MYSTISKA 2:AN

Idag känner jag mig på bättre humör. Och Les Bienveillantes framstår som underbart komisk. Som camp. SS-Obersturmbannführern Dr. Aue skriver att han egentligen hade föredragit att vara en kvinna. "Men istället befann jag mig vara en jurist, en säkerhetstjänsteman, SS-officer, sedan direktör för en spetsfabrik." Det är underbart. Jag fattar inte varför de franska och tyska kritikerna inte fattat hur komiskt det är (fan, författaren har ju skrivit en cyberpunkroman, de måste förstå att inget är heligt för honom!). Dessutom är jagberättaren grymt pretentiös bitvis. Längre fram i boken så beskriver han hur han som trettonåring spelar titelrollen i Sofokles Electra (en kvinnoroll) på sin internatskola. Den är full med sådana grejer. Jag menar, är det bara jag som finner det underhållande… är det bara jag i hela världen som uppfattar det som humor, möjligen ofrivillig, men ändå – humor, helt klart. På sätt och vis är det en skandal att ingen har sett det absurda i den här boken. Men kanske beror det på att jag läser den som svensk och inte automatiskt ser andra världskriget som något man måste tassa omkring.

Förresten läste jag en kamrats diktsamling för en tid sedan, och hon skriver hela tiden om ett knä som hon skrapar. Av någon märklig anledning kom jag att tänka på Mystiska 2:an. Men jag kunde bara erinra mig svärtan i bilderna, socialrealismen, någon slags ångest. Jag minns att jag inte ville läsa den när jag var liten för jag fick en känsla av ångest. Men nu när jag erinrade mig serien kom jag att tänka på det här att tecknaren helt enkelt ägnar en viss tid åt att gestalta pojkarnas kroppar på ett lite suspekt vis. Dom gick runt halvnakna och tältade hela tiden – och hamnade alltid i händerna på kriminella människor. Sedan läser jag om serien: "Den allra sista serien, 'Fågelön', som publicerades i sista numret av den alternativa serietidningen Comet, behandlade ämnen som gryende sexualitet och ett kärleksförhållande mellan Sacho och en vuxen man, orsakade stora kontroverser, och resulterade i att tidningen drogs in från försäljning och blev slutet både för Comet och själva serien." Ja, om någon år efter år tecknar pojkar i avklippta jeans, ja, då kan man anta att en sån story förr eller senare dyker upp. Det är ju helt logiskt. Men det är ändå en häftig serie, och får jag reda på, internationellt känd. Jag säger alltså inte att det är fel med avklippta jeans, det var vanligt på sjuttiotalet.

I DÅLIGT SÄLLSKAP

IDAG FICK JAG ETT AIR MAIL FRÅN OHIO med La mort est mon métier (1952, Döden är mitt yrke) av Robert Merle. Tanten som sålde den, Marla Fleischer, verkar vara en trevlig kvinna. "Dear Mr Rebel Commander Enjoy the book! Best wishes" har hon skrivit med rött bläck på fraktsedeln. Amazon är magiskt på något sätt. En amerikansk tant skickar mig en bok på franska till Sverige. Det är konstigt. Boken har alltså rest från Frankrike till Ohio och sedan från Ohio till Sverige och förmodligen kommer dess öden och äventyr inte att upphöra här. Den handlar förresten om Rudolf Höss (omdöpt till Rudolf Lang) som i likhet med Eichmann var en SS-Obersturmbannführer och mångt och mycket en av de huvudsakligt ansvariga för förintelsen. Poängen med att läsa så trista böcker vet jag inte om den egentligen finns. Men det är intressant och har lite att göra med den här andra boken som jag läser nu, Les Bienveillantes. Man kan fundera på hur nazismen skildras i olika tider, vad händer med nazismen i fiktionen (litteratur, film, etc.) ju längre vi börjar avlägsna oss från andra världskriget? I pojkboksäventyren och i de teckande seriernas värld är ju nazismen (och framför allt SS) alltid onskans representanter, men i den världen kan man blanda in vad som helst för det hela utspelas i en värld i vilken man räknar med vad som helst. Det behöver alltså inte vara historiskt korrekt. I Indiana Jones-filmerna är nazister bad guys – och det var de ju – men här finns också övernaturliga inslag, överdriven sadism, etc. Man köper detta för det handlar om en matinéfilm. Både La mort est mon métier och Les Bienveillantes befinner sig dock i en annan (mer seriös) genre, eller i ett annat kulturellt produktionsfält som Bourdieu skulle säga. (Å andra sidan: jag säger inte att jag drar mig för att läsa Les Bienveillantes samtidigt som jag tänker på nazistrepresentationen i Indiana Jones! Jag är ju väldigt populärkulturell, och kommer antagligen inte att få sitta i Svenska Akademien.) Hur som helst. Det är vissa skillnader – frågan är bara om dessa skillnader inte långsamt kommer att lösas upp och bli än mer problematiska ju längre vi, som sagt, avlägsnar oss från andra världskriget som historisk period. Det uppseendeväckande med den fiktiva huvudpersonen, Max Aue i Les Bienveillantes, en SS-officer, är som jag nämnt i tidigare inlägg att han är homosexuell. Och eftersom denna SS-officer inte har något egentligt samvete är också hans homosexualitet beskrivet i samma skimmer. Det är problematiskt, eftersom det finns en outtalad värdering i detta; man kan helt enkelt säga att författaren, Littell, faktiskt uttrycker åsikter som kan betraktas som problematiska. Dels att sexuella övergrepp per automatik skulle leda till en slags promiskuös (homo)sexualitet. Dels att homosexualitet i linje med vad Theweleit skriver i Männerphantasien (1979, Mansfantasier) är något som implicit existerar i alla homogena organisationer (extra mycket i militära strukturer) och har med våld, dominans och maktutövande att göra. (Och om man läser vad Bo I Cavefors skriver i sina essäer och böcker – i till exempel Tidningenkulturen; "T.E.Lawrences homosexualitet möter gensvar i en omgivning där man delar hans behov av smärta och död, av lustfylld självutplåning." Ja, då förstår man attbegreppet övergrepp knappast existerar för honom. Sado-masochismen är en del av hans sexuella identitet, och smärta, död, lustfylld självutplåning, det är inte på förhand negativt laddat.) Nu är nazikitsch redan en del, i och för sig, av någon slags sado-masochistisk kultur, så… ja, det förtar knappast problematiken med – eller, om man nu kan läsa det så, den explicita kritiken i – Les Bienveillantes. – – – Ja, jag blir helt enkelt inte klok på Littell.

För att gå över till något begripligt var jag återigen tvungen att ta fram mina aggressiva sidor i helgen. Men jag känner ingen skam över det. En person som jag träffat två gånger och vid det senaste tillfället talade med i säkert 20 minuter menade på en fest att han inte kände igen mig när jag kom fram och hälsade på honom. "Känner jag dig?" undrade han. "Nej, du kanske inte känner mig på det sättet, men vi har träffats flera gånger nu och vi har en gemensam bekant i S." Jag gick runt och kokade en stund och sedan gick jag fram till honom helt lugnt och sa att jag skulle ge honom en käftsmäll om han inte känner igen mig nästa gång vi träffades. Det kändes helt logiskt. Han tror att han är skyddad från våld på grund av hans lite fåniga utseende och på grund av att han känner den här personen. Men så är det ju inte. Om man inte känner igen en person som kommer fram och hälsar på en så bör man låtsas att man känner igen personen. Det handlar om att man inte i onödan vill genera den andra. Om man inte fattar det så får man lära sig det den hårda vägen. – Jag menar, det är klart att jag är en obehaglig människa, men jag klarar verkligen inte av den typen av människor. Det var mindre än ett par månader sedan vi sågs på Nef. Jag minns allt. Helt perfekt. Jag har å andra sidan ett utmärkt minne. – – – Slår mig nu att han kanske skulle kunna polisanmäla mig för ett sådant tilltag. Å andra sidan verkar det orimligt. Hur skall han förklara sig utomordentligt dåliga minne? Hur som helst: om jag inte hade sett det som absolut nödvändigt att hota honom med stryk hade jag givetvis inte hotat honom.

BOBBY FISCHER, 16 ÅR

SCHACKDEPRESSION, BLADERUNNER. De senaste dagarna har jag försökt att spela schack, så jag har spelat "fast chess" med min dator och förlorat flera gånger nu. Det är hopplöst. Jag har blivit totalt deprimerad på kuppen. Och jag vet inte om det skulle gå bättre om jag funderade i en dag inför varje drag, men förmodligen skulle det väl göra det. Jo, det skulle det antagligen. Jag antar att jag är för stressad för att spela schack. Vet inte hur jag skall komma över det faktum att jag inte är så jävla smart. Men det är klart. Om jag övar så måste jag ju bli bättre. Men frågan är bara varför jag skulle göra det. Att sätta sig och spela schack med någon som man lika gärna kan ett givande samtal med är ju helt jävla meninglöst. Att ta fram schackbrädet blir som att säga: "Du är en tråkig människa, jag vill inte tala med dig, låt oss spela schack istället." Eller: "Jag är tråkig och har inget vettigt att säga, låt oss spela schack." Läste på Wikipedia att Bobby Fischer fått något slags utbrott på George Bush och sagt att han var en jävla skurk eller något liknande. Jag antar att Bobby Fischer är en intressant person. Han är antiamerikan, antiimperialist och dessvärre antisemit. – – – Ja, har känt mig helt deprimerad större delen av helgen faktiskt. Hade ett trevligt samtal med V. om film i och för sig. Det var nice. Fick chans att snacka lite om mina teorier kring robotdesign, ett område inom vilket jag redan gjort fascinerande framsteg med tanke på att jag inte har någon som helst utbildning what so ever. Egentligen handlar det om cultural studies och filmvetenskap, men jag har insett att mina tankar kan användas även rent praktiskt när man tillverkar designar robotar, osv. Men det finns redan en del tänkare som har funderat på detta, bland annat en japan, Masahiro Shiro, som kommit på begreppet Uncanny Valley som handlar om det psykiska obehag som, bland annat humanoida robotar kan väcka när de percipieras av en människa. Det är ungefär lika pseudovetenskapligt som det jag håller på med, men jag låtsas inte ens att det är vetenskap.

Hur som helst funderar jag mycket på Blade Runner. Irriteras över hur den helt enkelt ockuperats av ett postmodernt tänkande, man menar att replikanterna i filmen, "robotar" med enorm psykologisk och visuell människo-likhet [P M-L / V M-L i motsats till psykologisk och visuell robot-likhet, som termer uppfunna av undertecknad, Arnold Schwarzenegger/T-800 (i Terminator) karaktäriseras av närmast total visuell människo-likhet men också av stor psykologisk robot-likhet, etc. Några definitioner finns inte annat än de som existerar a priori i det allmänna medvetna, det vill säga att vi alla undermedvetet faktiskt vet vad som karaktäriserar mänskligt beteende och därmed också vad som karaktäriserar ett "robot"-beteende. Men i T2 får T-800 alltmer av psykologisk människo-likhet vilket i filmen förklaras med att han är programmerad att "lära sig" mänskliga beteende. Bara det faktum att han frågar John Connor varför han gråter är rätt talande; även människor frågar varandra varför vi gråter, 1) Vi ser att någon gråter, 2) Vi undrar varför. Kan man säga att en människa kan betecknas som psykologiskt robot-lik? Ja, naturligtvis, av samma anledning som alla människor med en mekanisk arm får en större visuell robot-likhet], är "simulacrum" (Baudrillard). De perfekta kopiorna, det som kan ersätta originalen, människorna själva. Det är naturligtvis inte dumt, det är inte det jag säger. Baudrillard är väl bra? Men det är att låsa Blade Runner i en postmodern position. Och inget som jag läst om filmen har passera dessa barriärer. Det är irriterande. Det finns ett postkolonialt sätt att betrakta replikanterna och storyn, men det är på sätt och vis ointressant. Det måste gå att se det på ett annat sätt. Jag vet inte vad jag menar riktigt – men det är bara så jävla irriterande att läsa samma skit i varenda bok man läser om en film, eller om ett fenomen (som man kanske ändå måste säga att Blade Runner är).

ANNA NICOLE ÄR DÖD. So what? Att vi i Sverige över huvud taget skall bry oss om alla amerikanska b-skådisar och freaks som inte ens amerikaner bryr sig om börjar gå mig på nerverna. Vem fan bryr sig om Angelian Jolie i USA? Vem kan ha brytt sig om Anna Nicole. Det är fan en skam att se hela löpsedlarna täckas av budskapet om hennes död. Vem sörjer henne? Vad är poängen? Löpsedlarna täckta med hennes namn ordet död och något vulgärt foto på henne där hon försöker se vulgär ut för att en gäng bönder i Sverige och den amerikanska mellanvästern tycker att hon är sexig? Eller jag antar att det inte är därför hon får uppmärksamhet. Sverige – som saknar slemmiga megastjärnor (förutom kanske Kjell Bergqvist) – behöver substitut i formen av Jolie och Anna Nicole, Beckham och Posh Spice, osv., osv

SE AN INCONVENIENT TRUTH, BRYT IHOP OCH GÅ VIDARE

Såg An Inconvenient Truth (2005) igår. Den var ruggig. Jag trodde inte att det var så illa. Ärligt talat. Jag hade ingen aning om det. Var helt ställd efteråt. Fan, något måste verkligen göras. Först hörde jag fel när Al Gore berättade om hur mycket luftföroreningar som släpps ut dagligen. "70 ton. Ja, men det kan ju inte vara så farligt" tänkte jag, sedan spolade jag tillbaka, ja, det visade sig handla om 70 miljoner ton. 70 miljoner ton dagligen. Och det är inte bullshit som han står där och säger. Han har rätt. Varför går människor inte runt och skriker på gatorna? Det kan hända en del, en del riktigt ruggiga grejer. Om några decennier kommer det inte att finnas någon is på Nordpolen. Alltså. Vart skall isbjörnarna ta vägen? Vad händer om isen på Grönland försvinner och rinner när och stannar av Golfströmmen? Europa täcks av is. Alltså det är ju på gång! Jag är helt ställd. – – – Alltså jag börjar kallsvettas när jag tänker på det. På riktigt. – – – I jämförelse är många mänskliga problem helt enkelt banala. Och det som är extra fascinerande i dokumentären är att Al Gore förklarar hur industrilobbyister försökt skapa en osäkerhet kring om detta verkligen är fakta eller inte. Den vetenskapliga världen är stort sett eniga: det här är ett stort problem. Men i populärvetenskapliga artikar i tidningar har typ 50% varit oeniga. "Är det verkligen så farligt som dessa forskare påstår?" (Mitt problem med min skrivare, som i och för sig satt mig helt ur spel de senaste dagarna är verkligen en bagatell i jämförelse. Ja, jag skäms över det nästan. Nu menar jag inte att det går att jämföra över huvud taget med det här problemet. Det är inte det jag menar.) Hur som helst. Vad fan skall man göra? Jag har ingen bil. Jag har lågenergilampor, eller en lågenergilampa i och för sig. – – – Jag, pratar med alla som kommer i min väg om filmen. Det visar sig att folk har den – men att de inte sett den ännu! SE DEN! ropar jag. Jag har tårar i ögonen, nästan. Folk förstår att det är på allvar. Jag skall starta en miljörörelse. För en stund sedan skrev jag ett mail till ICA och bad dem att bara ha lågenergilampor i sitt sortiment. De kommer att tro att jag är galen. Men jag rekommenderar dem att se filmen. Kanske räcker det inte med att skriva ett mail. Kanske måste jag ringa det högsta hönset? Men vem är det högsta hönset? Om jag får reda på det kommer jag att ringa den jäveln.

HP LaserJet 1018

Gick in i en vanlig jävla databutik igår och köpte en HP LaserJet 1018. När jag kommer hem och försöker installera skiten fungerar det inte. Börjar misstänka att något inte står rätt till. Hur som helst ringde jag HP idag och frågade om saken. Det visar sig att de flesta HP-skrivare helt enkelt inte har drivrutiner till Mac.

HALLÅ! Vad fan, är de helt rubbade på HP?

Hawlett-Packard har 150 000 anställda. Håller till i Palo Alto, Kalifornien. Grundades 1939. Har en omsättning på tusen miljarder kronor. Hawlett-Packards motto är Invent. Ja, men invent en jävla drivrutin till Mac då era fucking bastards! – På mitt kvitto står det "inget öppet köp", men vad fan. Om de säljer sådant som inte fungerar till Mac. Ja, vad fan är deras problem. Servicekillen sa att 1022:an hade drivrutiner till Mac och det var ju den jag mycket väl hade kunnat köpa om den inte hade kostat några hundralappar mer. Fan, fan, fan. Jag var verkligen på skitgott humör imorse. Tränar mina ben och märker något slags, möjligen inbillat resultat, känner en slags lycka. Och så får man det här jävla i-landsproblemet över sig det första som- ja, jag borde nog vara glad att jag har i-landsproblem i och för sig. Men, men, hur skulle jag kunna veta att den där skitskrivaren inte fungerar till Mac. Hur skulle jag över huvud taget kunna gissa mig till det? Det är ju fan omöjligt.

Frågan är hur jag ska lösa det. Om jag inte kan få pengarna tillbaka och om jag inte ens kan byta den mot en 1022:a. Ja, vad gör jag då? Jag tänker i alla fall försöka vara så trevlig som möjligt. Ja, jag går dit, ser så trevlig ut som möjligt och försöker vara så trevlig som möjligt. När det kommer till det där med trevlighet har jag förstått, först på senare tid, hur viktigt det är. Man kommer långt på att inte bete sig som ett svin. Men tjänar på att vara nice. Jag försöker vara trevlig på ett sätt som jag föreställer mig att adelsmän är trevliga, i och för sig har jag inte träffat så många trevliga adelsmän men vad jag menar är att jag försöker att vara korrekt, lite aristokratiskt korrekt sådär. Man måste ha någon slags hållning också tänker jag. Men det är klart, man får inte bli för servil. Och det finns människor som alltid ler jävligt brett. Då förstår man att de har något problem. Så det får man passa sig för. Jag brukar bli förbannad på folk som ler stort åt mig onödan, men å andra sidan är det ju synd om folk som har problem med sig själva.

Min helg var förresten jävligt nice. Såg två filmer, Pablo Franciscos Bits and Pieces (2004) och den bästa film jag sett på länge, Michael Cuestas 12 and Holding (2005). Som vanligt ger mig amerikanska riktigt bra filmer någon slags ångest, för det känns omöjligt att någon motsvarighet ens skulle kunna tangeras i Sverige. Detta torde i synnerhet gälla en film som 12 and Holding. Filmens moral är helt galen, men ändå verkar allt mycket logiskt. Jag ska inte avslöja för mycket. Man måste helt enkelt uppleva den filmen. Den hade jämförts med Stand by me och i vissa stunder fick jag verkligen Stephen Kingvibbar. Ja, det var i alla fall en film som gjorde mig glad. Och Pablo Francisco var ju rätt roligt. Han verkar vara sjuk i huvudet på allvar, men det är antagligen alla som håller på med stand-up.

WE ARE NOT GOING TO DIGNIFY [THAT] WITH A RESPONSE

UTE OCH FIKADE MED J. IGÅR. På ett grekiskt ställe. Vi drack kaffe och käkade lite. J. dricker inte numera. Det är bra. Vi talade om vår rädsla för att bli "svennar", men det är nog ingen risk att någon av oss blir det. Man är alldeles för fucked up. Det finns något diffust hat som förhindrar en att bli en "normal" människa, men naturligtvis: några speciellt normala människor existerar inte riktigt. Ringde V. och snackade en stund. Han hade sett tio filmer på festivalen och satt och läste psykologi. Jag har inte sett en enda film på festivalen, men häromdan såg jag Thank You for Smoking (2006) på DVD. På något vis nåddes jag inte av filmens budskap riktigt, den är packad med underbara repliker, fantiserade om att bli en PR-kille flera dagar efteråt. Nick Taylor – tobakslobbyisten i filmen – verkade så jävla charmig. Och vem vill inte kunna snacka omkull vem som helst. (Tänker osökt på Leo.) Jag kan ju snacka, ja, då borde jag kunna bli en spin doctor. (Men Leo skulle passa ännu mer som det.) Vet inte varför jag inte klarar av att gå på filmfestivalen, men det kan antagligen bero på att jag avskyr filmmänniskor i allmänhet, de agerar lite som om de vore bättre människor – nej, det är fan en underdrift. De är översittare, de flesta av dem. Och hur fan kan man gå med rak rygg som svensk filmare (eller skådespelare) när allt som görs är skit? Den senaste svenska filmen jag såg var Sånger från andra våningen, man skulle få betala mig för att gå och se skiten som görs idag, men å andra sidan: jag har alltid hatad svensk film. Jag ser hellre en Hollywoodfilm än en "bra" svensk film. Jag vet vad jag får. Jag behöver inte lida. Taskig svensk film får mig att lida, jag kvider, det är outhärdligt. En pinsamt dålig amerikansk film innehåller å andra sidan, allt som oftast, några actionsekvenser som är värda att se. Jag brukade alltid gå på cocktailpartyn tidigare, men nu klarar jag fan inte av det. Det är nice med gratisvin och gratismat, men jag har aldrig varit med om något trevligt. Det roligaste jag har varit med om är nog när jag varit skitfull och snackat med Gunnar Bergdahl. Det är kul att inte vara någon och ändå låtsas som att man är det. En gång snackade jag till mig ett VIP-kort. Ja, som sagt, jag skulle nog kunna bli en Nick Taylor, men jag tror att man föds med det. Det vore hur som helst häftigt. "Kan man sälja tobak kan man sälja allt.

INGEN SPECIELLT HÄNDER EGENTLIGEN

FOTOGRAFI TILL VÄNSTER AV EN SKULPTUR, BIRTH MACHINE, AV H. R. GEIGER. – – – Hade en underbart kreativ jävla helg. Satt och rökte, drack folköl och skrev. Det var suveränt. Har inte haft så roligt på länge. Tänker på vad Leo skrev om att han inte står ut med ensamhet. Jag älskar det. Jag har helt enkelt roligare själv än tillsammans med andra människor, å andra sidan beror det på. Men jag föredrar verkligen att ha ett inflytande över människor om jag skall ha något med dem att göra. Eller åtminstone att man arbetar med något tillsammans, ett projekt. Jag avskyr att sitta och spela typ Monopol med människor. Det är så jävla tråkigt. Man kan lika gärna sätta upp en pjäs eller någonting. Varför sitta och DÖDA TID med varandra. Det är ju helt jävla meninglöst. (Men det är sånt borgerliga vänner tycker om. Förstår inte poängen med det. För mig är det lika obscent som att ha gruppsex. På något vis är det ju mental gruppsex.) – – – Är det bara jag som drömmer om att förslava mänskligheten? – – – Om jag någonsin får barn kommer jag antagligen att se till att de gör något kreativt, jag kommer tvinga dem att måla och teckna, sådana saker. De får gärna bygga saker också. Men fan, om mina barn fastnar framför WoW kommer jag att känna mig misslyckas. Till och med att skriva en en blogg är fan mer kreativt. Ja, det är det fan. – – – En polare till mig har förresten blivit geniförklarad. Det är kul. Men det borde vara jag. Kanske kommer min tid. Det vore konstigt om inte min tid kommer. Kanske är jag redan geniförklarad i en liten, liten krets av litterära individer. Jag vet inte. Tror inte det. Men kanske.

Har förresten varit sjuk i flera veckor nu. Börjar bli orolig. Brukar inte vara förkyld så länge. Har lyft tyngder samtidigt. Och det är kanske inte bra. 7 kilo plus hantelns vikt. Ser vissa resultat men måste antagligen hålla på med det i ett halvår till för att det verkligen skall synas, och det vet jag inte ens om jag har lust med. Det kan ge fel bild av en om man ser ut som en bodybuilder, och jag vet inte om det är nyttigt för mig att vara stark över huvud taget. I och för sig har jag tagit itu med mig själv en smula. Jag dricker mig inte aspackad längre. Det är slut på det. Måste vara slut på det. Då undviker jag att ställa till problem för mig själv och andra. Alla dumma grejer man gör har ju med alkoholmissbruk att göra. Och de flesta brott – ja, alkohol är nästan alltid involverat. – – – Har skaffat ett USB-minne (512MB), men den fungerar inte ens på min gamla PC-laptop. Det är skit. Förhoppningsvis får jag en iBook i dagarna här. Det kommer att underlätta mitt liv en smula, verkligen. – – – Köper ett par KOSS-hörlurar för under trehundra spänn. Underbart. De kostade sexhundra för en tid sedan. De har jättebra ljud tror jag. Ja, i jämförelse med iPod-hörlurarna är ljudet jättebra. – – – Fan, livet bara rullar på nu, inget speciellt händer egentligen. Jag har lite pengar som jag köper grejer för. Lagar stora satser av spagetti och köttfärssås som jag fryser ner. Kokar en massa ägg och äter äggvitan. Ibland röker jag cigaretter. Funderar ofta på att flytta från den här jävla staden, men jag vet inte om jag någonsin kommer att göra det. Jag vet inte vad jag skulle göra någon annanstans. Jag är inte ens ute efter att ha roligt längre. Jag är en slags vuxen person nu ju. Jag måste skaffa ett jobb. Ett vettigt jobb. Ja, jag måste skaffa ett jobb som är värdigt mig. Ja, det är detta jag måste prioritera. Det är bara så.

MÄSTERVERKENS TID ÄR INTE ÖVER (ÄN)

GÅRDAGEN VAR RÄTT FIN. Först läste jag ungefär halva Alicia Erians Towelhead (2005) och sedan såg jag Hong Kong-rullen Infernal Affairs (2002). Den var rätt bra. Totalt osentimental. Det kommer väl i och för sig sluta med att jag ändå lånar The Departed när den kommer på DVD, men jag har en känsla av den ändå suger ganska friskt, DiCaprio har aldrig övertygat som en brutal kille direkt, och Matt Damon – jag skulle slå honom med ett bälte om någon betalade mig, men jag skulle inte njuta av det, absolut inte. Scorsese… vad har hänt? Å andra sidan: Har inte Scorsese alltid varit ojämn? Är inte alla regissörer som får göra en stor mängd filmer ojämna? Han kommer aldrig göra en film som Raging Bull igen, så är det, men har man gjort den Raging Bull och Taxi Driver och Cape Fear har man evig respekt i mina ögon. – – – Towelhead var en överraskande brutal bok förresten. En trettonårig flicka som läste Playboy och onanerar, hittar på grejer, den ena sjuka grejen efter den andra. Vet inte ens om jag kan med att säga att den är bra, men den är välskriven. Erian skriver inte något överflödligt, inte ett enda ord. Det är bara scen på scen på scen. Som en 20mm M16 Vulcan. Ingen nåd. På något vis är den för plågsam. Det gör lite ont att läsa den. Man känner med den stackars flickan.

Snackade med en kille på min praktik häromdan förresten. Berättade det som S.L. sa mig när jag talade med honom om Tarkovskij: "Du vet väl att sådana filmer inte kan göras i Sverige va?" På senare tid har det ju slagit mig att det är sant. En viss typ av film kan inte göras i Sverige (längre). Och det är jävligt synd. Tarkovskij kunde göra filmer i Sovjetunionen, men om någon – i Sverige – idag ens skulle komma på tanken att göra en film med ens en liknande konstnärlig nivå så skulle detta vara helt jävla omöjligt. Vad beror det på? Resonerade kring detta en stund. Så som jag ser det handlar det om att man i Sverige aldrig skulle ha en sådan tilltro till en enskild människa att man låter hans vision vara den som gäller. Detta på grund av någon slags förment tanke om demokrati. Det trista är att det är så. Producenterna är de som bestämmer vilka filmer som skall göras i Sverige. Därav en serie skitfilmer. Problemet är att svenska filmer inte blir inbjudna till de bästa festivalerna längre, de håller helt enkelt inte tillräckligt hög kvalitet. Jag har alltid sagt att vi inte kan konkurrera med USA, men det är ju självklart. Vi kan inte konkurrera med Hollywood – det är det få som kan. Men problemet är att vi inte kan konkurrera med någon! Ta bara Internal Affairs. Det är en actionfilm och jag säger inte att jag tycker att den är skitbra, däremot är den underhållande rakt igenom, och man skulle aldrig, aldrig, kunna göra något liknande här. Och om inte Roy Andersson själv hade finansierat sin film hade den aldrig någonsin blivit gjord. – Mästerverkens tid är knappast över, det är inte det jag menar, men det kommer att bli allt svårare att göra dem i det här landet. – – – I grund och botten hänger det här också ihop med det auktoritetsförakt som finns här i Sverige. I konstnärliga kretsar har man ingen respekt för att någon de facto är mycket, mycket bättre än en själv. Man acceptera elitism när det kommer till sport, alla fattar att de inte betrakta Ronaldo som annat än en jävligt bra fotbollspelare, man kan inte låtsas att han är dålig, men när det kommer till konst är det få som vill acceptera att det finns saker som de kanske inte förstår för att de helt enkelt inte läst lika jävla mycket som till exempel undertecknad. Och i grund och botten är det ganska obehagligt. Man accepterar kroppslig och fysisk överlägsenhet, någon är helt enkelt bättre på boxning än alla andra, och han blir världsmästare, det är jävligt konkret. Men när det kommer till konst säger man att det handlar om smak, att smaken är delad. Inget kan vara mindre sant. Sånger från andra våningen är inte bra bara för att jag tycker det, det är en fantastisk film.

EN JÄVLA 3½-INCH FLOPPY DISK

MAN KAN INTE RÅ FÖR HUR MAN SER UT, tänker jag. Häromdan satt jag i flera timmar och störde mig på min profil. Men jag antar att ingen bryr sig. Och jag vet inte om jag bryr mig heller, det är bara i sådana där jävla provhyttar som man tvingas se sig själv i profil. Men varje gång jag ser min profil kommer jag ihåg ett tag, som när man bränt sig på något, det svider. "Det där är inte jag", tänker jag – och på sätt och vis är det inte jag. Det är i alla fall inte den jag vill vara. Vill inte ha det utseendet. Å andra sidan har jag inga stora problem med min profil. Foucault försökte ta livet av sig 1948 och 1950, bland annat på grund av att han led av sitt utseende, han var inte särskilt nöjd, inte alls. Jag har aldrig reflekterat speciellt mycket över Foucaults utseende. "Han är skallig" har jag väl tänkt, utan att direkt verkligen formulera de orden i mina tankar. "Det där med utseende är ju inte så viktigt för intellektuella" menade någon en gång. Men det är bullshit. Det är visst viktigt. Utseende har alltid varit viktigt. Ser man bra ut blir man behandlad lite annorlunda. Det kan väl vara både bra och dåligt tänker jag. Om man skulle vara "vacker" som man, ja, då tror jag till och med att folk blir lite rädda för en. Men det har jag å andra sidan inte varit med om; för mig är folk rädda av andra anledningar, om de nu är "rädda" det vet jag inte… nej, det tror jag inte folk är. Det tror jag verkligen inte. Foucault led också av andra anledningar för att han inte var så snygg, läser jag någonstans; utseendet spelar en stor roll när det kommer till så kallad cruising, som Foucault ägnade sig åt – eller inte ägnade sig åt för att han hade för stora komplex för sitt utseende.

Har inte fått en ny dator än. Det irriterar mig. Måste springa runt med en jävla 3½-inch floppy disk överallt. Det är jobbigt. Det finns inga diskettstationer numera. – Jag är sjuk, jag går ner i vikt, men jag har i alla fall snus, och jag har en iPod.