THE .45 GOVERMENT MODEL PISTOL

M1911, TOM HANKS, POESI, ETC. – – – Vet inte vad jag ska säga. Drömde märkliga drömmar inatt - eller i morse egentligen -, men jag har redan förträngt dem. Tidningsutdelandet börjar gå mig på nerverna. Det börjar bli kallare ute. Är inte sommar längre. Att kombinera plugget med det här skitjobbet är å andra sidan inte så svårt. Behöver ju inte gå på alla lektioner. Idag sitter vi och arbetar med hemsidor. Känns som om jag är arbetslös och går på någon slags meninglös kurs. Men å andra sidan är det väl bra antar jag. (Kan inte njuta av att snusa längre förresten. Ändå är jag dödligt beroende. Övertrasserar mitt konto och får ut en hundring. Går raka vägen och köper en dosa.) Ser inte så mycket på teve. Skulle komma något bra ikväll dock. En film som jag redan sett men som jag skulle kunna tänka mig att se om, Road to Perdition (2002). Har för mig att den var ganska bra när jag hyrde den förra sommaren. Jude Law spelar en ovanligt ful karaktär. Har för mig att Tom Hanks har en Browning i filmen, och en gammaldags kulspruta. Irriterar mig över att de inte listar vapnen på Wikipedia. Jag har alltid haft någon slags sjukt intresse för just Brownings. Det är pistoler av det märket som Bruce Willis använder i Last Man Standing (1996). Vet att jag är pervers när det gäller det här. Men en M1911 eller en Colt. 45 är själva arketypen för en automatpistol. Jag har vissa fantasier om att åka till USA och köpa en. Skjuta på tomflaskor vid någon landsväg. Jag är verkligen förstörd av amerikansk populärkultur. Här kan man se hur mycket den använts på film. Det är alltså inte bara jag som uppmärksammat att vapnet är ganska photo genic, och om jag skall vara ärlig - och fortsätta den här perversa monologen - måste jag konstatera att Colt. 45:an är tidlöst. Det är ett vapen som används av Schwarzenegger i The Terminator (1984), men också av John Travolta i Pulp Fiction (1994). Gud, det är något fel på mig - antar jag. – – – Skall förresten börja göra musik igen. Har skrivit tre låttexter som jag tror på. Måste bara hålla det så basic som möjligt. Fösöker bland annat göra en låt om killarna som sköt sig fram i korridorerna på Columbine College eller var det High School? Kommer faktiskt på de bästa raderna när jag håller på att somna. Skriver om en skola. "The first stone was layed (?) / when men died young / an’ boys did not weep / an’ you still tremble, tremble in your sleep / I know this yard’s like a prison yard" etc. Skall hålla på så i evigheter. Egentligen banal jämförelser med ett fängelse och en skola. (Det jag alltid känt varit för banalt att uttrycka på svenska känns på något vis rätt - eller i alla fall inte fel – att uttrycka i engelska enkla verser). Känner mig som Bob Dylan. Älskar litterära texter, men jag vet att det inte nödvändigtvis blir bra med alltför litterära texter. Man måste hålla sig jävligt kort. Det är bättre att lyssnaren inte förstår vad det handlar om egentligen. Då kan låten handla om vad som helst nästan, eller snarare: lyssnaren kan interpretera den som han vill, "lägga in" det han vill i låten, identifiera sig med den, blir inte lika styrt i sitt tolkande. Det är samma förhållande som gäller för poesi förresten. Poesi som styr läsaren alltför mycket - den poesin är helt enkelt inte alltför bra.

The Nightmare, Henry Fuseli, 1781 (The Detroit Institute of Arts, Detroit)

MARDRÖMMENS ÅTERKOMST

GETINGAR, ISRAEL, INFLUENSER, ETC. Får min lönespec. från VTD. På fredag trillar pengarna in. Det är lite synd att man måste betala skatt. Hur som helst ska jag köpa en Ramones-t-shirt på fredag. Jag vet inte riktigt varför. Det känns bara så rätt just nu. Antar att jag vill förmedla något; jag-är-asocial eller jag-vill-vara-ifred. Som en gothkid i puberteten. Det är som jag kanske nämnt något jag längtat efter hela sommaren. Och nu är den över, sommaren alltså. Men getingarna som håller till vid lamporna utanför husportarna verkar inte ha fattat det. Det verkar som om de inte vill dö. I förrgår blev jag stucken av en. Det gjorde verkligen förbannat ont. I säkert tio minuter stod jag bara och hade ont och frågade mig hur det kunde göra så jävla ont. Letade efter getingen i trappuppgången och hittade den tillslut på golvet. Det tycktes så harmlös där den kröp omkring. Jag trampade på den, men jag vet inte om jag verkligen dödade den. Fanns inget av getingen under mina Pumas och inget på golvet. Antagligen hann den fly. Det tog mig säkert en kvart längre att dela ut tidningarna idag, för jag var skiträdd för getingarna. De är verkligen hur många som helst. När ska de dö? – – – Snackar med en tjej, invandrare från Israel. Hon tycker att den svenska kulturen är en gurka-kultur. Den är helt jämn, rak, smakar ingenting och är grön. En väldigt ointressant grönsak. Äter folk gurka i andra länder? Israeliskan gjorde sin militärtjänst i någon pansarvagnsdivision. Hon säger att hon har lärt sig hur man dödar människor. Det lär man sig i den svenska militären också. Men vad hon menar är väl egentligen att hon VERKLIGEN har lärt sig hur man dödar människor, till exempel med sina bara händer eller med en ihoprullad tidning. Kan inte påstå att jag avundas henne. Hamnar på en bar och tar en flaska Sprite. D. visar mig en STUN GUN , när han håller inne en knapp spänns en båge av blå elektricitet mellan två metallpiggar. Ett slags knäppande ljud. Trycker man den mot någons nacka går elchocken rakt in i nervsystemet i ryggraden och man förlorar kontrollen över sina muskler. En helt förbjuden pryl. Ett vapen. Undrar hur fan han har fått tag på den. Han menar att han skall testa den på sin tjej och han kommer säkert att göra det. De har ett märkligt förhållande. Men alla har ju sina fetischer i och för sig. "Men tänk om hon har ett svagt hjärta". "Det har hon inte", menar han, "hon är ju idrottskvinna för fan." – Plötsligt känns det som om jag är med i någon sjuk amerikansk jävla film. De flesta människor har jag ju inget begrepp, antar jag, om vilka sjuka grejer människor egentligen håller på med. Eller så det det folk har. Kanske borde man umgås med normala människor. Men var hittar man dessa normala människor? De flesta är i grund och botten inte så normala. – – – Häromdan drömde jag förresten min första mardröm om mitt jobb. Befann mig i en av de större hyreshusen. Hade delat ut tidningar på de övre våningarna och skulle ner till bottenvåningen igen. När jag kom ner stod det en mycket blek person där, nästan vitt ansikte. Vet inte om det var en man eller kvinna. Det gick så snabbt som dom brukar säga. Plötsligt drar vederbörande upp en pistol och skjuter mig. – – – Ja, getingarna har verkligen blivit ett orosmoment i mitt liv. – – – Förresten finns det en kvinna i en av uppgångarna som brukar öppna sin dörr när jag kommer och be mig om en G-P. Ofta har jag sagt nej, men jag känner mig så taskig och kvinnan är så harmlös att jag inte kan låta bli att ge henne ett exemplar. Senaste gången bjöd hon mig på persika och ett äpple som tack. Det är trevligt. Ger ju bort mitt eget exemplar men bryr mig inte så mycket. G-P:s kultursidor är ändå så jävla tråkiga. Ja, om jag skall vara helt ärligt tycker jag att de är skit. De flesta kultursidor är rätt tråkiga. Varken low brow eller high brow. Rätt trista helt enkelt. Inget att hurra för. Eller, nej, ibland är de ju bra i och för sig. Men det verkar inte som om speciellt många kulturjournalister tänker på det här att de skall vara underhållande. Kanske känner de inte att de ska vara det, men jag tycker att de ska vara det. Apropå kulturjournalister har jag tänkt ganska länge på nu varför de skriver så jävla lika varandra. Det gäller allt från kritik, recensioner till mer "personliga" krönikor. Det känns som om det mesta skulle kunna vara skrivet av samma person, av EN person. Egentligen är det kanske självklart att det är så. De flesta av dessa människor kommer ändå från någon slags akademisk medelklassbakgrund. Dessutom är de väl dessutom inspirerade av varandras skrivande. Ungefär som killar och tjejer som skriver i NG är inspirerade av Belfrage. Då Belfrages stil som verkligen blir en allmän stil. Det är bara irriterande när det blir för uppenbart. Skall å andra sidan inte påstå att jag är totalt befriad från influenser. Det är det väl ingen som är. – – – Grym fransk Kitanosida förresten. En mängd intervjuer som jag inte kan läsa, men som jag försöker läsa. Bra övning.

FREDAG = RAMONES-T-SHIRT!

ARNOLD, BIBLIOTEK, SPAHETTI. Hade glömt hur gott det är med spaghetti. Bara spaghetti (Barilla) och lite smör, salt och peppar. Detta äter jag varje morgon efter att ha delat ut tidningar. Sedan gör jag åttio sit-ups. – – – Kännsn inte som om jag har något att skriva. Vädret blir mindre nice för varje dag. Det blir också mindre nice att dela ut tidningar. Men ändå är det morgnarna jag tycker bäst om. – – – På fredag skall jag förresten – om mina pengar kommer in som de ska – köpa en RAMONES-t-shirt. Detta har jag drömt om hela sommaren. Jag har drömt om att att ha råd att köpa en RAMONES-t-shirt. Och på fredag skall jag alltså göra det. Har redan varit och kollat på en. De finns i typ två olika modeller och i rätt många storlekar. Jag funderar på att köpa en Small. Men det är möjligt att Small är för Small. – – – Har förresten börjat omvärdera Arnold Schwarzenegger. Han är ju snygg för fan. Tycker inte om bodybuilders egentligen, men det är annorlunda med Arnold. Han är smart. Han är i god för 300.000.000 US Dollars. Han är inte dum i huvudet - som jag trodde när jag var ett kid och såg honom i Conan. En rätt värdelös film. Det var när jag såg Predator häromdan som jag insåg att jag helt enkelt tyckte om honom, eller jag tänkte, ärligt talat: "Så jävla fult med muskler är det faktiskt inte." Till mitt försvar måste jag säga att Arnold var koppsbyggare under THE GOLDEN AGE OF BODY BUILDING när det viktiga inte var att ha sjukt stora muskler utan att att ha muskler som var i harmoni med varandra. Det var en annan tid helt enkelt. Ja, herregud. Vad är det med mig? – – – Börjar bli jävligt trött på det har snacket om kanon. Det värsta vore om vi fick en borgerlig regering bara för att en massa puckon vill ha ett kanon. För att de inte tror att det finns ett kanon. Och när de väl har sitt jävla kanon kommer de att avskaffa Bibliotekslagen. Det skall bli jävligt kul. Utan Bibliotekslagen hade jag, ärligt talat, haft en mycket sämre barndom.

MASKROSBARN, MOI?

Vet inte, antar att jag är psykiskt instabil, men det är ju inte så konstigt. Om man läser tidningarna varje dag, som jag gör, rätt tvångsmässigt, så förstår man att det är något fel på vår värld. Igår drack jag en Carlsberg SORT GULD (5,5 %, 50 cl) och däckade mer eller mindre. Efter EN öl. Drog den obehagliga slutsatsen att detta berodde på att jag väger alltför lite. Och idag på morgonen, runt 06.00, drack jag de två resterande som fanns i kylen. Skrev ett brev till Anders i Paris. Förklarade hur genial jag kände mig. Hur jag inte tvekade längre, inte på någonting. Jag var, tyckte jag, den största poeten i världen, alltså STÖRST I VÄRLDEN. Det tycker jag fortfarande. Jag menar, jag skriver inte sådant som jag inte tycker, sådant som jag inte tror är rätt. Hur som helst kom jag efter en stund att tänka på min barndom, på min fina svensklärare i högstadiet, på min fina svensklärare på gymnasiet, – alla dessa människor som stött mig – på en mängd grejer som jag plötsligt kommer ihåg nu när jag arbetar med en så kallad ’ungdomsroman’, och jag började gråta. Jag grät i ungefär en halvtimma. Det var helt fantastiskt. Jag hade lika gärna kunnat bli en knarkare tänkte jag - kokain är förbluffande vanligt bland till exempel idrottare - men jag blev ett geni. Tackade Gud för detta. Men finns verkligen Gud? Jag tackade någonting hur som helst med bläck på papper och grät verkligen av tacksamhet. - Ja, nu vet jag ju att man kanske inte bör sitta klockan 06.00 på morgonen och dricka Carlsberg, men skit samma. Det var helt nödvändigt. Efter en stund återhämtade jag mig en smula. Naturligtvis var jag en smula berusad efter en liter öl, men det handlade inte om det; allt jag känt den senaste tiden, all den här oron, var tvungen att komma ur mig på något vis, i tårarnas form. Och att framkalla tårar, som inte känns som krodiltårar, när man är helt, helt nykter - ja, det är nästan omöjligt, åtminstone för mig. När man är nykter, vilket jag måste poängtera att jag verkligen är för det mesta, nu, ja, hela tiden i princip, så är det är det inte hjärtat och inälvorna som talar, det är nåt annat, den vuxna mannen och hans hänsynslöshet.

SIFTING THROUGH THE MADNESS FOR THE WORD

SS, BUKOWSKI, NORÉN, GRASS, KINSKI, ETC. - - - Går till Amadillo och säljer min skivsamling, mest Roxy Music, David Bowie, klassisk musik, Bach, Matteusevangeliet en musikaliserade version av Genets Vox Humana som borde ha sjungits av en kontratenor (en man, castrato-imitatör) snarare än en sopran (kvinna). Hur som helst var det omöjligt att njuta den. Det skar sig i öronen. Olidligt. Så jag sörjer inte. Får 320 spänn för allt. Det känns suveränt. Suveränt. Nu behöver jag inte svälta i alla fall. Allt är bättre än att gå till Stadsmissionen. - MAN, I’M ALMOST ON SKID ROW. Går till systemet. Tänker att jag ändå bör tillåta mig att köpa ett par starköl. Köper tre Carlsberg Export. Mannen bakom mig. En man i femtioårsåldern, totalt alkoholiserad, köper ett flak med någon slags alkoläsk. När han skall lyfta upp skiten på bandet ramlar minst fem flaskor ur och krossas mot stengolvet. Kan inte låta bli att känna ett styng av sorg över denna scen. Kvinnarna framför mig däremot köpte sina flaskor med vin av olika märken. Kanske kan de hantera alkholen. Det gäller att bevara någon form av fasad. Om man dricker vin, från Frankrike, Tyskland, lite olika viner med flotta långa centraleuropeiska ortsnamn, ja, då kan man åtminstone låtsas att det har med kultur att göra - och att man inte dricker för att livet är alltför ofta är bottenlöst trist. - - - Lars Norén skall förresten sätta upp en pjäs på Comedie Francais i Paris. Kul för honom. Han är enormt stor, men han är ändå inget jämfört med Strindberg eller Ingmar Bergman. Jag menar att hans storhet (som regissör) ligger i att han är en SUPER-ESTETISK människa. När man år efter år arbetar med diktsamlingar, dramer, och är så extremt fokuserad som Norén är på en ESTETISK HELHET, ja, då är det inte konstigt att man också kan göra mer eller mindre fulländade uppsättningar. - Jag har verkligen varit besatt av honom. Tänkt att han inte går att överträffa. Att hans poesi är överlägsen. Måste få den villfarelsen ur systemet. Jag menar: det är kanske 5 av hans tusen pjäser som är verkligt, verkligt bra. Resten har han skrivit av ren mani. När han var sommarvärd för Sveriges Radio, P1s "Sommar" 19 juni 2005, sa han helt sjukt underhållande saker. Bland annat berättade han hur han gick in på NK i Stockholm, tänkte att han inte kände sig ledsen över att Jon Fosse spelades på 20 scener runtom i världen (det vill säga för tillfället var större än honom själv), och sedan fick ångest för att han inte kände någon ångest! – – – I förrgår läste jag förresten om en meditationsexpert från Tibet i någon tidning. Han var den vackraste människa jag sett. Kanske sextio år. Asiat. Så vackra ögon. Så allt igenom HARMONISK. Man ska inte tvivla, menade han. Han har naturligtvis rätt. Men det är ju uppenbart att människor tvivlar idag. Under 90-talet försvann 300 000 arbetstillfällen för ungdomar i Sverige. Situationen är fortfarande taskig. Kanske hjälper meditation, jag vet inte, men problem, personliga, samhälleliga försvinner ju inte för den sakens skulle speciellt inte om samhället bygger på en kapitalistiskt marknadsekonomi (eller i Sverige en något reglerad och kontrollerad blandekonomi?). Då är det ätas eller äta som gäller. Stressen är total. Det finns tusen möjligheter, men också tusen hinder. "Det är synd om människorna". Att meditera. Att nå total medvetenhet. Att ägna sig åt det där i timmar. Att ha det som yrke som munkarna i Tibet. Ja, det fungerar ju bara i ett samhälle som inte är genomsyrat av kapitalism. Det vill säga att bli riktigt bra på något så olönsamt som att bli medveten om att vi bara är en del av allt, att vi består av eld, jord, vatten, luft, är omöjligt här och omöjligt i stort sett överallt. För ett tag sedan såg jag en intervju med Kateshi Kitano som var extramaterial till någon film, kanske var det Dolls (2002) i vilken han sa att vi lever i ett hårt kapitalistiskt samhälle. Först nu förstår jag att han verkligen syftade på Japan - då tänkte jag att det var gällande för större delen av världen, vilket det ju i princip är, men Japan har närmast inga SOCIALA SKYDDSNÄT alls, det är ett skithårt samhälle. Om du inte har heltidsjobb är du körd. Så nu har jag lite perspektiv på det också. - - - Förresten, kolla in Extensive online database of Bukowski's work!!! Förresten håller jag på att läsa Russell Harrisons Against The American Dream (Black Sparrow Press, 1994) just nu. Den är rätt bra. Han fokuserar jävligt mycket på Bukowski som proletärförfattare, som skildrare av arbetarklassens erfarenheter. Mycket att hämta där om man vill krossa kulturmuppar som menar att Bukowski är "oseriös", "dålig författare", etc. Det är klart att dessa puckon tycker att han är dålig om de själva aldrig ens tangerat att befinna sig på samhällets botten, om de själva aldrig stått och packat kött eller bröd eller vågat ställa sig på gatan och vråla rakt ut bara för sakens skull. Det jobbiga är att dessa besuttna miffon existerar. Jag hatar dem. Jag menar på allvar att Bukowski är en person som fan hade förtjänat NOBELPRISET. Mer än Günther Grass som jag aldrig, aldrig orkat läsa. Några killar sitter på ett skeppsvrak och onanerar i Katz und Maus (1961). Okej. Kan de inte onanera i avskildhet. Vad är det med dem? Det är ju fan sjukt. Men jag ser inte ner på honom för att han var SS-soldat i 16-17-årsåldern. I Paris såg jag vid två olika tillfällen barn som hanterades hårdhänt av sina föräldrar. En gång bara en fyraårig flicka. De liksom bara dänger till ungarna oreflekterat. Det bryter inte mot normen, konsenus. Tyskland 1945 var NAZI-TYSKLAND. Det är klart att de flesta, speciellt 16-17-åringar då knappast tyckte att SS var något sinnesjukt, lika lite som vi tycker att det är något absolut sinnesjukt med till exempel svenska KUSTJÄGARE eller vad fan som helst, de med en treudd på sina gröna(?) små hattar, så jag tycker det är en skitgrej om jag skall vara ärlig. Att man tiger om det däremot. Håller tyst om att man varit SS-soldat. Ja, det är ju... jag vet inte, men det var ju ett "stigma" för honom. Klart att det var. Klaus Kinski var förresten med i de reguljära trupperna, Wehrmacht, men han sprang mest omkring och var förvirrad och letade efter en annan barnsoldat som han fattat tycke för, men han var redan död eller döende under ruinmassorna någonstans. - - - You like my new design of this blog?

DEN SISTA VECKAN AV FATTIGDOM. Fan, på fredag får farsan pengar, och då kan jag låna några hundra. Och sedan får jag pengar lite senare. _ _ _ Fan, av alla grejer åkte jag fast på vagnen i måndags. Jag, menar, jag av alla människor, jag som befinner mig i den mest patetiska fattigdom, i det mest tragiska armod jag någonsin befunnit mig i. Jag blev inte ens arg. Jag skrev under och tänkte att det var synd. Det handlar om 800 spänn. Det löser sig. Allt löser sig, osv. _ _ _ Frågan är bara hur jag skall överleva den här veckan. De senaste dagarna har jag levt på pytt i panna och pasta - färgad som den italienska trikoloren - och det har gått ganska bra. Mitt hem har aldrig varit så rent som det är nu, för när man genomgår den här snusabstinensen så måste göra något, skriva, eller städa, så när jag inte städat har jag skrivit och när jag inte skrivit har jag städat. Till och med min säng är bäddad. Jag har slängt ut allt som jag tittat på som verkat störande. Jag har till och med slängt ut min dammsugare. Jag vill inte ha en dammsugare. Jag skall skaffa en sopborste och en skyffel istället. Att ha en dammsugare är helt enkelt meninglöst i en så liten lägenhet. Jag behöver den inte! Så enkelt är det. Dessutom blir jag nojig av ljudet av en dammsugare. För jag brukar bara dammsuga när jag är absolut UTMATTAD för att det är så tråkigt. Jag klarar inte av det annars. Och är man absolut UTMATTAD då är man också känslig, känslig för ljud, ibland - om man verkligen är RIKTIGT TRÖTT - inbillar man sig höra saker, bakom en mer eller mindre smått för öronen störande ljudmatta (dammsugarens oljud) kan man därför tro sig höra människor konversera med höga obehagliga röster om ens egen person, eller något dylikt. Jag säger inte att det är sjukt, men jag utsätter mig ogärna för det. När jag var i sjuttonårsåldern kunde jag till exempel inte se på fotbollsmatcher med ljud på, för jag tyckte mig höra hur man skrek mitt namn på läktare, och när man skrek mitt namn så gjorde man det hatiskt, vredet var så stort, som om det var jag som släppte in del bollen, som om det var jag som gjorde självmål. Jag mådde inte så bra på den tiden. _ _ _ Men om jag bortser från fattigdomen. (Och det här uppenbara beviset på att de sociala skyddsnäten börjar bli uppfuckade i Sverige. Läs mitt brev till Socialtjänsten!) Ja, om jag bortser från den skiten så har jag faktiskt mått jävligt bra de senaste dagarna. Jag har smalnat av något. Men det är okej. Det är inte farligt. Det handlar bara om lite mindre underhudsfett, musklerna har inte börjat brytas ner. När det gäller mina vadmuskler har jag förresten börjat se vissa resultat. Det är verkligen kul. Mina ben är fortfarande smala givetvis. Så kommer det kanske alltid att vara. Vissa människor är ju byggda närmast för en viss typ av friidrottsgrenar. Jag är person som kan springa långt och snabbt. Detta ligger liksom i min kropp, inbakat i den. Så är det bara. Men hur som helst kommer mina ben att se en smula bättre ut i framtiden. Detta gläder mig givetvis. Varför skulle det inte göra det? _ _ _ Skall sälja några videofilmer och DVD-filmer idag. Det känns inte så jävla bittert. Vem fan har en video idag? Kommer kanske inte få ett jävla dugg för videofilmerna, men om jag får typ 150 för DVD-filmerna kommer jag fan att gråta av glädje. Det är mat för några dagar, det är i bästa fall en dosa s-n-u-s. Gud, jag när jag blir rik igen: CSN: kommer jag att ha snus varje dag, och kaffe, jag tänker aldrig vara utan det igen. Jag tänker fixa det här nu. Det ska jag fan. _ _ _ Om jag hade haft råd att göra vad jag ville just nu hade jag fixat filmen BORN INTO THIS om Charles Bukowski, köpt en stor flaska cola och några öl, köpt snus, och sett den filmen, sedan skulle jag sätta mig och skriva dikter och dricka fler öl. Eventuellt skulle jag röka, men inte Marlboro eller nån annan skit, inga jävla billighetscigg heller, det gör inte en gentleman, jag hade beställt GITANE SANS FILTRE från Paris. Ja, fan vad fint det hade varit. Nu skall jag gå och sälja de här kvalitetsfilmerna. Jag menar: det är ju fan filmer av Tarkovskij och Kurosawa. Bra filmer. Nu är jag tvungen att sälja dem. Skit samma. Fuck it!

EN VACKER, VACKER DAG. – – – Det kan ju tyckas ibland, apropå det jag skriver på min blogg, som om jag är totalt deprimerad, ja, närmast sucicid; så är ytterst sällan fallet, eller snarare: så är det inte. Har funderat på det mycket de senaste dagarna. På hur man uppfattar en person som skriver, och på hur man själv VILL uppfattas. Minns att en polare, en verkligt nära vän till mig en gång sa: "Ibland tror jag att du skall begå självmord." Detta tog jag ganska hårt. Jag själv uppfattade ju mig naturligtvis som en rätt deprimerad person, minst sagt melankolisk, jag var också för några år sedan mycket deprimerad, men att någon skulle tro att jag var så deprimerad, ja, det gjorde mig stött. Faktum var väl att jag faktiskt då och då funderade på att ta livet av mig. Men, MEN, dessa självmordstankar, ja, de hade jag stor kontroll över. Människor som däremot verkligen begår självmord, som är kapabla att göra det, – de har jag kanske därför både en viss förståelse för då jag vet att livet kan vara helt bedrövligt (på samma gång som jag inte ens kan föreställa mig deras mörker) – , men för mig var livet bedrövligt alltid, oundvikligen, endast ur någon slags petit-bourgeoisie-aspekt; det var lyxångesten jag ägdes av, och min ångest kan bara vara skattebetalarens, den svikne av välfärdsprojektet. SPENGLER gillade givetvis inte kapitalismen, han avskydde engelsmännen (!) och deras besatthet av finanser, det var det Preussiska som var idealet. Den tyska anden, etc. Nazisterna influerades av hans idéer. Och därför är han än idag stigmantiserad. Kanske främst i Tyskland. Givetvis hade han aldrig upphört att vomera om han behövt leva i den här tiden. När jag tänker att det vore trevligt att begå självmord (om det bara fanns ett trevligt sätt att begå självmord) så har det alltid med pengar att göra, åtminstone idag. Men hur som helst. Det är bara tankar. Jag tror att de flesta har dessa tankar. Inte Spenglers och mina tankar i och för sig. Det tror jag inte. Men självmordstankar. Ja, de flesta jag känner har ändå tänkt tanken, sedan avfärdat den. De flesta är ju nämligen inte MANODEPRESSIVA. Det vill säga, de flest är faktiskt inte konstant depressiva en längre tid (i dagar, veckor, månader), men, de - återigen - de flesta jag känner kan ändå känna sig nere av en eller annan anledning under dagen. Ibland förvånar jag mig själv genom att först känna mig väldigt munter i ungefär en timme, sedan vara alldeles håglöst under en timme, och munter på nytt i ungefär en timme. Detta betraktar jag som ett normalt tillstånd. Så tänker jag att Jesus kände sig. – – – Vad jag egentligen vill säga är att man inte skall ta det för givet att en person som rent tekniskt kan få sig att litterärt framstå som en självmordskandidat verkligen är en självmordskandidat. Ta bara Goethes Den unge Werthers lidanden. Man måste skilja på fiktion och verklighet. Verkligheten är, allt som oftast, oroande stum, man är ogenomskinlig, ibland hård, man stålsätter sig för att göra sin plikt, gå till jobbet, fatta mer eller mindre viktiga beslut, man måste sova en stund för att senare inte bli alltför trött för man skall göra något som kräver att man inte är helt slutkörd. Man räknar kalorier. Jag kokar ris som jag äter. Sedan mår jag bra. På morgonen äter jag ännu mer pasta i den italienska trikolorens färger. Det är roligare än att bara äta pasta som inte är i trikolorens färger. Speciellt den röda pastan har någon slags smak, inte stark, men ändå. Någon slags smak. Den gröna pastan, så som jag uppfattar det med mina smaklökar (säkerligen förstörda av allt rökande), ingen smak alls. Det är vardag. Ibland får man sig ett gott skratt, bla, bla, bla. Hur som helst, för min del, är litteratur roligare. Kanske för att det – själva jaget – som ibland framstår som så DÖTT (till vardags så att säga) i en litterär text framstår som LEVANDE (om än, ibland, självmordsbenäget i detta LEVANDE-VARA). – – – Idag lurade jag av Stadsbiblioteket 300 spänn. Det gick lättare än jag trodde. Jag skrev en faktura. Ingen bluffaktura men nästan. Jag bad om att få pengarna direkt och efter mycket om och men fick jag det. Jag älskar bibliotekarier. Jag skall om jag får möjlighet gifta mig med en. Även äldre bibliotekarier, kvinnor, kanske i femtioårsåldern ÄR liksom vackra i mina ögon. En asiatisk flicka passerar. Går in i glashissen. Jag betraktade ogenerat hennes bröst. Hon bar en I love New York T-shirt. Som alla asiatskor ganska kort. Hon tittade ner på mig från sin hiss som försvann, uppåt. Hon bar ingen BH. Bibliotek är för mig en erotisk plats. Bibliotekarier har för övrigt en närmast aristokratisk (men helt socialdemokratisk el. rentav miljöpartistisk) air, ett slags patos; de har stor respekt för författare och författare har stor respekt för bibliotekarier. Varje gång ett bibliotek varit nedläggningshotat har jag velat ställa mig på barrikaderna. - När det gäller tillgång till böcker handlar det egentligen inte om en klassfråga - även om det främst är borgarna som tänker: Nej, vi behöver inga små skitbibliotek i vårt fina land. Jag läser Dagens Industri. Jag VET vad dessa män som tjänar två miljoner om året läser på sin semester! Det är ingen munter historia. De läser deckare, kriminalromaner och Da Vinci-koden. Läs vad ni vill era jävla plebejmiljonärer, men tafsa inte på biblioteken. Okej, jag är en medelklasskille. Några böcker av Strindberg hade ändå farsan i bokhyllan. Vad bra för mig. Ja, det är ju bra. En respekt för författare har ju även jag med mig från barnsben. Att läsa, fick jag höra, det är bra. Och att kunna uttrycka sig på sitt eget språk - ja, det är ju ännu bättre. Men alla behöver bibliotek. Jag känner bara en person - vars farsa var kritiker - som kanske egentligen inte behövde röra sig utanför sin barndomshem för att bli RIKTIGT, RIKTIGT beläst. Honom avundades jag en smula. Resten hade det väl som jag. Biblioteket var en viktig plats. Jag skäms fortfarande för att jag aldrig lämnade tillbaka den där boken om Rysslands historia som jag lånade när jag var sex år. Varför lånade jag den? Var jag kommunistiskt lagd redan då? Av alla böcker jag kunde ha lånat i det biblioteket lånade jag en bok om Rysslands historia. Det är närmast obegripligt. En annan bok som jag stal, flera år senare, var Arthur C. Clarkes 2001: A Space Odyssey.



Jag borde inte ha snott 2001: A Space Odyssey. Det var dumt. Men det är sånt som händer å andra sidan. När jag blev ytterliggare några år äldre stal jag böcker av William Gibson på Wettergrens. Jag förstår inte varför det bara var William Gibson som jag stal. Jag stal tre böcker av William Gibson. Varför? Det framstår idag som mer eller mindre obegripligt. Om jag hade bett min far om pengar till dessa böcker hade jag antagligen fått pengar till dessa böcker. På den tiden kanske de kostade 60-70 spänn i pocket. Varför stal jag böcker som jag likagärna hade kunnat ha köpt? Hur som helst förstörde det inte min läsupplevelse. Idag önskar jag dock att jag hade läst William Gibson på engelska istället. Jag tror de är bättre på engelska. Personligen tycker jag att han är lysande. Jag tycker fortfarande att han är lysande. Men kan jag stå för det? Jag önskar att jag hade kunnat det. Men töntstämpeln- ja, just det, kanske tänkte jag: OM JAG STJÄL DESSA BÖCKER SOM HAR LITET AV EN TÖNTSTÄMPEL SÅ GÖR DET MIG TILL MINDRE AV EN TÖNT ÄN OM JAG HADE KÖPT DEM?... Lite så jag kanske resonerade på ett omedvetet plan. – – – Efter att ha lurat av Stadsbiblioteket 300 köpte jag en glass, en kula i ett rån, och en dosa General Portion. Jag tänkte: Jag är lycklig nu. Jag är verkligen lycklig nu. Och det var jag ju också. Det tragiska är att jag var lycklig på grund av att jag hade råd med en glass, nikotin, på grund av att jag skulle kunna äta mig mätt ytterliggare ett antal dagar. Men kanske överdriver jag. Lycka, det är så relativt. – – – Skulle vilja skriva mer om Spengler men om jag skall vara ärlig har jag inte läst honom. Hur som helst läser jag att han definierar bourgouisien följande: "The bourgeois is hostile (often violently) toward the absolute state, which represents the traditional institutions, aristocrats and cultural symbols." Här kan man dra paralleller till Mishima. Varför är Mishima INTE en fascist, utan mer en traditionell, förvisso högerextrem konservativ person? Japan. 70-talet. Framväxten av industrikonglomeraten, ZAIBATSUN. Om detta skriver Mishima i sin sista quatrologi. Märk att siffran fyra symboliserar döden i Japan, för japaner. En ung man, bevandrad i en stridskonst - sport - som jag betraktar som mer och mer fånig egentligen, Kendo, dödar ett par industrimän, i Mishimas roman. En fascist skulle ALDRIG göra detta. Låt oss ta Dagens Industri-männen som exempel, dessa VD:ar och koncernchefer som läser Da Vinci-koden på sin semester. Som därmed inte vill eller på något vis behöver framstå som "finkulturella". Ändå tillhör dessa människor bourgeoisien. Utan tvekan den ekonomiska eliten i det kapitalistiska samhället. Fascister skulle aldrig angripa dessa människor. Alltså är det fel att se Mishima som en fascist. För är det inte just den starka staten, aristokratin och kulturella symboler som är ALLT för Mishima? Mishima är ingen demokrat. Det skulle kunna vara oförsvarligt. Ja, men vad är då demokrati? Enligt Spengler handlar bara demokrati om pengar. Och Mishima tycks ha menat något liknande när han sa: "Den gröna ormen har tagit över Japan." Med det menade han givetvis penningen.

MITT BREV TILL X. – – –
Hej X.

Eftersom jag fann det omöjligt att verkligen föra ett samtal med dig när vi senast sågs (av anledningar som jag kommer till i slutet av detta brev) gör jag det skriftligt istället. Dels vill jag bara upplysa dig om att jag har det mycket dåligt ekonomiskt ställt just nu, och anledningen till detta är väl som du nämnde att jag inte tagit mitt s.k. »vuxenansvar« (ett begrepp som jag inte finner i t.ex. socialtjänstlagen (SoL) och som jag därför antar är något slags internt begrepp på modet?…) och det är naturligtvis i grund och botten mitt eget fel?… Det spelar ingen roll.

För hur det än ligger till med »vuxenansvaret« från min sida har jag ändå rätt att som svensk medborgare vända mig till Socialkontoret och ansöka om ekonomiskt stöd. Så här skriver Maja Ekelöf i Rapport från en skurhink (1970) (en bok som kanske alla tjänstemän på Socialtjänsten borde läsa för att förstå vad det innebär att vara utlämnad till en myndighets nycker): »Vid det första besöket av ett fall borde tjänstemannen förklara att vi ALLA sitter i samma båt. Vi är ALLA socialfall. Vi är ALLA människor.« Som svensk medborgare har jag ju som bekant vissa rättigheter, men också vissa skyldigheter. Problemet för mig var: Jag hade inte råd att betala min hyra (det var till hyran jag ville ha stöd för i JULI och AUGUSTI). Genom att inte hjälpa mig med detta försätter du mig i en ännu sämre situation. Så som jag ser det är det alltså kontraproduktivt av dig, X., att inte hjälpa mig. Är inte någon slags logik inblandad i den synen på saken? Skulle inte jag bli en ännu större »belastning«, antagligen för just Socialkontoret Majorna, om jag nu blir vräkt från min lägenhet? Vore det bättre för Er för, för Mig, för Samhället? Varför ens utsätta mig för den taskiga situationen?… Är det så att jag är för naiv eller för parasitärt lagd som person för att förstå det extrema paragrafrytteri som du X. brukar dig av för att se till att jag som ändå torde vara i min fulla rätt att åtminstone få ett minimum av hjälp inte får någon? Som svensk medborgare accepterar jag inte att bli behandlad hur som helst av personer vars uppdrag torde vara att hjälpa mig och inte först och främst se till att jag INTE får någon hjälp när jag är i hjälpbehov. Eftersom jag redan nu misstänker att du kommer att avslå min ansökan för AUGUSTI månad ber jag dig att tänka om.

Att jag inte framförde detta senast vi sågs beror på att jag verkligen inte hade någon lust att tala med dig onödigt mycket. Det tycktes lönlöst emedan jag i den desperata situationen som jag befann mig i upplevde det som om du visade översittarfasoner och som om du medvetet eller omedvetet, genom ditt tonfall, ditt sätt att behandla mitt ärende, etc., ville framkalla en aggressiv reaktion från min sida och det är just detta som jag finner totalt opassande hos en person med dina arbetsuppgifter/med ditt yrke.

A. S.
Göteborg, onsdag den 2 augusti 2006

PS. En kopia av detta för kännedom till Socialförvaltningens chef har skickats.

THE BEST WAY TO DRINK IS ALONE – – – Har inte sovit en blund på jag vet inte hur länge. Fördrack mig på kaffe igår. Under dagen var jag helt hög av ilska över vårt senmoderna skitsamhälle. Det enda som håller mig upprätt är vissa filmer, som den amerikanska lättviktaren The Rookie (2002) med Dennis Quaid i huvudrollen. Handlar om baseball och baseras på en sann historia. Dennis Quaides karaktär kan kasta bollar som rör sig i 155 kilometer i timmen. Helt otroligt. Typ fem kan kasta så snabba bollar i världen eller åtminstone i USA. Jag skall inte berätta hur det slutar. Hur som helst en helt lycklig och oneurotisk film som jag såg häromdan. En feel good film som bara amerikaner kan göra. Jag skall inte förneka att jag grät en smula, eller snarare: Jag fällde ett par tårar – det var så fint! (Det var ungefär en lika rörande film som October Sky från 1999, också benämnd som Rocket Boy (europeisk titel kanske). Plot outline: The true story of Homer Hickam, a coal miner's son who was inspired by the first Sputnik launch to take up rocketry against his father's wishes. En helt underbar film. Med Jake Gyllenhaal som sonen och Chris Cooper som fadern. Sentimentalt, gripande, vackert.) Dennis Quaide har jag förresten tyckt om ända sedan jag såg Great Balls of Fire! någon gång under tidigt 90-tal. Och han var dödligt bra i Savior (1998) som främlingslegionär i krigets Bosnien. Det förvånar mig att han inte fick en Oscar för den rollen. Det är en riktig bra film. Att jämföra The Rookie med den är som att jämföra Astrid Lindgren med Strindberg, därför gör jag givetvis inte det. Vad jag vill är att måla upp Dennis Quaides oerhörda bredd. Det räcker med att han stirrar in i kameran och jag känner en 100% sympati för honom. Men så har han också varit ihop med Meg Ryan. – – – Har förresten dragit ut antennsladden till teven. Har bestämt mig för att inte se mer på teve på ett tag. Måste få saker gjorda. Kan inte förstöra mig själv med filmer. Inte ens bra filmer. Det är som en drog. Att dra ut antennsladden är ungefär som att hälla ut sina flaskor med sprit i diskhon – om man nu har sådana problem. En gång hällde jag ut en hel flaska Chivas Regal. Jag kunde inte dricka den. Det slog mig först senare att jag hade kunnat ge bort flaskan till någon. I och för sig var den öppnad. Jag hade försökt dricka lite, gick inte. Den kostade flera hundra kronor. Jag var mest för Bacardi Lemon och Cola som jag fick höra var en bögdrink. Men jag är fortfarande mest för Bacardi Lemon och Cola. Ja, det var hur som helst flera år sedan nu. 2000 kanske 2001. Jag var tjugo år och bodde på ett vandrarhem på Andra Lång - i månader. – – – Idag lämnade jag förresten in mitt brev till min handläggare på Soc. Njuter av det faktum att hans chef skall läsa det jag skriver om honom. Jag skakade av vrede när jag skrev brevet. Jag hoppas att han tar åt sig den jävla paragrafryttaren. Hela den här episoden – som ännu inte är över – har verkligen fått mig att fundera på samhället. Det är så mycket som är åt helvete. Men vad fan skall man göra. Det är som det är. Personligen lovar jag att försöka behandla människor som jag själv vill bli behandlad. Kan se framför mig hur hans chef talar med honom en smula. Ställer lite frågor kring varför vederbörande (jag) kunnat bli så upprörd. Då får han stå där och förklara sig. Naturligtvis kommer han säga: "Jag förklarade bara vilka regler vi har här, bla, bla, bla, bla." Ja, tänker jag mig att chefen säger, men vi måste ju också ha en viss känsla och empati för de som kommer hit... osv., osv. Detta kommer säkert inte att utspela sig i och för sig, men det vore ändå fint om det gjorde det. – – – Har beslutat mig för att skriva den första vettiga essän som någonsin skrivits om Charles Bukowski. Skall lägga ut den på min blogg när den är klar. Jag har klagat på detta tidigare (utan att ha riktigt täckning för det), men allt jag läst om Bukowski har varit riktiga lågvattenmärken. Och det är kanske självklart. Det han har skrivit berättar ju i stort sett allt om hans liv! Men jag tänker skriva den slutgiltiga essän om honom. Den som kommer att refereras till i all framtid. Så får det bli. Det är ju inte som att jag saknar sakkunskapen. Visst måste jag läsa all den skit som skrivits om honom, men det skall i och för sig bli mig ett nöje, jag har ju läst allt av honom, nästan åtminstone. Det rör sig om många, många diktsamlingar, och kanske ett tiotal böcker/romaner? Hur som helst. It has to be done.

Le Rêve av Pierre Puvis de Chavannes (fr) – – – Dagarna går. Känner mig lite piggare efter en fika med M. häromdan. Måste tvinga mig själv att vara en smula social, annars kommer jag att gå under. Stjäl en bok med Gunnar Ekelöfs recensioner i BLM (nu nedlagd) och en bok om Kleist. Vem var Kleist? Det har jag glömt. Orkar inte slå upp honom på Wikipedia. Lånar några hundra av farsan. Känner mig verkligen o-vuxen. Men det är som det är. Läste en intervju med Norén häromdan. Han sa att han inte kunde leva på det han gjorde förrän han var några år över 30. Det tröstar mig i min ekonomiska misär. Idag har jag i alla fall snus. Skall också köpa kaffe innan jag tar mig hem och steker pytt i panna och ägg (min basföda). Det mest irriterande straffet för romerska soldater var tydligen att få sin matranson nedskuren till ett minimum. Jag förstår dem. Vissa dagar har jag mer eller mindre levt på sockerbitar. Ibland på ris. Men det var å andra sidan ett bra tag sedan. – – – Beställde en bok om de Quincey som jag fått. Den innehåller klassikern En engelsk opieätares bekännelser som är en fantastisk självbiografisk berättelse. Man kan läsa den bara för språkets skull. Den finns nu i tre olika översättningar om jag inte har helt felt. Spengler översatte den längre versionen som de Quincey redigerade på ålderns höst. Men den första versionen är den bästa. De Quincey var verkligen ett geni. – – – Har förresten skrivit ett brev till min handläggare på Socialkontoret som det skall bli en REN NJUTNING att lämna in imorgon. Hans chef skall också få en version. Leo har rätt. Det är min förbannade plikt att få hjälp. Till och med knarkare har rätt att få minsta möjliga ekonomiska stöd. Är så jävla förbannad. Vid flera tillfällen har jag helt enkelt slagit med handflatan hårt i någon slags möbel. På något vis är kanske agressivitet eller agression bättre än att lägga sig platt, känna sig överkörd. Även handläggarens chef, eller chefen för Socialförvaltningen, skall få en kopia. – – – Allt det här ekonomiska köret har satt min kreativitet ur spel. Har svårt att tänka på något annat än hur jag bokstavligt skall få mat för dagen. Men nu har jag ändå några ören så att jag kan ta en fika med vänner. Vet inte om Anders har rest tillbaka till Frankrike. Skulle själv vilja åka dit, till Paris eller Berlin. Men det får vänta. Funderar på att stressa lite med min Mishimarecension för att få ut ett antal hundralappar, men å andra sidan vet jag ju att det är bättre att göra ett bra arbete än att stressa fram någonting. – – – Har en bok hemma som heter The Sociology of Art som jag måste läsa, den är dödligt intressant, men också en smula dödligt tråkig på samma gång, men jag måste verkligen läsa den. Vissa av texterna beskriver tydligt och klart hur borgarklassen skapade det man kalla "finkultur". Det vettigaste inlägget om ett litterärt Kanon publicerades förresten av Arne Melberg idag i DN. Det är klart att man inte kan skapa ett litterärt kanon för att förbättra integrationen. Hela idén är mer eller mindre idiotisk. Börjar förresten tycka att både Horace Engdahl och hans fru är en smula obehagliga i sin elitism. Finns det i Sverige någon mer kanoniserad författare än Strindberg? Det är fan skumt, skumt och tröttsamt. – – – Behöver en ny bokhylla. Eller två nya bokhyllor. – – – Det viktiga är att hålla sig igång. Tvinga sig att ta en fika någon gång. Tvinga sig att sitta och skriva. Har aldrig haft större koll på utrikespolitiken än vad jag har nu, men det ökar också känslan av total maktlöshet och förvirring. Människan är verkligen en komplicerad varelse.



Le Rêve av Rousseau (fr) – – – Inatt hade jag förresten några fascinerande upplevelser. Drömde att jag flög, svävande och jag hörde mig själv säga efter ett tag, ansträngt: "Det är fantastiskt, jag svävar, jag svävar verkligen." Minns att jag i den stunden förknippade upplevelsen med hur det skulle kunna kännas att dö, utan smärta. Kommer inte ihåg så mycket annat än att det var en fantastisk drömupplevelse. Tyvärr vaknade jag inte upp precis efteråt för att kunna skriva ner den. För de Quincey var hans drömmar (naturligtvis påverkade av hans opiemissbruk) extremt viktiga litterärt. Detta förstår jag. Min tanke om Kafka har alltid varit att han utnyttjade sina drömmar så mycket som möjligt. Själva drömmens narration. Förvirringen, den ologiska logiken, drömmarnas landskap. När det kommer till mitt eget skrivande, som känns lite synd att skriva om helt anonymt som här, har jag utnyttjat drömmaterial hur många gånger som helst. – – – Funderar förresten på att börja intressera mig perverst mycket för baseball. Jag och M. kom fram till att amerikanska sporter påminner väldigt mycket om brädspel till skillnad från fotboll som är lite mer kaotiskt än amerikansk fotboll eller baseball. Tycker om hela grejen med baseball. Kläderna. Utrustningen. Dess folklighet. Det skall tydligen finnas ett lag i Göteborg. Helst skulle jag vilja äga ett eget lag.