EN SVART KATT KORSAR GATAN

LÄNGTAR EFTER PARIS SOM FAN. Åker antagligen ner i oktober eller november. Två veckor kanske. Får se hur det blir, men det vore jävligt skönt. Har sagt upp mig från mitt jobb som tidningsutdelare förresten. Men uppsägningstiden är på två veckor. Först trodde jag att det handlade om en månad. Två veckor står jag ut med. Det var överraskande varmt inatt. Och riktigt kallt blir det väl först om någon månad antar jag. Kommer sakna gratistidningarna. Jag har aldrig haft så stor koll på inrikes och utrikesnyheter som jag haft de senaste månaderna. Har refererat till saker som mina klasskamrater inte har haft en aning om (i princip). Har läst skitmycket om Al Gore och hans An Inconvenient Truth (2006) och tänker att jag skall lära mig att göra imponerande power-point-presentationer. Det vore jävligt bra om man kunde det tänker jag. Varför använder inte svensklärare det i svenskundervisningen? Det kanske de gör. Men, nej, troligtvis inte. Ja, jag kommer sakna gratistidningarna, träningen, jag har verkligen fått lite större vadmuskler, och faktiskt katterna. Så fort jag ser en katt vet jag vem den är och ibland också i precis vilken uppgång de bor. Det enda jag inte vet är deras namn. En del av dem är rätt galna. Det finns en med vita bakben som mjauar på ett mycket märkligt vis, som om den gnällde eller jollrade. Den är verkligen mysko. Häromdan var den mycket besynnerlig. Den följde mig från port till port och satte sig och betraktade mig på ett skumt vis. Den ser lite adlig ut, tänkte, eller förnäm ut. När jag stod under en av portarna tittade den upp på mig och ljuset fall i någon speciell riktning mot dess ögon och de blev alldeles gröna. Som små robotögon. Kändes lite som om den saknade tillbörlig respekt för mig, som om den betraktade mig som ett byte på något vis, så jag tog upp min ficklampa och förföljde den med ljuskäglan en stund. Den verkade inte bli så rädd som jag trodde att den skulle bli. Inte rädd alls. – – – Har fått mina pengar från CSN. Funderade på att köpa ett par byxor men jag har fan inte råd. Får bli nästan månad. Jag har tusentals skulder att beta av. Känns jävligt trist, men det är som det är. – Börjar förresten tappa all lust att gå i skolan. Känner mig arbetslös på något jävla sätt. Det här är verkligen en skum utbildning. Men å andra sidan har jag lärt mig en jävla massa om mig själv. Jo, faktiskt. Men fan, jag visste att det var en skum utbildning när jag började så jag får ju skylla mig själv. Det är ändå bättre än att stå och packa bröd på nätterna. Det har jag gjort till förbannelse. – – – Gud, fattigdom är så tröttsamt. Men jag har lärt mig att det är när jag verkligen sitter och krisar som jag skriver mest intressant på den här bloggen. Förstår att folk kan identifiera sig mer en person som saknar nikotin och koffein än en person som tycker om handeldvapen (av de frånvarande kommentarerna att döma). – – – Glömde förresten av att jag skulle skriva om Bukowski lite mer. Men ju mer jag tänker på att skriva om Bukowski desto mer inser jag att det egentligen inte behövs. Allt jag läser om honom är rätt torrt. Han är så enkel, lättläst, underhållande – och briljant – att det egentligen bara blir konstigt att skriva något ens lätt pretentiöst om honom. I en av böckerna jag läser jämför en litteraturvetare honom med Brecht. Det känns helt bisarrt. Vad fan har Bukowski med Brecht att göra? Naturligtvis handlar om att den här amerikanen är insatt i Brecht och vill skriva om Brecht. Ja, något annat kan jag inte tänka mig att det handlar om. – – – En svart katt korsade förresten gatan när jag var ute och delade ut tidningarna i morse. Spottade över axeln, men kom också på att jag inte visste hur många gånger jag skulle spotta eller över vilken axel. Så jag spottade en gång över den högra och en gång över den vänstra. – – – Kanske börjar jag få min höstnoja, men det känns som om mina klasskamrater inte tycker om mig. Det känns som om de ser på mig att jag läser på Wikipedia om vapen och ammunition och att jag njuter lite av att läsa om Andra Världskriget och sådana grejer. Folk har ingen förståelse för sådana grejer. Men jag läser även om cybernetik. Herbert Wiener börjar bli min idol. Han var en underbar människa. Ett föredöme för alla människor. Han är gullig också på nåt sätt:

STEVE IRWIN ÄR INTE LÄNGRE MED OSS

ABSTINENS, STÖLD, IRWIN ETC. – – – Läste förresten att den där Ernst Billgren skall ha en ny utställning igen. Mitt val av orden "den där" markerar väl ungefär vad jag tycker om honom. Han är den där Ernst Billgren, inte mycket mer, rent emotivt. Men jag har faktiskt läst hans Min Kamp (1999) och den var ju rätt bra. Hans tavlor säljer för mellan 400.000 och 500.000 kronor styck. Det är en del. Men sedan skall ju gallerierna ha sitt. Då försvinner 40-50 procent. Kanske mindre med tanke på hur stor han är. Sedan materialkonstnader och allt det där. Han har säkert en assistent anställd på heltid. Han är ett företag och han betalar naturligtvis skatt och arbetsgivaravgifter. Men det är klart. Han har nog så han klarar sig. Temat på utställningen, någonstans i Stockholms överklasskvarter, på nåt galleri där, var stöld. – Om jag skall vara helt ärligt så uppfattar jag Ernst Billgren som en rätt stötande Andy Warhol-karaktär. Ändå skulle jag inte se ner på mig själv om jag hade en målning av honom på väggen. – – – Istället för att använda min sista pengar till att säkra min tillgång på snus hyrde jag Jarhead (1995) och köpte en påse dillchips (Estrella). Den var bra. Jag kände mig tvungen att se en film helt enkelt. Tvungen! (Tyvärr lite för lite våld i filmen. Annars helt okej.) Idag har jag alltså inte råd med snus. Kan bara hoppas att mina CSN-pengar kommer in imorgon, eller i övermorgon. Att jag inte behöver gå med den här abstinensen för länge. Grejen är ju den här. JAG TYCKER INTE ENS OM SNUS. Eller jag kan inte njuta av det längre. Det är som om jag behöver snusa för att vara normal. För att inte gå runt och darra av abstinensbesvär. Gud, det är verkligen jobbigt. Men det är å andra sidan som att vara tjackad i sig. Jag säger konstiga saker och jag är helt orädd. Tänker stjäla pengar på något vis. Tänker stjäla en tjuga som jag vet att jag kan stjäla. Jag måste göra det helt enkelt. Måste ha råd med snus. Måste ha råd med snus. Måste ha råd med snus. Egentligen handlar det bara om att få framstå som en normal person. Nu känner jag mig som en kille jag minns från gymnasiet som var en hippie med rika föräldrar. Han såg ständigt en smula påtänd ut. Men det var antagligen en pose för hans del. Kan liksom inte låta bli att röra mig lite ryckigt. Det är skitirriterande. Måste få tag på pengar på något vis. På något jävla vis. – – – Plötsligt får jag reda på att Steve Irwin är död. Är det verkligen på allvar? Är det inte ett skämt? Nej, det är inget skämt. Steve Irwin är död - han är verkligen död. Stungen av en rocka någonstans på de Australiensiska barriärreven. På något vis förvånar det mig inte om att han har stuckits ihjäl av en rocka. Med tanke på hur extremt vårdslöst han hanterades med vilda och i många fall mycket farliga djur är det knappast förvånande att han på något vis lyckats reta upp en rocka, förmodligen genom att peta den på känsliga ställen. Men det är en tragedi också. Det var ju som om det här var vad Mr Irwin ville på något vis, som om det var detta han egentligen var ute efter. Det hela är tragikomiskt. Till och med hans egna släktingar kan knappast vara förvånade. De kan inte tänka: "Han som hade så fin hand med djur" till exempel, för det var ju inte vad han hade. Han var ju inte direkt öm mot djuren. Baby Bob-incidenten - eller: "Bobs krokodilmatningsdebut" - är ett utmärkt exempel på hans närmast chockerande vårdslöshet och dumdristighet.

Baby Bob incident [från http://en.wikipedia.org/wiki/Steve_Irwin]

Major controversy arose during a public show on 2 January 2004, when Irwin carried his infant son, Bob, in one arm while feeding a chicken carcass to a crocodile with the other hand. The infant was close to the crocodile, and comparisons were made in the press with Michael Jackson's dangling of his son outside a German apartment window. In addition, child welfare groups, animal rights groups, and many of Irwin's television viewers criticised his actions as being irresponsible and tantamount to child abuse. Irwin claimed that any danger to his son was only a perceived danger and that he was in complete control of the situation, and consistently refused to apologize for his actions despite considerable public outcry both in Australia and abroad. His defenders pointed to his many decades of hands-on experience and direct interaction with crocodiles. Terri Irwin claimed that their child was in no more real danger than a child being taught to swim would be. No charges were filed (although the police did visit Irwin at his home and advised him not to repeat the incident). [Croc Hunter Ducks for Cover The Sydney Morning Herald]

Ja, vad ska man säga. Med tanke på hur mycket man måste anstränga sig för att bli stucken i bröstet av en rocka så liknar det faktiskt ett självmord. Det är jävligt tragiskt. Även om Mr Irwin var en man som väckte blandade känslor var han i alla fall en person som lyckades fascinera hela världen. Något hade han besvisligen. Jag är - om jag skall vara ärlig - både en road och ledsen, och det kanske märks. Men en stor karaktär har i alla fall försvunnit. – – – Vad fan är det med den här jävla dräggblogger! Jag kan inte göra en enda jävla radbrytning/överklivning. Det gör mig så jävla arg. – Fan vad jag behöver snus nu.

THE .45 GOVERMENT MODEL PISTOL

M1911, TOM HANKS, POESI, ETC. – – – Vet inte vad jag ska säga. Drömde märkliga drömmar inatt - eller i morse egentligen -, men jag har redan förträngt dem. Tidningsutdelandet börjar gå mig på nerverna. Det börjar bli kallare ute. Är inte sommar längre. Att kombinera plugget med det här skitjobbet är å andra sidan inte så svårt. Behöver ju inte gå på alla lektioner. Idag sitter vi och arbetar med hemsidor. Känns som om jag är arbetslös och går på någon slags meninglös kurs. Men å andra sidan är det väl bra antar jag. (Kan inte njuta av att snusa längre förresten. Ändå är jag dödligt beroende. Övertrasserar mitt konto och får ut en hundring. Går raka vägen och köper en dosa.) Ser inte så mycket på teve. Skulle komma något bra ikväll dock. En film som jag redan sett men som jag skulle kunna tänka mig att se om, Road to Perdition (2002). Har för mig att den var ganska bra när jag hyrde den förra sommaren. Jude Law spelar en ovanligt ful karaktär. Har för mig att Tom Hanks har en Browning i filmen, och en gammaldags kulspruta. Irriterar mig över att de inte listar vapnen på Wikipedia. Jag har alltid haft någon slags sjukt intresse för just Brownings. Det är pistoler av det märket som Bruce Willis använder i Last Man Standing (1996). Vet att jag är pervers när det gäller det här. Men en M1911 eller en Colt. 45 är själva arketypen för en automatpistol. Jag har vissa fantasier om att åka till USA och köpa en. Skjuta på tomflaskor vid någon landsväg. Jag är verkligen förstörd av amerikansk populärkultur. Här kan man se hur mycket den använts på film. Det är alltså inte bara jag som uppmärksammat att vapnet är ganska photo genic, och om jag skall vara ärlig - och fortsätta den här perversa monologen - måste jag konstatera att Colt. 45:an är tidlöst. Det är ett vapen som används av Schwarzenegger i The Terminator (1984), men också av John Travolta i Pulp Fiction (1994). Gud, det är något fel på mig - antar jag. – – – Skall förresten börja göra musik igen. Har skrivit tre låttexter som jag tror på. Måste bara hålla det så basic som möjligt. Fösöker bland annat göra en låt om killarna som sköt sig fram i korridorerna på Columbine College eller var det High School? Kommer faktiskt på de bästa raderna när jag håller på att somna. Skriver om en skola. "The first stone was layed (?) / when men died young / an’ boys did not weep / an’ you still tremble, tremble in your sleep / I know this yard’s like a prison yard" etc. Skall hålla på så i evigheter. Egentligen banal jämförelser med ett fängelse och en skola. (Det jag alltid känt varit för banalt att uttrycka på svenska känns på något vis rätt - eller i alla fall inte fel – att uttrycka i engelska enkla verser). Känner mig som Bob Dylan. Älskar litterära texter, men jag vet att det inte nödvändigtvis blir bra med alltför litterära texter. Man måste hålla sig jävligt kort. Det är bättre att lyssnaren inte förstår vad det handlar om egentligen. Då kan låten handla om vad som helst nästan, eller snarare: lyssnaren kan interpretera den som han vill, "lägga in" det han vill i låten, identifiera sig med den, blir inte lika styrt i sitt tolkande. Det är samma förhållande som gäller för poesi förresten. Poesi som styr läsaren alltför mycket - den poesin är helt enkelt inte alltför bra.

The Nightmare, Henry Fuseli, 1781 (The Detroit Institute of Arts, Detroit)

MARDRÖMMENS ÅTERKOMST

GETINGAR, ISRAEL, INFLUENSER, ETC. Får min lönespec. från VTD. På fredag trillar pengarna in. Det är lite synd att man måste betala skatt. Hur som helst ska jag köpa en Ramones-t-shirt på fredag. Jag vet inte riktigt varför. Det känns bara så rätt just nu. Antar att jag vill förmedla något; jag-är-asocial eller jag-vill-vara-ifred. Som en gothkid i puberteten. Det är som jag kanske nämnt något jag längtat efter hela sommaren. Och nu är den över, sommaren alltså. Men getingarna som håller till vid lamporna utanför husportarna verkar inte ha fattat det. Det verkar som om de inte vill dö. I förrgår blev jag stucken av en. Det gjorde verkligen förbannat ont. I säkert tio minuter stod jag bara och hade ont och frågade mig hur det kunde göra så jävla ont. Letade efter getingen i trappuppgången och hittade den tillslut på golvet. Det tycktes så harmlös där den kröp omkring. Jag trampade på den, men jag vet inte om jag verkligen dödade den. Fanns inget av getingen under mina Pumas och inget på golvet. Antagligen hann den fly. Det tog mig säkert en kvart längre att dela ut tidningarna idag, för jag var skiträdd för getingarna. De är verkligen hur många som helst. När ska de dö? – – – Snackar med en tjej, invandrare från Israel. Hon tycker att den svenska kulturen är en gurka-kultur. Den är helt jämn, rak, smakar ingenting och är grön. En väldigt ointressant grönsak. Äter folk gurka i andra länder? Israeliskan gjorde sin militärtjänst i någon pansarvagnsdivision. Hon säger att hon har lärt sig hur man dödar människor. Det lär man sig i den svenska militären också. Men vad hon menar är väl egentligen att hon VERKLIGEN har lärt sig hur man dödar människor, till exempel med sina bara händer eller med en ihoprullad tidning. Kan inte påstå att jag avundas henne. Hamnar på en bar och tar en flaska Sprite. D. visar mig en STUN GUN , när han håller inne en knapp spänns en båge av blå elektricitet mellan två metallpiggar. Ett slags knäppande ljud. Trycker man den mot någons nacka går elchocken rakt in i nervsystemet i ryggraden och man förlorar kontrollen över sina muskler. En helt förbjuden pryl. Ett vapen. Undrar hur fan han har fått tag på den. Han menar att han skall testa den på sin tjej och han kommer säkert att göra det. De har ett märkligt förhållande. Men alla har ju sina fetischer i och för sig. "Men tänk om hon har ett svagt hjärta". "Det har hon inte", menar han, "hon är ju idrottskvinna för fan." – Plötsligt känns det som om jag är med i någon sjuk amerikansk jävla film. De flesta människor har jag ju inget begrepp, antar jag, om vilka sjuka grejer människor egentligen håller på med. Eller så det det folk har. Kanske borde man umgås med normala människor. Men var hittar man dessa normala människor? De flesta är i grund och botten inte så normala. – – – Häromdan drömde jag förresten min första mardröm om mitt jobb. Befann mig i en av de större hyreshusen. Hade delat ut tidningar på de övre våningarna och skulle ner till bottenvåningen igen. När jag kom ner stod det en mycket blek person där, nästan vitt ansikte. Vet inte om det var en man eller kvinna. Det gick så snabbt som dom brukar säga. Plötsligt drar vederbörande upp en pistol och skjuter mig. – – – Ja, getingarna har verkligen blivit ett orosmoment i mitt liv. – – – Förresten finns det en kvinna i en av uppgångarna som brukar öppna sin dörr när jag kommer och be mig om en G-P. Ofta har jag sagt nej, men jag känner mig så taskig och kvinnan är så harmlös att jag inte kan låta bli att ge henne ett exemplar. Senaste gången bjöd hon mig på persika och ett äpple som tack. Det är trevligt. Ger ju bort mitt eget exemplar men bryr mig inte så mycket. G-P:s kultursidor är ändå så jävla tråkiga. Ja, om jag skall vara helt ärligt tycker jag att de är skit. De flesta kultursidor är rätt tråkiga. Varken low brow eller high brow. Rätt trista helt enkelt. Inget att hurra för. Eller, nej, ibland är de ju bra i och för sig. Men det verkar inte som om speciellt många kulturjournalister tänker på det här att de skall vara underhållande. Kanske känner de inte att de ska vara det, men jag tycker att de ska vara det. Apropå kulturjournalister har jag tänkt ganska länge på nu varför de skriver så jävla lika varandra. Det gäller allt från kritik, recensioner till mer "personliga" krönikor. Det känns som om det mesta skulle kunna vara skrivet av samma person, av EN person. Egentligen är det kanske självklart att det är så. De flesta av dessa människor kommer ändå från någon slags akademisk medelklassbakgrund. Dessutom är de väl dessutom inspirerade av varandras skrivande. Ungefär som killar och tjejer som skriver i NG är inspirerade av Belfrage. Då Belfrages stil som verkligen blir en allmän stil. Det är bara irriterande när det blir för uppenbart. Skall å andra sidan inte påstå att jag är totalt befriad från influenser. Det är det väl ingen som är. – – – Grym fransk Kitanosida förresten. En mängd intervjuer som jag inte kan läsa, men som jag försöker läsa. Bra övning.

FREDAG = RAMONES-T-SHIRT!

ARNOLD, BIBLIOTEK, SPAHETTI. Hade glömt hur gott det är med spaghetti. Bara spaghetti (Barilla) och lite smör, salt och peppar. Detta äter jag varje morgon efter att ha delat ut tidningar. Sedan gör jag åttio sit-ups. – – – Kännsn inte som om jag har något att skriva. Vädret blir mindre nice för varje dag. Det blir också mindre nice att dela ut tidningar. Men ändå är det morgnarna jag tycker bäst om. – – – På fredag skall jag förresten – om mina pengar kommer in som de ska – köpa en RAMONES-t-shirt. Detta har jag drömt om hela sommaren. Jag har drömt om att att ha råd att köpa en RAMONES-t-shirt. Och på fredag skall jag alltså göra det. Har redan varit och kollat på en. De finns i typ två olika modeller och i rätt många storlekar. Jag funderar på att köpa en Small. Men det är möjligt att Small är för Small. – – – Har förresten börjat omvärdera Arnold Schwarzenegger. Han är ju snygg för fan. Tycker inte om bodybuilders egentligen, men det är annorlunda med Arnold. Han är smart. Han är i god för 300.000.000 US Dollars. Han är inte dum i huvudet - som jag trodde när jag var ett kid och såg honom i Conan. En rätt värdelös film. Det var när jag såg Predator häromdan som jag insåg att jag helt enkelt tyckte om honom, eller jag tänkte, ärligt talat: "Så jävla fult med muskler är det faktiskt inte." Till mitt försvar måste jag säga att Arnold var koppsbyggare under THE GOLDEN AGE OF BODY BUILDING när det viktiga inte var att ha sjukt stora muskler utan att att ha muskler som var i harmoni med varandra. Det var en annan tid helt enkelt. Ja, herregud. Vad är det med mig? – – – Börjar bli jävligt trött på det har snacket om kanon. Det värsta vore om vi fick en borgerlig regering bara för att en massa puckon vill ha ett kanon. För att de inte tror att det finns ett kanon. Och när de väl har sitt jävla kanon kommer de att avskaffa Bibliotekslagen. Det skall bli jävligt kul. Utan Bibliotekslagen hade jag, ärligt talat, haft en mycket sämre barndom.

MASKROSBARN, MOI?

Vet inte, antar att jag är psykiskt instabil, men det är ju inte så konstigt. Om man läser tidningarna varje dag, som jag gör, rätt tvångsmässigt, så förstår man att det är något fel på vår värld. Igår drack jag en Carlsberg SORT GULD (5,5 %, 50 cl) och däckade mer eller mindre. Efter EN öl. Drog den obehagliga slutsatsen att detta berodde på att jag väger alltför lite. Och idag på morgonen, runt 06.00, drack jag de två resterande som fanns i kylen. Skrev ett brev till Anders i Paris. Förklarade hur genial jag kände mig. Hur jag inte tvekade längre, inte på någonting. Jag var, tyckte jag, den största poeten i världen, alltså STÖRST I VÄRLDEN. Det tycker jag fortfarande. Jag menar, jag skriver inte sådant som jag inte tycker, sådant som jag inte tror är rätt. Hur som helst kom jag efter en stund att tänka på min barndom, på min fina svensklärare i högstadiet, på min fina svensklärare på gymnasiet, – alla dessa människor som stött mig – på en mängd grejer som jag plötsligt kommer ihåg nu när jag arbetar med en så kallad ’ungdomsroman’, och jag började gråta. Jag grät i ungefär en halvtimma. Det var helt fantastiskt. Jag hade lika gärna kunnat bli en knarkare tänkte jag - kokain är förbluffande vanligt bland till exempel idrottare - men jag blev ett geni. Tackade Gud för detta. Men finns verkligen Gud? Jag tackade någonting hur som helst med bläck på papper och grät verkligen av tacksamhet. - Ja, nu vet jag ju att man kanske inte bör sitta klockan 06.00 på morgonen och dricka Carlsberg, men skit samma. Det var helt nödvändigt. Efter en stund återhämtade jag mig en smula. Naturligtvis var jag en smula berusad efter en liter öl, men det handlade inte om det; allt jag känt den senaste tiden, all den här oron, var tvungen att komma ur mig på något vis, i tårarnas form. Och att framkalla tårar, som inte känns som krodiltårar, när man är helt, helt nykter - ja, det är nästan omöjligt, åtminstone för mig. När man är nykter, vilket jag måste poängtera att jag verkligen är för det mesta, nu, ja, hela tiden i princip, så är det är det inte hjärtat och inälvorna som talar, det är nåt annat, den vuxna mannen och hans hänsynslöshet.

SIFTING THROUGH THE MADNESS FOR THE WORD

SS, BUKOWSKI, NORÉN, GRASS, KINSKI, ETC. - - - Går till Amadillo och säljer min skivsamling, mest Roxy Music, David Bowie, klassisk musik, Bach, Matteusevangeliet en musikaliserade version av Genets Vox Humana som borde ha sjungits av en kontratenor (en man, castrato-imitatör) snarare än en sopran (kvinna). Hur som helst var det omöjligt att njuta den. Det skar sig i öronen. Olidligt. Så jag sörjer inte. Får 320 spänn för allt. Det känns suveränt. Suveränt. Nu behöver jag inte svälta i alla fall. Allt är bättre än att gå till Stadsmissionen. - MAN, I’M ALMOST ON SKID ROW. Går till systemet. Tänker att jag ändå bör tillåta mig att köpa ett par starköl. Köper tre Carlsberg Export. Mannen bakom mig. En man i femtioårsåldern, totalt alkoholiserad, köper ett flak med någon slags alkoläsk. När han skall lyfta upp skiten på bandet ramlar minst fem flaskor ur och krossas mot stengolvet. Kan inte låta bli att känna ett styng av sorg över denna scen. Kvinnarna framför mig däremot köpte sina flaskor med vin av olika märken. Kanske kan de hantera alkholen. Det gäller att bevara någon form av fasad. Om man dricker vin, från Frankrike, Tyskland, lite olika viner med flotta långa centraleuropeiska ortsnamn, ja, då kan man åtminstone låtsas att det har med kultur att göra - och att man inte dricker för att livet är alltför ofta är bottenlöst trist. - - - Lars Norén skall förresten sätta upp en pjäs på Comedie Francais i Paris. Kul för honom. Han är enormt stor, men han är ändå inget jämfört med Strindberg eller Ingmar Bergman. Jag menar att hans storhet (som regissör) ligger i att han är en SUPER-ESTETISK människa. När man år efter år arbetar med diktsamlingar, dramer, och är så extremt fokuserad som Norén är på en ESTETISK HELHET, ja, då är det inte konstigt att man också kan göra mer eller mindre fulländade uppsättningar. - Jag har verkligen varit besatt av honom. Tänkt att han inte går att överträffa. Att hans poesi är överlägsen. Måste få den villfarelsen ur systemet. Jag menar: det är kanske 5 av hans tusen pjäser som är verkligt, verkligt bra. Resten har han skrivit av ren mani. När han var sommarvärd för Sveriges Radio, P1s "Sommar" 19 juni 2005, sa han helt sjukt underhållande saker. Bland annat berättade han hur han gick in på NK i Stockholm, tänkte att han inte kände sig ledsen över att Jon Fosse spelades på 20 scener runtom i världen (det vill säga för tillfället var större än honom själv), och sedan fick ångest för att han inte kände någon ångest! – – – I förrgår läste jag förresten om en meditationsexpert från Tibet i någon tidning. Han var den vackraste människa jag sett. Kanske sextio år. Asiat. Så vackra ögon. Så allt igenom HARMONISK. Man ska inte tvivla, menade han. Han har naturligtvis rätt. Men det är ju uppenbart att människor tvivlar idag. Under 90-talet försvann 300 000 arbetstillfällen för ungdomar i Sverige. Situationen är fortfarande taskig. Kanske hjälper meditation, jag vet inte, men problem, personliga, samhälleliga försvinner ju inte för den sakens skulle speciellt inte om samhället bygger på en kapitalistiskt marknadsekonomi (eller i Sverige en något reglerad och kontrollerad blandekonomi?). Då är det ätas eller äta som gäller. Stressen är total. Det finns tusen möjligheter, men också tusen hinder. "Det är synd om människorna". Att meditera. Att nå total medvetenhet. Att ägna sig åt det där i timmar. Att ha det som yrke som munkarna i Tibet. Ja, det fungerar ju bara i ett samhälle som inte är genomsyrat av kapitalism. Det vill säga att bli riktigt bra på något så olönsamt som att bli medveten om att vi bara är en del av allt, att vi består av eld, jord, vatten, luft, är omöjligt här och omöjligt i stort sett överallt. För ett tag sedan såg jag en intervju med Kateshi Kitano som var extramaterial till någon film, kanske var det Dolls (2002) i vilken han sa att vi lever i ett hårt kapitalistiskt samhälle. Först nu förstår jag att han verkligen syftade på Japan - då tänkte jag att det var gällande för större delen av världen, vilket det ju i princip är, men Japan har närmast inga SOCIALA SKYDDSNÄT alls, det är ett skithårt samhälle. Om du inte har heltidsjobb är du körd. Så nu har jag lite perspektiv på det också. - - - Förresten, kolla in Extensive online database of Bukowski's work!!! Förresten håller jag på att läsa Russell Harrisons Against The American Dream (Black Sparrow Press, 1994) just nu. Den är rätt bra. Han fokuserar jävligt mycket på Bukowski som proletärförfattare, som skildrare av arbetarklassens erfarenheter. Mycket att hämta där om man vill krossa kulturmuppar som menar att Bukowski är "oseriös", "dålig författare", etc. Det är klart att dessa puckon tycker att han är dålig om de själva aldrig ens tangerat att befinna sig på samhällets botten, om de själva aldrig stått och packat kött eller bröd eller vågat ställa sig på gatan och vråla rakt ut bara för sakens skull. Det jobbiga är att dessa besuttna miffon existerar. Jag hatar dem. Jag menar på allvar att Bukowski är en person som fan hade förtjänat NOBELPRISET. Mer än Günther Grass som jag aldrig, aldrig orkat läsa. Några killar sitter på ett skeppsvrak och onanerar i Katz und Maus (1961). Okej. Kan de inte onanera i avskildhet. Vad är det med dem? Det är ju fan sjukt. Men jag ser inte ner på honom för att han var SS-soldat i 16-17-årsåldern. I Paris såg jag vid två olika tillfällen barn som hanterades hårdhänt av sina föräldrar. En gång bara en fyraårig flicka. De liksom bara dänger till ungarna oreflekterat. Det bryter inte mot normen, konsenus. Tyskland 1945 var NAZI-TYSKLAND. Det är klart att de flesta, speciellt 16-17-åringar då knappast tyckte att SS var något sinnesjukt, lika lite som vi tycker att det är något absolut sinnesjukt med till exempel svenska KUSTJÄGARE eller vad fan som helst, de med en treudd på sina gröna(?) små hattar, så jag tycker det är en skitgrej om jag skall vara ärlig. Att man tiger om det däremot. Håller tyst om att man varit SS-soldat. Ja, det är ju... jag vet inte, men det var ju ett "stigma" för honom. Klart att det var. Klaus Kinski var förresten med i de reguljära trupperna, Wehrmacht, men han sprang mest omkring och var förvirrad och letade efter en annan barnsoldat som han fattat tycke för, men han var redan död eller döende under ruinmassorna någonstans. - - - You like my new design of this blog?

DEN SISTA VECKAN AV FATTIGDOM. Fan, på fredag får farsan pengar, och då kan jag låna några hundra. Och sedan får jag pengar lite senare. _ _ _ Fan, av alla grejer åkte jag fast på vagnen i måndags. Jag, menar, jag av alla människor, jag som befinner mig i den mest patetiska fattigdom, i det mest tragiska armod jag någonsin befunnit mig i. Jag blev inte ens arg. Jag skrev under och tänkte att det var synd. Det handlar om 800 spänn. Det löser sig. Allt löser sig, osv. _ _ _ Frågan är bara hur jag skall överleva den här veckan. De senaste dagarna har jag levt på pytt i panna och pasta - färgad som den italienska trikoloren - och det har gått ganska bra. Mitt hem har aldrig varit så rent som det är nu, för när man genomgår den här snusabstinensen så måste göra något, skriva, eller städa, så när jag inte städat har jag skrivit och när jag inte skrivit har jag städat. Till och med min säng är bäddad. Jag har slängt ut allt som jag tittat på som verkat störande. Jag har till och med slängt ut min dammsugare. Jag vill inte ha en dammsugare. Jag skall skaffa en sopborste och en skyffel istället. Att ha en dammsugare är helt enkelt meninglöst i en så liten lägenhet. Jag behöver den inte! Så enkelt är det. Dessutom blir jag nojig av ljudet av en dammsugare. För jag brukar bara dammsuga när jag är absolut UTMATTAD för att det är så tråkigt. Jag klarar inte av det annars. Och är man absolut UTMATTAD då är man också känslig, känslig för ljud, ibland - om man verkligen är RIKTIGT TRÖTT - inbillar man sig höra saker, bakom en mer eller mindre smått för öronen störande ljudmatta (dammsugarens oljud) kan man därför tro sig höra människor konversera med höga obehagliga röster om ens egen person, eller något dylikt. Jag säger inte att det är sjukt, men jag utsätter mig ogärna för det. När jag var i sjuttonårsåldern kunde jag till exempel inte se på fotbollsmatcher med ljud på, för jag tyckte mig höra hur man skrek mitt namn på läktare, och när man skrek mitt namn så gjorde man det hatiskt, vredet var så stort, som om det var jag som släppte in del bollen, som om det var jag som gjorde självmål. Jag mådde inte så bra på den tiden. _ _ _ Men om jag bortser från fattigdomen. (Och det här uppenbara beviset på att de sociala skyddsnäten börjar bli uppfuckade i Sverige. Läs mitt brev till Socialtjänsten!) Ja, om jag bortser från den skiten så har jag faktiskt mått jävligt bra de senaste dagarna. Jag har smalnat av något. Men det är okej. Det är inte farligt. Det handlar bara om lite mindre underhudsfett, musklerna har inte börjat brytas ner. När det gäller mina vadmuskler har jag förresten börjat se vissa resultat. Det är verkligen kul. Mina ben är fortfarande smala givetvis. Så kommer det kanske alltid att vara. Vissa människor är ju byggda närmast för en viss typ av friidrottsgrenar. Jag är person som kan springa långt och snabbt. Detta ligger liksom i min kropp, inbakat i den. Så är det bara. Men hur som helst kommer mina ben att se en smula bättre ut i framtiden. Detta gläder mig givetvis. Varför skulle det inte göra det? _ _ _ Skall sälja några videofilmer och DVD-filmer idag. Det känns inte så jävla bittert. Vem fan har en video idag? Kommer kanske inte få ett jävla dugg för videofilmerna, men om jag får typ 150 för DVD-filmerna kommer jag fan att gråta av glädje. Det är mat för några dagar, det är i bästa fall en dosa s-n-u-s. Gud, jag när jag blir rik igen: CSN: kommer jag att ha snus varje dag, och kaffe, jag tänker aldrig vara utan det igen. Jag tänker fixa det här nu. Det ska jag fan. _ _ _ Om jag hade haft råd att göra vad jag ville just nu hade jag fixat filmen BORN INTO THIS om Charles Bukowski, köpt en stor flaska cola och några öl, köpt snus, och sett den filmen, sedan skulle jag sätta mig och skriva dikter och dricka fler öl. Eventuellt skulle jag röka, men inte Marlboro eller nån annan skit, inga jävla billighetscigg heller, det gör inte en gentleman, jag hade beställt GITANE SANS FILTRE från Paris. Ja, fan vad fint det hade varit. Nu skall jag gå och sälja de här kvalitetsfilmerna. Jag menar: det är ju fan filmer av Tarkovskij och Kurosawa. Bra filmer. Nu är jag tvungen att sälja dem. Skit samma. Fuck it!

EN VACKER, VACKER DAG. – – – Det kan ju tyckas ibland, apropå det jag skriver på min blogg, som om jag är totalt deprimerad, ja, närmast sucicid; så är ytterst sällan fallet, eller snarare: så är det inte. Har funderat på det mycket de senaste dagarna. På hur man uppfattar en person som skriver, och på hur man själv VILL uppfattas. Minns att en polare, en verkligt nära vän till mig en gång sa: "Ibland tror jag att du skall begå självmord." Detta tog jag ganska hårt. Jag själv uppfattade ju mig naturligtvis som en rätt deprimerad person, minst sagt melankolisk, jag var också för några år sedan mycket deprimerad, men att någon skulle tro att jag var så deprimerad, ja, det gjorde mig stött. Faktum var väl att jag faktiskt då och då funderade på att ta livet av mig. Men, MEN, dessa självmordstankar, ja, de hade jag stor kontroll över. Människor som däremot verkligen begår självmord, som är kapabla att göra det, – de har jag kanske därför både en viss förståelse för då jag vet att livet kan vara helt bedrövligt (på samma gång som jag inte ens kan föreställa mig deras mörker) – , men för mig var livet bedrövligt alltid, oundvikligen, endast ur någon slags petit-bourgeoisie-aspekt; det var lyxångesten jag ägdes av, och min ångest kan bara vara skattebetalarens, den svikne av välfärdsprojektet. SPENGLER gillade givetvis inte kapitalismen, han avskydde engelsmännen (!) och deras besatthet av finanser, det var det Preussiska som var idealet. Den tyska anden, etc. Nazisterna influerades av hans idéer. Och därför är han än idag stigmantiserad. Kanske främst i Tyskland. Givetvis hade han aldrig upphört att vomera om han behövt leva i den här tiden. När jag tänker att det vore trevligt att begå självmord (om det bara fanns ett trevligt sätt att begå självmord) så har det alltid med pengar att göra, åtminstone idag. Men hur som helst. Det är bara tankar. Jag tror att de flesta har dessa tankar. Inte Spenglers och mina tankar i och för sig. Det tror jag inte. Men självmordstankar. Ja, de flesta jag känner har ändå tänkt tanken, sedan avfärdat den. De flesta är ju nämligen inte MANODEPRESSIVA. Det vill säga, de flest är faktiskt inte konstant depressiva en längre tid (i dagar, veckor, månader), men, de - återigen - de flesta jag känner kan ändå känna sig nere av en eller annan anledning under dagen. Ibland förvånar jag mig själv genom att först känna mig väldigt munter i ungefär en timme, sedan vara alldeles håglöst under en timme, och munter på nytt i ungefär en timme. Detta betraktar jag som ett normalt tillstånd. Så tänker jag att Jesus kände sig. – – – Vad jag egentligen vill säga är att man inte skall ta det för givet att en person som rent tekniskt kan få sig att litterärt framstå som en självmordskandidat verkligen är en självmordskandidat. Ta bara Goethes Den unge Werthers lidanden. Man måste skilja på fiktion och verklighet. Verkligheten är, allt som oftast, oroande stum, man är ogenomskinlig, ibland hård, man stålsätter sig för att göra sin plikt, gå till jobbet, fatta mer eller mindre viktiga beslut, man måste sova en stund för att senare inte bli alltför trött för man skall göra något som kräver att man inte är helt slutkörd. Man räknar kalorier. Jag kokar ris som jag äter. Sedan mår jag bra. På morgonen äter jag ännu mer pasta i den italienska trikolorens färger. Det är roligare än att bara äta pasta som inte är i trikolorens färger. Speciellt den röda pastan har någon slags smak, inte stark, men ändå. Någon slags smak. Den gröna pastan, så som jag uppfattar det med mina smaklökar (säkerligen förstörda av allt rökande), ingen smak alls. Det är vardag. Ibland får man sig ett gott skratt, bla, bla, bla. Hur som helst, för min del, är litteratur roligare. Kanske för att det – själva jaget – som ibland framstår som så DÖTT (till vardags så att säga) i en litterär text framstår som LEVANDE (om än, ibland, självmordsbenäget i detta LEVANDE-VARA). – – – Idag lurade jag av Stadsbiblioteket 300 spänn. Det gick lättare än jag trodde. Jag skrev en faktura. Ingen bluffaktura men nästan. Jag bad om att få pengarna direkt och efter mycket om och men fick jag det. Jag älskar bibliotekarier. Jag skall om jag får möjlighet gifta mig med en. Även äldre bibliotekarier, kvinnor, kanske i femtioårsåldern ÄR liksom vackra i mina ögon. En asiatisk flicka passerar. Går in i glashissen. Jag betraktade ogenerat hennes bröst. Hon bar en I love New York T-shirt. Som alla asiatskor ganska kort. Hon tittade ner på mig från sin hiss som försvann, uppåt. Hon bar ingen BH. Bibliotek är för mig en erotisk plats. Bibliotekarier har för övrigt en närmast aristokratisk (men helt socialdemokratisk el. rentav miljöpartistisk) air, ett slags patos; de har stor respekt för författare och författare har stor respekt för bibliotekarier. Varje gång ett bibliotek varit nedläggningshotat har jag velat ställa mig på barrikaderna. - När det gäller tillgång till böcker handlar det egentligen inte om en klassfråga - även om det främst är borgarna som tänker: Nej, vi behöver inga små skitbibliotek i vårt fina land. Jag läser Dagens Industri. Jag VET vad dessa män som tjänar två miljoner om året läser på sin semester! Det är ingen munter historia. De läser deckare, kriminalromaner och Da Vinci-koden. Läs vad ni vill era jävla plebejmiljonärer, men tafsa inte på biblioteken. Okej, jag är en medelklasskille. Några böcker av Strindberg hade ändå farsan i bokhyllan. Vad bra för mig. Ja, det är ju bra. En respekt för författare har ju även jag med mig från barnsben. Att läsa, fick jag höra, det är bra. Och att kunna uttrycka sig på sitt eget språk - ja, det är ju ännu bättre. Men alla behöver bibliotek. Jag känner bara en person - vars farsa var kritiker - som kanske egentligen inte behövde röra sig utanför sin barndomshem för att bli RIKTIGT, RIKTIGT beläst. Honom avundades jag en smula. Resten hade det väl som jag. Biblioteket var en viktig plats. Jag skäms fortfarande för att jag aldrig lämnade tillbaka den där boken om Rysslands historia som jag lånade när jag var sex år. Varför lånade jag den? Var jag kommunistiskt lagd redan då? Av alla böcker jag kunde ha lånat i det biblioteket lånade jag en bok om Rysslands historia. Det är närmast obegripligt. En annan bok som jag stal, flera år senare, var Arthur C. Clarkes 2001: A Space Odyssey.



Jag borde inte ha snott 2001: A Space Odyssey. Det var dumt. Men det är sånt som händer å andra sidan. När jag blev ytterliggare några år äldre stal jag böcker av William Gibson på Wettergrens. Jag förstår inte varför det bara var William Gibson som jag stal. Jag stal tre böcker av William Gibson. Varför? Det framstår idag som mer eller mindre obegripligt. Om jag hade bett min far om pengar till dessa böcker hade jag antagligen fått pengar till dessa böcker. På den tiden kanske de kostade 60-70 spänn i pocket. Varför stal jag böcker som jag likagärna hade kunnat ha köpt? Hur som helst förstörde det inte min läsupplevelse. Idag önskar jag dock att jag hade läst William Gibson på engelska istället. Jag tror de är bättre på engelska. Personligen tycker jag att han är lysande. Jag tycker fortfarande att han är lysande. Men kan jag stå för det? Jag önskar att jag hade kunnat det. Men töntstämpeln- ja, just det, kanske tänkte jag: OM JAG STJÄL DESSA BÖCKER SOM HAR LITET AV EN TÖNTSTÄMPEL SÅ GÖR DET MIG TILL MINDRE AV EN TÖNT ÄN OM JAG HADE KÖPT DEM?... Lite så jag kanske resonerade på ett omedvetet plan. – – – Efter att ha lurat av Stadsbiblioteket 300 köpte jag en glass, en kula i ett rån, och en dosa General Portion. Jag tänkte: Jag är lycklig nu. Jag är verkligen lycklig nu. Och det var jag ju också. Det tragiska är att jag var lycklig på grund av att jag hade råd med en glass, nikotin, på grund av att jag skulle kunna äta mig mätt ytterliggare ett antal dagar. Men kanske överdriver jag. Lycka, det är så relativt. – – – Skulle vilja skriva mer om Spengler men om jag skall vara ärlig har jag inte läst honom. Hur som helst läser jag att han definierar bourgouisien följande: "The bourgeois is hostile (often violently) toward the absolute state, which represents the traditional institutions, aristocrats and cultural symbols." Här kan man dra paralleller till Mishima. Varför är Mishima INTE en fascist, utan mer en traditionell, förvisso högerextrem konservativ person? Japan. 70-talet. Framväxten av industrikonglomeraten, ZAIBATSUN. Om detta skriver Mishima i sin sista quatrologi. Märk att siffran fyra symboliserar döden i Japan, för japaner. En ung man, bevandrad i en stridskonst - sport - som jag betraktar som mer och mer fånig egentligen, Kendo, dödar ett par industrimän, i Mishimas roman. En fascist skulle ALDRIG göra detta. Låt oss ta Dagens Industri-männen som exempel, dessa VD:ar och koncernchefer som läser Da Vinci-koden på sin semester. Som därmed inte vill eller på något vis behöver framstå som "finkulturella". Ändå tillhör dessa människor bourgeoisien. Utan tvekan den ekonomiska eliten i det kapitalistiska samhället. Fascister skulle aldrig angripa dessa människor. Alltså är det fel att se Mishima som en fascist. För är det inte just den starka staten, aristokratin och kulturella symboler som är ALLT för Mishima? Mishima är ingen demokrat. Det skulle kunna vara oförsvarligt. Ja, men vad är då demokrati? Enligt Spengler handlar bara demokrati om pengar. Och Mishima tycks ha menat något liknande när han sa: "Den gröna ormen har tagit över Japan." Med det menade han givetvis penningen.

MITT BREV TILL X. – – –
Hej X.

Eftersom jag fann det omöjligt att verkligen föra ett samtal med dig när vi senast sågs (av anledningar som jag kommer till i slutet av detta brev) gör jag det skriftligt istället. Dels vill jag bara upplysa dig om att jag har det mycket dåligt ekonomiskt ställt just nu, och anledningen till detta är väl som du nämnde att jag inte tagit mitt s.k. »vuxenansvar« (ett begrepp som jag inte finner i t.ex. socialtjänstlagen (SoL) och som jag därför antar är något slags internt begrepp på modet?…) och det är naturligtvis i grund och botten mitt eget fel?… Det spelar ingen roll.

För hur det än ligger till med »vuxenansvaret« från min sida har jag ändå rätt att som svensk medborgare vända mig till Socialkontoret och ansöka om ekonomiskt stöd. Så här skriver Maja Ekelöf i Rapport från en skurhink (1970) (en bok som kanske alla tjänstemän på Socialtjänsten borde läsa för att förstå vad det innebär att vara utlämnad till en myndighets nycker): »Vid det första besöket av ett fall borde tjänstemannen förklara att vi ALLA sitter i samma båt. Vi är ALLA socialfall. Vi är ALLA människor.« Som svensk medborgare har jag ju som bekant vissa rättigheter, men också vissa skyldigheter. Problemet för mig var: Jag hade inte råd att betala min hyra (det var till hyran jag ville ha stöd för i JULI och AUGUSTI). Genom att inte hjälpa mig med detta försätter du mig i en ännu sämre situation. Så som jag ser det är det alltså kontraproduktivt av dig, X., att inte hjälpa mig. Är inte någon slags logik inblandad i den synen på saken? Skulle inte jag bli en ännu större »belastning«, antagligen för just Socialkontoret Majorna, om jag nu blir vräkt från min lägenhet? Vore det bättre för Er för, för Mig, för Samhället? Varför ens utsätta mig för den taskiga situationen?… Är det så att jag är för naiv eller för parasitärt lagd som person för att förstå det extrema paragrafrytteri som du X. brukar dig av för att se till att jag som ändå torde vara i min fulla rätt att åtminstone få ett minimum av hjälp inte får någon? Som svensk medborgare accepterar jag inte att bli behandlad hur som helst av personer vars uppdrag torde vara att hjälpa mig och inte först och främst se till att jag INTE får någon hjälp när jag är i hjälpbehov. Eftersom jag redan nu misstänker att du kommer att avslå min ansökan för AUGUSTI månad ber jag dig att tänka om.

Att jag inte framförde detta senast vi sågs beror på att jag verkligen inte hade någon lust att tala med dig onödigt mycket. Det tycktes lönlöst emedan jag i den desperata situationen som jag befann mig i upplevde det som om du visade översittarfasoner och som om du medvetet eller omedvetet, genom ditt tonfall, ditt sätt att behandla mitt ärende, etc., ville framkalla en aggressiv reaktion från min sida och det är just detta som jag finner totalt opassande hos en person med dina arbetsuppgifter/med ditt yrke.

A. S.
Göteborg, onsdag den 2 augusti 2006

PS. En kopia av detta för kännedom till Socialförvaltningens chef har skickats.