PROFESSIONAL MICROPHONE

På måndag får jag äntligen CSN. Underbart. Ska ta mig till optikern och skaffa nya linser, det är så jävla dyrt, funderade ett tag på att skaffa glasögon, men det är ändå rätt bekvämt med linser, dessutom har jag inte råd med några YSL, då får det vara. Skitfint väder idag, en vacker lördag, borde gå ut och supa med J. men han har ju blivit nykterist nu så det går inte, hade jag haft pengar hade jag gått till systemet och köpt en flaska portugisiskt vin, vitt, en smula mousserande, sedan hade jag gått hem och druckit upp det och ansträngt mig lite för att skriva klart min roman. Måste skärpa till mig när det gäller det. Handlar ju fan om min framtid, om dollars – jag känner ingen som vill bli rik och berömd lika mycket som jag. I och för sig börjar jag fundera på om det inte är viktigare med kärlek. När man är in love kan man ju utföra de mest slavliknande arbeten med ett leende. Är det inte så?

Har redan sagt att jag skulle skriva någonting om djur, typ en novell om djur, eller med djurtema. Har tappat greppet om den grejen. Känner mig inte inspirerad längre. Vore dumt att bara skita i att leverera så jag måste ändå sätta mig ner med det, men det får bli i nästa vecka när jag får pengar. Jag vill kunna skriva och röka ihjäl mig samtidigt. – – – Köpte förresten en mick igår, en Pulse för 500 spänn (på bilden en SM57:a som jag bara antar kostar flera tusen), men jag fick den för 300 i och för sig; schysta musiksnubbar. Och jag tänker alltid ha den med mig. Lära mig den. Hur man håller i den. Den ska bli som ett svärd eller en stilett, något jag alltid bär med mig, som jag alltid bär med mig min röda Ballograf. Kollade förresten upp Abraham and the ditsy blondes som det stod om i G-P idag, men de är för lama för min smak. Men sångaren ser ganska karismatisk ut (och sjunger ändå rätt bra), ett sött gäng kids från den (eventuellt övre) medelklassen, experimentell shit. Förresten läser jag att de The Guardian har någon slags dille på svensk pop nu. Ja, det känns skönt att J. har skärpt till sig med alkoholen. Han skulle aldrig lånat mig pengar till en mick för några månader sedan. Vi hade snarare, på en fredag, satt och supit upp pengarna på närmsta bar, gått vidare till något skithak på Andra Lång och provocerat fram agressioner hos människor – sånt vi är bra på. Sådana investeringar som med micken hade helt enkelt inte existerat. Inte varit möjliga. Pengarna hade inte funnits. Det är väl det som är bra med att inte supa bort pengar på krogen antar jag, man kan köpa den utrusning man behöver. – – – Ja, jag älskar min Pulse. Måste skaffa eltejp så jag kan tejpa fast on/off-knappen på on. Det är så det ska vara tydligen. Det är ju en helt främmande värld för mig. Att stå och göra sig till på en scen. Det är i och för sig inte helt obekant för mig, men ändå, det är artifice, men det är väl kanske det mesta i och för sig. Nu ska jag bara skaffa mig en liten förstärkare så att jag kan använda micken hemma om jag känner för det.

LEDIG IDAG (I PRINCIP)

Har varit skitglad i flera dagar nu efter ett pressmeddelande (sic!) som jag skrivit. Jag layoutade den i InDesign så att det blev skitfint, i framtiden kommer jag att göra varenda grej i InDesign. InDesign börjar bli min vän. Ja, jag har känt en extrem stolthet över pressmeddelandet. Jag har inget liv antar jag. Börjar få lite bättre koll på det här med public relations. Det är intressant. Nu måste jag bara se till att få kontakter på SvD som har de viktigaste kultursidorna i Sverige. Ja, SvD är helt enkelt bäst.

Läste att Namnam försöker sluta snusa, själv har jag inte ens försökt att sluta. Sommaren 2006 var min sämsta sommar någonsin av olika skäl, men framför allt på grund av att jag var så fattig, så jävla fattig att jag inte ens hade råd med snus och fick lära känna abstinensmonstret på allvar. Jag gick runt och var i ett konstant upplösningstillstånd. Vissa dagar var extremt, extremt mörka. Vissa nätter också. Nej, jag kommer inte sluta snusa, även om jag borde. Det är ju äckligt och dyrt, men jag pallar fan inte med abstinensen. Jag är beroende av två saker, snus och kaffe, men det tillhör helt enkelt det som känns nödvändigt för att jag inte skall känna mig som en frireligiös människa.

Norman Mailer har förresten skrivit en bok om Hitlers barndom, The Castle in the Forest (2007). Funderar på att recensera den. Mailer är grym. Jag har inte läst honom i och för sig, men jag antar att han är grym. Förresten var Stephen Kings bok om skrivande bättre än Mailers. Å andra sidan skrev Mailer en mening som jag klistrade upp på väggen framför mitt skrivbord: YOU HAVE TO TRUST YOUR TECHNIQUE. Det är sant. Det måste man.

Igår skrev jag förresten en sex sidig lång recension av Malte Perssons diktsamling Dikter (2007). Ingen kommer att vilja publicera den, för det är antagligen det elakaste som någon skrivit någonsin. Här är ett utdrag:

Varför, tänker jag, skriva en så fullkomligt moderat diktsamling som Dikter. Varför gör man en sån sak? Varför är man så liberal – i sin diktargärning – att man formligen äcklar kanske en så kanske inte direkt purung men ändå vital och oförstörd kritiker som jag? Varför skriver man en diktsamling helt utan liv, utan "gusto"? Varför skriver man dikter om det enda man kan åstadkomma är litet moderniserade pasticher på äldre poesi, på en poesi inte som Lidners (det skulle aldrig ske i Perssons fall), inte som Stagnelius (Persson skulle aldrig komma i närheten av dennes romantiska kvaliteter) utan som den dödstråkiga Verner von Heidenstam! Hur kan man vara så bekväm att man aldrig närmar sig en smärtpunkt? Det är obegripligt för mig. Hur kan man skriva utan att brinna? Nej, jag kan inte förstå det.

Träffar V. allt oftare. Han är verkligen trevlig. Ibland undrar jag om det handlar om en narcisstisk grej från min sida; att umgås med en grabb som var som jag, som har mörkt hår, som är blek och smal – Freud skulle mena att det handlade om något sådant, men Freud var ju å andra sidan genial och rätt så sjuk i huvudet, vilket jag i och för sig tror är en förutsättning för att vara genial över huvud taget. Ja, det kan vara så. Vi har det trevligt. Är lite rädd för vad han skall tycka om min helt hämningslösa poesi. Jag skriver verkligen en del ohämmade grejer. – Det är bra att han är ateist.

VACKERT VÄDER & ETT PAR ÖL MED EN GAMMAL VÄN

Tog ett par öl med Kristina igår. Hade inte sett henne på flera månader. Har inte haft hennes nummer och har dessutom haft fullt upp med annat. Talade skitmycket om Thailand. Vi hade verkligen ingen lust att åka dit, för mycket sexturism och skit. Hon berättade om någon artikel i Faktum där några sexturister uttalade sig om saken: "Om man kommer ner hit och inte köper en hora så är man antagligen bög eller konstig på något annat sätt." Underbart resonemang. Det är ju inte så att man kan vara mot prostitution? Det kan ju inte vara så att man ser prostitution som förnedrande för båda parter? Hur som helst. Thailand var inget för oss. Läser förresten i CIA The World Factbook att ungefär en halv miljon människor beräknas ha HIV/AIDS i Thailand, och det vore ju inte underligt om det kommer tillbaka en mängd svenskar med HIV/AIDS till Sverige efter att ha varit där. – – – Ur högtalarna strömmade låtar som fick mig att känna mig gammal antar jag. Kristina retade mig för att jag umgicks med en artonårig kille (V.), och sa att hon ville para ihop mig med en av sina kursare, en snygg tjej som hade haft MVG i alla sina ämnen sedan i grundskolan. Förstod inte varför jag skulle intressera mig för en plugghäst, men jag antar att hon bara ville säga att det handlade om en smart tjej. "Javisst", sa jag, "henne vill jag väldigt gärna träffa." Men egentligen vill jag inte träffa någon, åtminstone inte just nu. Normala människor gör mig rädd. Ja, V. fikade jag förresten med häromdan. Det var trevligt. Snackade film. V. menade att han kanske skulle söka sig utomlands eftersom alla som går i filmutbildningar i Sverige bara försöker härma Moodysson. Jag sa att en konstnär med självaktning inte imiterar andra konstnärer. – Gud, ibland blir jag så trött på mig själv. – – – Var i alla fall kul att träffa Kristina igen.

Läste förresten BBC-artikel om roboträttigheter som Leo gav mig. Det verkar helt sjukt. Men på sätt och vis rätt. Efter att ha ägnat en tid åt att studera de problem som humanoider med hög psykologisk och visuell människo-likhet orsakar i science-fictionfilmer kan jag inte annat än förstå problematiken. Om robotar utvecklas till en punkt då de kan reproducera sig själva, förbättra sig självmant eller utveckla artificiell intelligens, då kommer det naturligtvis innebära ett enorm förändring i hur man ser på robotar. Men risken att robotar skall kunna utvecklas dithän inom en snar framtid är mycket liten, och sedan får man helt enkelt se om det finns ett behovs för sådana robotar av den karaktären. Varför producera robotar som skulle skrämma oss? Det är det som är poängen med alla filmer i vilka robotar förekommer. Robotar med stor psykologisk och visuell människo-likhet är helt enkelt skrämmande – så det finns ingen anledning att producera sådana robotar annat än av masochistiska skäl. Humanoider i form av Hondas ASIMO ("The People-Friendly Robot", säger Honda om den egna designen) är det troliga scenariot. Och bara att få den här roboten att "gå" normalt, sofistikerat, ja, det måste ha tagit år av forskning. Tänk då hur enormt lång tid det kommer att ta att få en robot eller en dator att förstå undermeningar, ironi, sarkasm, et cetera. Ja, det kan ta hur lång tid som helst.

För första gången på en vecka som jag ens kommer in på blogger.com. Vet inte vad det är, men den vill att jag ska uppdatera min blogg på något sätt och det går inte riktigt. Vet inte vad det är. Hur som helst är jag på strålande humör för en gångs skull. Det är vår! Har bytt ut min rock mot en skinnjacka, väldigt häftig. Känner mig som en mangafigur. Kan inte låta bli att ha en viss attityd när jag går omkring på stan. Ja, människor börjar verkligen tina upp, står och blundar i solskenet mot någon vägg. På väg till tryckeriet noterade jag Balladgatans makalösa fulhet genom bussens fönster, men det bekymrade mig inte, jag bor ju inte där. – – – Känner en viss oro inför framtiden. Igår såg jag ett program om kineser. De har jättemycket pengar, och nästan allt som tillverkas tillverkas i Kina. Ja, nästan allt. Nästan allt man ser. – – – Måste komma på något sätt att tjäna pengar på skrivandet, men det är svårt. Tack och lov slipper jag skriva om robotar nu ett tag, nu är det djur som gäller. Jag menar, jag tycker om robotar, det är inte det, men nu har jag hållt på med det i ett halvår nästan, så det är skönt att få ägna sig åt något annat ett tag.

MYSTISKA 2:AN

Idag känner jag mig på bättre humör. Och Les Bienveillantes framstår som underbart komisk. Som camp. SS-Obersturmbannführern Dr. Aue skriver att han egentligen hade föredragit att vara en kvinna. "Men istället befann jag mig vara en jurist, en säkerhetstjänsteman, SS-officer, sedan direktör för en spetsfabrik." Det är underbart. Jag fattar inte varför de franska och tyska kritikerna inte fattat hur komiskt det är (fan, författaren har ju skrivit en cyberpunkroman, de måste förstå att inget är heligt för honom!). Dessutom är jagberättaren grymt pretentiös bitvis. Längre fram i boken så beskriver han hur han som trettonåring spelar titelrollen i Sofokles Electra (en kvinnoroll) på sin internatskola. Den är full med sådana grejer. Jag menar, är det bara jag som finner det underhållande… är det bara jag i hela världen som uppfattar det som humor, möjligen ofrivillig, men ändå – humor, helt klart. På sätt och vis är det en skandal att ingen har sett det absurda i den här boken. Men kanske beror det på att jag läser den som svensk och inte automatiskt ser andra världskriget som något man måste tassa omkring.

Förresten läste jag en kamrats diktsamling för en tid sedan, och hon skriver hela tiden om ett knä som hon skrapar. Av någon märklig anledning kom jag att tänka på Mystiska 2:an. Men jag kunde bara erinra mig svärtan i bilderna, socialrealismen, någon slags ångest. Jag minns att jag inte ville läsa den när jag var liten för jag fick en känsla av ångest. Men nu när jag erinrade mig serien kom jag att tänka på det här att tecknaren helt enkelt ägnar en viss tid åt att gestalta pojkarnas kroppar på ett lite suspekt vis. Dom gick runt halvnakna och tältade hela tiden – och hamnade alltid i händerna på kriminella människor. Sedan läser jag om serien: "Den allra sista serien, 'Fågelön', som publicerades i sista numret av den alternativa serietidningen Comet, behandlade ämnen som gryende sexualitet och ett kärleksförhållande mellan Sacho och en vuxen man, orsakade stora kontroverser, och resulterade i att tidningen drogs in från försäljning och blev slutet både för Comet och själva serien." Ja, om någon år efter år tecknar pojkar i avklippta jeans, ja, då kan man anta att en sån story förr eller senare dyker upp. Det är ju helt logiskt. Men det är ändå en häftig serie, och får jag reda på, internationellt känd. Jag säger alltså inte att det är fel med avklippta jeans, det var vanligt på sjuttiotalet.

I DÅLIGT SÄLLSKAP

IDAG FICK JAG ETT AIR MAIL FRÅN OHIO med La mort est mon métier (1952, Döden är mitt yrke) av Robert Merle. Tanten som sålde den, Marla Fleischer, verkar vara en trevlig kvinna. "Dear Mr Rebel Commander Enjoy the book! Best wishes" har hon skrivit med rött bläck på fraktsedeln. Amazon är magiskt på något sätt. En amerikansk tant skickar mig en bok på franska till Sverige. Det är konstigt. Boken har alltså rest från Frankrike till Ohio och sedan från Ohio till Sverige och förmodligen kommer dess öden och äventyr inte att upphöra här. Den handlar förresten om Rudolf Höss (omdöpt till Rudolf Lang) som i likhet med Eichmann var en SS-Obersturmbannführer och mångt och mycket en av de huvudsakligt ansvariga för förintelsen. Poängen med att läsa så trista böcker vet jag inte om den egentligen finns. Men det är intressant och har lite att göra med den här andra boken som jag läser nu, Les Bienveillantes. Man kan fundera på hur nazismen skildras i olika tider, vad händer med nazismen i fiktionen (litteratur, film, etc.) ju längre vi börjar avlägsna oss från andra världskriget? I pojkboksäventyren och i de teckande seriernas värld är ju nazismen (och framför allt SS) alltid onskans representanter, men i den världen kan man blanda in vad som helst för det hela utspelas i en värld i vilken man räknar med vad som helst. Det behöver alltså inte vara historiskt korrekt. I Indiana Jones-filmerna är nazister bad guys – och det var de ju – men här finns också övernaturliga inslag, överdriven sadism, etc. Man köper detta för det handlar om en matinéfilm. Både La mort est mon métier och Les Bienveillantes befinner sig dock i en annan (mer seriös) genre, eller i ett annat kulturellt produktionsfält som Bourdieu skulle säga. (Å andra sidan: jag säger inte att jag drar mig för att läsa Les Bienveillantes samtidigt som jag tänker på nazistrepresentationen i Indiana Jones! Jag är ju väldigt populärkulturell, och kommer antagligen inte att få sitta i Svenska Akademien.) Hur som helst. Det är vissa skillnader – frågan är bara om dessa skillnader inte långsamt kommer att lösas upp och bli än mer problematiska ju längre vi, som sagt, avlägsnar oss från andra världskriget som historisk period. Det uppseendeväckande med den fiktiva huvudpersonen, Max Aue i Les Bienveillantes, en SS-officer, är som jag nämnt i tidigare inlägg att han är homosexuell. Och eftersom denna SS-officer inte har något egentligt samvete är också hans homosexualitet beskrivet i samma skimmer. Det är problematiskt, eftersom det finns en outtalad värdering i detta; man kan helt enkelt säga att författaren, Littell, faktiskt uttrycker åsikter som kan betraktas som problematiska. Dels att sexuella övergrepp per automatik skulle leda till en slags promiskuös (homo)sexualitet. Dels att homosexualitet i linje med vad Theweleit skriver i Männerphantasien (1979, Mansfantasier) är något som implicit existerar i alla homogena organisationer (extra mycket i militära strukturer) och har med våld, dominans och maktutövande att göra. (Och om man läser vad Bo I Cavefors skriver i sina essäer och böcker – i till exempel Tidningenkulturen; "T.E.Lawrences homosexualitet möter gensvar i en omgivning där man delar hans behov av smärta och död, av lustfylld självutplåning." Ja, då förstår man attbegreppet övergrepp knappast existerar för honom. Sado-masochismen är en del av hans sexuella identitet, och smärta, död, lustfylld självutplåning, det är inte på förhand negativt laddat.) Nu är nazikitsch redan en del, i och för sig, av någon slags sado-masochistisk kultur, så… ja, det förtar knappast problematiken med – eller, om man nu kan läsa det så, den explicita kritiken i – Les Bienveillantes. – – – Ja, jag blir helt enkelt inte klok på Littell.

För att gå över till något begripligt var jag återigen tvungen att ta fram mina aggressiva sidor i helgen. Men jag känner ingen skam över det. En person som jag träffat två gånger och vid det senaste tillfället talade med i säkert 20 minuter menade på en fest att han inte kände igen mig när jag kom fram och hälsade på honom. "Känner jag dig?" undrade han. "Nej, du kanske inte känner mig på det sättet, men vi har träffats flera gånger nu och vi har en gemensam bekant i S." Jag gick runt och kokade en stund och sedan gick jag fram till honom helt lugnt och sa att jag skulle ge honom en käftsmäll om han inte känner igen mig nästa gång vi träffades. Det kändes helt logiskt. Han tror att han är skyddad från våld på grund av hans lite fåniga utseende och på grund av att han känner den här personen. Men så är det ju inte. Om man inte känner igen en person som kommer fram och hälsar på en så bör man låtsas att man känner igen personen. Det handlar om att man inte i onödan vill genera den andra. Om man inte fattar det så får man lära sig det den hårda vägen. – Jag menar, det är klart att jag är en obehaglig människa, men jag klarar verkligen inte av den typen av människor. Det var mindre än ett par månader sedan vi sågs på Nef. Jag minns allt. Helt perfekt. Jag har å andra sidan ett utmärkt minne. – – – Slår mig nu att han kanske skulle kunna polisanmäla mig för ett sådant tilltag. Å andra sidan verkar det orimligt. Hur skall han förklara sig utomordentligt dåliga minne? Hur som helst: om jag inte hade sett det som absolut nödvändigt att hota honom med stryk hade jag givetvis inte hotat honom.

BOBBY FISCHER, 16 ÅR

SCHACKDEPRESSION, BLADERUNNER. De senaste dagarna har jag försökt att spela schack, så jag har spelat "fast chess" med min dator och förlorat flera gånger nu. Det är hopplöst. Jag har blivit totalt deprimerad på kuppen. Och jag vet inte om det skulle gå bättre om jag funderade i en dag inför varje drag, men förmodligen skulle det väl göra det. Jo, det skulle det antagligen. Jag antar att jag är för stressad för att spela schack. Vet inte hur jag skall komma över det faktum att jag inte är så jävla smart. Men det är klart. Om jag övar så måste jag ju bli bättre. Men frågan är bara varför jag skulle göra det. Att sätta sig och spela schack med någon som man lika gärna kan ett givande samtal med är ju helt jävla meninglöst. Att ta fram schackbrädet blir som att säga: "Du är en tråkig människa, jag vill inte tala med dig, låt oss spela schack istället." Eller: "Jag är tråkig och har inget vettigt att säga, låt oss spela schack." Läste på Wikipedia att Bobby Fischer fått något slags utbrott på George Bush och sagt att han var en jävla skurk eller något liknande. Jag antar att Bobby Fischer är en intressant person. Han är antiamerikan, antiimperialist och dessvärre antisemit. – – – Ja, har känt mig helt deprimerad större delen av helgen faktiskt. Hade ett trevligt samtal med V. om film i och för sig. Det var nice. Fick chans att snacka lite om mina teorier kring robotdesign, ett område inom vilket jag redan gjort fascinerande framsteg med tanke på att jag inte har någon som helst utbildning what so ever. Egentligen handlar det om cultural studies och filmvetenskap, men jag har insett att mina tankar kan användas även rent praktiskt när man tillverkar designar robotar, osv. Men det finns redan en del tänkare som har funderat på detta, bland annat en japan, Masahiro Shiro, som kommit på begreppet Uncanny Valley som handlar om det psykiska obehag som, bland annat humanoida robotar kan väcka när de percipieras av en människa. Det är ungefär lika pseudovetenskapligt som det jag håller på med, men jag låtsas inte ens att det är vetenskap.

Hur som helst funderar jag mycket på Blade Runner. Irriteras över hur den helt enkelt ockuperats av ett postmodernt tänkande, man menar att replikanterna i filmen, "robotar" med enorm psykologisk och visuell människo-likhet [P M-L / V M-L i motsats till psykologisk och visuell robot-likhet, som termer uppfunna av undertecknad, Arnold Schwarzenegger/T-800 (i Terminator) karaktäriseras av närmast total visuell människo-likhet men också av stor psykologisk robot-likhet, etc. Några definitioner finns inte annat än de som existerar a priori i det allmänna medvetna, det vill säga att vi alla undermedvetet faktiskt vet vad som karaktäriserar mänskligt beteende och därmed också vad som karaktäriserar ett "robot"-beteende. Men i T2 får T-800 alltmer av psykologisk människo-likhet vilket i filmen förklaras med att han är programmerad att "lära sig" mänskliga beteende. Bara det faktum att han frågar John Connor varför han gråter är rätt talande; även människor frågar varandra varför vi gråter, 1) Vi ser att någon gråter, 2) Vi undrar varför. Kan man säga att en människa kan betecknas som psykologiskt robot-lik? Ja, naturligtvis, av samma anledning som alla människor med en mekanisk arm får en större visuell robot-likhet], är "simulacrum" (Baudrillard). De perfekta kopiorna, det som kan ersätta originalen, människorna själva. Det är naturligtvis inte dumt, det är inte det jag säger. Baudrillard är väl bra? Men det är att låsa Blade Runner i en postmodern position. Och inget som jag läst om filmen har passera dessa barriärer. Det är irriterande. Det finns ett postkolonialt sätt att betrakta replikanterna och storyn, men det är på sätt och vis ointressant. Det måste gå att se det på ett annat sätt. Jag vet inte vad jag menar riktigt – men det är bara så jävla irriterande att läsa samma skit i varenda bok man läser om en film, eller om ett fenomen (som man kanske ändå måste säga att Blade Runner är).

ANNA NICOLE ÄR DÖD. So what? Att vi i Sverige över huvud taget skall bry oss om alla amerikanska b-skådisar och freaks som inte ens amerikaner bryr sig om börjar gå mig på nerverna. Vem fan bryr sig om Angelian Jolie i USA? Vem kan ha brytt sig om Anna Nicole. Det är fan en skam att se hela löpsedlarna täckas av budskapet om hennes död. Vem sörjer henne? Vad är poängen? Löpsedlarna täckta med hennes namn ordet död och något vulgärt foto på henne där hon försöker se vulgär ut för att en gäng bönder i Sverige och den amerikanska mellanvästern tycker att hon är sexig? Eller jag antar att det inte är därför hon får uppmärksamhet. Sverige – som saknar slemmiga megastjärnor (förutom kanske Kjell Bergqvist) – behöver substitut i formen av Jolie och Anna Nicole, Beckham och Posh Spice, osv., osv

SE AN INCONVENIENT TRUTH, BRYT IHOP OCH GÅ VIDARE

Såg An Inconvenient Truth (2005) igår. Den var ruggig. Jag trodde inte att det var så illa. Ärligt talat. Jag hade ingen aning om det. Var helt ställd efteråt. Fan, något måste verkligen göras. Först hörde jag fel när Al Gore berättade om hur mycket luftföroreningar som släpps ut dagligen. "70 ton. Ja, men det kan ju inte vara så farligt" tänkte jag, sedan spolade jag tillbaka, ja, det visade sig handla om 70 miljoner ton. 70 miljoner ton dagligen. Och det är inte bullshit som han står där och säger. Han har rätt. Varför går människor inte runt och skriker på gatorna? Det kan hända en del, en del riktigt ruggiga grejer. Om några decennier kommer det inte att finnas någon is på Nordpolen. Alltså. Vart skall isbjörnarna ta vägen? Vad händer om isen på Grönland försvinner och rinner när och stannar av Golfströmmen? Europa täcks av is. Alltså det är ju på gång! Jag är helt ställd. – – – Alltså jag börjar kallsvettas när jag tänker på det. På riktigt. – – – I jämförelse är många mänskliga problem helt enkelt banala. Och det som är extra fascinerande i dokumentären är att Al Gore förklarar hur industrilobbyister försökt skapa en osäkerhet kring om detta verkligen är fakta eller inte. Den vetenskapliga världen är stort sett eniga: det här är ett stort problem. Men i populärvetenskapliga artikar i tidningar har typ 50% varit oeniga. "Är det verkligen så farligt som dessa forskare påstår?" (Mitt problem med min skrivare, som i och för sig satt mig helt ur spel de senaste dagarna är verkligen en bagatell i jämförelse. Ja, jag skäms över det nästan. Nu menar jag inte att det går att jämföra över huvud taget med det här problemet. Det är inte det jag menar.) Hur som helst. Vad fan skall man göra? Jag har ingen bil. Jag har lågenergilampor, eller en lågenergilampa i och för sig. – – – Jag, pratar med alla som kommer i min väg om filmen. Det visar sig att folk har den – men att de inte sett den ännu! SE DEN! ropar jag. Jag har tårar i ögonen, nästan. Folk förstår att det är på allvar. Jag skall starta en miljörörelse. För en stund sedan skrev jag ett mail till ICA och bad dem att bara ha lågenergilampor i sitt sortiment. De kommer att tro att jag är galen. Men jag rekommenderar dem att se filmen. Kanske räcker det inte med att skriva ett mail. Kanske måste jag ringa det högsta hönset? Men vem är det högsta hönset? Om jag får reda på det kommer jag att ringa den jäveln.

HP LaserJet 1018

Gick in i en vanlig jävla databutik igår och köpte en HP LaserJet 1018. När jag kommer hem och försöker installera skiten fungerar det inte. Börjar misstänka att något inte står rätt till. Hur som helst ringde jag HP idag och frågade om saken. Det visar sig att de flesta HP-skrivare helt enkelt inte har drivrutiner till Mac.

HALLÅ! Vad fan, är de helt rubbade på HP?

Hawlett-Packard har 150 000 anställda. Håller till i Palo Alto, Kalifornien. Grundades 1939. Har en omsättning på tusen miljarder kronor. Hawlett-Packards motto är Invent. Ja, men invent en jävla drivrutin till Mac då era fucking bastards! – På mitt kvitto står det "inget öppet köp", men vad fan. Om de säljer sådant som inte fungerar till Mac. Ja, vad fan är deras problem. Servicekillen sa att 1022:an hade drivrutiner till Mac och det var ju den jag mycket väl hade kunnat köpa om den inte hade kostat några hundralappar mer. Fan, fan, fan. Jag var verkligen på skitgott humör imorse. Tränar mina ben och märker något slags, möjligen inbillat resultat, känner en slags lycka. Och så får man det här jävla i-landsproblemet över sig det första som- ja, jag borde nog vara glad att jag har i-landsproblem i och för sig. Men, men, hur skulle jag kunna veta att den där skitskrivaren inte fungerar till Mac. Hur skulle jag över huvud taget kunna gissa mig till det? Det är ju fan omöjligt.

Frågan är hur jag ska lösa det. Om jag inte kan få pengarna tillbaka och om jag inte ens kan byta den mot en 1022:a. Ja, vad gör jag då? Jag tänker i alla fall försöka vara så trevlig som möjligt. Ja, jag går dit, ser så trevlig ut som möjligt och försöker vara så trevlig som möjligt. När det kommer till det där med trevlighet har jag förstått, först på senare tid, hur viktigt det är. Man kommer långt på att inte bete sig som ett svin. Men tjänar på att vara nice. Jag försöker vara trevlig på ett sätt som jag föreställer mig att adelsmän är trevliga, i och för sig har jag inte träffat så många trevliga adelsmän men vad jag menar är att jag försöker att vara korrekt, lite aristokratiskt korrekt sådär. Man måste ha någon slags hållning också tänker jag. Men det är klart, man får inte bli för servil. Och det finns människor som alltid ler jävligt brett. Då förstår man att de har något problem. Så det får man passa sig för. Jag brukar bli förbannad på folk som ler stort åt mig onödan, men å andra sidan är det ju synd om folk som har problem med sig själva.

Min helg var förresten jävligt nice. Såg två filmer, Pablo Franciscos Bits and Pieces (2004) och den bästa film jag sett på länge, Michael Cuestas 12 and Holding (2005). Som vanligt ger mig amerikanska riktigt bra filmer någon slags ångest, för det känns omöjligt att någon motsvarighet ens skulle kunna tangeras i Sverige. Detta torde i synnerhet gälla en film som 12 and Holding. Filmens moral är helt galen, men ändå verkar allt mycket logiskt. Jag ska inte avslöja för mycket. Man måste helt enkelt uppleva den filmen. Den hade jämförts med Stand by me och i vissa stunder fick jag verkligen Stephen Kingvibbar. Ja, det var i alla fall en film som gjorde mig glad. Och Pablo Francisco var ju rätt roligt. Han verkar vara sjuk i huvudet på allvar, men det är antagligen alla som håller på med stand-up.