REBEL COMMANDER

Igår såg jag lite på TV. Kände mig en smula sjuk och idag är jag faktiskt sjukare. Det är kanske bra med TV, men jag vet inte. Såg ett hjärndött program om bilar. En tjej skulle ta reda på vilken som var den bästa tjejbilen, så hon och två andra tjejer (30+) testade lika olika bilar. Sedan utnämnde de Hondan de prövat till den bästa tjejbilen samtidigt som de konstaterade att det inte finns något som heter Tjejbil. Det var förvirrande. Såg lite på ett THE SIMPSONS-avsnitt också, som jag sett förut naturligtvis. Förresten verkar det som om ZTV blivit kanal 6 medan jag varit borta. Loggan är en annan. I och för sig skiter jag väl i det. Det är en skitsak. Såg också lite på Nyheterna. Det var inte alldeles deprimerande. Såg en repris av Kobra. Om Pet Shop Boys bland annat. En gång stod jag på Storans scen och dansade. Var ganska full, men dansande ändå - tycker jag - ganska bra. När killarna som vände skivor började spela en låt av Pet Shop Boys slutade jag dansa. "Men dansa då!" sa någon av killarna. "Nej, det här går fan inte att dansa till" svarade jag och tillade "Det är bögmusik för fan." Idag skäms jag över den sista lilla kommentaren. Det slår mig idag att folk kan ha tagit illa upp, men jag vidhåller att rytmstrukturen i Pet Shop Boys musik helt enkelt är svår att dansa till, om man helt enkelt inte vill dansa dåligt. Det är ju ingen slump att folk sällan dansar i deras musikvideor. Förresten skämdes jag extra mycket när Neil Tennant menade att han inte gillade att människor som var var homosexuella genast placerades in under etiketten "gaykultur", att sådana personer lätt kunde få stämpeln "gayikon" och sådant, mest för att MEDIA ville säga: "Det här är för bögar och inte för vanliga människor." På sätt och vis har han ju rätt. Kände mig träffad. Visst kan man dansa till musik gjord av homosexuella. Ja,ja. Men det är klart Pet Shop Boys spelat jävligt mycket på homotematiken. Och det är väl bra? Derek Jarman producerade videon till It's a sin, Ian McKellen (Gandal i Sagan om Ringen) - som är en berömd så kallad gay - spelade vampyr i videon till Heat, osv. En mängd saker alltså. Ska inte gå djupare in på vad jag tycker om gayrörelsen. Risken är att jag framstår som en nazist snarare än en egentligen djup tänkare med vissa marxistiska idéer om att vissa saker måste ersättas av något annat. Vem bryr sig? Ja, det är lite det som är min poäng: VEM BRYR SIG?



Kommer aldrig ihåg vad det där livsstilsmagasinet heter. Den är gratis. Source eller något liknade. Den är mer eller mindre sinnesjuk. Läste en långt samtal mellan Andres Lokko (en person jag inte tycker illa om över huvud taget; han var trevlig men ovanligt tystlåten när jag träffade honom vid ett tillfälle på Gump; kanske var han trött, vill efterfesta med honom men han skulle till sitt hotell och sova) och någon annan tjomme som talar om Ralph Lauren på ett sätt som jag på något vis tycker mycket bra om (eftersom det var så ohämmat elitistiskt), men som samtidigt repellerar mig. På sätt och vis är de ungefär lika stränga i sina omdömen som kanske Ernst Jünger och Heidegger hade varit om de hade suttit över en kopp te och talat om vilka fjärilar som är vackrast. Att förstå vissa fjärilars skönhet kräver kanske en viss kunskap. Man kanske inte omedelbart tycker att en viss fjäril, med grå och lite ludnare kropp, är vacker, i jämförelse med en annan lite mer färggladare fjäril. Då kan man i och för sig säga att det handlar om något annat än vanlig skönhet, inte direkt en skönhet du kan percipiera utan intellektuella mellanled - inte lika allmän, inte lika begriplig. - Det överraskade var, tyckte jag, den totala BESATTHETEN av Ralph Lauren, men också kunskapen, och det oförtäckta äcklet - eller rädslan nästan - inför människor som klär sig i svart (något som för övrig associerades till Göteborg). Svart är så enkelt. Det är en statusfärg (som inte är en färg), det är FÖR enkelt. Status och makt skall idag (tolkade jag Lokko & Co.) representeras med grällare färger. Om man inte förstått det är man ute. (Här kände jag mig träffad.) I deras ton fanns också något garderande i sättet som texterna (kan omöjligt föreställa mig att detta var en verklig dialog inspelad på band) var extremt informationsmättade, en totalt ovidkommande kunskap om något så ytligt som mode ändå är - därmed sagt inte oviktigt! På något vis förstod jag att det var såhär hypen skapades, Raffehypen. Dessa människor arbetade för Ralph Lauren. I och för sig inte betalade av honom. Men ändå - kanske inte helt oreflekterat - Ralph Lauren-lakejer. De skämdes inte för det. De var stolta. Detta var viktigt för dem. – – – Känner mig obehagligt agressiv idag, men det beror antagligen på att jag är sjuk och har sjukt mycket att göra. En massa saker som måste skrivas. Det är jobbigt. Krävs på 2600 för lite skadegörelse från i vintras. Det är ändå inte så mycket. – – – Ja, just det, en annan sjuk sak i Sourceledaren. Av någon märklig anledning nämner de Wijkmarks Jägarna på Karinhall och använder den som en referens till hur snygga nazisternas kostymer var. Ibland funderar jag på om vissa människor funderar på hur provocerande de egentligen är. Västerlänningar som klär sig i hippiekläder är inte mer övermänniskor än människor som klär sig i märkeskläder. Jag skulle inte ens på skoj dra paralleller (om nu paralleller stavas så?) till nazismen för att belysa någon slags idé om mode, samtidigt måste jag erkänna att jag fantiserar ovanligt mycket om SS-kostymer. Det är lite synd att de betedde sig å illa, dessa skräddarsydda små dödsänglar. – – – Ja, jag måste nästan be om ursäkt för att jag är på så dåligt humör. Det är grått idag i Göteborg. Grått, grått, grått. Men jag har många fina tankar också. Men vem skall jag dela dem med?



Blir bara mer och mer deprimerad ju längre dagen går. Va ska jag göra. Att supa sig full hade kunnat vara ett alternativ, men inte längre. Inte i den här jävla staden. Måste sätta mig och redigera 150 sidor med poesi. Det känns tungt. Även om man skriver mycket bra poesi (ja, kanske framför allt om man skriver bra poesi) är det bara ett hundratal människor som läser det. Så vad är egentligen meningen? M. hade rätt: borde tonsätta mina dikter, men jag kan inte tonsätta saker. Fan. Såg förresten lite på Godards LE MEPRIS/FÖRAKTET (1963) igår. Läs en essä här om du vill, av någon engelsk tjomme. Ett ordinärt värdeomdöme som "bra" räcker inte riktigt. Det var en jävligt snygg film. Såg den för några år sedan men den var bättre nu. Har aldrig reflekterat över hur vacker Brigitte Bardot egentligen var. Hennes djuraktivism har nog fått mig att hata henne. Men det är för fan bra att hon kämpar för någonting, om det nu är hon som gör det. Blandar jag ihop henne med någon? (Var finns min Brigitte Bardot? Finns hon? Nej, skulle du kanske svara med bakåtlutad självsäkerhet. Men vem vet?...) - - - Kanske slår det någon att jag bara är avundsjuk på Andres Lokko. Det är möjligt. Men jag sa ju att jag tycker om honom. Min avund ligger nog på fenomenet pop-rock-mode-skribentgrejen över huvud taget. Det tycks mig så glamoröst på något sätt, självtillräcklighetskänslorna kommer också så omedelbart när man publicerar sig i typ en skrift som NG. Alla kan läsa den och tänka, ja, så är det, det är RÄTT, fan vad rätt han har i det, fan vad dom suger det har han rätt i, och allt man gör, skriver, säger, menar, tycker, tänker LEGITIMERAS och ges status av till exempel stora bilder på RALPH LAUREN-loggon eller på unga pojkar och flickor i tighta märkes- eller vintagekläder, eller med någon bild på något rockband. I andra länder fungerar det naturligtvis på exakt samma sätt. Bara det att just annonserna i andra länders gratislivsstilsmagasin ibland går liksom överstyr: som den bild på en faktiskt RUTTNAT men naturligtvis - under äcklet - attraktiv ung kvinnokropp, på henne kläder av typ märket NIKE eller nåt och texten LAST FOREVER eller något liknande, med betydelsen att du som konsument aldrig behöver oroa dig över att dina kläder slits ut av ditt hårda joggande eller vad fan du nu håller på med om du köper ett NIKE-plagg (kan ha varit något annat märke). En sådan annons skulle aldrig kunna tas in i en svenska tidning. Varför? För att det här i Sverige helt enkelt hade uppfattats av en majoritet svenskar som precis så äcklande som jag uppfattade det då. Sedan, om man nu är en sådan skribent, träffar man naturligtvis människor på krogen som känner igen en och tycker att man är bra eller dålig. Spelar liksom ingen roll. Man är någon - och det är ju bra. Min depression är verkligen total idag. – – – Naturligtvis borde mitt mål vara att bli väldigt rik på något sätt.