WINDOWS OF THE WORLD WINDOW SEATSIt is believed that "The Falling Man" was an employee at Windows on the World but it is impossible to conclusively establish his identity.
Förkyld som fan. Min lägenhet ser ut som en knarkarkvart utan soffan som jag slängde för ett tag sedan. Det är i och för sig möjligt att det såg ut som en knarkarkvart redan innan dess. Jag har fan inte ens råd med decent furnitures. Hur som helst var jag ju tvungen att få bort den, för den samlade verkligen bara damm. Har förresten flyttat min säng så att den står vid bokhyllorna istället. Hade jag haft en kamera hade jag tagit en bild på installationen, för det ser både mysigt och tragiskt ut. Igår tänkte jag – samtidigt som jag låg och torrhostade och tänkte att jag skulle dö och mumlade: "Det är inte så hemskt att dö, det är vad alla måste göra. Mitt liv var ändå mitt, min död är också min" – att jag på något vis levde i myten om mitt liv, och att jag därmed inte hade någon vanlig typ av existens. Det skrämde mig en stund.
Igår tog jag ett par öl med S. som mådde rätt bra. Vi snackade som vanligt om olika skådespelare som vi antagligen beundrar i all hemlighet, Persbrandt och Thorsten Flinck. Men det är klart, Persbrandt börjar man bli jävlig trött på. Han har typ två lägen, förbannad eller agressivt småtjurig, men det är bra att han ställer upp för barnsoldater i tredje världen. Jag tror det är bra för hans image, att arbeta på den där mjuka sidan. Förresten såg jag Örjan Ramberg i TV för någon vecka sedan. Jag har aldrig sett en man som förmodligen inte är en psykopat framstå så mycket som just en psykopat. Han är creepy!
Ja, mitt liv börjar helt enkelt bli smådepressivt igen. Jag vet inte vad det är. Men jag antar att meningen med mitt liv inte kan vara att vara litteraturhistoriens största lyriker på samma gång som jag bor i Majorna, Göteborg, Sverige, år 2007. Den ekvationen går liksom inte ihop. Jag borde bo i en kanske framför allt vackrare stad, i ett varmare land. Ja, jag längtar verkligen härifrån. Och vädret, jag hatar det här vädret. Ena dagen rena sommarvädret, andra dagen mulet, som om det är höst igen helt plötsligt – inte undra på att man blir sjuk!
Igår tog jag ett par öl med S. som mådde rätt bra. Vi snackade som vanligt om olika skådespelare som vi antagligen beundrar i all hemlighet, Persbrandt och Thorsten Flinck. Men det är klart, Persbrandt börjar man bli jävlig trött på. Han har typ två lägen, förbannad eller agressivt småtjurig, men det är bra att han ställer upp för barnsoldater i tredje världen. Jag tror det är bra för hans image, att arbeta på den där mjuka sidan. Förresten såg jag Örjan Ramberg i TV för någon vecka sedan. Jag har aldrig sett en man som förmodligen inte är en psykopat framstå så mycket som just en psykopat. Han är creepy!
Ja, mitt liv börjar helt enkelt bli smådepressivt igen. Jag vet inte vad det är. Men jag antar att meningen med mitt liv inte kan vara att vara litteraturhistoriens största lyriker på samma gång som jag bor i Majorna, Göteborg, Sverige, år 2007. Den ekvationen går liksom inte ihop. Jag borde bo i en kanske framför allt vackrare stad, i ett varmare land. Ja, jag längtar verkligen härifrån. Och vädret, jag hatar det här vädret. Ena dagen rena sommarvädret, andra dagen mulet, som om det är höst igen helt plötsligt – inte undra på att man blir sjuk!
1 kommentar:
Jag tar o manglar gäst lakanen nu då.
Skicka en kommentar