker kan man ju såga vissa författarskap, man har ju den möjligheten. Frågan är bara om någon bryr sig i dagens samhälle. Det handlar om en väldigt litet gäng människor som går i gång på kritik. Och med tanke på att kritikens värde har devalverats rätt rejält efter att man kom på att det inte finns någon "finkultur" längre, precis som en akademisk doktorsgrad eller professorsgrad i humaniora inte är så jävla mycket värd längre, kommer kritiken att bli allt mindre viktigt. Jag menar, jag tar inte recensenterna i DN och SvD, Expressen och Aftonbladet på något större allvar. Det är inte för mig de skriver. De skriver för sina socialliberala eller konservativa vänner. I grund och botten suger den mesta kritik som skrivs i det här landet, eller med andra ord: något kritik skrivs egentligen inte, inte på allvar.

Ja, ett problem med att vara en grym stilist är att man skriver bra även när man skriver dåligt, som min kollega uttryckte det. Man skriver stilistiskt oklanderligt även när man inte skriver något särskilt. Plötsligt kan man börja berätta om någonting, typ om den där kristna vännen som på något vis gått ner sig i sin religion, slutat raka sig, och så vidare, när man egentligen borde hålla sig till ämnet. Men faktum var ju att jag såg på honom att han inte mådde bra. Han hade ju som bekant varit en dandy, en del av hans vänner var närmast sjukligt välklädda. Då tyckte jag honom. Han log när solen tittade på honom. Och nu, ja, för ett par dagar sedan, när det var femton-sexton grader, stod han alltså med en rock och halsduk och menade att han frös. Ja, det är klart att du fryser! ville jag skrika, det är klart att du fryser när du är så smal! Samtidigt. Ja, jag är ju själv smal, det har jag alltid varit, men jag fryser inte, jag håller ju igång. Jag tycker om solen. Grejen med min kristna vän är väl att han tror att jag knarkar. Talade med Kristina om det här igår. Vi insåg att folk trodde att vi knarkade när vi själva verket inte alls knarkade. Detta var bara vad folk antog att man gjorde. Jag vet inte om man skall vara glad eller ledsen över det, antagligen varken det ena eller det andra. Hur som helst. Risken är man tror att digressioner fungerar. Det brukar de ofta inte göra. Ja, jag måste helt enkelt skriva om min text om Man with Dog. Jag ska inte göra det enkelt för mig. Jag skall skriva om den från grunden. Fan, jag är ju expert på djurmotiven i Francis Bacons måleri, så jag måste kunna leverera något hållbart. (Jag älskar att säga att jag är expert på saker. He-he.) – – – Apropå min kristna vän. Fattar inte varför han provocerar mig så jävla mycket. Om sanningen skall fram vill han inte vara behagfull längre, och jag tycker det är synd – för en gång i tiden behagade han mig faktiskt. Kanske är han den mest latent homosexuella person jag känner. Och från att ha sett ut som en dandy ser han nu ut som en nihilist – rent estetiskt är det så jävla tragiskt. Det är svårt att beskriva. Jag har ingenting gemensamt med honom längre. När ropade: "Vi måste hålla kontakten" efter mig log jag bara, ja, jag log lite elakt – och det skäms jag över en smula – som om mitt leende skulle betyda att "det kan du inbilla dig [din lilla nihilist]".


OCH EN OND DRÖM

Inatt vaknade jag förresten klockan halv fyra efter att ha drömt en hemsk dröm. Den var verkligen otäck. Svarta fingrar kittlade mig och jag kunde inte vakna. Bakom sängen stod arga män som sa sanningen om mig. Som om demonerna kommit tillbaka efter en tids ledighet. Var kallsvettig när jag vakna tillslut. Drack flera glas vatten. Försöker minnas exakt jag drömt. Tillslut skrev jag en dikt i mitt kollegieblock. När jag skrivit klart den började jag gråta. – Det känns naturligtvis löjligt att säga det, men jag inser att jag, av olika skäl, kommer att gå till historien.

Modern: Du gör dig lustig, du vill
alltid göra dig lustig… men detta är ingen Tjechovpjäs

Jag: Men du är så vacker i din adertonhundratalsklänning, o. jag
har lärt mig vad empire är mamma

o. det kan ingen ta ifrån mig

Modern: Jag går nu

Jag: Men låt ljuset vara tänt, låt ljuset vara tänt