REBEL COMMANDER

FREELANCING FOR A VARIETY OF CLIENTS

Skitsvårt det där med glasögonen. Först ville jag verkligen ha Tom Ford, men nu lutar det åt Donna Karan. Det hade varit ett lyxproblem – om jag egentligen hade haft något alternativ. Ford är mycket dyrare än Donna Karan, och Ford är hetare, men Karan snyggare och billigare, så det är perfekt. Ekonomiskt kommer månaden ändå att vara ganska tuff, men det har alla månader varit nu den senaste tiden. – – – Igår var jag på en sopstation och slängde min gamla soffa, tidningar och andra grejer. Solen brände i ögonen. Av någon anledning var det en konstig stämning på soptippen. Karnevalisk nästan, eller absurd, eller surrealistisk. Ett berg av bildäck, ett berg av frigolit, en armé av pensionerade vitvaror och tjockteveapparater. Och så solen. Sopgubbarnas yrkesstolthet?… Allt var perfekt planerat. Bommen fälldes upp och man rullade in. En gammal man med orden KRISTUS RÄDDAR på sin pikétröja hjälpte mig att lyfta soffan och hiva ner den i hålet, han var förvånande smidig. Men som sagt: solen var verkligen stark, och eftersom jag ägnat hela natten åt att skriva en artikel om klimatförändringen och om vårt förhållande till djur och natur kände jag hur skräcken började sätta in. Det var något konstigt med det här. Nåt verkligt konstigt. All den här skiten som skulle brännas, ja, det skulle bara tillföra än mer växthusgaser. Jag tänkte: "Det här är verkligen skit, vi är dömda till undergång helt enkelt…" Efter några timmars sömn har jag i och för sig kommit över den lätta känslan av panik, men jag är fortfarande orolig. – Ja, jag är nog inte ensam om att tro mig leva ett förfelat liv. Problemet är väl att man i mångt och mycket inte har något alternativ.

Vad jag borde är att komma ner på jorden och fixa ett schyst arbete inför sommaren. Tyvärr har jag bränt mina möjligheter att dela ut tidningar igen, men det är å andra sidan sjukt jobbigt så det är kanske lika bra. På min praktik har jag förresten nått en framgång idag; jag skriver små inledningar till och olika texter och idag skulle jag skriva en inledning till en lättsam text och inledningen skulle också vara lättsam, lite käck, och jag tvivlade på min förmåga att skriva en sådan text, men sedan tänkte jag: "Om jag är en riktig copy så måste jag fan kunna skriva vad som helst!" Så jag antog utmaningen – och levererade, och det blev bra. Det handlar på något vis om att komma över de spärrar man har i skallen. Att det lyckades gör mig mycket nöjd med mig själv. Min bredd – ja, den är helt enkelt enorm, helt enorm. He-he. Jag har inga gränser, jag kan göra allt!

Ja, just det. Repade med J. häromdan. Gjorde en vad jag trodde skitbra sånginsats, och så ringer han och klagar nästa dag. Grejen är att han har rätt. Jag måste sätta mig och börja skriva lyrics igen. Jag måste arbeta. Det är skitjobbigt, för jag har ju ingen möjlighet att få ner några melodier direkt, bara text. Borde skaffa en liten bandspelare av något slag. Eventuellt funderar jag på att ge upp musiken, eller så får jag börja skriva bra texter. Problemet är kanske att både jag och J. är enormt stressade människor.