REBEL COMMANDER

I Paris fortfarande. För några veckor sedan stängde jag av
min mobil för att jag fick en massa SMS (som jag hatar)
och som jag inte kunde svara på eftersom jag inte hade
några pengar kvar på mobilen. När jag skulle sätta igång
mobilen idag hade jag fan glömt koden. Kunde ana att
detta någon dag skulle ske om jag inte varje dag skrev in
den där koden, men nu kommer det extra olägligt för jag
behöver verkligen vara nåbar. Tröstar mig med en
BRAUBURGER.

- - -

Tack Leo-san för att du avlöjade min cover förresten.
Den här bloggen heter Rebel Commander 06 och jag
med, den heter inte "A:s Paris blogg", den handlar för
övrig om smärta. Ibland smärtan som små djur kan förnimma,
ibland som stora varelser som människor kan förnimma
(både mentalt och fysiskt). När jag förresten läser en del
mer ljusskygga erotiska noveller slås jag förresten av
att hur ofta dessa män skriver "sedan gick jag och
pissade". Vad handlar detta om? _ _ _ Realism
naturligtvis. _ _ _ Köpte tio engångsrakhyvlar idag.
Det har regnat och jag har känt någon slags ångest.
Rakade mig, sedan pissade jag, sedan öppnade jag
en BRAUBURGER, ett tyskt öl, sedan öppnade jag
ännu en BRAUBURGER. _ _ _ När jag lite tidigare gick
på RUE LA FAYETTE o. tänkte : "Hat är för svaga
människor, man borde älska människor" insåg jag
till min förskräckelse att jag inte läst en bok på tre veckor,
åtminstone inte en bok som jag alltigenom förstått, och
på något vis kopplade jag denna frånvaro av läsning
till den aspekt av låghet (både retorisk och intellektuell)
som jag samtidigt som jag tänkte "Hat är för svaga
människor..." faktiskt ville tillskriva den tanken - även
om jag naturligtvis inte tycker att man skall gå runt
o. hata allt o. alla. Det tycker jag inte. Tvärtom.

- - -

De första dagarna här i Paris hade jag förresten en
underbar fantasi om att vara en amerikansk krigs-
korrespondent som var mycket givande och roande
för mig. Det enda jag saknade var en kamera runt
halsen. På Saint Michel inhandlade jag ett par
pilotglasögon för 6 euro och jag kedjerökte Gitane
sans filtre, det var underbart, helt underbart, som
att börja röka från början igen! Den första underbara
tiden med ordentliga nikkokickar! Det var så trevligt
att jag förstod att jag var tvungen att sluta köpa
detta cigarrettmärke, för jag rökte inom loppet av
några timmar upp hela paketet - samtidigt som jag
låtsades att jag var en krigskorrespondent i den
25gradiga värmen.

- - -

Förresten rökte jag på tillsammans med Ryan här
om dagen. Det var bra grejer. Vi såg ett fantastiskt
videoklipp med en chimpans som var tränad i
Karate. Den gjorde fantastiska roundkicks eller
vad det heter. Detta föranledde mig att skapa
följande scenario till en teveserie: Man utbildar
fem chimpanser i karate och sedan slänger man
in dem i en bur tillsammans med en Gorilla som
inte har någon som helst martialartsbildning, men
om vi betänker gorillans storlek och kraft är det
knappast något större handikapp, så när väl
striden skall stå så blindfoldar man/ger gorillan
en ögonbindel så att chimpanserna åtminstone
har någon slags chans mot gorillan. Om man
inte vill utsätta verkliga djur för den här typen
av Gladiatorspel så kan man animera hela skiten,
men då förlorar det hela sin perversa kvalitet.
Skammen uteblir, hos den empatiske betraktaren,
som kan vara en människa på 25 år, och det
hela blir mer komiskt och absurt än brutalt o.
sorgligt.
- - -

Till Leo-san dedikerar jag förresten den här dikten:


Man of Science, Man of Faith (Lost)

Var extremt bakfull när jag såg den 26 episoden av Lost
hos en polare Första gången den sändes,
Man of Science, Man of Faith,
var den 21 september 2005
på ABC i USA Det hela börjar med att en man
stiger upp ur sin säng o. rutinmässigt
sätter på sin dator, en Apple II
el. en Apple II Plus som
inte kan ha tillverkats tidigare än 77
Bildskärmen (Apple) är en Monitor III
från 81, tangentbordet en
Technics SL-Q2 el. SL-Q3 tillverkad från
79 o. framåt Mannen klär på sig o. inleder sin dag, – en
helt vanlig dag tänker jag, kanske någonstans
i Los Angeles; det är så ljust utanför
fönstret (som inte är ett fönster) –
tror hela tiden att det här
är en vanlig flashback som nu hela serien
brukar bestå av dessa flashbacks, kameran rör sig,
åker genom rummen med objekt från 1960-talet o. framåt

Mannen lägger på en LP-skiva o. vi hör – på rätt
hög volym – Make Your Own Kind of Music med Mama Cass
Under morgonrutinen injicerar han
någonting i armen med en
pistolliknande spruta, lagar mat, steker upp någonting,
tränar; det är en lång scen, men man ser aldrig
mannens ansikte, han duschar,
verkar som sagt vara
en helt vanlig dag Jag sitter tyst o. är beredd
att erkänna att det var längesen
jag sett en så snygg scen
Men där upphör inte
min fascination inför det här
Efter några minuter avbryts han av en
dov explosion, släpper det han har för händerna,
går in i ett förråd o. beväpnar sig
innan han börjar använda
ett eldrivet teleskop-spegel-system
i vad vi nu förstår är ett underjordiskt komplex
Vi ser vad mannen ser i teleskopet
mörka korridorer med väggar av betong
som i någon skräckfilm om
kanske zombies el. nån hypermodern pandemi
Tillslut ser man Jack o. Locke böjda
över den nu öppnade luckan

Scenen varar bara några minuter, men den är

så fascinerande att jag helt

enkelt inte kan glömma den; kuslig, kuslig
verkligen, något av det kusligaste jag sett tänker jag nu

Och det var ju så, det var verkligen bra o. du vet att det var så