DAGARNA GÅR. - - - Har varit rätt nere de senaste dagarna. Eller har jag det? Nej, kanske inte. Eller jo, en smula ändå. I måndags vaknade jag och tänkte att jag inte skulle gå upp. Låg till sängs i fjorton timmar. Har egentligen massor att göra. En diktsamling som skall redigeras klart, men den kommer naturligtvis att refuseras av samtliga förlag, med BONNIERS i spetsen (ibland undrar jag om de ens läser mina geniala manuskript), en roman som skall skrivas klart, det går förvånansvärt bra trots att jag inte alls vet vad som skall hända, jag hittar på grejer bara, men kanske är det det man ska göra som författare, dessutom måste jag skriva nya dikter. Ekonomiskt är mitt liv som vanligt ett helvete. Det värsta är att detta börjar bli allmänt känt. Jag håller ju inte inne med det i och för sig. Det slår mig att jag varit så här de senaste kanske åtta åren. Vet inte hur länge jag orkar med fattigdomen. Men som jag skrev tidigare är mitt mål att bli rik. Och fan, när jag funderar på det, jag har fan all anledning att vilja bli rik. Det är inte ett rikemansbarnsinlärtbeteende för mig, jag vill verkligen få uppleva något annat än halvmisär så småningom. Å andra skall jag inte överdriva. Det är värre i Libanon antar jag. När Israel har bombat sönder det landet kommer de ändå att bygga upp det igen precis som förra gången. Det Libanesiska folket visar ändå stort mod och framåtanda i sin rätt taskiga situation. Gud, jag är så jävla trött på Israel. Höll nästan med de socialdemokratiska riksdagsledamöter som ville skicka hem den stackars ambassadören som enligt min mening verkar vara ungefär lika radikal som den förre han som fick ett cp-ryck på en konstutställning. Var det fler än jag som tyckte att han hade vissa likheter med Mr Burns i THE SIMPSONS? Han såg i alla fall inte vacker ut. Han var komisk. Om Israel fortsätter att skicka komiska ambassadörer till Sverige kan de ju lika gärna skicka clowner istället. "Han verkar mest rabiat. Honom skickar vi till Stockholm." Den senaste skrev mer eller mindre hysteriska grejer i DN eller SVD häromdagen. Snackade om "Onskans axelmakter" och sådana typiska BUSH-meningar. Visst finns det onda krafter i rörelse. Men när man vet att de flesta i Sverige förfasas över det som Israel håller på med skall man kanske ta det lite lugnt med den typen av bisarra hyperboler när man talar till det svenska folket. Jag blir så trött. "Vi vill bara ha fred. Vi har aldrig haft fred." Nej, men det är kanske inte så jävla konstigt. Ge Palestinerna deras jävla mark så kanske det blir en smula bättre. Att bomba sönder och samman dessa samhällens infrastrukturer är ju inte så jävla smart om man vill ha fred. Det bästa är kanske helt enkelt att skita i att uppröras. Vad fan ska man göra. De kommer att hålla på i hundratals år till. – – – Igår drack jag två folköl för att liva upp mig själv. – – – Syrran har tydligen börjat läsa Bukowski. Hon skratta så hon grät när hon läste Postverket. Jag måste återuppta kontakten med henne. Nu har vi en gemensam idol. Ska låna ut Postverket till farsan också. Fint. Bukowski är givetvis en klassiker, ändå tycker jag att det har skrivits förvånansvärt lite verkligt bra grejer om honom. Eller oj, det bör jag kanske inte säga förrän jag läst följande böcker om honom.

• Hugh Fox - Charles Bukowski A Critical and Bibliographical Study - 1969
• Jory Sherman - Bukowski: Friendship, Fame & Bestial Myth - 1981
• Neeli Cherkowski - Bukowski - A Life - 1991
• Russell Harrison - Against The American Dream - 1994
• Amber O'Neil - Blowing My Hero - 1995
• Gerald Locklin - Charles Bukowski: A Sure Bet - 1996
• Steve Richmond - Spinning Off Bukowski - 1996
• A.D. Winans - The Charles Bukowski/Second Coming Years - 1996
• Gay Brewer - Charles Bukowski, Twayne's United States Authors Series - 1997
• Jim Christy - The Buk Book - 1997
• John Thomas - Bukowski In The Bathtub - 1997
• Ann Menebroker - Surviving Bukowski - 1998
• Carlos Polimeni - Bukowski For Beginners - 1998
• Howard Sounes - Charles Bukowski. Locked in the Arms of a Crazy Life - 1998
• Jean-Francois Duval - Bukowski and The Beats - 2000
• Gundolf S. Freyermuth - That's it. - 2000
• Daniel Weizmann (editor) - Drinking with Bukowski - Recollections of the Poet Laureate of Skid Row - 2000
• Aubrey Malone - the hunchback of east Hollywood - 2003
• Jon Edgar Webb Jr. - Jon, Lou, Bukowski and Me - 2003
• Ben Pleasants - Visceral Bukowski - 2004
• Michael Gray Baughan - Charles Bukowski - 2004
• Enrico Francheschini - I'm Bukowski, and then? - 2005
• Barry Miles - Charles Bukowski - 2005
• Tom Russell - Tough Company - 2005 .
• David Charlson - Charles Bukowski: Autobiographer, Gender Critic, Iconoclast - 2005
• Linda King - Loving and Hating Charles Bukowski - 2006

Sedan kan jag kanske komma med ett lite vettigare utlåtande. Hur som helst har JAG inte läst så mycket bra om honom, rent litteraturvetenskapligt. Det är som om mannen Bukowski är för stor för att man skall kunna ta reda på vad det är med hans texter som gör honom så bra. Det handlar ju inte bara om att det är bra. Eller det är kanske det det gör? Drog förresten en parallell mellan honom och Johnny Cash när jag såg filmen om Johnny Cash som kanske till och med heter Johnny Cash. Cash älskades av killar som satt på finkan. Faktum är att även Bukowski fick många brev av killar som satt i finkan. De kunde läsa honom och känna igen sig. Det är fint. När mer eller mindre galna människor skickar in saker till mig känner jag en liknande känsla. Men ännu har jag inte fått något från någon som sitter i finkan. Kanske måste jag skriva en bok som kriminella gillar. Eller en blog som kriminella gillar. Jag vet inte. – – – Förresten måste jag köpa tidskriften SEX (för 55 spänn) som har intervjuat Stig Larsson. Bläddrade lite i den i en affär på Andra lång och läste en rätt rolig grej han sa om homosexuella (Stig Larsson är kristen och förespråkar heterosexnormen): "Jag umgås med flera homosexuella. Jag förstår bara inte varför många homosexuella får något tantigt över sig. De skall ju gilla killar och då borde det ju inte vara en fördel med att vara tantig." Han är obetalbar. Han är verkligen obetalbar. Lite av Sveriges Charles Bukowski kan man säga. Jag har också undrat varför vissa homosexuella får något tantigt över sig. Min förklaring är att de helt enkelt gör sig till. Det är en grej bara. Vissa förställer till och med sina röster. Man brukar kalla sådana personer för fjollor. Det vore märkligt om Stig Larsson inte kände till detta. Ibland tänker jag att det är han som gör sig till. Jag tror inte att han lider av någon empatistörning på något sätt. Jag tror att han GÖR SIG TILL, men det har han ju rätt att göra, jag gör mig också till, det gör man ju ibland, antagligen för att framstå som litet mer intressant än vad man är. Det är kul. Varför inte. – – – Läste förresten H.P. Lovecraft; Mot världen, mot livet av Houellebecq häromdan. På sätt och vis har jag lite svårt för Lovecraft. Jag blir mer rädd för clownen i It av Stephen King än hans fantastiska berättelser om fiskmonster o.d. eller för clownen som var Israels före detta ambassadör. Det är mer läbbigt. Tror att Houellebecq skrev Lovecraft innan Elementarpartiklarna. Och redan i Lovecraft märker man att Houellebecq har laddat upp för sitt totala hat mot den liberala kapitalismen som han menar i förlängningen förstört all romantik i västvärlden. Naturligtvis överdriver han som fan. Människans kåthet är ju på intet sätt en ny uppfinning. Och läser man böcker om hur det var typ på romartiden förstår man att det inte var så jävla romantiskt och sensibelt, ärbart, ömt, sensuellt alltid. Det var mer pang på, vad heter du, hej då, ÄVEN DÅ. Men jag ser hans poäng. När jag läser DN:s serie om Sex undrar jag vad fan det är för fel på UNGDOMEN AV IDAG. De är ju helt jävla puckade. Jag är i och för sig gammaldags och närmast asexuell i jämförelse med vem som helst - men herregud! herregud! kött. vissa grejer. ja, vad ska man säga. jag är puritan antar jag. eller romantiker och puritan och en smula asexuell. men så är det också den romantiska svärmiska kärleken som min ungdomsroman skall handla om. det slår mig nu att de flesta kids inte kommer fatta den över huvud taget eftersom de är utfodrade med så mycket smörja.

VAD FAN ÄR MENINGEN MED DET HÄR LIVET. Det finns helt enkelt ingen mening. Igår låg jag i sängen i 14 timmar, och jag var inte ens trött. Eller det är klart att det finns en mening med livet. Man bör ha så trevligt som möjligt. Varför skulle man inte ha så trevligt som möjligt. Men de tänker en del: "Jag vill leva så bra som möjligt, på ett bra sätt vill jag leva". Men gör det då din jävla idiot. Att ha det trevligt i livet, att se det som en mening med det, med sin existens, motsäger inte att man kan leva på ett mer eller mindre morallagsmässigt - kollektivt - sätt BRA liv. Det handlar ju inte om det. Om man är en OND människa så har man problem. Då är man ett problem. Bara en OND människa är ett problem för andra människor. En människa som till exempel är en belastning för en INSTITUTION är inte OND. Psykotiska människor är inte onda. Vi stänger in dem i väntan på att de skall friskna till. Ändå är det kanske just det friska samhället som gjort dem sjuka från början. Det som Deleuze menar är ett schizofrent samhälle. Ja, det är det liberalt kapitalistiska samhälle vi lever i. Ingenting med detta samhälle är i grund och botten dåligt om man inte tänker. Det är om man tänker OCH saknar humor som detta samhälle blir mer eller mindre olidligt. Humor är visdom på det sättet. Jag säger ju inte att jag är olycklig. Jag är alls inte olycklig. Tvärtom. Om jag blev uteliggare imorgon skulle jag antagligen vara ganska lycklig. På något vis skulle jag - mycket väl - kunna se det som höjden av frihet. Naturligtvis skulle jag snabbt brytas ned. Men varför? Det är så mycket som människor ser. Om människor ser på en att man verkligen är hemlös till exempel. Ja, hur känner man sig då. Blickarnas makt är så stor. Att inte bli sedd. Smärta. Att bli sedd på med en slags kall och likgiltig blick. Smärta. I det innersta av Afrika är det är givetvis den vite som är Negern. Även de medelsvenssonidioter som skickades in amazonas för att umgås med infödingar där under någon vecka förstod efter ett tag att vissa saker i livet faktiskt är viktigare än andra. Men det där skitprogammet var ändå djupt tragiskt. En flicka hade tagit med sin locktång i tron att det skulle finnas eluttag i djungeln. Hon värmde upp locktången på en sten. Vilken fruktansvärd idioti. Själv längtar jag till djungeln. Igår såg jag DANSAR MED VARGAR. Jag ville också måla mig i ansiktet. Skjuta med pilbåge. Måste jag gå med i scouterna eller nåt? Nej, jag tänker verkligen inte gå med i scouterna. Det vore helt perverst. – – –

Har inte skrivit på länge här. Egentligen har jag mått alldeles för bra för att skriva och efter Whoopi Goldberg-inlägget kändes det som om jag nått något slags mål. Har inte ens skrivit poesi. Eller egentligen har jag inte skrivit något. Först idag som jag börjar må dåligt över allt jag måste fixa för att LÅNA pengar av Soc. och för att jag inte har någon snus. Livet. Livet är skit. Men som jag sa var för några dagar sedan livet fantastiskt. Och när jag kommer hem kommer jag antagligen att le (av någon slags glädje) i spegeln innan jag går och lägger mig och somnar och vaknar lagom till den där FÖRINTELSE-dokumentären på TV4 om jag nu orkar se den, antagligen ser jag lite på den innan jag ser på THE LAST PICTURE SHOW. Å andra sidan har jag ju sett hur många dokumentärer om AUSHWITZ (eller hur fan man nu stavar till Konzentrationslager Auschwitz-Birkenau)som helst. Kan ju allt om det där. DANSAR MED VARGAR är fortfarande en bra film. Men den kanske kortare versionen är bättre än DIRECTORS CUT. – – – Ser vem som helst framför mig, gärna en känd person som i sitt ungdomliga övermod tror att han eller hon är något, och sedan hur jag skjuter den personen i pannan med en ljuddämpad Walther PPK. Nej, glöm det. Jag vill slå min socialhandläggare i ansiktet. Varför, varför måste de vara så jävla jobbiga. Och varför, varför måste jag vara så jävla jobbig!!! Jag vill att allt ska gå enkelt och fint. Helvete.

MÄRKLIGA DRÖMMAR. Drömde om Whoopie Goldberg. Hon satt i en taxi, åkte på landsväg någonstans, långt utanför stan. Plötsligt sa hon till taxichauffören att stanna bilen. Bilen stannade och hon klev ut på en åker, gick fram till ett par stora flygplansdäck som fallit ner från himlen och tog på dem. Hon fick någon slags "känsla". Hon gick tillbaka till taxin. Sedan såg jag hur hon körde taxin medan taxichauffören sov. Sedan hörde jag en kommentatorröst som avslöjade att allt handlade om en film: "Om den här filmen hade varit bra hade det också varit rätt genialt att ge Whoopie Goldberg den här rollen, en roll som hon inte alls KAN spela. Ingen humor. Ingenting sådant. Knappt några repliker. Men här har filmskaparna tänkt fel." – – – Lite pengar för recensionen har äntligen satts in på mitt konto. Undebart. Den här gången skall jag fan bunkra upp med kaffe och snus. Har börjat äta mer och mer nu. Inte konstigt med tanke på mitt smått fysiskt ansträngande arbete. Idag slog jag mitt rekord. 70 minuter. En uteliggare sov i en av trappuppgångarna. Jag la tidningarna vid porten. Kände inte för att kliva över honom. Tragiskt. Men det är som det är. Hade velat se Five Easy Pieces (1970) som visades igår. Men den började 23.55 eller nåt så jag hade ingen lust. Skall tydligen vara en av Jack Nicholsons bättre filmer. Har inget behov av film just nu i och för sig. Vill bara se Violent Cop. – – – Att träna vaderna är jättetråkigt, men det måste göras som allt annat. Om man har ett komplex som man faktiskt kan göra något åt - ja, då bör man göra något åt det. – – – 

Drömde en annan skitkonstig dröm. En japansk geisharobot satt vid ett bord i min lägenhet. Utspelades i farmors och farfars lägenhet på Hisingen förresten. Hon gick inte att stänga av. Just när jag skulle lägga mig började jag höra en jobbig synthmusik och hon började måla små teckningar automatiskt. Det var en smula kusligt. Måste få stopp på det här tänkte jag. Hon störde min nattsömn. Min far hjälpte mig. "Håll henne medan jag förstör hennes material", så han tog ett grepp om henne. Jag förstörde hennes papper och hennes pensel, och en massa sushi som hon gjort. Jag såg på henne att hon blev rasande. Var rädd att hon skulle sparka ner mig. I och för sig hade jag nog Asimovs ROBOTIKENS LAGAR i bakhuvudet. "1. En robot får inte genom handling, eller underlåtelse att handla, orsaka att en människa skadas" etc. På något sätt föll hon i bitar. Vi beslöt att slänga hennes kroppsdelar på olika ställen så att hon inte skulle kunna bygga samman sig själv igen och komma tillbaka för att hämnas. Hon vägde inte mycket. Det här kommer att bli enkelt, tänkte jag. Det var som en slags skilsmässa.

IGÅR köpte jag en Brahma (ett brasilianskt öl), en Sappuro och två 0,05 Carlsberg Sort Guld. Kände ett starkt behov av att bli berusad. Om än totalt ensam i min lägenhet, med snus, framför min dator. Det blev en trevlig stund. Efter den första ölen, Brahma, som jag inte tyckte överdrivet mycket om, kände jag mig GENIAL. Började skriva på min roman som jag vet kommer att göra mig RIK, RIK, RIK. Skulle jag skriva av någon annan anledning? Har jag fått några tjejer på att skriva. Ja, en gång - en gång, men det är inte därför jag skriver. Jag vill bli rik. Först vara fattig, sedan bli RIK. Som Charles Bukowski. Men med tanke på hur fattig han var, och det rätt länge, är han kanske inte det bästa exemplet. Det hade varit lättare att bli rik på något annat sätt. Läser om den där Khemiri - som jag av någon anledning avundas grymt mycket - snygg OCH framgångsrik! -, att han blivit översatt till tyska nu. Det irriterar mig. Naturligtvis vill jag inte vara ogin. Jag är övertygad om att Ett öga rött är en bra roman, men jag tänker inte läsa den. Jag kommer att läsa den när jag blir femtio år, då skall jag sätta mig ner och läsa den och se om den håller, vilket den säkert gör på något obehagligt sätt. Till råga på allt får den här människan ett fett stipendium från SFF. Varför kan de inte ge dessa jävla stipendier till FATTIGA författare. Varför måste de ge dem till RIKA författare. Khemiri har ju för fan ett eget kontor på söder! Avund. - Vi snackade om hat för någon månad sedan. Jag känner inte hat gentemot Khemiri. Jag avundas honom bara. Att bli rikare än alla andra människor i min generation är mitt mål. - Det har börjat rätt illa, men jag skall fan hitta på något sätt. Något jävla sätt. En förklaring till min besatthet av rikedom är antagligen att jag sett så mycket film om WALLSTREET (som utspelade sig där) när jag var liten. - När jag klev upp senare på kvällen efter en tupplur - hde sett en behind-the-scenes om Pirates of the Caribbean: Dead Man's Chest innan jag somnade - kände jag mig helt KLAR, helt REN. Det var en fantastisk känsla. Jag gick runt och småskrattade när jag delade ut tidningarna. Av någon anledning har jag börjat känna vissa känslor inför min röda vagn. Ett fylle kommer förbi: "Tidningar elle?" "Jepp!" svarar jag. Jag är glad. Hur som helst, jag är verkligen lycklig. – – – När det gäller Pirates tror jag att den är bra. Problemet är bara att Orlando Bloom är så fruktansvärt färglös. Jag skulle vilja påstå att han ser DUM ut. De kunde ha ersatt honom med en datoranimation i Sagan om Ringen. Jag hade fan gjort det.

ANONYME PARMI LES ANONYMES. – – – Underbart. Får ut 60 spänn från en butik. Köper en dosa snus och en kaffe att ta med. Ja, det känns verkligen bra. Igår hade jag en sådan abstinens att jag började bli rädd för mig själv. Gick ut i regnet 00:00 med ett paraply som förstördes av vinden. Gick till en automat. Men naturligtvis hade inga pengar trillat in. Slog med paraplyet på en vägg. Bilder ur storfilmen Gladiator flimrade förbi. Jag ville ha ett svärd. Jag ville svinga det mot någon. Den enda ångest jag har handlar numera om nikotin och koffein. Gick till en annan automat. Samma där. Bara att acceptera. Hade övertrasserat mitt konto. Gick hem i regnet igen. Några timmar senare delade jag ut tidningar. Lätt duggregn. Den värme som nästan fått mig att svimma andra morgnar hade försvunnit. De tropiska nätterna tycks vara över, åtminstone för ett tag. Rekordtid igen. 1 timma och 25 minuter. – – – Ingen Dagens Industri idag. Synd. Jag börjar älska DI. Annars hade jag aldrig fått något grepp om hur stor till exempel rymdindustrin är i Sverige. Hur stor den kommer att bli. Ett företag har till exempel skapat en satellitmotor som är stor som en enkrona. Ett annat företag har utvecklat ett bränsle som består av FLYTANDE SALT. Det skall förhoppningsvis komma att ersätta det cancerogena drivmedel som används idag. Naturligtvis är det ett cyniskt amerikanskt företag som har monopol - mer eller mindre - på detta för naturen och människorna sämre bränsle. – – – Har börjat strukturera mitt liv en aning. Skall skaffa mappar som jag skall lägga mina papper i. Det skall bli ordning och reda. Fan, varför har jag inte tänkt på detta innan. – – – En del människor skickar verkligen in sjuka texter till min tidskrift. Herregud. Har jag verkligen gjort mig förtjänt av detta? Antagligen. – – – Gör en massa research till min roman. Det är kul. Har lagt upp ett schema för allt som skall skrivas. Organiserat det hela. – – – Väntar på mina kontaktlinser. De jag har använt nu i över en månad försöker jag bara använda när jag delar ut tidningar så att de inte slits ut helt. Det är jobbigt, det fungerar. – – – Det finns så mycket man kan göra på nätet som jag glömmer av hela tiden. Skulle kunna läsa THE GUARDIAN till exempel. Ja, det ska jag göra.

UNDERBART. Istället för att betala över tusen (1000) spänn för tre månaders linser hos min ordinarie optiker beställer jag för 650 kr från Lensway.se. Det är ju skitbra. Känner mig mig mycket nöjd med det. För övrigt känner jag mig helt knäckt. Först vid 00:00 som jag kommer att kunna gå ut i natten och köpa en dosa snus, och kanske även kaffe, på en bensinstation i närheten av där jag bor, för då trillar pengarna för min recension in på kontot. Sitter på ett ställe där jag eventuellt kan sno lite kaffe av någon, men det är ju stöld och inte bra så jag vet inte hur jag skall göra, men om jag får koffein så klarar jag mig tänker jag. Linsgrejen kan jag försöka glädja mig åt. Ja. Jag skulle bara vilja sova egentligen. Sövas ner till 00:00. Sedan gå ut i natten - söndagsnatten är ju aldrig farlig - och sedan gå och köpa en GENERAL PORTION där på, vad fan är det, Shell. – – – Vad skall jag säga. – – – Finns egentligen inget att säga. Har inte tagit en öl sedan förra torsdagen. Förra lördagen drack jag två glas vin. Argentina förlorade mot- något lag. – – – Kanske överreagerade jag lite när det gällde gaykulturen i min senaste blogg. Men så länge man håller sig inom lagens råmärken får man ju säga vad man vill – och frågan är om man egentligen inte får säga vad man vill i allmänhet. Skit samma. Jag överdrev lite när jag skrev att Karl Andersson var dekadent. – – – Leo menar i en kommentar att jag kanske tycker att jag känner mig dålig över att han hade samma jobb som jag har nu när jag är tjugofem när han var sexton. Nej, det gör mig inte beklämd. Tidningsutdelning är inte mitt liv. Det tar mig en och halv timma om dagen. Det är mer eller mindre konditionsträning. Rätt bra. (Delar förresten ut i Namnams trappuppgång, där han skall bo en dag. Ha-ha!) Förresten börjar det bli mulet nu. Är de supervarma sommardagarna redan över. Det vore trist. Idag skall jag åtminstone se på Simpsons på TV6. Kommer dö annars. - Tror jag skall sno kaffe härifrån också. – Om jag skulle köpa linser hos min vanliga optiker skulle jag, om jag fick leva i 50 år till, lägga ut över 200 000 kr under resten av mitt liv, fyra tusen om året. Det är helt idiotiskt. Om jag köper mina linser på Lensway.se kan jag halvera den kostnaden till 100 000 kr. Det slår mig att det fortfarande är en smula idiotiskt. Att tillverka linser kan ju inte kosta BISARRT mycket pengar, ändå tar de ut dessa jävla priser. – – – Jag måste stjäla kaffe, det är bara så.

Signs on Bensonhurst, Brooklyn. – Stjäl lite kaffe. Är tvungen. Stjäl automatkaffe. En bild på Leos blogg leder in mig på en amrikansk hemsida, tror jag, http://www.lightningfield.com/. David F. Gallagher lägger ut bilder som han tagit. Den här bilden från Brooklyn – som jag inte skall påstå är BRA på något vis – får mig att minnas en dröm. Jag går runt och har inget för mig i en främmande stad. Jag beger mig till en blandning av Galleries Lafayette och det där stället i London, Harrods och jag minns att det i drömmen var exakt samma art deco, typ 20-tals design på huset. jag kände på husväggens granit. det var lite som i en övervärderad film av Terry Gilliam. minns inte vad som hände. Det var lite nedgånget också. – – – 

Den här byggnaden såg jag en modell av på en arkitekturutställning på Guggenheim i Bilbao. Eller var det någon helt annan byggnad? Ja, det måste finnas en som är jävligt lik just den här byggnaden. Ja, just det. Hur som helst. "Designed by Manuel and Arturo Civit in the then-trendy seafaring-German-rationalist style, this building opened in 1937 as a civic center and is now Mendoza's [Argentinsk stad] decrepit natural history museum." - - - Ser rätt förfallen ut. Vad är min mening?... Skulle vilja skriva något om Spielberg, men jag orkar inte. Han sabbade Världarnas krig, tyvärr, han sabbade också AI, men München var helt okej. Problemet med Världarnas krig är att det är en jävla B-film rakt igenom. Och Tom Cruise? Alla vet ju att det är något fel på honom. AI. AI var genial i en kvart. Sedan spårade den ur. Catch me if you can var i och för sig bra. Börjar inte Leonardo DiCaprio helt enkelt bli bättre och bättre. Han är ju bra på något verkligt skumt vis. Ja, det är fascinerande. Han har något den grabben. he-he. Minority Report var ju en jävla töntfilm - också tack var Tom Cruise som helt enkelt är för jävla dålig. The Terminal har jag inte sett och vill inte se. Känner på mig att jag inte kommer att tycka om den. Ändå vet jag att jag är för nördig för undvika att se den. Det är naturligtvis en film som jag måste se förr eller senare. Kan bara hoppas att den kommer på TV.

ÄNNU EN ARBETSDAG på ungefär 1 timma och 35 minuter. Kan inte låta bli att slå mitt rekord hela tiden. Tror att alla fick sina tidningar idag. Tog tid på mig att hitta den där Andersson som inte fått sin tidning på två dagar. Men finns det fler än två Andersson i samma jävla uppgång så blir det, eftersom allt går så snabbt, naturligtvis problem. Fick mina förmånsexemplar av DN, SvD, DI och GP - behövde inte ge bort dem. Bäst på kulturfronten var en sågning av en bok om Kafka. Recensenten fick författaren att framstå som debil i (i litterära sammanhang); författaren hade inte läst Genette eller Barthes och var därför mer eller mindre dum i huvudet i recensentens ögon. – – – Har förresten en fetisch som jag måste avslöja för er alla. Älskar att ha på mig läderhandskarna på arbetet. Känner mig som en polis. Spänner mig lite, helt ofrivilligt. Känner mig effektiv. Denna fetisch har följt med mig på alla mina jobb. När jag packade bröd kunde jag inte använda handskar och beklagade det. När jag diskade däremot hade jag alltid gula plasthandskar på mig. Blev på extremt dåligt humör när chefen glömde beställa in handskar som jag avverkade ganska snabbt. Men då använde jag konditorernas transparanta handskar istället. Kirurghandskar. En över den andra. Två lager. De gick naturligvis sönder ganska snabbt, men jag hatade att bli våt om händerna. Det förstör naglarna. - Man kommer verkligen in i det här jobbet. Man lär sig att älska tunna tidningar. Man lär sig att älska femtiotals och sextiotalshus framför landshövdingehusen och deras knarrande skittrappor och fula uppgångar. Dörrarna slår igen bakom en med en smäll. Husen från femtiotalet däremot. Uppgångarna är perfekt ljussatta. Dörrarna slår igen som Mercedesdörrar med ett behagligt klick. Och trapporna är suveräna! Betong överdragna med ett lager av stenmassa eller något liknande. Man ser med blicken hur svala de är. Man lär sig också uppskatta bra brevlådor. Vissa är så skitdåliga att de bara öppnas till hälften om ens det. Ibland lägger jag bara tidningen utanför dörren i vredesmod. Vill inte använda våld för att få ner tidningarna i deras skitbrevlådor. (MÅSTE KOMMA IHÅG ATT ANMÄLA SÅNT!). Hur som helst är det ett skitbra jobb för en poet. Det är grymt att få alla tidningar. Har till och med kommit att uppskatta DI. Tycker ändå inte att den är så überklass. Den kunde vara värre. Idag en intressant artikel om chefen på KTH som ville att högskolor skulle privatiseras som i USA. Där kan elev kosta 30 000 till 40 000 dollar, KTH får 10 000 dollar per elev av staten. Vad som håller på att hända är att man försöker sätta en slags global standard nu. En utbildning i Sverige skall vara lika mycket värd som en i England eller USA eller Indien. Eftersom jag aldrig kommer att gå på KTH spelar det ju i och för sig ingen roll för mig. Poängen är ändå att världen förändras. KTH-chefen reste till Kina flera gånger om året, stannar där i månader ibland, det samma gäller andra elever. Då måste också flygtrafiken anpassas till detta. Vilket fick mig att tänka på hur dyrt det är att åka till Stockholm. Om det hade varit billigare hade jag kunnat sticka till Stockholm och se DAFT PUNK och sedan åka tillbaka framåt småtimmarna. Nu när priserna är fuckade så förstör ju SJ bara för de kulturell utveckling i Sverige. Det måste bli billigare och enklare att ta sig mellan Stockholm och Göteborg! Annars förlorar ju etablissemang i både Stockholm och Göteborg möjligheter till större inkomster! – – – Jag har så många bra politiska idéer nu att det är otroligt. Min utan tvekan mest kontroversiella idé är att sänka THE AGE OF CONSENT i Sverige till 14 år - på samma gång som man ÖKAR straffen för sexuellt utnyttjande av minderåriga. Det är briljant. - – –  Trodde att min uppdragsgivare skulle sätta in pengar till mig idag, men det har han inte gjort. Imorgon måste jag fan ha råd med kontaktlinser annars måste måste jag fortsätta att bära de jag har ytterliggare någon vecka. Borde bett att få pengar i handen.

Apropå kontroversiella saker har Karl Andersson en väldigt homosexuell person skapat rabalder med en ny gaytidning som heter Destroyer, focused on boys and younger men. Stod om detta i Aftonbladet i lördags. Barnombudsmannen (BO) menar att Andersson publicerar mer eller mindre pedofila bilder. Nazisterna gillar den inte. Inte RFSL gillar den. Men RFSL är borgarbrackor. Dess titel i dess helhet är "Destroyer – Journal of Apollonian Beauty and Dionysian Homosexuality". Så som jag ser det är detta både bra och dåligt. Det här med BO skulle ju också kunna vara en publicity stunt kom jag på nu. – Min teori om gaykultur är rätt kritisk över lag och på sätt och vis faller Andersson in i den kritiken. Gaykulturens uppgift har varit att upprätta olika typer av RESERVAT eller skyddade zoner inom det heteronormativa samhället (typ bastuklubbar, vissa klubbar där schlagers spelas : och älskas av low brow-homosexuella), i dessa RESERVAT existerar ingen RISK. Men utan denna RISK, utan överskridanden - och Destroyer tycks överskrivande (och därför tycker inte BO och RFSL om den) - kan bara en ARTIFICIELL VERKLIGHET existera. Som på en teater. Därför är homosexuell kultur eller gaykulturmer eller mindre SKIT. Alla som skulle kunna se saken med en sociologisk blick borde inse att det är så. Om DestroyerKarl hade varit intellektuell hade han också insett det. Men kanske behövs hans dinonysiska dekadens?... - - - Har inget annat för mig så jag försöker recensera allt som finns att recensera.

Såg München igår. Blev glatt överraskas. Det var en jävligt snygg film. Också totalt osentimental. Helt suveränt val av skådspelare. Manus av bland annat Tony Kushner som tilldelades Pulitzerpriset för sin Angels in America vars teveversion slutade jävligt töntigt, men som i sin helhet var ganska bra, eller: Al Pacino var bra. Slog mig att Daniel Craig, som vanligtvis brukar se mer än rysk ut - verkligen skitrysk -, kommer att bli en bra James Bond, om han lägger ner sitt stenansikteryskagentsätt att se ut. Han är en bra skådespelare. Eric Bana förstår jag mig inte på. Jag kommer att glömma bort honom. Bra kanske, men har en slags karisma som inte är tillräcklig. Tyvärr. Ciaran Hinds är på uppgående verkligen. Grym i teveserien ROME som Julius Cesar. Skitbra i München. Är helt övertygad om att scener med honom lagts till i manuset bara för att han är så bra. Han är den nya Anthony Hopkins. Man skulle kunna göra en film som bara handlar om honom. När han sitter på ett café i Rom och talar om sin skådespelarutbildning. Han kan bära upp det. Han och Geoffrey Rush var Münchens egentliga stjärnor. Rush är också sjukt bra. - Vissa skådespelare ger en fan lust att leva.

SOM EN OLJAD BLIXT. – – – Måste vara en av de snabbaste tidningsutdelarna som existerar. En tystättat tjej som lärde upp mig i lördags menade att jag skulle hata det här jobbet den första veckan och att det antagligen skulle ta flera timmar för mig att dela ut typ 150 tidningar. Idag tog det mig bara 1 timma och 35 minuter. Det kommer bara att gå snabbare. Det inga problem för mig. JAG ÄLSKAR DET. Min semianorexi har aldrig kommit bättre till hands. Jag väger bara 60-65 kilo, eller jag vet inte riktigt om jag skall vara ärlig, hur mycket jag väger. Skit samma – jag svävar upp för trapporna och svävar ner igen. Efter jobbet är jag givetvis svettig som fan, äter lite, retar upp mig på DN (jag får DN, SVD och GP och DI (Dagens Industri) som en löneförmån varje dag). Om det är någon tidning jag verkligen inte förstår mig på är det Dagens Industri. Den är typ på tio sidor och innehåller en massa tabeller som vettiga aktieägare har rullande på sina dataskärmar ändå. Så vad är poängen? Jag skulle säga att den laxrosa färgen är poängen. Alla laxrosa tidningar är roliga. – – – När det gäller DN. Det är en snobbtidning. Litteraturrecensenterna och kulturskribenterna är lite jobbiga. De tycker inte om det jag tycker om. Älskar ledaren däremot. Nästan osvensk i sin höga grad av sossehat. Tänker inte ens på att det är dags att rösta snart. Idag var det dock en bra recension av en bok om Postmodern teologi. – – – Lyssnar på verkligt dålig 80:talsmusik. #80s Grooves 103.9 MF, en sån där kanal som finns listad i Tunes. Förresten funderar jag på att skaffa mig en iPod så att jag kan lyssna på musik när jag delar ut tidningar. Å andra sidan skulle det kunna få mig att tappa koncentrationen. Får se hur länge jag kommer ha det det här jobbet. Att dela ut tidningar i spöregn och snöstorm kan inte vara så jävla kul. Å andra sidan ett hederligt minijobb. Extremt bra för konditionsträning. Mina vader kommer att utvecklas. Det är åtminstone vad jag tror. Här tänkte jag lägga in en bild på ett par idealvader. Men jag kom på att det antagligen skulle uppfattas fel. Och var hittar jag idealvaderna. Vad skall jag söka på "calves". På WIKIPEDIA? Hittar bara en ™calf" och det är ju något annat. Ja, varför inte! En kalv:

Är förresten klar med min Stig Larsson-recension. Den blev bra tror jag. Ska ge mig på Mishima. Det skall finnas en film om honom gjord av mannen som skrev filmmanuset till TAXI DRIVER. Blandar alltid ihop hans namn med David Lettermans sidekick, Paul. De har nästan samma efternamn. Hur som helst tror jag inte att den finns att få tag på i Sverige. Kanske på Cinemonde, men troligtvis inte. Förresten går jag inte till Cinemonde längre. Dels har jag inga pengar. Dels blir jag besviken på att de aldrig tar in VIOLENT COP som, tror jag, är den enda film jag inte sett med Kitano. – – – Nej, alltså jag känner mig så tillfredställd. Så enormt glad. Soc. kommer säkert att vara en pain in the ass. Men det är ju deras jävla jobb. Försöker att bevara min sinnesro. Ibland tar jag en Panodil utan att behöva ta en panodil. Men det är schyst med tabletter som det står vad de heter på. Inbillar mig att de tunnar ut blodet. På dagarna, som känns som semesterdagar, sitter jag på Cigarren. Det är trevligt. Ja, allt är så jävla trevlig nu. FAKTISKT! Man ska vara glad att man är frisk tänker jag. Nu skall jag läsa Leos blogg.

VARM, VARM DAG. Känner mig forfarande bakfull sedan i torsdags. Var på Rio Rio, THE GLORY BOAT. Uffie och några engelska dj:s. Om jag skall vara ärlig tyckte jag att Uffie spelade lite alltför konstnärlig musik. Folk som stod framme vid scenen var oförmögna att röra sig eftersom det helt enkelt inte gick att röra sig till den musiken. Dansgolvet på takplanet var helt dött. Men när de engelska killarna kom igång blev det mycket bättre. Då var folk skitfulla. Pojkar och flickor i kanske världens fulaste masker (Butterick's?) ramlade omkull på dansgolvet och fick hjälpas upp. Kan ha berott på att golvet var snorhalt efter allt SKUM som sprutades ut över oss. Det var jävligt fräckt. Som snö. Det gav det hela en närmast pervers känsla. Dansade tills de stängde vid tre och sedan traska jag hem. Som sagt är jag fortfarande lite bakfull. Konstigt nog ingen jätteångest, men ändå lite. Tryckte i mig tre Panodil dagen efter. Man måste ju förstå att det är rent fysiskt. Ågren är som en lättare form av depression. Det viktiga är att inte stanna i den depressionen. En metod är naturligtvis att vara konstant berusad. Men det är ju inte bra. – – – Har börjat med mitt Bukowskijobb. Ska dela ut tidningar i mitt kvarter. Den första veckan kommer bli skitjobbig. Människor kan ju ha tre, fyra olika namn på dörrarna. Sambos sätter ut båda namnen. En del vill att man lägger tidningen utanför dörren. I och för sig förståeligt. Det hände inget underligt under min första natt. Annars talade de en del på introduktionen om säkerheten. Om det kommer någon full jävel och vill ha en tidning: "Ge honom en tidning!" Annars är risken stor att man hamnar i slagsmål. Detta fick jag höra många gånger. Men det är bra. Jag vill inte ha en kniv i magen på grund av GP. – – – Hade ett litet releaseparty i torsdags också. Hade ett helt galleri som jag kunde pynta upp. Så jag öppnade in design, tankade hem så många konstiga bilder som möjligt, och började layouta dem i konstiga kombinationer. Typ bilder (i färg) på Madonna och en MiniUZI och ett cigarrettpaket överlappande varandra. Gjorde femtio A4:or med sådana konstiga kombinationer och satte upp de på väggarna under namnet ART LIKE CRYING. Det blev ovanligt bra eller kanske ovanligt dåligt på ett ovanligt bra sätt. Med tanke på vad jag sett Valands konsthögskoleelever göra så tyckte jag inte alls att det var dumt. Det hade nästan kunnat vara seriöst. Ville först inte läsa mina dikter, men S. slog mig på axeln jävligt hårt tills jag gav med mig. Det blev en fin och självutlämnande uppläsning. Det roligaste var att det kom ett par knepiga gubbar på releasen som har galleriet som sitt vattenhål. En gick på Antabus och hade varit skådis på Dramaten. Efter att jag och Anders läst våra grejer skrek han: "Nu förstår jag varför jag går på Antabus!" och folk skrattade. Specifikt Anders text handlade om konstiga saker man tänker och gör på fyllan. Det gällde mina dikter också om jag skall vara ärlig. Vi gav ett intryck av att vara närmast totalt dekadenta. Den andre gubben var trubadur och hade varit ordförande för Konstnärsförbundet. Fint besök.

HAR SÖKT FYRA JOBB IDAG. Känner mig väldigt bra, bra på nåt sätt. Den ena jobbet var som servitör, det andra som restaurangbiträde, det tredje som tidningsbud i Haga och det fjärde som hamnvärd i Lilla Bommen. Skulle förvåna mig om jag fick något av dem, men jag skulle mycket väll kunna tänka mig att dela ut tidningar i Haga, det är bara på söndarna, men det är ju bättre än ingenting, kan kombinera det med något annat. Hamnvärd vill jag verkligen inte bli, inte med tanke på vilka sa det brukar vara som äger flotta båtar. Eller det är åtminstone vad jag föreställer mig. Att personer med båtar är as. De borde betala ordentligt med skatt för att ha sina skitbåtar i den där hamnen. De borde fyllas med dynamit och sänkas i älven, sedan kan de stå där med sina pikétröjor och gråta - dom jävlarna. Tror inte jag kommer att få det jobbet. Skulle vara tvungen att ta betalt av en massa tyska människor. Det vore ett plus om man talade tyska menade dom. Man skulle inte heller vara rädd för att ta i. De antydde att det vore bra om man hade samlat på sig ett antal års yrkeserfarenhet, gärna som väktare eller liknade. De vill att man skall ha muskler med andra ord. Skit samma. Jag får se hur det blir. Tror en del på tidningsbudsgrejen i alla fall. – – – Lyssnar på Joy Division. "Love Will Tear Us Apart". Känner mig rätt ur balans. Av någon anledning har jag inga problem att vara trevlig mot människor. Det regnar ute. – – – Personer som tar livet av sig själva sätter sig ur fokus på ett ganska märkligt sätt. Funderar på detta eftersom jag måste skriva något om Mishima. Problemet är att det itne går att säga något vettigt om just en sådan sak som självmord. Och det är svårt att döma en sådan handling, om man nu inte tror att man har rätt att göra det, man är en idiot. (Alltså, jag har inget problem med lätt dumma människor, men jag hatar idioter.) Ja, det är inte bra, men, det är väl knappast det som håller från människor att begå självmord. Överlag är det jobbigt med döda människor. Överlag är det jobbigt att inte ha råd med snus. Vet inte riktigt vad jag skall ta mig till. Vad jag menar är. Skribenter som skriver om Hemingway tjatar inte om hans jävla självmord. Att han begick självmord är inte så konstigt. Han torde ha supit bort sin livsglädje, sin lust att leva, det är inte så konstigt. Fyra år efter att ha mottagit Nobelpriset i litteratur och två år efter att vännen Mishima begått självmord begick Kawabata självmord genom att gasa ihjäl sig. Nobelpriset är inte bara käckt tänker jag. Mishima begår självmord, tror jag, för att inte får Nobelpriset. Kawabata begår självmord för att Mishima begått självmord? Nej, här fungerar inte en sådan billig psykologi. Man vet helt enkelt inte, och även om man visste någonting skulle det vara svårt att förklara det, eller snarare: det man vet skulle inte förklara någonting. Ja, just det, Hemingway. Problemet är skribenter idag, när de skall skriva om Mishima, TJATAR om hans självmord - och nu när jag tänker efter är det ju det jag också gör här! Fan vad dålig jag är. – – – Hur som helst tänker jag försöka se den här boken av Mishima som jag måste skriva något om som en isolerad händelse. Det som finns efter själva boken, Mishimas död etc, har jag helt enkelt ingen aning om, men jag vet allt om vad som skett dessförinnan. - Att vara litteraturskribent, -recensent, handlar lite att veta om vad man inte skall upprepa, speciellt som man har läsare som i mångt och mycket sitter på exakt samma information, eller ändå har en föreställning om det man skriver om. Man vill inte skriva just den läsekretsen på näsan. – - – Förresten finns det en viss typ av människor som ständigt gör mig besviken förresten. De är oftast jävligt välutbildade och pålästa, akademiker, typ, men de är så tråkiga. De har inga EGNA BEGREPP. De är dussinmänniskor. Allt är bättre än dussinmänniskor. (Men kan det bero på en kulturskillnad? Jag tycker om människor som inte är blygsamma. Men de flesta människor är inte på det sättet. De vill inte bråka, de vill inte ens låtsas bråka. Det är så tråkigt, men jag måste nog säga att det är ett svenskt dilemma. Om man ser på teve kan man se på till exempel vissa journalister att de egentligen fått lära sig att vara uppkäftiga. Kanske är det så.) På samma gång är det väl dessa, dussinmänniskor, som får samhället att fungera. Det är sådana människor som tar emot mig när jag går till socialen. På vars RÖSTER jag hör att de läst en del på universitetet - men ändå inte bisarrt mycket. I de flesta fall talar de ingen typ av utmärkande dialekt. De talar alltså inte som typ... Albert & Herbert eller Bert Karlsson. När jag träffar min socialsekreterare skall jag försöka att utsätta henne för ett slags spratt. Eller, nej, det ska jag inte! Vad jag tänkte var att jag kunde pendla mellan att tala bred göteborska och så lite bred göteborska som möjligt. Det skulle vara helt sjukt. He-he. Jag hatar människor idag. Det här tangentbordet är skit annars skulle jag ha skrivit mer.