EN VACKER, VACKER DAG. – – – Det kan ju tyckas ibland, apropå det jag skriver på min blogg, som om jag är totalt deprimerad, ja, närmast sucicid; så är ytterst sällan fallet, eller snarare: så är det inte. Har funderat på det mycket de senaste dagarna. På hur man uppfattar en person som skriver, och på hur man själv VILL uppfattas. Minns att en polare, en verkligt nära vän till mig en gång sa: "Ibland tror jag att du skall begå självmord." Detta tog jag ganska hårt. Jag själv uppfattade ju mig naturligtvis som en rätt deprimerad person, minst sagt melankolisk, jag var också för några år sedan mycket deprimerad, men att någon skulle tro att jag var så deprimerad, ja, det gjorde mig stött. Faktum var väl att jag faktiskt då och då funderade på att ta livet av mig. Men, MEN, dessa självmordstankar, ja, de hade jag stor kontroll över. Människor som däremot verkligen begår självmord, som är kapabla att göra det, – de har jag kanske därför både en viss förståelse för då jag vet att livet kan vara helt bedrövligt (på samma gång som jag inte ens kan föreställa mig deras mörker) – , men för mig var livet bedrövligt alltid, oundvikligen, endast ur någon slags petit-bourgeoisie-aspekt; det var lyxångesten jag ägdes av, och min ångest kan bara vara skattebetalarens, den svikne av välfärdsprojektet. SPENGLER gillade givetvis inte kapitalismen, han avskydde engelsmännen (!) och deras besatthet av finanser, det var det Preussiska som var idealet. Den tyska anden, etc. Nazisterna influerades av hans idéer. Och därför är han än idag stigmantiserad. Kanske främst i Tyskland. Givetvis hade han aldrig upphört att vomera om han behövt leva i den här tiden. När jag tänker att det vore trevligt att begå självmord (om det bara fanns ett trevligt sätt att begå självmord) så har det alltid med pengar att göra, åtminstone idag. Men hur som helst. Det är bara tankar. Jag tror att de flesta har dessa tankar. Inte Spenglers och mina tankar i och för sig. Det tror jag inte. Men självmordstankar. Ja, de flesta jag känner har ändå tänkt tanken, sedan avfärdat den. De flesta är ju nämligen inte MANODEPRESSIVA. Det vill säga, de flest är faktiskt inte konstant depressiva en längre tid (i dagar, veckor, månader), men, de - återigen - de flesta jag känner kan ändå känna sig nere av en eller annan anledning under dagen. Ibland förvånar jag mig själv genom att först känna mig väldigt munter i ungefär en timme, sedan vara alldeles håglöst under en timme, och munter på nytt i ungefär en timme. Detta betraktar jag som ett normalt tillstånd.
Så tänker jag att Jesus kände sig. – – – Vad jag egentligen vill säga är att man inte skall ta det för givet att en person som rent tekniskt kan få sig att litterärt framstå som en självmordskandidat verkligen
är en självmordskandidat. Ta bara Goethes
Den unge Werthers lidanden. Man måste skilja på fiktion och verklighet. Verkligheten är, allt som oftast, oroande stum, man är ogenomskinlig, ibland hård, man stålsätter sig för att göra sin plikt, gå till jobbet, fatta mer eller mindre viktiga beslut, man måste sova en stund för att senare inte bli alltför trött för man skall göra något som kräver att man inte är helt slutkörd. Man räknar kalorier. Jag kokar ris som jag äter. Sedan mår jag bra. På morgonen äter jag ännu mer pasta i den italienska trikolorens färger. Det är roligare än att bara äta pasta som inte är i trikolorens färger. Speciellt den röda pastan har någon slags smak, inte stark, men ändå. Någon slags smak. Den gröna pastan, så som jag uppfattar det med mina smaklökar (säkerligen förstörda av allt rökande), ingen smak alls. Det är vardag. Ibland får man sig ett gott skratt, bla, bla, bla. Hur som helst, för min del, är litteratur roligare. Kanske för att det – själva jaget – som ibland framstår som så DÖTT (till vardags så att säga) i en litterär text framstår som LEVANDE (om än, ibland, självmordsbenäget i detta LEVANDE-VARA). – – – Idag lurade jag av Stadsbiblioteket 300 spänn. Det gick lättare än jag trodde. Jag skrev en faktura. Ingen bluffaktura men nästan. Jag bad om att få pengarna direkt och efter mycket om och men fick jag det. Jag älskar bibliotekarier. Jag skall om jag får möjlighet gifta mig med en. Även äldre bibliotekarier, kvinnor, kanske i femtioårsåldern ÄR liksom vackra i mina ögon. En asiatisk flicka passerar. Går in i glashissen. Jag betraktade ogenerat hennes bröst. Hon bar en I love New York T-shirt. Som alla asiatskor ganska kort. Hon tittade ner på mig från sin hiss som försvann, uppåt. Hon bar ingen BH. Bibliotek är för mig en erotisk plats. Bibliotekarier har för övrigt en närmast aristokratisk (men helt socialdemokratisk el. rentav miljöpartistisk) air, ett slags patos; de har stor respekt för författare och författare har stor respekt för bibliotekarier. Varje gång ett bibliotek varit nedläggningshotat har jag velat ställa mig på barrikaderna. - När det gäller tillgång till böcker handlar det egentligen inte om en klassfråga - även om det främst är borgarna som tänker: Nej, vi behöver inga små skitbibliotek i vårt fina land. Jag läser Dagens Industri. Jag VET vad dessa män som tjänar två miljoner om året läser på sin semester! Det är ingen munter historia. De läser deckare, kriminalromaner och
Da Vinci-koden. Läs vad ni vill era jävla plebejmiljonärer, men tafsa inte på biblioteken. Okej, jag är en medelklasskille. Några böcker av Strindberg hade ändå farsan i bokhyllan. Vad bra för mig. Ja, det är ju bra. En respekt för författare har ju även jag med mig från barnsben. Att läsa, fick jag höra, det är bra. Och att kunna uttrycka sig på sitt eget språk - ja, det är ju ännu bättre. Men alla behöver bibliotek. Jag känner bara en person - vars farsa var kritiker - som kanske egentligen inte behövde röra sig utanför sin barndomshem för att bli RIKTIGT, RIKTIGT beläst. Honom avundades jag en smula. Resten hade det väl som jag. Biblioteket var en viktig plats. Jag skäms fortfarande för att jag aldrig lämnade tillbaka den där boken om Rysslands historia som jag lånade när jag var sex år. Varför lånade jag den? Var jag kommunistiskt lagd redan då? Av alla böcker jag kunde ha lånat i det biblioteket lånade jag en bok om Rysslands historia. Det är närmast obegripligt. En annan bok som jag stal, flera år senare, var Arthur C. Clarkes
2001: A Space Odyssey.

Jag borde inte ha snott
2001: A Space Odyssey. Det var dumt. Men det är sånt som händer å andra sidan. När jag blev ytterliggare några år äldre stal jag böcker av William Gibson på Wettergrens. Jag förstår inte varför det bara var William Gibson som jag stal. Jag stal tre böcker av William Gibson. Varför? Det framstår idag som mer eller mindre obegripligt. Om jag hade bett min far om pengar till dessa böcker hade jag antagligen fått pengar till dessa böcker. På den tiden kanske de kostade 60-70 spänn i pocket. Varför stal jag böcker som jag likagärna hade kunnat ha köpt? Hur som helst förstörde det inte min läsupplevelse. Idag önskar jag dock att jag hade läst William Gibson på engelska istället. Jag tror de är bättre på engelska. Personligen tycker jag att han är lysande. Jag tycker fortfarande att han är lysande. Men kan jag stå för det? Jag önskar att jag hade kunnat det. Men töntstämpeln- ja, just det, kanske tänkte jag: OM JAG STJÄL DESSA BÖCKER SOM HAR LITET AV EN TÖNTSTÄMPEL SÅ GÖR DET MIG TILL MINDRE AV EN TÖNT ÄN OM JAG HADE KÖPT DEM?... Lite så jag kanske resonerade på ett omedvetet plan. – – – Efter att ha lurat av Stadsbiblioteket 300 köpte jag en glass, en kula i ett rån, och en dosa General Portion. Jag tänkte: Jag är lycklig nu. Jag är verkligen lycklig nu. Och det var jag ju också. Det tragiska är att jag var lycklig på grund av att jag hade råd med en glass, nikotin, på grund av att jag skulle kunna äta mig mätt ytterliggare ett antal dagar. Men kanske överdriver jag. Lycka, det är så relativt. – – – Skulle vilja skriva mer om Spengler men om jag skall vara ärlig har jag inte läst honom. Hur som helst läser jag att han definierar bourgouisien följande:
"The bourgeois is hostile (often violently) toward the absolute state, which represents the traditional institutions, aristocrats and cultural symbols." Här kan man dra paralleller till Mishima. Varför är Mishima INTE en fascist, utan mer en traditionell, förvisso högerextrem konservativ person? Japan. 70-talet. Framväxten av industrikonglomeraten, ZAIBATSUN. Om detta skriver Mishima i sin sista quatrologi. Märk att siffran fyra symboliserar döden i Japan, för japaner. En ung man, bevandrad i en stridskonst - sport - som jag betraktar som mer och mer fånig egentligen, Kendo, dödar ett par industrimän, i Mishimas roman. En fascist skulle ALDRIG göra detta. Låt oss ta Dagens Industri-männen som exempel, dessa VD:ar och koncernchefer som läser Da Vinci-koden på sin semester. Som därmed inte vill eller på något vis behöver framstå som "finkulturella". Ändå tillhör dessa människor bourgeoisien. Utan tvekan den ekonomiska eliten i det kapitalistiska samhället. Fascister skulle aldrig angripa dessa människor. Alltså är det fel att se Mishima som en fascist. För är det inte just den starka staten, aristokratin och kulturella symboler som är ALLT för Mishima? Mishima är ingen demokrat. Det skulle kunna vara oförsvarligt. Ja, men vad är då demokrati? Enligt Spengler handlar bara demokrati om pengar. Och Mishima tycks ha menat något liknande när han sa: "Den gröna ormen har tagit över Japan." Med det menade han givetvis penningen.