"I AM LEGEND" VS. "RESIDENT EVIL"

I FÖRRGÅR SÅG JAG som sagt I am Legend (2007) med Will Smith i huvudrollen. Den var av olika anledningar jävligt dålig givetvis, och jag skulle inte skriva om den här om jag inte noterade ett antal saker som slog mig som smått intressanta. Först slog det mig att det som var mest skrämmande med denna film, som jag ändå antog skulle vara skrämmande, var huvudpersonens ensamhet. Inledningsvis fungerade detta. Jag kände att det var kusligt. Sedan blev filmen allt sämre. Will Smith har ingen tyngd. Jag skulle säga att det är hans stora problem som aktör; det spelar ingen roll vad han spelar. Han har aldrig haft någon tyngd och kommer antagligen aldrig att få heller. Till skillnad från… nån annan aktör. Fick bita mig lite i tungan där, för jag tänkte skriva Denzel Washington. Men att jämföra en svart manlig skådespelare med en annan svart manlig skådespelare av ren tanklöshet känns av någon anledning bara jävligt dumt. Men den senare spelar hur som helst i annan division, så är det ju.

Hur som helst upplever jag ensamheten som det mest mest skrämmande med filmen. Varför det är så beror på att det som skall vara skrämmande i filmen, nämligen de människor som infekterats med ett virus som gör dem dödligt allergiska mot ultraviolett strålning samt (vilket är det mest centrala) till kannibaler, med andra ord till en typ av människoätande monster, INTE är särskilt skrämmande eftersom de är datoranimerade. På wikipedia står följande om skälet till varför regissören (Francis Lawrence) valde att datoranimera dem:

Lawrence explained, "They needed to have an abandon in their performance that you just can’t get out of people in the middle of the night when they’re barefoot. And their metabolisms are really spiked, so they’re constantly hyperventilating, which you can’t really get actors to do for a long time or they pass out."

Sanningen är, antar jag, att filmen troligtvis hade blivit Rated R istället för Rated PG-13 "for intense sequences of sci-fi action and violence" som den är nu, om man inte datoranimerat dessa hyperventilerande varelser. Detta beror på att datoranimerade människor aldrig kan bli lika obehagliga och skrämmande som sminkade levande skådespelare (eller statister). Varför det är så är komplicerat och på samma gång inte. När man ser en levande staty på stan, i ett köpcentrum, stannar man en stund och betraktar den kanske silverfärgade cowboyen. Detta beror på att människan fascineras av det artificiella, och av någon naiv anledning njuter man av att inte låta sig luras. Men i grund och botten handlar det om samma principer som rör the Uncanny valley, det vill säga på ett objekts (till exempel en robots eller en zombies) antropomorfism och dess närhet eller avstånd till ett normaläge när det kommer till visuell människo-likhet. En hälsosam persons yttre väcker ingen obehagskänsla och det gör heller inte en humanoid robot som C3PO, men en pestsmittad person väcker obehagskänslor, liksom en android kan väcka obehagskänslor, och en förutsättning för att man i en film skall kunna skapa verkligt stora (negativa) emotionella reaktioner inför till exempel en zombie, ett lik, en vampyr eller till exempel en android är att de är så naturtrogna som möjligt, lättast åstadkoms detta genom att man låter människor spela dessa karaktärer! Det är därför som man i andra filmer, till exempel Resident Evil: Extinction (2007), väljer att inte datoranimera zombies eller odöda eller vad fan det är, för det skulle helt enkelt inte bli lika skrämmande. Resident Evil är förvisso mycket mer brutal än I am Legend – som i någon mån är en barnfilm – och därför beror det inte enbart på datoranimationens frånvaro som filmen blev Rated R "for strong horror violence throughout and some nudity".

Att man i I am Legend medvetet valt den mindre skrämmande vägen, det vill säga att inte väcka alltför stor negativ emotionell respons inför "monstren", de av det hemska viruset smittade "människorna", beror alltså i huvudsak inte på regissörens skitsnack, utan på att man helt enkelt inte ville göra en så otäck film som hade kunnat göras om man sminkade upp levande människor och lät dem spela "monstren"; man ville ha en "PG-13" inte "R – Restricted; Under 17 requires accompanying parent or adult guardian".

Om man analyserar "the dark seekers" som alltså är datoranimerade i filmen märker man också hur dessas rörelser medvetet har gjorts mindre mjuka (det vill säga mindre realistiska) och stela / mekaniskt hispiga / än levande människors, deras rörelser är inte realistiska, och om man ser närmare på deras ansiksuttryck när de skriker eller vrålar ser man att deras käkrörelser helt enkelt är anatomiskt omöjliga. Detta är också fullkomligt medvetet. Genom att göra dessa monsters rörelsemönster orealistiska, genom att ge dem anatomiskt omöjliga anletsuttryck gör man dem också mindre skrämmande, vilket har varit producentens mål eftersom producenten vill ha PG-13-film, alltså i någon mån en otäck, men inte alltför otäck familjefilm. – Det här inlägget blev väldigt rubbat. Som om jag verkligen bryr mig om detta? Som om jag ser den här filmen som en personlig förolämpning? 150 miljoner dollar kostade skiten.

I VÄNTAN PÅ GODOT

TVUNGEN ATT PANTA MIN IPOD. Imorse var min snusabstinens så stor att jag blev manisk, sinnesrubbad. Stod framför spegeln och plötsligt såg jag en smal hudfärgad grej i högra hörnet och blev livrädd, men det var bara min hand! Ja, det är sant, jag blev rädd för min egen hand. Vände upp och ner på lägenheten, samtidigt som jag städade den, på jakt efter mitt pass (har inget vanligt ID) för kunna panta min iPod Nano = snus. Det var helt enkelt nödvändigt, men jag gjorde tydligt för mannen bakom disken att jag bara ville ha ett par hundra och jag verkligen kommer att komma tillbaka för att lösa ut den så småningom, brydde mig inte om att radera min musik. Han var skittrevlig. Fick tre hundralappar och kände att världen log igen. Om jag inte fått pengar till snus idag hade jag varit tvungen att sova ut abstinensen och jag vet inte om jag hade klarat det. Problemet med abstinens är att det är omöjligt att få gjort något vettigt. Inser givetvis att jag måste sluta snusa. Inser också att jag verkligen borde skaffa ett ordentligt arbete, men jag känner verkligen inte för att bli en slav just nu. Jag tänker dra ut på det, verkligen dra ut på det.

Antar att jag den senaste tiden varit för deprimerad för att blogga. Börjar skämmas för att jag snackat skit om depressiva människor i tidigare inlägg. Ibland befinner man sig i en depression, ibland inte. Det är bara så. Å andra sidan skall jag inte påstå att jag varit så deprimerad. Av någon anledning tror jag inte att jag är kapabel att bli det längre. Kanske för att mitt skrivande verkligen har en terapeutisk funktion? Ja, jag utesluter inte att det kan vara så. Jag vågar inte riktigt tänka på hur mycket av min tid som jag lägger ner på att skriva och läsa, men jag antar att det handlar om ett mycket stort antal timmar i veckan. De senaste dagarna har jag också gått upp tidigt, suttit vid datorn hemma en stund, några timmar, fram till tolvtiden då jag gett mig av till "kontoret". Igår gjorde jag research, streamade I am Legend med Will Smith och halva Råttatoille. Den första filmen var ganska usel, den andra mycket välgjord, för välgjord för att jag skulle vara kapabel att se hela i så dassig bildkvalitet.

I måndags fick jag i alla fall sänt in mitt manuskript till min presumtiva förläggare. Bifogade med en grundlig redogörelse för mina revideringar och kände mig ganska storslagen. Kanske kommer jag att bli berömd? Vem vet. Risken är å andra sidan att de helt enkelt inte vill publicera mig eftersom jag inte drar mig för att skriva ganska radikala saker. När jag tänker efter skulle jag nog vilja påstå att jag, om jag blir publicerad av detta förlag, kommer att framstå som en av de mer radikala poeterna i Sverige, egentligen är jag en helt amerikansk poet och om jag skall vara ärlig kanske för amerikansk för att kunna bli populär i det här landet. För att bli något i USA måste man larma och göra sig till (mer än alla andra), men för att bli något i Sverige behöver man snarare dämpa sig själv, undertrycka sig, annars riskerar man att beskrivas som sinnessjuk. Det utrymme som ändå avsätts för galenskap känns i sig kontrollerat och mycket begränsat. Risken är väl att jag helt enkelt "skriker för högt", som Anders i Kvarteret Korpen. – Ja, om jag skall vara ärlig är jag jävligt nervös för att de ska backa, men även om de gör det måste jag gå vidare.

IDAG HAR JAG I STORT sett inte gjort någonting förutom att sitta framför datorn och läsa artiklar av Ola Larsmo. Vågar inte ens säga vilken musik jag lyssnar på numera. Jag känner mig stupid. Hur som helst har jag i alla fall läst ett stilistiskt perfekt blogginlägg idag på En bris av frisk luft, Stillhet i en tid av universell modulering om… ja, allt kan man väl säga? Känner att det finns ett tänkande i Sverige som antagligen inte är debilt. Problemet är att vi, i Sverige, tycks representera de sista människorna i så hög grad att det inte finns någon vilja att göra någonting överhuvudtaget; det finns ingen ilska, ingen aggressivitet som är tillräckligt stor för att något verkligen skall förändras i kontrollsamhället vi lever i. Bloggaren skriver: "Att avskärma sig från yttre distraktioner är inte lätt men man kommer att märka av hur stillheten mer och mer fyller upp oss med ett lugn" och "Saktfärdighet och passivitet blir vapen och sätt att dra sig undan de ultrasnabba formerna av kontroll". Men finns det något värre? Och är det inte den "sista människan" som egentligen talar här? En människa som inte vill ta någon risk, som bara söker bekvämlighet och trygghet; en produkt av socialdemokratin? Saktfärdighet och passivitet, lugn, ett individualistiskt motstånd, det är snarare (sinnes)tillstånd som ett kontrollsamhälle medvetet eftersträvar hos den intellektuella delen av befolkningen. Det är märkligt att det är så få som förstår det.

DURCH DEN MONSUN

NÅGRA HÄNDELSERIKA DAGAR, årets sista, passerar. Den senaste veckan har jag träffat mer vänner än jag träffar på kanske två månader vanligtvis, jag har bränt tusentals kronor på taxiresor och alkohol. Gjorde en del idiotiska grejer helt enkelt. Men vad ska jag säga? Det finns inget att säga. Av någon anledning har jag ingen större ångest. Jag kan inte känna det. Över lag förstår jag inte varför folk är så jävla deprimerade som de är. Det är klart att jag förstår att man kan hata livet, sig själv, att man kan vara rädd för döden, att man kan känna någon typ av smärta över att aldrig få svar på "de stora frågorna"; men om jag inte har någon anledning att bli deprimerad blir jag det inte. Däremot, ja, min empatiförmåga är antagligen otrolig, ungefär lika stor som min oförmåga att verkligen vara social.

Häromdan såg jag förresten en Roald Dahl-filmatisering och började nästan gråta, och jag log också. Ett hjärtligt leende. Jag hade "täckning" för det leendet, jag "bottnade" i det – om jag hade stått på en scen, då hade publiken trott på mig, och denna tro hade alstrat en beundran tänker jag, – men anledningen till att jag tänker så är den att jag har en narcissistisk störning som Cullberg skulle säga. Sedan skrev jag två tätskrivna A4-sidor om varför barnskratt gjorde mig så lycklig i just det här stadiet av mitt liv. Varför kunde jag bli så glad av en Roald Dahl-film. Jag tänkte: "Att föröka sig och uppfostra barn är väl ändå livets mening? Jag kan väl inte låtsas att det är viktigare att vara framgångsrik? Det är ju ändå ingen som tycker om en för att man är framgångsrik. Åtminstone ingen vettig människa och det är väl därför jag förlåtit alla som någonsin avundats mig?" Eller handlade det om drogens inverkan på mitt temperament? Nej, jag har alltid älskat Roald Dahl. Jag har ju faktiskt läst allt av honom, och jag älskade honom för vad han skrev om var ensamma barn som genom i och för sig övernaturliga omständigheter tog revansch på vuxenvärlden, på allt obegripligt orättvist som existerade omkring dem. Var det därför jag kände en sådan glädje? Eller var det något annat, en kompensation inför något depressivt som skulle komma senare; det ibland olidliga arbetet, deklasseringen eller känslan av att vara deklasserad. AZL menade ju att vi tillhörde "den nya underklassen". Vi skulle befinna oss någon annanstans – egentligen. Vara ryggraden i samhället: medelklassen, men istället, trots vår utbildning, ja, trots all vår begåvning, alltihop, befann vi oss på botten, eller nästan på botten – ty de samhällspositioner som vi skulle kunna ha haft var upptagna av andra, äldre, kanske totalt obegåvade människor. Men detta var vårt öde. Det var kanske därför logiskt att vi levde som vi levde, livet hade spelat oss ett oförlåtligt spratt helt enkelt, existensen var en nitlott, samhället bestod av snöpta individer (vars "individualitet" var ett hån mot allt ädelt). Det var i alla fall en förklaring.

Nej, anledningen till att jag plötsligt kände en sådan glädje, ja, en varm känsla, av att se Roald Dahl-filmatiseringen om den lilla flickan med kinetiska förmågor var att hon påminde mig om min systerbarn, och kan jag verkligen tillstå att jag inför dem inte känner någon som helst kärlek? Om de hade varit små vandaler hade jag väl inte gjort det? Nej, antagligen inte. Om de hade väckt mitt förakt, om hela deras personer hade utstrålat någon form av damp hade jag väl inte känt en kärlek inför dem? Detta väckte, antar jag, någon slags faderskänsla. Och nu tänker jag att jag må vara störd på något plan, men jag kommer ändå inte att bli en sämre far, om jag någonsin blir en far, än min egen far var. Och på samma gång inser jag att pinsamhetskänslan jag känner inför dessa tankegångar ändå signalerar hur lång väg jag har att gå när det kommer till detta ämne. Man kan ju se mitt intresse för robotar, eller estetiken kring robotar, som den mörka sidan i mitt liv; ett större intresse för det omänskliga än för det mänskliga. Men, å andra sidan, hänger det kanske ihop. Jo, det borde egentligen göra det. Men på samma gång känns det som en bara alltför frapperande omväg att gå för att säga något (moraliskt) om människan. Och så menade ju också AZL att man kunde säga att roboten idag fått den roll som djuret har i fabeln. De berättelser som handlar om robotar är således egentligen fabler, som innehåller sensmoral, en lektion i moral. Genom vad roboten gör eller inte gör, genom vad roboten är inte är, vad han inte är och inte kan vara, lär vi oss något om människan – hennes begränsningar och möjligheter. Det är perfekt – med andra ord ENKELT, LÄTT ATT FÖRSTÅ; motsatsen till all pseudointellektuell verksamhet. Och egentligen har jag redan tagit upp detta på olika sätt. Genom att ställa roboten bredvid människan och människan bredvid roboten beskriver man, frivilligt eller ofrivilligt, människans robot-likhet. Om man kan PROGRAMMERA människor, om man kan manipulera dem att tro att det existerar något bortom döden, om man kan inbilla dem att till exempel svarta är mindre värda än vita, om man kan övertyga dem om deras egen överlägsenhet och alla främlingars underlägsenhet, så att alla deras handlingar är sådana som strävar efter att uppnå maktelitens mål - ja, då är människor i någon mån inte bättre än robotar, och då är det också rimligt att hennes identifikation med robotar alltid kommer att vara enorm – men outtalad. Och det värsta är väl att inte någon av oss kan kasta första stenen, inte ens de ibland oss som vi väljer att avguda eller kanonisera. Varför kunde till exempel inte Strindberg sätta sig över sin antisemitiska programmering som enligt Jan Myrdal hade med den svenska småborgerligheten på 1840-talet att göra? Människans brist på intelligens – det är hennes minsta problem. Det hennes förmåga att njuta av ondska som är problemet. Behovet av makt. Behovet av överlägsenhet.

OH A STORM IS THREAT'NING MY VERY LIFE TODAY

MÄRKLIGA DRÖMMAR INATT, som vanligt egentligen. Drömde om löpning, att jag var en talang som upptäcktes. Det var trevligt. Jag kunde springa hundra meter under 10 sekunder som Ben Johnson. Hans lår är ju inte att leka med. Ibland kan jag faktiskt gå runt på stan och känna impulsen att springa. Fattar inte varför jag inte löper mer, antar att jag uppfattar det som pinsamt på något vis, vilket är rätt dumt eftersom det vore utomordentlig träning. Igår var jag förresten hos hudläkaren. Visade sig att jag hade atopiskt eksem och idag var jag och hämtade ut en massa hydrokortisonsalvor på apoteket. Det känns bra. Nu vet jag i alla fall att det inte handlar om… något annat. Problemet är att det är genetiskt och mer eller mindre obotligt, men det är värre på vintern än på sommaren. Solen har någon slags läkande effekt. Hade varit bättre för mig att bo i Spanien alltså. Förresten klippte jag mig häromdan. Vill gå tillbaka och nita frisörjäveln. Han kunde helt enkelt inte klippa. Han var värdelös. Blir verkligen förbannad när jag tänker på det. Vet inte om jag berättat hur jag var tvungen att säga till honom att inte kamma mina öron. Det var så jävla nära att jag bara reste mig ur stolen och gick därifrån. Antagligen var han ett nervvrak, kanske befann han sig en hårsmån från att utvisas ur landet eller någonting. Det är något med manliga frisörer. Förra gången var frisören också galen. Han baddade mig med handduk i ansiktet på ett obcent sätt. Hur som helst tänker jag aldrig gå tillbaka till det där skitstället. Är det helt enkelt så att kvinnor generellt sett är bättre frisörer än män? Jag tror fan det.

Igår fick jag äntligen tag på LTI Lingua Tertii Imperii Tredje Rikets Språk (1975) av Victor Klemperer. Helt nödvändig om jag skall kunna utveckla mina tankar kring vad jag tidigare benämnt som "Negativitetens retorik". I förordet läser jag: "Tysk propaganda var också i hög grad internationellt orienterad, och Sverige var ett viktigt avsättningsområde för den tyska propagandan. Genom den tyska nyhetsrapporteringen nåddes Sverige dessutom dagligen av det nazistiska språkbruket, och det existerade även i inhemska texter i och med att nazismens idéer tog emot och diskuterade. Här bör framhållas att det inte bara handlade om en marginaliserad svensk nationalsocialism, det fanns även svenskar inom etablissemanget som ställde sig positiva till nazismens idéer och tankemönster och dessutom tillgrep den språkliga apparaten. Här kan nämnas inflytelserika personer som Fredrik Böök och Sven Hedin." (sid 19) Klemperers tankar om LTI som ett virus är ganska intressant. Ett intressant exempel på LTI som Klemperer tar upp är hur ordet fanatisk [fanatisch] och fantatism [Fanatismus] får en positiv klang i Nazityskland. Ord som de franska upplysningsfilosoferna använde i ytterst nedsättande mening. "Ursprungligen – roten fanum som betyder helgedom, tempel – är en fanatiker en människa som befinner sig i religiös hänryckning, i extatiska kramptillstånd. Och eftersom upplysningsfilosoferna kämpar mot allt som leder till att tänkandet grumlas eller kopplas bort, och eftersom de i egenskap av fiender till Kyrkan angriper alla religiösa manier med särskild kraft blir fanatikern den naturliga motståndaren till deras rationalism." (s 90) Men eftersom nazismen grundar sig på fanatism utplånas alla nedsättande bibetydelser och ordet har inte längre en perojativ mening och eftersom nationalsocialismen med alla medel ville fostra folk till fanatiker "är ordet fanatisk under hela Tredje rikets era ett översvallande berömmande adjektiv" (s 92). Ett begrepp som överträffar alla andra, som tapper, hängiven, uthållig, och så vidare. Och ju mörkare läget blev desto oftare användes ordet: "desto oftare talades det om den "fanatiska tron på den slutgiltiga segern", Führern, folket eller folkets fanatism som en grundläggande tysk dygd. Bruket av ordet i dagspressen når sin kvantitativa höjdpunkt i samband med attentatet mot Hitler den 20 juni 1944; ordet återfinns bokstavligen i vart och ett av de otaliga trohetslöftena till Führern." (s 92-3)

Vissa av Klemperers tankegångar är av förresten av direkt filosofiskt intresse eftersom de anknyter till Herders föreställning om att "folksjälen" emanerar ur språket, vilket gör språket direkt bestämmande för "nationalkaraktären" och till Wilhelm von Humboldts språkuppfattning som hävdar att språket som sådant bestämmer "världsåskådningen"; ur artikeln om Humboldt i Stanford Encyclopedia of Philosophy : "He did not, however, reject the idea of linguistic universals [till skillnad från hans avstånd till "all attempts to construct a system of Philosophical Grammar supposedly underlying all natural languages"]. On the contrary, these constituted the backbone of his concept of linguistic variety, the fact namely that each language by its structure and formation was able to represent a specific view of the world (Weltansicht). With Kant he believed in the universality of the mental structures and Kantian categories represented for him the rules and the laws of thinking that were ultimately responsible also for the rule systems that govern our linguistic utterances." Men naturligtvis kan man också ifrågasätta en sådan syn på språket. Vill man verkligen tro att språket har en sådan makt? Hur fungerar då vår tids Kapitalistiska språk? Finns det? Och har det ett inflytande på oss? Klemperer skriver (s 41-2):

Men språket nöjer sig inte bara med att tänka och dikta åt mig, det leder också min känsla, det styr hela mitt själsliv ju mer oförbehållsamt och omedvetet jag överlåter mig åt det. Och vad händer om det kultiverade språket består av giftiga ämnen eller har gjorts till bärare av gifter? Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs helt obemärkt, de tyckt inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå. Om någon tillräckligt länge säger "fanatisk" i stället för "hjältemodig" och "ärbar", tror han till sist att fanatikern faktiskt är en ärbar hjälte och att man inte kan vara en hjälte om man inte är fanatisk.

VARDAGEN MISÄR

Antar att min blogg börjar bli lite väl inkrökt och fanatiskt navelskådande om jag ska vara ärlig. Den har mer och mer fått funktionen som en anteckningsbok, och jag vet att jag riskerar att framstå som totalt kvasiintellektuell eller något liknande. Jag har ju aldrig själv orkat läsa någon blogg med ambitös framtoning egentligen, speciellt inte om någon nämner Deleuze eller Derrida. Det är varningstecken, å andra sidan tycker jag ju varken om Deleuze eller Derrida speciellt mycket så jag är kanske inte i riskzonen, men bara det att jag nämner dem. Vem orkar läsa sånt här? – Jag antar att det går i vågor. Min tillvaro är dessutom för trist för att skildras i krönikans form. Jag läser och skriver, det är allt. Ibland ser jag på TV. Då och då dansar jag på nån klubb och blir full. Förra onsdagen såg jag förresten ett sjukt dåligt band på Pustervik. Sångaren var, tyvärr, ett bekant ansikte. En man som, när han var yngre, utnyttjats sexuellt av någon frireligiös människa, en man. Han har varit med på TV flera gånger och beskrivit hur dåligt den här sekten behandlat honom, hur de mörkat hela skiten, uteslutit honom men inte mannen som utnyttjade honom i alla år. Gick fram till honom, ganska packad, och berättade hur dålig jag uppfattade att hans framtoning på scenen var, för det var sanningen och jag tyckte att han som står för sanningen skulle tåla att höra den – vilket han gjorde. Jag berättade för honom att jag tyckte att han måste träna på att uttrycka större känsla på scen och ordinerade honom att studera Mick Jagger. Han tog det väldigt bra faktiskt, antagligen på grund av att han (och kanske även de övriga bandmedlemmarna) gick på antidepressiva medel, vilket gör personer ganska nöjda med tillvaron. "Här är jag och jag mår bra! Och det är bra att jag mår bra!" och så vidare. Nåväl, det var det mest spännande som hände den veckan. Men för övrigt händer ingenting intressant i mitt liv. Att arbeta helt seriös med poesi är förresten märkligt. Jag går till ett kontor. Min kunskapstörst är stor. Jag gör research. Idag har jag för övrigt lyssnat på The Stones Gimme Shelter kanske tusen gånger.

OM POSTMODERNISM IGEN

TRÖTT PÅ TILLVARON. Idag har jag i och för sig fått gjort en del praktiska prylar. Skatteåterbäringen har kommit så jag har klippt mig (förskräckligt) och köpt nya jeans. Frisören var störd i huvudet. Jag fick be honom om att ta det försiktigt med kammen eftersom han kammade mitt öra hela tiden. Jag vet inte om det började blöda men det skulle inte förvåna mig. Jag har haft otur med frisörer den senaste tiden. Förra gången var det också ett jävla miffo som klippte mig. Jag vet inte vad han hade för problem. Skit samma. På kneget var det rätt tungt. Berusade människor är dumma. (Pablo Roberto har rätt.) Faktum är att folk blir bokstavligt talat ONDA när de dricker. Att folk slår ihjäl varandra på fyllan är inte konstigt eftersom de flesta blir ONDA. Hur som helst. Får jag jobbet på teatern är det antagligen lugnt och då slipper jag packade människor (eller då kan jag själv vara packad tillsammans med andra packade människor vilket är det enda sättet att stå ut med packade människor), men jag antar att det är hundratals andra sökande.


POSTMODERN LITTERATUR

Har snöat in totalt på att vilja förklara vad postmodern litteratur är för något. Och jag ska försöka definiera det, komma med en slutgiltig definition som täcker allt. Men det är svårt och jag är bara i startgroparna även om jag med mitt sociologiska perspektiv antagligen kommer att ringa in en del saker som andra missat på grund av att de avskyr sociologi. Konstnärer (framför allt) vill inte att man ska säga att de skriver på ett visst sätt för att de är produkter av arv och miljö, vilket å andra sidan är ett vulgärt exempel eftersom det inte är det det handlar om. Men när det gäller konst, såväl som fotboll eller något liknande, så finns det få Zlatan och därmed får man naturligtvis räkna med att 99% följer ett mode. (Ungefär som att jag skulle börja måla kubistiska tavlor? Men det är ju ändå inte jag som är Braque eller Picasso. Det gör inget - jag kan ju ändå måla kubistiska tavlor om det är det jag är ute efter.) Visst skulle man kunna säga att postmodern litteratur bara är en variant eller en förlängning av modernistisk litteratur, men det stämmer inte. Det är något annat. Det som betecknar postmodernism i litteratur rör för övrigt först och främst avantgardistisk litteratur, inte normalromaner eller deckare eller barnböcker. Det handlar om en viss typ av romaner och berättelser som skrivs av en viss typ av människor under en viss epok inom ett visst litterärt eller kulturellt fält. Det vill säga att de som skriver den litteratur som jag uppfattar som postmodern är självmedvetna, precis som en person som definierar sig som överklass ständigt bär sin "överklasshet" för ögonen är den postmoderna författaren medveten om att han eller hon de facto är postmodern. Precis som när man talade franska vid det svenska hovet. Det hörde till. Det var så det skulle vara. Man kan till exempel ta skaparna av den tecknade tv-serien Family Guy som exempel. Det är något som är så postmodernt "att det gör ont", och det vet naturligtvis skaparna av Family Guy om. Det samma gäller givetvis South Park och i en viss mån Simpsons. Det handlar om en viss typ av humor och den humorn - ja, den är nästan så sjuk, i vissa fall, att man tangerar en nihilistisk smärtpunkt, men eftersom en sådan smärtpunkt inte existerar kan man egentligen gå hur långt som helst. Family Guy och South Park är också så medvetet fult tecknade att det blir en komisk poäng i sig. Ja, hur som helst. När man försöker förklara vad litterär postmodernism är teoretiskt och relaterar till Lyotard, Baudrillard och Derrida och så vidare begår man i mångt och mycket ett misstag - ty produktionen av postmoderna litterära verk ligger inte på det planet. Det handlar heller inte om "a reaction against Enlightenment ideas implicit in Modernist literature". Det handlar om något så enkelt som att konstens (litteraturens) regler förändras på allvar på 60/70-talet, under en tid när politiska imperativ är så starka att dessa teorier får en revolutionär genomslagskraft (brukandet av alternativet till de borgerliga formspråken eller de borgerliga formspråken blir nu så beroende för att tillägna sig makt - också inom traditionellt borgerliga kulturella fält - att de helt enkelt blir omöjligt att blunda för paradigmskiftet som - precis som den franska revolutionen - hade sin hemortsrätt i Paris) och jag skulle säga att de viktigaste författarna i det här avseendet antagligen är Roland Barthes och Phillip Sollers. Rolands Barthes genom sina verk Le Degré zéro de l'écriture (1953), S/Z (1970) och Le plaisir du texte (1973) och Sollers genom L'Écriture et l'Expérience des Limites (1968) och genom tidskriften Tel Quel. Vad dessa författare och teoretiker gör är egentligen inte att som "postmoderna" filosofer uppfinna nya begrepp om kritik. När Lyotard menar att han definierar postmodernism "as incredulity toward meta-narratives" i The Postmodern Condition: A Report on Knowledge (1979, engelsk utgåva -84) är det egentligen inget som påverkar litteraturen över lag - för det handlar inte DIREKT om litteratur, utom om filosofiska begrepp. "But where modern art presents the unpresentable as a missing content within a beautiful form, as in Marcel Proust, postmodern art, exemplified by James Joyce, puts forward the unpresentable by forgoing beautiful form itself, thus denying what Kant would call the consensus of taste." (Vad som är skön eller vacker form och vad som är smak – det är för relativt, och kanske för subjektivt på samma gång?) (Men han har givetvis en poäng. Prousts novell La confession d'une jeune fille (En ung flickas bekännelse) i Les Plaisirs et les Jours (1894) är ett fantastiskt exempel på det som Lyotard pratar om. Här handlar novellen underförstått om den unga flickans kåthet och hur hon - som man skulle säga idag - "knullar runt" med några andra överklassmänniskor. Men det nämns inte. Istället är stilen skön, vacker (som om detta handlade om en värld i vilken flickorna pudrar sina anus) i så hög grad att det är svårt att inte finna det direkt UNDERHÅLLANDE detta att Proust medvetet väljer just den stilen. Till exempel skulle en annan författare på 1890-talet kanske aldrig skriva så utpräglat sexuellt på ett så absolut sexualneurotiskt vis. HÄR FÖRSTÅR MAN NÖDVÄNDIGHETEN, DET OUNDVIKLIGA, I FREUDS PSYKOANALYS! Man kan läsa La confession d'une jeune fille som en fallbeskrivning! I stort sett (blir psykoanalysen) ett incitament för att kunna tala om kåthet eller "begär" överhuvudtaget (och nu talar vi naturligtvis om en borgerlig värld, och i en viss mening om maktens rum); genom att göra begäret till en del av ett vetenskapligt projekt, det vill säga till en del av ett METANARRATIV i upplysningens anda. Hur som helst slutar novellen med att flickan kysser en man i lönndom vllket får hennes mor, som redan har ett dåligt hjärta, att svimma!) Men jag är övertygad om att det Roland Barthes och Sollers har skrivit har påverkat litteraturen mer eftersom det DIREKT handlar om litteratur och litterär stil. En stil, och ett sätt att se litteratur som text, som många intellektuella i Europa och USA kände sig tvungna att känna till. Så oavsett om man kände till poststrukturalistiska teorier så kände man till ETT SÄTT ATT SKRIVA och detta sätt att skriva rörde inte så mycket uppror med filosofiska ambitioner som man lätt förleds att tro, utan om ett tillägnande stilistiska grepp och "röster" som åberopades genom att Sollers och Barthes (med flera förvisso) började klassificera olika litterära stilar och författarskap (Zola, Flaubert, Proust, Lautréamont, Camus, Kafka, Robbe-Grillet, etcetera) med en semiotisk och strukturalistisk metodologi. Sollers myntade begreppet "textuell skrift" och Barthes skapar helt nya metoder, iskalla egentligen, att tolka litteratur genom att utveckla begreppsparet skrivbar och läsbar text. Hans translingvistiska skittråkiga analyser i Mytologier är helt enkelt värdelösa i jämförelse med hans andra grejer.

POSTMODERNITETEN I VÅRA HJÄRTAN

IGÅR RINGDE JAG UPP en personalchef för en teater och sökte jobb som en slags assistent eller vad man ska säga. Jag var hur trevlig som helst och chefen var också trevlig. En kvinna, förmodligen i 50-årsåldern. Idag ska jag skicka ett mail till vederbörande och berätta lite om min oehörda kompetens, mina erfarenheter och så vidare. Lyssnar på Spandau Ballets "True" från 1983. Det känns helt enkelt rätt idag. Vaknade klockan fem på natten. Somnade vid nio igår. Helt, helt utmattad. Hade sett ett program om sälar på SVT.

GÅRDAGENS VÅLDSAMMA ANGREPP på den postmoderna litteraturens amerikanska frontfigurer från min sida har inte lämnat mig någon ro. Jag anser att jag har rätt när det kommer till vissa verk och deras bristande kvalitet. Men har det med postmodernism att göra? Spelar det någon roll? Och varför är jag besatt av att definiera vad som är postmodernt och inte postmodernt? Att Nabokovs Lolita (1955) är bättre än White Noise (1985) har egentligen inte med att den ena är så mycket mer postmodern än den andra, utan på grund av att Nabokov är en bättre författare än Don DeLillo. Det skulle nästan kunna räcka med att säga så, men om det nu handlar om verk som definieras som postmoderna – ja, då vill jag naturligtvis reda ut varför. Hur som helst frågade mig någon igår vad som gör White Noise postmodern. Jag kunde inte ge något vettigt svar och faktum var att jag inte kom ihåg handlingen, som faktiskt är ganska underhållande: Jack Gladney är en amerikansk professor som är banbrytande inom Hitlerforskningen (trots att han inte kan tyska överhuvudtaget), han har varit gift fyra gånger och har en massa barn och styvbarn, romanens första hälft skildrar absurt familjeliv och består av akademisk satir. I romanens andra hälft spårar ett tåg ur med gift i lasten och giftet sprids med vindarna. Gladney blir rädd och orolig och romanen börjar kretsa kring samhällets rädsla för döden och besatthet av kemiska botemedel. Gladney skaffar ett fiktivt läkemedel på svarta marknaden som sägs bota rädsla för döden, drogen kallas Dylar. (Att säga att storyn är postmodern i sig låter sig väl göras i en viss mån, men det är just sådana grejer som inte är hållbara. Om man säger att något utgör ett exempel på postmodern litteratur… ja, då måste man ju kunna säga exakt varför det är postmodernt, annars kan man lika gärna låta bli att säga det.) Lolita kan också betraktas som postmodern litteratur och betraktas också som postmodern (liksom Nabokov betraktas som en postmodern författare) av vissa. Ändå finns en uppenbar skillnad mellan dessa romaner. Hade jag haft dem tillgängliga hade jag gett smakprov på rent stilistiska skillnader. Hur som helst finns sådana skillnader och, som sagt, skillnader – skulle jag säga – i litterär kvalitet. Hm. På något vis vill jag inte erkänna att postmodernism är odefinierbart – eftersom det är en så uppenbar truism. Jag är nämligen övertygad om att det inte är odefinierbart om man går in i det partikulära, medan det på ett strukturellt plan är alldeles för stort. De generaliserande definitionerna av postmodernism är helt enkelt otillräckliga. Det är när man lägger en produkt bredvid en annan och pekar på skillnaderna som det blir intressant, åtminstone på vissa områden.

Vet inte riktigt varför jag är så besatt av postmodernism och postmodernitet. Nåväl, det är ju inte direkt ointressant. Mitt intresse väcktes på allvar med Steve Bakers The Postmodern Animal (2000). (Förresten finns en intressant pdf om djur och postmodernism här!) Enligt min mening en ganska briljant bok. Den är exemplarisk ur ett rent pedagogiskt perspektiv eftersom den tar upp djurrepresentationens utveckling i konsten från forntiden, som jag minns det, till våra dagar, och Baker drar också intressanta paralleller till poststrukturalistisk filosofi och Derrida, men framför allt till Deleuze & Guattari. Själv har jag fastställt att ett helt nytt sätt att se på djur börjar "skildras" i konst först på 1950-talet – och det tror jag fortfarande på, och intressant nog sammanfaller detta också med postmoderniteten i sig. Men var det en teori som jag snodde från Baker? Minns inte riktigt. På samma gång som en uppvärdering av djur i allmänhet sker, och blir en del av en allmän humanistisk doktrin, kvarstår på samma gång den enorma dubbelmoralen – de flesta människor upphörde aldrig över en natt att äta kött. Sedan kan man knappast påstå att människors relationer till sina husdjur någonsin förändrats, den torde ha varit precis likadan på till exempel 1700-talet som den är idag, borsett ifrån att man idag bokstavligen talat avlat sönder vissa kattraser. Men kanske kan man ta representation av precis vad som helst och säga att det på grund av ekonomiska, kulturella och demografiska förändringar, – på grund av postindustrialismens och senkapitalismens konsekvenser, på grund av tjänstesamhällets uppkomst, på grund av massmedias ökade betydelse (Gutenbergalaxen), informationssamhället (Nätverkssamhällets framväxt) och globaliseringens tillskyndning – har förändrats. Vad till exempel Lolita skildrar är väl ändå någon slags perversion som i någon bemärkelse har affirmerats av masskulturen; i Japan används termen Lolita om oskuldsfull flickaktighet och en klädstil på temat. I filmversionerna devalverar man givetvis bokens sprängverkan genom att låta Lolita gestaltas av flickor som är äldre än 12 år (14 respektive 16). Försvinner inte själva meningen med boken då? I någon mening blir bara det i sig moraliskt anstötliga konceptet, äldre man + ung tjej, kvar.

Min dröm nu är att skriva en bok som The Postmodern Animal, men om robotar.

A JADED LOT, WE IN OUR WORLD

"Vi är en avtrubbad skara, vi i vår värld – vår hotade värld. Vi är bra på ironi och till och med cynism." Läser Doris Lessings Nobelföreläsning Om att inte få Nobelpriset och måste säga att jag blir berörd. Det är underbart att få lite perspektiv på tillvaron. Och kanske är det också det som litteratur kan ge en, en känsla för proportioner. Varför blev jag själv poet, varför blev jag författare? För att jag uppmuntrades till det. Det fanns böcker i mitt hem. Jag tror inte jag hade en enda kamrat heller som menade att författare var dumma i huvudet. Att bli läkare och advokat var kanske fint, men att bli författare var, tänker jag, nästan minst lika fint – om inte finare. Min svensklärare i högstadiet föreslog att jag borde bli författare. "Ja, då blir jag väl det", tänkte jag. Men jag hade bestämt mig för det redan innan hon sa det. – Av någon anledning tar jag det Lessing skriver på stort allvar. Varför skulle jaginte göra det; hon är trots allt en Nobelpristagare. Vi är en avtrubbad skara. Vår värld är hotad – men å andra sidan: säger hon inte just det med en gnutta ironi i rösten? Vad hotar vår värld? Växthuseffekten? Ja, så är det väl. Vi är bra på ironi och cynism – för bra skulle jag säga. Cynism och ironi är västerländska paradigm. Nihilism är på väg att bli det, om det inte redan är det. Problemet med cynism och ironi – och för all del nihilism – är att det är fördummande och idiotiskt å ena sidan, och själlöst och ointelligent å den andra. Som poet och konstnär är jag aldrig ironisk, aldrig cynisk – för det finns inget konstnärligt, bestående värde i det. "And make no mistake: irony tyrannizes us. The reason why our pervasive cultural irony is at once so powerful and so unsatisfying is that an ironist is impossible to pin down. All U.S. irony is based on an implicit "I don’t really mean what I’m saying." So what does irony as a cultural norm mean to say? That it’s impossible to mean what you say? That maybe it’s too bad it’s impossible, but wake up and smell the coffee already? Most likely, I think, today’s irony ends up saying: "How totally banal of you to ask what I really mean."" (David Foster Wallace, E Unibus Pluram: Television and U.S. Fiction) Wallace har rätt. Och det märkliga med just USA är kanske att allvaret är så ovanligt att det är plågsamt. Igår såg jag förresten på Family Guy och skrattade vid några tillfällen så att jag grät. Det finns en gammal pedofil som återkommer i vissa avsnitt, ibland i scoutkläder. En gång ville han köpa en glassbil (av hunden Brian) som spelade en trevlig melodi som barnen skulle gilla, sedan började han nynna melodin. Det var fruktansvärt kul. Och igår dök han upp igen och fick ovanligt stor plats. I en lång drömsekvens sjöng han om hur trevligt han och Chris Griffin (den ointelligenta tonårssonen i serien) var gifta. Det var så jävla sjukt. Det jobbiga var att jag började skämmas för att jag tyckte att det var så roligt. Men om det var roligt – vilket jag verkligen tyckte att det var –, varför skulle jag då inte skratta? Ja, det var väl en liten digression om den etiska problematiken med det cyniska skrattet. "So then how have irony, irreverence, and rebellion come to be not liberating but enfeebling in the culture today’s avant-garde tried to write about? One clue’s to be found in the fact that irony is still around, bigger than ever after 30 long years as the dominant mode of hip expression. It’s not a rhetorical mode that wears well. As [Lewis] Hyde. . .puts it, "Irony has only emergency use. Carried over time, it is the voice of the trapped who have come to enjoy the cage." This is because irony, entertaining as it is, serves an almost exclusively negative function. It’s critical and destructive, a ground-clearing. Surely this is the way our postmodern fathers saw it. But irony’s singularly unuseful when it comes to constructing anything to replace the hypocrisies it debunks. This is why Hyde seems right about persistent irony being tiresome. It is unmeaty. Even gifted ironists work best in sound bites. I find gifted ironists sort of wickedly funny to listen to at parties, but I always walk away feeling like I’ve had several radical surgical procedures. And as for actually driving cross-country with a gifted ironist, or sitting through a 300-page novel full of nothing by trendy sardonic exhaustion, one ends up feeling not only empty but somehow… oppressed." (E Unibus Pluram: Television and U.S. Fiction) Problemet med Wallace är väl som jag ser det att han själv är en ärkepostmodern sardoniker. Hans Infinite Jest (1996) var i alla högsta grad en ironikers verk. Och faktum var att jag hade svårt att läsa den för jag uppfattade den som 1079 sidor av dynga om jag skall vara helt ärlig. På Wikipedia anges hans influenser som John Barth, Don DeLillo, William Gaddis, Thomas Pynchon. Och jag tycker inte speciellt bra om någon av dessa författare. Barth och Gaddis vet jag inte mycket om, men DeLillo och Pynchon måste jag erkänna att jag avskyr numera. De är givetvis inte obegåvade, men de är heller inte bra. De kan inte skriva något som känns överhuvudtaget. Don DeLillos White Noise (1985) är till exempel ren dynga, ehuru ett exempel på postmodern litteratur som den är. Detta förstod jag redan på första sidan, men dessa författare hyllas fortfarande i DN och Svenskan, så jag antar att jag är före min tid när det gäller att avsky dem. – Grejen är inte den att jag har något emot postmodern litteratur (om man nu menar att sådan verkligen existerar – vilket ju amerikansk academia gör och jag också) som sådan, inte alls, inte heller vissa postmoderna grepp har jag något emot egentligen, men faktum är att det gått stå i vissa av de mest postmoderna författarnas verk, DeLillo är ett bra exempel, men även Wallace. De skriver sina böcker på tusen sidor och det finns ingen som helst anledning att läsa dessa tusen sidor. Det är TOMT. Och en vettig människa skulle fråga sig om det är bra. Varför skriver till exempel vissa (post)cyberpunkförfattare med större auktoritet (med en annan ton, en stil som i högre grad än hos de postmoderna författarna konnoterar kvalitet; som om det skrivna i sig ägde en betydelse, som om det skrivna ägde en – för mig – relevant innebörd) än DeLillo, Wallace, Gaddis, Barth och Pynchon. Detta beror inte på att SF/cyberpunkförfattarna i någon formell mening är bättre författare, inte alls. Snarare beror det på att de aldrig har ironi/cynism som utgångspunkt. Satir möjligen, men aldrig ironi/cynism. Detta beror på att genren traditionell är så hårt bunden till en ömsesidig överenskommelse med läsaren, till en deal som rör allvaret i den (inte sällan) ändå rätt infantila VÄRLD i vilket dramat – oftast ett drama – utspelas. "Classic cyberpunk characters were marginalized, alienated loners who lived on the edge of society in generally dystopic futures where daily life was impacted by rapid technological change, an ubiquitous datsphere of computerized information, and invasive modification of the human body." (Notes Toward a Postcyberpunk Manifesto) Här finns så som jag uppfattar det en stark koppling till en genre som är starkt formalistiskt: deckargenren, framför den variant av den som kallades hardboiled och skrevs av Raymond Chandler, Dashiell Hammond och Mickey Spillane. (Till exempel är filmen Blade Runner från 1982 helt präglad av denna deckargenres motsvarighet inom filmen, film noir.) Och även om det kanske inom dessa genrer finns ett utrymme för särskilt sardoniska kommentaterar och understatements bygger de på att vidmakthålla en viss atmosfär och spänning, och romanerna relaterar aldrig till sig själva som litteratur, det vill säga saknas metalitterära ingredienser och postmodern självmedvetenhet. I de postmoderna romanerna, åtminstone de flesta, är det tvärtom. Det är därför jag menar att cyberpunk i mångt och mycket äger en större auktoritet. I och för sig funderar jag nu om ordvalet, "auktoritet", verkligen är korrekt. På andra plan är ju böcker och noveller av William Gibson, Bruce Sterling, Pat Cadigan, Rudy Rucker and John Shirley och Neal Stephenson sämre än de skönlitterära (lite finare) postmodernisternas böcker. Men i stort sett – egentligen inte.

GLENN GOULD & JAG

GÅRDAGEN VAR FAKTISKT riktigt, riktigt trevlig. När jag kom hem efter att ha druckit några öl med några i min mening riktigt stora poeter kände jag mig utomordentligt uppmuntrad. Poesi – ja, det är helt enkelt min grej, och det konstiga är att jag inte riktigt fattat att det är så. Mycket av det som jag betraktat som misslyckanden i mitt liv – det var helt enkelt nödvändigt, det kunde inte bli på något annat sätt, jag hade inte kunnat låta bli att försumma det som jag inte kände hade någon betydelse för mig själv. Och därför blev jag den jag är. En fattig, men ganska lycklig människa ändå. Ofta har jag förvisso en känsla av att poesi är hopplöst och meninglöst, men ibland inser jag vad det handlar om – att det finns något stort i att älska det vackra, att vara saknadens Eros; han som hos andra väcker begäret efter vad han själv saknar.

Att läsa poesi inför publik kan vara fruktansvärt, men det kan också våra suveränt, och det samma gäller att lyssna på poesi, att gå på poesiuppläsningar. Men den här kvällen kändes det ändå som om jag förstod någonting centralt. Måste dra en analogi till en video i vilken Glenn Gould spelar Bachs Partita #2 som jag såg på youtube. Först stör jag mig på hummandet och nynnandet. Han framstår som ett jävla freak. Det stör mig verkligen. Sedan inser jag att det är bra. Att Gould är suverän, och att jag inte någon rätt att sitta och störa mig på Goulds hummande. Det är bara att acceptera. På samma vis är det med vissa poeters manieristiska uppläsningar. Det som jag uppfattat som totalt löjligt manér. Först nu insåg jag att de helt enkelt inte skulle kunna koncentrera sig om de inte hade detta löjliga manér. Poeterna har ju sin föreställning, subjektiva, om sin egen dikts melodi. En melodi eller en rytm som inte ens behöver finnas formellt i dikten, som den finns i till exempel hexameter, formfulländade sonetter eller elegisk distikon. Och detta upptäckte jag ju också när jag själv läste. Efter en inledande nervositet flöt det bara på. Det jag skrivit tycktes fullkomligt logiskt, eller rättare sagt kändes det logiskt att det fanns ett flöde i språket. Och efter att ha läst en dikt började jag tänka: "Jag är ett geni". Kände mig helt enkelt helt oantastlig och det var en underbar känsla. En frihetskänsla skulle jag vilja påstå. Min inlevelse var total, koncentrationen, också, mycket stor efter ett tag. Språklig elegans, ett delikat framförande på ett språk, bortom själva diktens tematik och i en viss mån bortom dess allmängiltighet och "moral" – tror jag läste en dikt om att jag vill piska en grabb med ett smalt skärp –, i det här fallet svenska, har i sig ett egenvärde, ett stort estetiskt egenvärde. För att förstå behöver man ingen specifik kunskap, det är bara att lyssna, men för att själv åstadkomma det, så att alla hör det, att detta är poesi, behöver man givetvis en viss talang och ett anlag. Och det måste finnas en motsvarighet till detta när det kommer till musicerande.

POOR BUT HAPPY & MANIC

I FÖRRGÅR DAMP DET senaste numret av London Review of Books ner på hallgolvet. Den är faktiskt suverän. Började läsa den långa artikeln av James Davidson (en historiker som nyligen kommit ut med en ganska talande titel: The Greeks and Greek Love: A Radical Reappraisal of Homosexuality in Ancient Greece (2007)), en recension av Julia Kavanaghs Rudolf Nureyev: The Life. En mycket ambitiös biografi på 787 sidor. Visar sig att den här Nureyev, en av 1900-talets bästa balettdansörer, verkligen var ganska galen. "Did he have sex with Margot Fonteyn? Probably not, since he described sex with women as like making love to wet lettuce, which he would not have said if he had experienced 'the dexterity of her pelvic floor muscles'. And dit Nureyev shit on Zeffirelli's doorstep? Christopher Hampton insists that he heard Nureyev himself saying he did. But Nureyev is often the worst source of all for his own achievements and his masseur and bodyguard, Luigi, insists it never happened, though he undermines his case somewhat by saying it wouldn't have been like him." Recensionen är otroligt lång och ganska tjatig. Kavanagh går igenom den ena skandalen efter den andra, och verkar inte, enligt Davidson, anse att ämnet för hennes biografi var en av 1900-talets största konstnärer, vilket är lite märkligt. Som om det spelade någon roll att Nureyev var ett jävla svin om han nu var det. Hur som helst – en stilig människa.

Faktum är att The London Review piggat upp mig. Att sitta på en spårvagn i Göteborg och läsa denna internationella tidskrift stärker verkligen ens ego, jag kan med andra ord låtsas att jag är någon. Och eftersom jag nu prenumererar kommer jag att få njuta av detta ett tag. Underbart. Recensionen av Ted Hughes' brev orkade jag förresten inte läsa. Jag vet inte riktigt varför, men jag har aldrig tyckt speciellt bra om honom.

De senaste dagarna har jag förresten jobbat som en förgiftad iller med min poesi. I söndags drack jag så många koppar automatkaffe (säkert 10 stycken) att jag mer eller mindre bröt ihop. Satt och lyssnade på The Cures Boys Don't Cry i säkert en halvtimma, spelade den om och om igen, helt maniskt. Ibland var jag tvungen att gå omkring lite och bara skrika inombord. Faktum var att jag verkligen var nära att bryta ihop. Den inre anspänningen totalt – har varit hur nervös som helst inför ett scenframträdande jag ska göra. Var helt koffeinförgiftad. Tror jag satt med poesin i åtta timmar i sträck. Tillslut, vid elva på kvällen, tvingade jag mig att gå hem. – På sätt och vis är det ändå skönt att känna att man inte är död inombords, att man har känslor, att man har ett litet hjärta ändå, att man kan bli kär (vilket jag dumt nog har blivit igen). Hur som helst måste jag konfrontera begärets objekt den här gången, för om jag inte gör det kommer jag aldrig att förlåta mig själv. Igår funderade jag på vad jag ska säga till personen. Helst vill jag säga: "Jag gillar dig skarpt, verkligen", men sedan inser jag hur kasst det låter, å andra sidan, när jag säger att jag gillar något/någon skarpt, ja, då menar jag det verkligen, men det låter ändå totalt oromantiskt. Jag kan ju säga att jag gillar den här romanen Världens mått skarpt. Men att säga rakt ut att man älskar någon – även om det är det man gör – ja, det fungerar ju inte riktigt. Att säga att man gillar någon skarpt, ja, det betyder ju underförstått att man älskar vederbörande. Ja, jag sitter verkligen i klistret eller så sitter jag inte alls i klistret, hur som helst måste jag göra något annars kommer jag som sagt aldrig, aldrig någonsin att förlåta mig själv…