A JADED LOT, WE IN OUR WORLD

"Vi är en avtrubbad skara, vi i vår värld – vår hotade värld. Vi är bra på ironi och till och med cynism." Läser Doris Lessings Nobelföreläsning Om att inte få Nobelpriset och måste säga att jag blir berörd. Det är underbart att få lite perspektiv på tillvaron. Och kanske är det också det som litteratur kan ge en, en känsla för proportioner. Varför blev jag själv poet, varför blev jag författare? För att jag uppmuntrades till det. Det fanns böcker i mitt hem. Jag tror inte jag hade en enda kamrat heller som menade att författare var dumma i huvudet. Att bli läkare och advokat var kanske fint, men att bli författare var, tänker jag, nästan minst lika fint – om inte finare. Min svensklärare i högstadiet föreslog att jag borde bli författare. "Ja, då blir jag väl det", tänkte jag. Men jag hade bestämt mig för det redan innan hon sa det. – Av någon anledning tar jag det Lessing skriver på stort allvar. Varför skulle jaginte göra det; hon är trots allt en Nobelpristagare. Vi är en avtrubbad skara. Vår värld är hotad – men å andra sidan: säger hon inte just det med en gnutta ironi i rösten? Vad hotar vår värld? Växthuseffekten? Ja, så är det väl. Vi är bra på ironi och cynism – för bra skulle jag säga. Cynism och ironi är västerländska paradigm. Nihilism är på väg att bli det, om det inte redan är det. Problemet med cynism och ironi – och för all del nihilism – är att det är fördummande och idiotiskt å ena sidan, och själlöst och ointelligent å den andra. Som poet och konstnär är jag aldrig ironisk, aldrig cynisk – för det finns inget konstnärligt, bestående värde i det. "And make no mistake: irony tyrannizes us. The reason why our pervasive cultural irony is at once so powerful and so unsatisfying is that an ironist is impossible to pin down. All U.S. irony is based on an implicit "I don’t really mean what I’m saying." So what does irony as a cultural norm mean to say? That it’s impossible to mean what you say? That maybe it’s too bad it’s impossible, but wake up and smell the coffee already? Most likely, I think, today’s irony ends up saying: "How totally banal of you to ask what I really mean."" (David Foster Wallace, E Unibus Pluram: Television and U.S. Fiction) Wallace har rätt. Och det märkliga med just USA är kanske att allvaret är så ovanligt att det är plågsamt. Igår såg jag förresten på Family Guy och skrattade vid några tillfällen så att jag grät. Det finns en gammal pedofil som återkommer i vissa avsnitt, ibland i scoutkläder. En gång ville han köpa en glassbil (av hunden Brian) som spelade en trevlig melodi som barnen skulle gilla, sedan började han nynna melodin. Det var fruktansvärt kul. Och igår dök han upp igen och fick ovanligt stor plats. I en lång drömsekvens sjöng han om hur trevligt han och Chris Griffin (den ointelligenta tonårssonen i serien) var gifta. Det var så jävla sjukt. Det jobbiga var att jag började skämmas för att jag tyckte att det var så roligt. Men om det var roligt – vilket jag verkligen tyckte att det var –, varför skulle jag då inte skratta? Ja, det var väl en liten digression om den etiska problematiken med det cyniska skrattet. "So then how have irony, irreverence, and rebellion come to be not liberating but enfeebling in the culture today’s avant-garde tried to write about? One clue’s to be found in the fact that irony is still around, bigger than ever after 30 long years as the dominant mode of hip expression. It’s not a rhetorical mode that wears well. As [Lewis] Hyde. . .puts it, "Irony has only emergency use. Carried over time, it is the voice of the trapped who have come to enjoy the cage." This is because irony, entertaining as it is, serves an almost exclusively negative function. It’s critical and destructive, a ground-clearing. Surely this is the way our postmodern fathers saw it. But irony’s singularly unuseful when it comes to constructing anything to replace the hypocrisies it debunks. This is why Hyde seems right about persistent irony being tiresome. It is unmeaty. Even gifted ironists work best in sound bites. I find gifted ironists sort of wickedly funny to listen to at parties, but I always walk away feeling like I’ve had several radical surgical procedures. And as for actually driving cross-country with a gifted ironist, or sitting through a 300-page novel full of nothing by trendy sardonic exhaustion, one ends up feeling not only empty but somehow… oppressed." (E Unibus Pluram: Television and U.S. Fiction) Problemet med Wallace är väl som jag ser det att han själv är en ärkepostmodern sardoniker. Hans Infinite Jest (1996) var i alla högsta grad en ironikers verk. Och faktum var att jag hade svårt att läsa den för jag uppfattade den som 1079 sidor av dynga om jag skall vara helt ärlig. På Wikipedia anges hans influenser som John Barth, Don DeLillo, William Gaddis, Thomas Pynchon. Och jag tycker inte speciellt bra om någon av dessa författare. Barth och Gaddis vet jag inte mycket om, men DeLillo och Pynchon måste jag erkänna att jag avskyr numera. De är givetvis inte obegåvade, men de är heller inte bra. De kan inte skriva något som känns överhuvudtaget. Don DeLillos White Noise (1985) är till exempel ren dynga, ehuru ett exempel på postmodern litteratur som den är. Detta förstod jag redan på första sidan, men dessa författare hyllas fortfarande i DN och Svenskan, så jag antar att jag är före min tid när det gäller att avsky dem. – Grejen är inte den att jag har något emot postmodern litteratur (om man nu menar att sådan verkligen existerar – vilket ju amerikansk academia gör och jag också) som sådan, inte alls, inte heller vissa postmoderna grepp har jag något emot egentligen, men faktum är att det gått stå i vissa av de mest postmoderna författarnas verk, DeLillo är ett bra exempel, men även Wallace. De skriver sina böcker på tusen sidor och det finns ingen som helst anledning att läsa dessa tusen sidor. Det är TOMT. Och en vettig människa skulle fråga sig om det är bra. Varför skriver till exempel vissa (post)cyberpunkförfattare med större auktoritet (med en annan ton, en stil som i högre grad än hos de postmoderna författarna konnoterar kvalitet; som om det skrivna i sig ägde en betydelse, som om det skrivna ägde en – för mig – relevant innebörd) än DeLillo, Wallace, Gaddis, Barth och Pynchon. Detta beror inte på att SF/cyberpunkförfattarna i någon formell mening är bättre författare, inte alls. Snarare beror det på att de aldrig har ironi/cynism som utgångspunkt. Satir möjligen, men aldrig ironi/cynism. Detta beror på att genren traditionell är så hårt bunden till en ömsesidig överenskommelse med läsaren, till en deal som rör allvaret i den (inte sällan) ändå rätt infantila VÄRLD i vilket dramat – oftast ett drama – utspelas. "Classic cyberpunk characters were marginalized, alienated loners who lived on the edge of society in generally dystopic futures where daily life was impacted by rapid technological change, an ubiquitous datsphere of computerized information, and invasive modification of the human body." (Notes Toward a Postcyberpunk Manifesto) Här finns så som jag uppfattar det en stark koppling till en genre som är starkt formalistiskt: deckargenren, framför den variant av den som kallades hardboiled och skrevs av Raymond Chandler, Dashiell Hammond och Mickey Spillane. (Till exempel är filmen Blade Runner från 1982 helt präglad av denna deckargenres motsvarighet inom filmen, film noir.) Och även om det kanske inom dessa genrer finns ett utrymme för särskilt sardoniska kommentaterar och understatements bygger de på att vidmakthålla en viss atmosfär och spänning, och romanerna relaterar aldrig till sig själva som litteratur, det vill säga saknas metalitterära ingredienser och postmodern självmedvetenhet. I de postmoderna romanerna, åtminstone de flesta, är det tvärtom. Det är därför jag menar att cyberpunk i mångt och mycket äger en större auktoritet. I och för sig funderar jag nu om ordvalet, "auktoritet", verkligen är korrekt. På andra plan är ju böcker och noveller av William Gibson, Bruce Sterling, Pat Cadigan, Rudy Rucker and John Shirley och Neal Stephenson sämre än de skönlitterära (lite finare) postmodernisternas böcker. Men i stort sett – egentligen inte.

GLENN GOULD & JAG

GÅRDAGEN VAR FAKTISKT riktigt, riktigt trevlig. När jag kom hem efter att ha druckit några öl med några i min mening riktigt stora poeter kände jag mig utomordentligt uppmuntrad. Poesi – ja, det är helt enkelt min grej, och det konstiga är att jag inte riktigt fattat att det är så. Mycket av det som jag betraktat som misslyckanden i mitt liv – det var helt enkelt nödvändigt, det kunde inte bli på något annat sätt, jag hade inte kunnat låta bli att försumma det som jag inte kände hade någon betydelse för mig själv. Och därför blev jag den jag är. En fattig, men ganska lycklig människa ändå. Ofta har jag förvisso en känsla av att poesi är hopplöst och meninglöst, men ibland inser jag vad det handlar om – att det finns något stort i att älska det vackra, att vara saknadens Eros; han som hos andra väcker begäret efter vad han själv saknar.

Att läsa poesi inför publik kan vara fruktansvärt, men det kan också våra suveränt, och det samma gäller att lyssna på poesi, att gå på poesiuppläsningar. Men den här kvällen kändes det ändå som om jag förstod någonting centralt. Måste dra en analogi till en video i vilken Glenn Gould spelar Bachs Partita #2 som jag såg på youtube. Först stör jag mig på hummandet och nynnandet. Han framstår som ett jävla freak. Det stör mig verkligen. Sedan inser jag att det är bra. Att Gould är suverän, och att jag inte någon rätt att sitta och störa mig på Goulds hummande. Det är bara att acceptera. På samma vis är det med vissa poeters manieristiska uppläsningar. Det som jag uppfattat som totalt löjligt manér. Först nu insåg jag att de helt enkelt inte skulle kunna koncentrera sig om de inte hade detta löjliga manér. Poeterna har ju sin föreställning, subjektiva, om sin egen dikts melodi. En melodi eller en rytm som inte ens behöver finnas formellt i dikten, som den finns i till exempel hexameter, formfulländade sonetter eller elegisk distikon. Och detta upptäckte jag ju också när jag själv läste. Efter en inledande nervositet flöt det bara på. Det jag skrivit tycktes fullkomligt logiskt, eller rättare sagt kändes det logiskt att det fanns ett flöde i språket. Och efter att ha läst en dikt började jag tänka: "Jag är ett geni". Kände mig helt enkelt helt oantastlig och det var en underbar känsla. En frihetskänsla skulle jag vilja påstå. Min inlevelse var total, koncentrationen, också, mycket stor efter ett tag. Språklig elegans, ett delikat framförande på ett språk, bortom själva diktens tematik och i en viss mån bortom dess allmängiltighet och "moral" – tror jag läste en dikt om att jag vill piska en grabb med ett smalt skärp –, i det här fallet svenska, har i sig ett egenvärde, ett stort estetiskt egenvärde. För att förstå behöver man ingen specifik kunskap, det är bara att lyssna, men för att själv åstadkomma det, så att alla hör det, att detta är poesi, behöver man givetvis en viss talang och ett anlag. Och det måste finnas en motsvarighet till detta när det kommer till musicerande.

POOR BUT HAPPY & MANIC

I FÖRRGÅR DAMP DET senaste numret av London Review of Books ner på hallgolvet. Den är faktiskt suverän. Började läsa den långa artikeln av James Davidson (en historiker som nyligen kommit ut med en ganska talande titel: The Greeks and Greek Love: A Radical Reappraisal of Homosexuality in Ancient Greece (2007)), en recension av Julia Kavanaghs Rudolf Nureyev: The Life. En mycket ambitiös biografi på 787 sidor. Visar sig att den här Nureyev, en av 1900-talets bästa balettdansörer, verkligen var ganska galen. "Did he have sex with Margot Fonteyn? Probably not, since he described sex with women as like making love to wet lettuce, which he would not have said if he had experienced 'the dexterity of her pelvic floor muscles'. And dit Nureyev shit on Zeffirelli's doorstep? Christopher Hampton insists that he heard Nureyev himself saying he did. But Nureyev is often the worst source of all for his own achievements and his masseur and bodyguard, Luigi, insists it never happened, though he undermines his case somewhat by saying it wouldn't have been like him." Recensionen är otroligt lång och ganska tjatig. Kavanagh går igenom den ena skandalen efter den andra, och verkar inte, enligt Davidson, anse att ämnet för hennes biografi var en av 1900-talets största konstnärer, vilket är lite märkligt. Som om det spelade någon roll att Nureyev var ett jävla svin om han nu var det. Hur som helst – en stilig människa.

Faktum är att The London Review piggat upp mig. Att sitta på en spårvagn i Göteborg och läsa denna internationella tidskrift stärker verkligen ens ego, jag kan med andra ord låtsas att jag är någon. Och eftersom jag nu prenumererar kommer jag att få njuta av detta ett tag. Underbart. Recensionen av Ted Hughes' brev orkade jag förresten inte läsa. Jag vet inte riktigt varför, men jag har aldrig tyckt speciellt bra om honom.

De senaste dagarna har jag förresten jobbat som en förgiftad iller med min poesi. I söndags drack jag så många koppar automatkaffe (säkert 10 stycken) att jag mer eller mindre bröt ihop. Satt och lyssnade på The Cures Boys Don't Cry i säkert en halvtimma, spelade den om och om igen, helt maniskt. Ibland var jag tvungen att gå omkring lite och bara skrika inombord. Faktum var att jag verkligen var nära att bryta ihop. Den inre anspänningen totalt – har varit hur nervös som helst inför ett scenframträdande jag ska göra. Var helt koffeinförgiftad. Tror jag satt med poesin i åtta timmar i sträck. Tillslut, vid elva på kvällen, tvingade jag mig att gå hem. – På sätt och vis är det ändå skönt att känna att man inte är död inombords, att man har känslor, att man har ett litet hjärta ändå, att man kan bli kär (vilket jag dumt nog har blivit igen). Hur som helst måste jag konfrontera begärets objekt den här gången, för om jag inte gör det kommer jag aldrig att förlåta mig själv. Igår funderade jag på vad jag ska säga till personen. Helst vill jag säga: "Jag gillar dig skarpt, verkligen", men sedan inser jag hur kasst det låter, å andra sidan, när jag säger att jag gillar något/någon skarpt, ja, då menar jag det verkligen, men det låter ändå totalt oromantiskt. Jag kan ju säga att jag gillar den här romanen Världens mått skarpt. Men att säga rakt ut att man älskar någon – även om det är det man gör – ja, det fungerar ju inte riktigt. Att säga att man gillar någon skarpt, ja, det betyder ju underförstått att man älskar vederbörande. Ja, jag sitter verkligen i klistret eller så sitter jag inte alls i klistret, hur som helst måste jag göra något annars kommer jag som sagt aldrig, aldrig någonsin att förlåta mig själv…

PANORAMA ÖVER EN KALL DAG

OVANLIGT KALL DAG. Till lunch en kebabrulle. Börjar bli helt utblottad. Ringer upp museet som jag sökt jobb på och låter antagligen en smula desperat. "Har ni läst mitt mail?" Om jag inte ens kan få ett så banalt arbete är jag ju fan körd. Hm. Det känns verkligen ruttet nu. Jag har lyckats hålla oron ifrån mig, men nu måste jag verkligen fundera på hur jag ska kunna underhålla mitt snusberoende. Det enda som gläder mig just nu är att det kommer en jävligt bra film på SVT1 klockan 22.00 ikväll, Det rätta virket.

Amerikansk Oscarsbelönad långfilm från 1983. (The Right Stuff) En flygbas i kaliforniska öknen är centrum för de tuffaste testpiloterna som senare banade väg för dagens rymdfärder. För Chuck Yeager, den förste att spränga ljudvallen, är det ett sätt att leva, inte en väg till berömmelse. När testpiloter värvas till första rymdfärden förändras livet på flygbasen. Regi: Philip Kaufman. I rollerna: Charles Frank, Scott Glen, Ed Harris, Dennis Quaid, Sam Shepard, m.fl.

Ja, det är väl det jag på allvar har att se fram emot idag, en amerikansk Oscarsbelönad film från 1983. – Idag har jag förresten läst om Japan i Piers Brendon Den mörka dalen; Panorama över 1930-talet (2000). Underhållande nog dyker min idol Mishima upp i den del av kapitlet som avhandlar kuppförsöket den 26 februari 1936 (en försök till ett liknande coup d'état försökte sig Mishima på den 25 november 1970 vilket slutade med seppuku för hans del):

I själva verket var den ström som drog dessa unga soldater till förstörelse den inhemska religiösa fundamentalismen. Ingen har analyserat detta bättre än författaren Mishima Yukio, som delade deras utopiska ambition att rena Japan från utländsk förorening och deras "upphöjda beslutsamhet att dö en fantatikers död". I sin roman Skenande hästar målar han en levande bild av deras sympati med de lidande fattiga under depressionen, deras indignation över oansvarigheten hos den besuttna klassen som tjänades av dekadenta byråkrater, korrupta politiker och ondskefullt hovfolk, deras otålighet mot den högsta militärledningens egoistiska kotteriävsen och deras sökande efter en räddning för kejsardömet. Mishimas hjälte förklarar:

Jag var förvissad om att de svarta molnen skulle skingras en dag och att Japan gick en ljus och klar framtid till mötes ... Solen är den sanna bilden av Hans heliga majestät. Om människorna bara kunde bada i dess strålar skulle de skriva av glädje. Den öde slätten skulle då genast bli fruktbar ... Men de lågt liggande mörka molnen täcker landet och stänger ute solens strålar. Himmel och jord hålls grymt åtskilda ... För att förena himmel och jord behövs någon avgörande handling av renhet. För att åstadkomma en så beslutsam handling måste man satsa sitt liv, utan en tanke på personlig vinst eller förlust. Man måste förvandlas till en drake och blåsa upp en virvelvind, slita sönder de mörka ruvande molnen och svinga sig upp i den azublå skyn.

Med andra ord: ju hopplösare företag, desto ädlare var motiven för dem som var beredda att dö för dem. [Den mörka dalen, 482-3]

Utan tvekan var Mishima rubbad på något vis, men har man skrivit så bra noveller och en så bra roman som Demaskering (1948, på svenska 1986) förtjänar man evig beundran. Dessutom är det bara rubbade författare som är något att ha överhuvudtaget. Och jag tycker inte att det är någon omogen vanföreställning, jag tycker inte ens att det är en pubertal idé, jag menar att det är så. De flesta författare som verkligen betyder någonting är inte dussinmänniskor, de sitter inte och spelar Trivial Pursuit och dricker vin på fredagskvällarna (alltså vin är ju okej att dricka, dock inte i kombination med sällskapsspel).


ROBOTIKENS LAGAR

Förresten kom jag igår, eller om det var iförrgår, att tänka på hur idiotiska Robotikens lagar var. Om man ersätter ordet "robot" mot "människa" i den första lagen: "En människa får inte genom handling, eller underlåtelse att handla, orsaka att en [annan] människa skadas" inser man att det helt enkelt inte är vettigt. För att åtlyda sådana lagar fordras ett självmedvetande och ett förnuft, och om en robot skulle ha ett sådant förnuft finns det skäl att sådana lagar existerar men det finns också skäl till att i tusentals och åter tusentals fall bryta mot dem. Om motsvarande lagar inte fungerar för människor – varför skulle det då fungera för robotar som om de uppnådde tillräckligt med medvetande för att ens kunna åtlyda lagar som Robotikens lagar ockskå skulle vara kapabla att fråga sig: "Varför skulle människan ha rätt att diktera våra lagar?" – Kände mig av någon anledning intelligentare än Asimov när kom på detta, men eftersom jag inte läst Asimov vet jag inte om jag är det, troligtvis inte. Om han själv insåg hur idiotisk Robotikens lagar var så kan jag ju förlåta honom att han överhuvudtaget kom på dem. – Imorgon ska jag förresten börja göra något vettigt av mitt liv.

ETT OVANLIGT OINTELLEKTUELLT (ELLER BARA GANSKA OPRETENTIÖST) INLÄGG FÖR EN GÅNGS SKULL

Idag känns det mesta ganska meninglöst. Har korrat klart lite grejer för tidskriften. Borde sätta mig med min diktsamling, men jag kan inte installera InDesign på den här datorn och det är InDesign som jag arbetar med – alltid. Vissa dikter måste skrivas om mer eller mindre helt. Har sökt jobb på ett museum men får inget svar på mailet. Borde söka fler jobb, men den mentala spärren är enorm. Känner mig som ett hopplöst fall. Var ledig i fredags och gick ut och röjde som fan. Det var säkert över ett halvår sedan nu. Dansade som en besatt, halvnaken! Lyckades förolämpa några Chalmerister. Eller de var kanske inte Chalmerister, men hur som helst kallade jag dem för Chalmerister. Människor som inte läser fler böcker än sin kurslitteratur i livet och ändå tjänar fem gånger mer än vad jag tjänar har alltid skrämt mig. Men jag ångrade mig ändå eftersom jag förstod att killarna var trevliga (helt plötsligt) och att jag varit otrevlig i onödan, så jag gick och kramade dem och bad om ursäkt. De blev glada. På lördagen var jag så bakfull att jag låg och skakade av obehagskänslor hos AZL. Av någon märklig anledning hade vi börjat brottas utanför klubben. Egendomligt, men uppfriskande på något sätt. Jag känner en lätt smärta i hela kroppen nu, men det är en trevlig machofeeling över det. Att gå och jobba på lördagen var lite av ett helvete. Har ett svagt minne (det kan vara inbillning) av att min chef frågade om jag kunde några konster, om jag kunde sjunga eller spela eller nåt, och jag svarade nej utan att blinka, men egentligen är jag ju en estradör, om inte annat kan jag sätta skräck i en publik eller åtminstone väcka obehagskänslor och ett visst medlidande, spela fascist, kasta ur mig okvädingsord eller något liknande, jag kan också utan problem förnedra mig själv på olika vis, jag är en protestantisk Norman Mailer. Men allt det där förteg jag. Jag antar att de behöver hotta upp stället lite. Därav denna talangjakt. En kille i artonårsåldern menade att jag var jävligt lik Strage vilket verkligen inte är sant. Han såg själv ut som en av grabbarna (de är ju inget annat än "grabbar") i TTA. Jag är kanske en smula lik Strage, men jag är betydligt snyggare än den jäveln. Jag log, men jag kände också för att slå honom. Jävla Örgrytekids. En sån där som läser Andres Lokkos krönika i SvD och tycker att det han skriver är SANNINGEN (om livet eller något liknande). Idag har jag hur som helst ätit sushi till lunch, läst Sålunda talade Zarathustra av Nietzsche och Mutationer av Anna-Greta Leijon av Pär Thörn. Är det sant att Stalin lejde KGB att mörda John Wayne? – Nej, egentligen skulle jag inte bli förvånad om det var så. Jag drömde förresten mardrömmar i flera timmar inatt. Kunde inte vakna upp ur dem trots att jag försökte gång på gång, när jag tillslut lyckades vakna fick jag anstränga mig för att inte somna igen. Om jag hade somnat omedelbart hade jag bara fortsatt att drömma sjuka grejer. (Det är ett slags blandning mellan vanlig REM-sömn och hypnagoga hallucinationer, tror jag åtminstone. Jag vet att jag drömmer helt enkelt och drömmarna är helt störda, fyllda med konstiga ljud och paranoia. Eftersom jag gjorde misstaget att köpa en gammal typ av väckarklocka som tickar högt som fan (Kalle Anka-modell) förvandlas det monotona tick-tack-tick-tack-ljudet till olika konstant repeterade ord (samma ord) i sömnen, jag måste göra mig av med den helt enkelt). Läste Grekisk gryning – om det hellenska kulturflödet genom tiderna (2005) av Sture Linnér en stund – för han är helt oneurotisk, kanske en god människa rentav; åtminstone har han vissa dygder – och somnade sedan om. Drömde mer normala drömmar som jag inte minns något av.

BEGÄRSKULTUR

Igår började jag se en jävligt bra BBC-dokumentär, The Century of the Self (som går att se här med något halvtaskig bildkvalitet). Handlar om hur Freuds idéer började användas av hans nevö Edward Bernays ("the father of Public Relations") för sälja produkter som människor inte behövde genom att hänvisa till deras undermedvetna begär; han fick kvinnor att börja röka genom att låta "sufragetter" röka offentligt i någon parad, och han kom på att cigaretterna skulle ses som "frihetens facklor" och eftersom kvinnor ville känna sig fria och mer jämlika med mannen gick det hem. Kvinnor skulle känna sig självständiga och mäktiga om de rökte och det gjorde de också, till tobaksbolagens glädje. Kanske den bästa dokumentären jag sett på flera år. Det enda trista är att jag såg min teori om "negativitetens retorik" smulas sönder. För egentligen skulle man kunna säga att Propaganda och/eller PR egentligen ÄR det jag talade om, åtminstone i en vis mån. Hela serien bekräftade åtminstone min bild av den "negativa retorikens" funktion. I och för sig har jag inte gett upp min tankegång helt. Min tanke är givetvis att "negativitetens retorik" är ondskefull i rätt stor mån, men varken propaganda eller PR är med nödvändighet något ont. Men på något vis måste NG vara något som väljer att ignorera moraliska lagar (som ju i och för sig kan vara olika i olika tider och samhällen; om man nu inte ser FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och övriga deklarationer som en slags absolut rättesnöre) i jakten på total makt i ett land. Om NG utnyttjar något, och det helt medvetet, Goebbels läste till exempel Bernays skrifter, så är det just att människan skulle vara en irrationell individ, en kork flytande på ett hav av undermedvetna begär och aggressioner. Den djupa libidinala kraften hos begäret skall riktas mot ledaren, den aggressiva, fientliga kraften skulle riktas mot främlingen. Det var (och är) de totalitära regimernas idé. Förresten ansåg Freud att människans var rätt hopplös, en oförbätterlig art. Och Bernays menade att massan var stupid. Men att det bor primitiva krafter i människan är det väl kanske ingen som förnekar. – Jag har egentligen aldrig varit en varufetischist på något vis, åtminstone inte på senare tid, men nu känner jag en total avsmak inför konsumtionssamhället, begärskulturen. Hjärntvätten av den västerländska människan har lyckats. Och det har lyckats på bekostnad av solidariteten, genom kapitalets förnekande av medlidande.

När jag kom hem igår var jag så överstimulerad att jag slocknade redan vid sextiden, i och för sig efter att ha tryckt i mig en jävla massa mat. Några timmar senare vaknade jag ur en ganska obehaglig dröm som måste ha inspirerats av en film jag sett i måndags. Harry Munter från 1967. Jag gick runt och sjöng någonting om att motstå trötthetens demoner samtidigt som jag långsamt förgiftades av sömntabletter. Ansiktet domnade bort.

CORTÁZARFEBER OCH KAFKA

Julio Cortázars Hoppa Hage (hans magnum opus) och hans Samlade noveller i två band dyker upp i ett paket till redaktionen. De utkommer den 5 december på Modernista förlag. Blir grymt sugen på att läsa honom. Tyvärr har jag missat honom fullständigt. Har för mig att en polare till mig läste honom på franska, men jag är inte säker. Hur kan moi ha missat ett så stort författarskap? Det är närmast obegripligt. Som att inte ha läst en rad av Márquez! – – – Hur som helst. De senaste dagarna har jag varit mer eller mindre briljant. Det har inte gått en dag utan att jag helt enkelt uppfunnit något nytt begrepp eller spottat fram en briljant så kallad "omvärldsanalys". Min svarta galla står på min sida. Den främsta av mina nya idéer kallar jag NEGATIVITETENS RETORIK och avhandlar precis detta, negativitetens retorik. Många professorer i retorik skulle antagligen hålla med om att retorik efter andra världskriget (med dess fascistiska och nazistiska missbruk av talekonsten) blir något befläckat. Man (folk i allmänhet) börjar tala om "tom retorik" och man aktar sig för "retorik". I ett slag har "retorik" förvandlats till något ont och som man inte behöver känna till. (En bildad människa – även en autodidakt som jag – vet dock att retorik är något ganska fantastiskt.) I stort sett kan man säga att retorikens marknadsvärde minskar. Om man inte tror att detta skulle bero på nazismens monstruösa illdåd samt dess mysterium som någon kallade det, då får man nog tänka om. Det är klart att man börjar lyssna lite mer lyhört på vad politiker säger efter att de och inga andra sett till att delar av Europa bombats sönder och samman, samt att åtskilliga miljoner fått sätta livet till. Men min teori går helt enkelt ut på att man kan betrakta "negativitetens retorik" som en abnormitet av Actio (ett av retorikens fem kanon) och att det som var nazismens och fascismens retorik i mångt och mycket byggde på den kusliga styrka som i huvudsak drevs fram i utförandet (men också, givetvis, i det fruktansvärda innehållet; "vi måste genomföra ett slags hygienisk profylax för att bli av med den sjukdom som judarna utgör i vårt samhälle" etcetera). Men, och det här som jag känner att jag verkligen nått någonstans i mitt tänkande, "negativitetens retorik" kan inte bindas till enbart en historisk epok eller till en viss ideologi; i alla sekter bör vad jag kallar "negativitetens retorik" förekomma, Bush använder sig av den lika mycket som bin Laden, den förekommer helt enkelt i vår tid och har förekommit också innan vår tid, det speciella med den är att den torde ha fullkomligats först efter man förstått (i samband med de psykologiska disciplinernas utveckling) hur djupt tillfredställande negativitetens retorik egentligen är för människor; det finns helt enkelt något inom negativitetens retorik som är begärligt och det på många olika plan. Ska fortsätta att utveckla den här tanken imorgon.

En annan idé jag hade handlade om Kafkas "homosexualitet". En kvinna lär ha menat att alla huvudpersoner i Kafkas verk hade en sak gemensamt, de var homosexuella och de dolde det. Ganska idiotiskt. Att påstå att Kafka var homosexuell är ungefär som att säga att Strindberg var homosexuell. Nej, jag skulle påstå att det är ännu värre att säga att Strindberg var homosexuell än att Kafka var det. För jag är rätt övertygad om att Kafka kanske begärde unga män, det finns onekligen en del som tyder på det, men att påstå att han skulle vara homosexuell är helt enkelt helt befängt. Problemet som jag ser det är att vem som helst kan läsa in vad som helst i Kafkas verk just för att Kafka är SÅ JÄVLA BRA, för att han skrev på det sätt han gjorde. Den homosexuelle kan läsa in sig själv i Josef K, men det kan också en flickjägare göra (tror jag), eller alkoholist fången i sina maror, labyrinter, stående inför en alltid sluten port (som dock är till bara för honom), eller en dissident i en nutida totalitär ideologi. Det är denna möjlighet till oändliga tolkningar som på något vis utgör en stor författares genialitet. Men var då Kafka "heterosexuell" eller kanske "bisexuell"? Dessa idiotiska läkartermer (gångbara kanske på 1900-talet men enligt min mening inte idag)… tyvärr, de biter inte på ett sådant geni, det är som att fästa etiketter på immiga glas i en bastu eller i den mest luftfuktiga av miljöer.

LYCKANS BESTIALITET

UNDRAR OM DET FINNS någon etymologisk koppling mellan engelskans World (på Old English weorold) (och tyskans Welt) och den gamla isländskans veröld, ver betydde människa och öld betydde tid, ålder. "Världen var" alltså, under vikingatiden, "människans ålder." Läser Maja Hagmans Spåren av kungens män (1996). Mycket intressant. Skulle sträckläst den om jag inte hade haft så mycket att göra. Förresten tror jag inte att Welt nödvändigtvis har något samband med isländskans veröld. Däremot borde svenskans välde (i betydelsen rike eller -makt, envälde, och så vidare) ha någon koppling till Welt.

Läste förresten lite i Lundells Frukost på en främmande planet i morse, till frukosten så att säga. Lundell kan faktiskt vara riktigt rolig ibland. Han skriver verkligen om sina neuroser, hundskräck, banalt TV-tittande, obalanserat hat till trubadurer, helt harmlösa människor och lägger aldrig band på sig själv. Han måste ha ett väldigt roligt liv om han nu utan att skämmas kan skriva vad som helst som det ju verkar som. Hans eviga tjat om kvinnor är i och för sig en slags tortyr, endast vackra kvinnor existerar i hans värld och de verkar alla lite blasé på attraktivt sätt, trötta på att dyrkas, trötta på att inte finna något motstånd, bla-bla-bla, nu flyger jag till New York, nu reser jag till Berlin, nu tar jag flyget till Florens. Känner ett visst äckel men är kanske avundsjuk också jag vet inte, han impar i alla fall inte på mej riktigt, med den ena bruden efter den andra som vill bli tröstad av honom och när de inte blir det säger att han inte bryr sej och ser sin egen svaghet i deras tårar, umgås han bara med brudar som är amatörpsykologer eller vad? Jag blir inte klok på det där. Detta daltande med andra människor. För mej, som förvisso inte kan betraktas som normal, är allt gullande, ja egentligen all ömhet, något mer eller mindre motbjudande. Hur som helst är Lundells böcker fyllda med så mycket commonsensepsykologi att jag faktiskt aldrig brukar läsa ut dom, men Frukost på en främmande planet är faktiskt mer estetiskt tilltalande än hans andra, för här gör han överklivningar (radfall) som man vanligtvis bara stöter på i diktsamlingar och det innebär att texten blir en smula annorlunda, han blir medveten om det han skriver på ett annat sätt uppfattar jag det som, stilen blir lite mer driven och fragmentarisk. Det är som en enorm diktsamling med dikter i värsta Bukowskistilen. När jag satt på spårvagnen kände jag mig verkligen munter, verkligen pigg och om en bok gör en glad och inte deprimerad, ja, då tycker jag fan att man ska läsa den, oavsett vad det handlar om, om en bok om Koreakriget (eller plasttillverkning) gör mej glad på allvar, ja, då borde jag ju läsa den. Fattade pennan och skrev lite om mej själv vilket jag inte brukar på spårvagnen:

Vad ska jag säga, jag är fan inte ung längre, men jag har aldrig haft bättre fysik, mått bättre, känt mig mer attraktiv eller varit närmre vissa delmål i mitt liv. På samma gång är jag en jävla slarver, skadad av min uppväxt, förföljd av Kronofogden och andra svin, saknar vissa spärrar, är våldsam (enligt flera människor), och inte helt straight. Jag har så mycket energi inom mig som jag inte får utlopp för! Som en panter i en bur! Å andra sidan existerar inte ångest i mitt liv längre, åtminstone inte på samma sätt som förr. Ångest är en onödig dussinmänniskosjukdom, man ska inte vara rädd för något! Spartanernas valspråk löd: "Varför oroa sig!

KAPITALISM & FRIHET

Läser Naomi Kleins Chockdoktrinen (2007). Förutom analogin med medicinska experiment som utfördes i Kanada med CIA:s goda minne är det en intressant bok. Den har i alla fall fått mig att streama Milton Friedmans TV-serie Free to Choose från 1980. Kanske den mest extremt nyliberala människa som någonsin existerat. Problemet med att genomföra hans idéer är huvudsakligen, skulle jag tro, att klyftorna mellan rika och fattiga ökar och att välfärdssamhället går under. Han tycks 1980 inte ens låtsas om att den "fria marknaden" i sig borde kunna skapa hämmande system som kan likna de som han menar att regeringar skapar; de multinationella företagens monopol, etc., sådant som hämmar konkurrens. Denna person fattar, tror jag, över huvud taget inte vad demokrati är. Vilka är det som gör att ojämnlikhet minskar om den minskar? Vilka är det som avskaffar barnarbete eller röstar för att få bort farliga eller giftiga arbetsmiljöer, för att över huvud taget få bättre miljö, renare luft? Folket. Stat och regering är därför tvungna att blanda sig i ekonomin och göra den "fria" marknaden omöjlig. För Friedman verkar det inte som om en sådan koppling mellan medborgarna (människor) och regeringen existerar, men så verkade han ju heller inte ha några skrupler när det gällde sådana saker. Klein lägger ganska stor vikt vid hans och Chicagoskolans samröre med Pinochet och vill mer eller mindre hävda att Friedman bär en skuld till Chiles terror mot sina medborgare, men jag skulle nog säga att CIA har mer blod på sina händer än Friedman i det fallet. Hur som helst borde alla som bor i ett välfärdsland som Sverige vara för vår nuvarande blandekonomi, snarare än "ren" kapitalism eller en fri marknad i Friedsmans tappning; en produkt av en renodlad ekonoms förvisso rätt briljanta utopi. Kleins förförande retorik och hennes grepp att kasta in citat från nazistläkare och nazistiska ideologer som Alfred Rosenberg (som hängdes 1946) i början på varje kapitel är en i sig jävligt omoget på något vis, hon är en effektsökare på det sättet, pueril, men jag antar att det fyller sitt syfte. För jag kan inte tycka annat än att kapitalismen måste kontrolleras av just medmänskliga, solidariska och humanistiska skäl. Renodlade ekonomer har inte detta perspektiv och ska heller inte ha detta perspektiv, att deras teorier omsätts och i vissa fall får förödande konsekvenser är annan femma. Friedman var en 1900-talets största ekonomer, ett geni på sätt och vis, efter det lilla jag läst om honom har jag svårt att förneka det, trots att hans idéer får mig att rysa. I Free to Choose talar han sig varm för den lilla "entreprenören" som tillverkar sina små prylar i sitt hem, säljer dem och går runt, det är idylliskt och vackert. Men de som jublar mest över en Friedmansk kapitalism måste vara de multinationella bolagen (vars inflytande över framförallt USA:s Bushadministration börjar bli så stort att denna nation börjar bli en korporativ (nationalistisk) polisstat); globaliseringens enda egentliga vinnare.

KÄNSLOMÄSSIGT KRIMINELL

BORDE SÖKA JOBB men läser istället Albert Bonniers "Nyheter Våren 2008". Det jag fastnar för mest är Lars Noréns En dramatikers dagbok som kommer ut i april nästa år. Så här skriver förlaget om boken: "Under fem år registrerar en nordeuropeisk dramatiker dagligen sina tankar, ord och gärningar. Han går till sitt arbete. Han går och handlar. Han odlar sin trädgård, städar ur sin garderob. Han ser ljuset över staden, han ser människorna, han ser varorna. Han förälskar sig, lockas, retar upp sig, stöts bort. Mot dödens fond blir varje andetag tydligt. Ur pendlingen mellan tidlös biologi och vår tids unika sjuka, ur vardagens triviala upprepning stiger långsamt men obevekligt en sorgehymn över allas våra liv, i början av seklet, sent på jorden." Det kommer att bli sjukt intressant att läsa den. Norén är tung på ett sätt som jag inte hade någon distans till när jag var yngre. Nu förstår jag hur aktivt han flyttar fram vissa genans- och skamnivåer. Att säga (eller skriva) saker som: "Jag är känslomässigt kriminell", "Jag möter mig själv när jag går hem eftersom jag gör samma sak varje dag", eller "Människorna är så många. Jag är så få" är på något vis banalt. Men jag tycker om det. Norén är för övrigt också en poet och författare som jag varit totalt besatt av. Hans skrivande har påverkat mig så mycket att jag känt mig kidnappad av honom. Jag är nästan glad att jag fick höra honom sommarprata för ett tag sedan för då fick jag en annan bild av honom. Han blev mer av en person som jag kan hålla en distans till, för jag uppfattar hans neurotiska tendenser som mer eller mindre onyttiga, eller överflödiga, och jag tror att sådana saker är något som man aktivt, om man vill, kan välja bort ur sitt liv. På samma gång förstår jag att det är viktigt för honom. – Att vara konstnär innebär inte att man ska vara som alla andra människor. Det kan inte handla om att känna vad andra människor känner eller om att må som andra människor mår – trots att människan ju är ens material. Det måste handla om något annat. Och kanske är det lite det som Norén menar med att han är "känslomässigt kriminell". Vad skulle det innebära att inte vara känslomässigt kriminell, det vill säga känslomässigt laglydig? Ja, det skulle troligtvis innebära att man helt enkelt inte har någon distans till sina egna känslor, man skulle inte ha någon distans till sina begär och det skulle betyda att man egentligen inte ser sig själv. En annan tolkning av yttrandet "Jag är känslomässigt kriminell" skulle vara att man inte har någon respekt för andras känslor, på samma vis som en tjuv inte har någon respekt för andras egendomar, man skulle i så fall kanske utnyttja andra människors känslor skoninglöst, man skulle se deras känslor som svagheter, man skulle aktivit finna deras svaga sidor genom att utläsa deras känslor och känsloyttringar som fiktiva truppförflyttningar i ett Preussiskt krigsspel. Men på något vis är det också så vi lever våra liv, vi avkrävs ju en distans till våra egna känslor. För att bli personer som kan genomskåda och tolka världen (som består, delvis, av andras begär) är denna distans något som fordras av oss, speciellt som det kapitalistiska samhällets framväxt krävt den här människotypen, det vill säga en borgare, en rationell och praktisk individ (upplyst och inte vidskeplig) som kan förutse framtiden inte bara för ett enskilt subjekt utan för miljoner subjekt, för människan som en idé, för ekonomin (också en känslomässig ekonomi) som alltings förutsättning. – Hm. Det här blev ett ganska sjukt inlägg, men vad fan ska man göra.


POJKRUMSESTETIK

Har inte så mycket att säga om mitt liv. Försöker äta ordentligt. Tränar lite. Skriver. Måste verkligen skaffa ännu ett kneg. Det ger mig total ångest. Nästa vecka ska jag luncha med syrran och prata om reklambranchen. Funderar förresten på att läsa upp några ämnen, men vet inte riktigt om jag kommer att ha någon användning för det. På 6:an visas Simpsonsavsnitt som jag aldrig sett förut. Mina skulder växer. Häromdan upplevde jag något paranormalt i min lägenhet. En ljusblixt. Jag hoppade upp ur sängen och gick runt och försökte komma på vad det var. Lampan i köket brukar slå på och av ibland, så det hade kunnat vara det – men den här gången var det annorlunda. Ljuskällan kom någon annanstans ifrån. Ett tag tänkte jag att jag skulle gå ut i farstun och sätta mig och vänta ut demonerna. Sedan tänkte jag att jag inte är rädd för någonting och gick och lade mig igen. En vän till mig som har ADHD brukar säga att jag inte är rädd för något, men det är fel så klart.