GUD JAG ÄR DEPRIMERAD!

VÄDRET BÖRJAR BLI SKIT här i GBG, men riktigt kallt blir det säkert först i januari, februari. Måste snart byta till min vinterrock och det vill jag inte. Då måste jag byta stil igen. Fixa ett par nya skor, etc. Min läderjacka har gjort hela prylen under sommar/höst. Nu måste jag lägga ifrån mig den. Det vill jag inte. Idag kom jag förresten upp vid 08:30 på morgonen. Fattar inte att människor kan gå upp så jävla tidigt. Eget arbete i skolan den senaste veckan så jag har ägnat mig åt att känna mig lätt deprimerad. Det är mitt arbete. Vill verkligen ta semester från mig själv, men hur gör man det. Bloggar inte så mycket nu. Har inte så mycket att säga. Har varken orkat läsa eller skriva. Har typ läst tio sidor i Orlando. Den är nästan för bra, samtidigt inser jag att jag faktiskt är yrkesskadad när det kommer till litteratur. Jag känner när en författare använder sig av sin research. En lampa tänds och jag fattar att NU ANVÄNDER SIG PERSONEN AV FAKTA SOM HON LETAT FRAM OM 1500-1600-TALET. Inte för att det är dåligt, men det är störande på något sätt. Det är svårt att njuta av något när man tänker på TEKNIK hela tiden. Det är som det är. – – – I måndags kuskade jag runt över hela stan för att hitta en viss typ av etikett av storleken 32x82. Gick från butik till butik och blev besviken. Var till och med på Matton. Den kanske fulaste butik jag någonsin varit i. Som om de just bestämt sig för att lägga ner eller som om de just startat. Borde de inte kunna ha en snyggare butik. Tillslut fick jag köpa etiketter med storleken 36x82. Det fungerade det med, men jag kände mig ändå dålig. Beställde de rättare etiketterna från Bokia. – – – Till råga på allt är jag förkyld. Skitjobbigt. Vill verkligen ha ett jobb. En plats i livet. Ett riktigt jävla kneg. Samtidigt vill jag bara dö, men det orkar jag inte. Gud. Måste komma in i skrivandet igen. – Har sett farligt mycket på TV de senaste dagarna också (ett tydligt tecken på lätt depression).
World's most amazing videos, Cops, Simpsons (dubbelavsnitt) på TV6. Ibland ser jag Simpsons och ett engelsk program, Du är vad du äter, på TV3 också. I Du är vad du äter måste ohälsosamt överviktiga människor konfronteras med sin egen avföring och såna grejer. Jag har skrivit en dikt om det som jag publicera så småningom. Den skall pendla mellan bilder och scener ur dessa olika TV-program. En slags bön om public service, om bra public service. Eller jag vet inte riktigt. Hur som helst upplever jag dessa TV-program som så deprimerande att jag vill skjuta teven med ett hagelgevär, samtidigt orkar jag inte göra något annat än att se på TV. Jag har redan skurat golvet i hela lägenhetenhet. Allt är diskat. Jag skulle kunna städa kylen lite. Ja, det ska jag göra idag. Imorgon ska jag se på Hollywood Justice om Macaulay Culkin (som jag också borde skriva en jävla dikt om) sedan ska jag fan slänga ut fanskapet. Go 1800-tal. Funderar på att börja röka pipa. Något måste jag göra i alla fall. Att sitta och se på TV under vintern. Det finns inget mer hjärndött. Tänkte träna boxning ett tag, men jag vet fan inte om jag vågar.

WHO'S AFRAID OF VIRGINIA WOOLF?

EFTERSOM DITT LEGITIMATION gick ut i februari kan jag tyvärr nte hjälpa dig med den här transaktionen." Fan, fan, fan! Nu måste jag leta upp mitt pass som jag "gav bort" på fyllan. Ta hand om min mobil och mitt pass sa jag till en kvinna som är miljonär idag. Hon gav bort min mobil till sin chaufför och förla mitt pass någonstans i sin jävla lägenhet. Jävla människa! Måste få tag på henne på något sätt. Ringer Ida. Ringer G. Dessa jävlar svarar inte ens. Förmodligen ute och super någonstans. Jävla människor. Hur skall jag kunna sköta företaget nu? – – – På måndag skall jag på Krakow och träffa några nya kollegor. Det skall bli intressant. Man är 25 och börjar tas på allvar. Som jag redan förklarat tror jag helt enkelt att det också är så att man i den här åldern faktiskt har mognat en smula. Man vet att man inte kan skriva vad som helst. Man har LÄSARE. På tisdag kommer tidskriften att vara huvudrubriken i Nöjesguidens del i METRO Göteborg. Underbart. Det är trevligt med kontakter. Jag vill verkligen att Belfrage, som jag verkligen tycker är Nöjesguidens stora behållning, skall få upp ögonen för mig, jag vill att han skall tycka om mig – det innebär ju att andra personer av den karaktären kommer tycka om mig. Det är bra. – – – De senaste dagarna har jag läst marknadsföring på skolan. Det har varit dödligt intressant. Alltså DÖDLIGT INTRESSANT. Varumärken har alltid intresserat mig, men jag har aldrig haft riktigt haj på hur man arbetar med varumärken. Det är viktigt helt enkelt. Föreläsaren var helt otrolig. Tyvärr försov jag mig i dag och kunde vara med på lektionerna men jag antar att de hade varit utmärkta. Ja, föreläsaren… jag ville bli som honom. Han är en av de bästa vi haft. Skönt att slippa vänsterindokrineringen också för ett slag. – – – De senaste dagarna har jag haft en fadd smak i munnen. Snusen har inte smakat någonting. Nu börjar det gå över. Kanske handlade det bara om en lätt förkylning. Skall ändå försöka dra ner på snusen. Det är ingen höjdare längre att stoppa in en prilla. Det är dessutom osmakligt i allmänhet. De senaste dagarna har jag försökt att röka lite mer. Men det är ju också osmakligt. Kanske snyggare i och för sig. Definitivt farligare. – – – Igår gjorde jag förresten ett sjukt jävla bokköp. Plockade åt mig Orlando i pocket och en annan pocket av Virginia Woolf som hette Ett eget rum och andra essäer. Betalade utan att tänka efter. Sedan såg jag att Ett eget rum hade kostat 200 spänn, 200 spänn för en jävla pocket! Men det var ju ingen vanlig pocket. Det var en PRINT-ON-DEMAND-POCKET och de får tydligen vara hur dyra som helst. Det kändes surt. Men jag har lovat mig själv att börja läsa Woolf och jag ångrar mig inte. Orlando är så jävla bra att jag kreverar! Hon skriver helt enkelt bättre än vad jag någonsin hade kunnat tro eller drömma om. Att läsa Orlando är nästan en erotiskt jävla upplevelse. Förutom ett suveränt språk i allmänhet tycker jag att genialiteten ligger i hennes HASTIGHET, man tröttnar inte, man vill läsa vidare, som när man är ute och joggar och tycker att det är så trevligt att man inte kan sluta nästan; det handlar inte om flyt bara, utan om en slags VELOCITY. Ja, idag ångrar jag att jag inte läste Woolf för längesedan, men om jag skall vara helt ärlig tror jag att jag helt enkelt haft min förutfattade meningar om kvinnliga författare – ja, eftersom det är så kan jag ju lika gärna erkänna det. – – – Apropå kvinnliga författare läste jag en intervju med Stig Larsson i tidskriften SEX igår. Jag skulle gärna vilja förstå vad poängen är med Kristina Frostenson och Ann Jäderlund, men om jag skall vara helt ärlig gör jag inte detta. De har beskrivits som Stig Larssonepigoner båda två, men jag tror inte att det är sant någonstans. Stig Larssons poesi är jag, i ärlighetens namn inte heller så intresserad av, men jag har varit det. Det berodde mer på att jag älskade Stig än något annat. Vad är poängen med Frostenson och Jäderlund - så som jag ser det är de bara skamlöst pretentiösa. De har inte ens den sjuka humor som Stig Larsson har - och vad är det då för mening att läsa dem? Jag har faktiskt försökt att tycka om Frostenson och Jäderlund, men de har bara inte gått. Jag har försökt. Det är inte det att jag tycker att Frostenson och Jäderlund är dåliga. Det säger jag inte. Vad jag säger är att de är TRÅKIGA. – – – Det är lite läbbigt att plötsligt betraktas som en vuxen person, men samtidigt är det givetvis skönt. Nu kan man börja ta betalt för sina fantasier. Det är egentligen suveränt. Men samtidigt ställs allt högre krav på en. Det har jag å andra sidan inte så stora problem med. Min senaste recension blev förresten inte så bra. Jag skulle skriva om en japansk författare och plötsligt slog det mig: jag kan ingenting om Japan egentligen. När det kommer till svenska författare kan jag ändå dra vissa slutsatser kring vad som formar en författare. Man har ett sammanhang. En historia som man delar med sina generationskamrater. Tendenser i samhället som tvingar en att inta en viss ståndpunkt, estetiskt eller politiskt. Men när det handlar om ett annat land är det svårare, speciellt om det inte är ett europeiskt land. USA har man ju koll på. I Sverige är vi ju nästan ALLTFÖR AMERIKANSKA. Jag vet mer om amerikanska popkonstnärer än vad jag vill veta om amerikanska popkonstnärer. Jag vet mer om Andy Warhol än vad jag vet om afrikansk, indisk och asiatisk konst sammantaget! Det är skrämmande. Parametrarna är västerländska, eurocentriska. Det är bara så. I min klass som består av närmast enbart vänstermänniskor är vi stolta över våra iBooks. Vi älskar våra iBooks. Det är bara så. Jag tror ingen skulle förneka det. "Älskar du din iBook?" – "Ja." "Älskar du din iPod?""Ja, det gör jag." "Tar du din iBook/iPod till din blivande maka/make?" "Ja." Det råder inga tvivel. Det finns ingen nåd.

UNE PHOTO DE CLASSE (4EME)

VI LÄR OSS GRUNDERNA HÄR. – – – Läser Guy Hocquenghems Le Désir Homosexuell (1972) i engelsk översättning. Den är förvånande jävla bra, underbara teorier, exempel av hur lagen använts för att bevara heteronormen, litterära hänvisningar till Musil, Proust, Sartre, etc. Hade aldrig hört talas om den förrän den här tysken, vad han nu hette, hänvisade till den i Mansfantasier. I stort sett handlar den om maktstrukturer. Hocquenghem – som förresten dog i AIDS 1988 som så många andra på den tiden – menar att det är just inom extremt manliga strukturer, som i (internat)skolor, miltären, poliskåren och även inom idrott som det finns extremt mycket latent homosexualitet. Förresten var jag en gång tvungen att klä av mig naken inför en äldre polisman. Jag fattade inte riktigt varför. Varför? Helt meningslöst. Antagligen var han bara intresserad av att se mig naken. Någon slags maktpryl. Då tänkte jag inte att det var därför, men nu börjar det långsamt gå upp för mig. Dessa människor är helt enkelt latenta i allmänhet. Den manliga dominansen i deras yrke är helt enkelt något som skapar den latensen, eller: spär på den latens som redan finns där. – – – Det börjar bli kallare i Göteborg. Jag har tagit på mig min halsduk. Skall ta ett glas vin med K. Senare skall hon på "middag". Jag hatar middagar personligen, kanske kommer jag alltid göra det. Allt sådant är Norén för mig – eller har möjlighet att bli Norén. Det värsta är att jag njuter av att se alla former av "borgerliga" get to gethers som skådespel, potentiella dramer. Människor är inte människor. Människor är arv, uppväxtmiljö, ordval, medvetenhet och omedvetenhet, sociala produkter och kanske asociala produkter, begär, libidon, erfarenheter, strukturer, de rör sig på olika sätt beroende inte bara på hur säkra eller osäkra de är utan också på hur de är fysiskt konstituerade – och jag kan inte släppa det. Därför bjuds jag aldrig in till middagar – bra. Jag är förstörd av psykologi. Förstörd av min uppväxt. Förstörd av dramatik. Av nödvändigheten att distansera sig från en dysfunktionell uppväxtmiljö. Det låter krasst och oromantiskt, men det är sant. Därför är kaféet eller baren den enda miljö jag egentligen känner mig hemma i. (Är den miljön också latent homosexuell? Nej, det tror jag inte.) M. menade när jag tog en öl tillsammans med honom häromsistens att min abnorma perceptionsförmåga som jag menade var min största tillgång också var det absolut sämsta med mig, min största svaghet, mitt handikapp. Det var briljant. Det är så jävla sant. Kommer att tänka på Linda Skugge, men jag vill inte dra för stora paralleller mellan oss två. Men hon är ju närmast kristallklart rubbad. – – – Skulle vilja ta semester från mig själv, men det är omöjligt. Måste stå ut helt enkelt. Kanske borde jag skriva något trevligt.

DET ÄR SYND OM MÄNNISKAN!

De senaste dagarna har jag arbetat så hårt på en recension att jag inte haft tid att tänka på något annat. Det är rätt skönt att bara kunna uppslukas av sitt arbete, men idag skall jag nog köpa ett par öl innan Systemet stänger. Eller ta mig förbli stamhaket. Ta en bärs. Koppla av. Svina lite måttligt. Behöver det tänker jag. Jag har varit kulturell non-stop nu i två dygn. – – – Igår fick jag förresten hem den av mig hett eftertraktade avhandlingen Mansfantasier (1977) av sociologen och författaren Klaus Theweleit. Den är helt enkelt suverän. "I centrum av Klaus Theweleits psykoanalytiskt inspirerade undersökning står en grupp officierare i de så kallade frikårerna – ett slags privata, frivilliga arméer som i efterdyningarna av första världskriget drog fram i Tyskland och bekämpade den röda faran på hemmplan. Theweleit intresserar sig inte i första hand för vad dessa förelöpare till den nazistiska rörelsen tyckte om striderna och kriget; istället undersöker han deras tankar om mankligt och kvinnligt. Med utgångspunkt i romaner, brev och självbiografier visar han hur dessa officerares manliga identitet var en produkt av kvinnoskräck, och hur denna skräck var knuten till aggressiv rasism och antikommunism." I ett kapitel om den freudska begreppsapparatens giltighet upptäcker jag återigen hur lite jag verkligen fattade av Deleuze och Guattari när jag läste Anti-Oeidipus för ett antal år sedan. "Vem har överhuvudtaget ett "omedvetet" som är förbundet med Oidipus? undrar de. – Å andra sidan har jag alltid betraktat psykoanalys som något mer eller mindre depraverat. Psykoanalysens objekt borde vara psykoanalysen i sig. Nåja. Jag har aldrig trott att min blir mindre galen, eller i grund och botten mer förståndig av att läsa böcker. 1995 begick Deleuze självmord genom att kasta sig ut från ett fönster i sin lägenhet. Bara som ett exempel. Han var å andra sidan svårt sjuk i lungcancer. Det kan antagligen knäcka vem som helst. – – – Häromdan såg jag förresten Führerns elit (eller Napola som den heter på tyska) 2004. Den var ovanligt bra, men lånade sin handling ganska friskt från 80-talsfilmen Döda poeters sällskap. Mitt tyskhat är lite mindre nu. Det är ju inte bra att tycka illa om ett helt folk bara för att de älskade Hitler. – – – Klockan är 13.00 och jag vet inte vad jag ska göra av resten av min dag. Jag har bara tvåhundrafemtiokronor kvar i plånboken. Om den här tidskriften köper min recension – som verkligen blev galen – kommer jag att få 900. Det är en spottstyver givetvis. Gud, hur skall man överleva i denna värld. Packa kött tänker jag aldrig göra mer. Läser dikter av Kristian Lundberg. Skall inte påstå att jag finner honom övervärderad på något vis, men kanske börjar bli trött på poesi i allmänhet. Orkar inte med människor som skriver att "en dikt skall vara som en lans av ljus" och sådana grejer. Det måste gå att göra något annat. – I måndags kom förresten min tidskrift från tryckeriet. Det var en estetisk seger den här gången. Det blev precis som jag ville att det skulle bli. Jag grät nästan. Mitt förra tryckeri hade förstört produkten helt och hållet. Jävla teknokrater.

MAX ERNST DOG 1976

HAR KÖPT TRE BÖCKER IDAG. Stefan Johnssons Världen i vitögat (2005), Mishimas Vårsnö (1968) och Arundhati Roys Den oändliga rättvisans matematik (2004). Mishima för mitt eget nöjes skull och resten för skolans skull. Men på sätt och vis kan jag kanske inte få mer kläm på hur mycket den rika världen suger ut den fattiga världen än jag redan har. Eller? Jo, antagligen. Det är allt som oftast deprimerande läsning. Håller också på med Lintons Americanos (2005) som fått sjuk bra kritik, men på nästan varje sida märker jag något slags syftningsfel, ibland – tycker jag åtminstone – verkar det saknas hela ord. Men han skriver som den journalist han är och det blir inte superbra. Nåt är i alla fall en smula konstigt. Bläddrade i en bok av Max Ernst på bokhandeln på Linnégatan. Helt fantastiska bilder. Kopparstick (eller nåt) som Ernst gjort kollage av. Människor i konstiga situationer med djurhuvuden. Det kan inte bli bättre. Djurhumorn är totalt. Tänkte att jag kunde sno dessa bilder till mitt fanzine men jag vet inte om jag vågar. Ernst dog som ni vet 1976 och det är alltså några år kvar till hans Copyright går ut. Funderar på att skita i detta dock. Har redan begått en rad upphovsrättsliga brott och ännu har jag klarat mig. – – – Känner mig fruktansvärt slö idag. Somnade i och för sig vid två. Gick runt och kände någon slags ångest. Det är skitfint väder idag så jag borde vara glad. Men jag börjar bli enormt trött på att känna mig totalt arbetslös trots att jag går den här utbildningen och inte borde känna mig totalt arbetslös – ännu. Ska göra det sista jobbet skriften idag och sticka till tryckeriet imorgon. Detta gläder mig en smula. Men jag vet att det ändå kommer bli en del korrfel. Jag är helt ensam. – – – Att vara författare och poet är nog det ensammaste arbetet som existerar. Ja, det är väl samma sak med måleri förresten. Men ändå. Man sitter där och upptäcker ibland att man inte har något socialt liv. Samtidigt vill man ha ett socialt liv! Men man vet också att det inte går. Sitter man på krogen för många kvällar i veckan så har man plötsligt förlorat en mängd jävla tid. Förut var det givetvis lite mer "action" i min tillvaro, när M. och Leo och Anders bodde här, men nu börjar det bli allt mörkare. Ska inte påstå att jag lider skitmycket i och för sig. Men det är en smula trist. Det tar ett tag att få nya vänner. (Å andra sidan är naturligtiv M. i en ännu taskigare situation i Uppsala.) Igår satt jag förresten och ölade med S. en polare. Snackade om en hel del roliga grejer. S. berättade att alla som kände Kent Andersson (stor göteborgare) visste att han var homosexuell, men alla respekterade honom så mycket att de inte snackade om det. Min far hade ingen aning om det. Han fick nästan en hjärtattack när han såg löpsedlarna. Ja, det var väl i somras någon gång som han dog. Fotograferade mig själv ovanligt mycket med min LG-kamera. Kameran är ovanligt bra. När jag fotograferade mig själv i profil förstod jag att jag tangerade anorexi (nästan) så jag köpte en kycklingfilé. Hade kunnat äta två kycklingfiléer. Försökte utveckla min tankar kring vad jag betraktar som HITLERFASCINATIONEN i Sverige. Jag har redan tidigare snackat lite om det här i min blogg. Men jag tycker att detta jävla intresse för Tredje Riket börjar bli mer eller mindre obehagligt. I varenda nummer av Illustrerad Historia (eller vad en nu heter) finns antingen något om Adolf Hitler, Albert Speer, Eichmann eller SS eller Förintelsen eller någon Erwin Rommel eller något annat med. Det börjar bli lite jobbigt. Jag förstår att detta är fascinerande. Det tycker jag ju själv. Men samtidigt är kan jag åtminstone erkänna att denn fascination är en smula småpervers i sig. Varför just denna konstanta nazifixering? När nummer efter nummer av Illustrerad Historia fylls av det här materialet börjar jag undra om det inte handlar om ren jävla underhållning, dvs. inte om någon slags upplysning. Och det är som underhållning som nazismen (och allt som hör dit) riskerar att förvandlas till någon slags ond superhjältevärld för människor. Risken finns åtminstone. Snackade också om teater. Dagens kids har ju proggare som föräldrar. Det är därför som de har den inbecilla föreställningen att man inte behöver någon regissör. De tänker att de själva kan bestämma tillsammans. Alltihop. Det är djupt beklagligt. De har helt enkelt ingen respekt för auktoriteter. De förstår inte att jag - som har läst tusen gånger mer böcker än vad de har gjort - bättre förstår att läsa ett drama än vad de gör. De har liksom ingen jävla självdistans. Det finns försvisso två typer av auktoriteter. Å ena sidan den som bara tar makten över en grupp för att han eller hon tycker att det ska vara så. En översittare. Förstår att man inte direkt tycker om sådana människor. Det är sunt att vara skeptisk. Men så finns det människor som faktiskt är auktoriteter i sig. I det att de kan en jävla massa. Har erfarenheter. – – – Gud, känns bara som jag försöker undvika att avsluta det här arbetet. Det är så jävla tråkigt att korrläsa saker. Men det måste göras givetvis. – – – Förresten är den här värmen jävligt skum. Det är rena sommarvädret och det är den 26 september. Vart är världen på väg? När börjar laxarna flyga?

LE PEN HAR BARA ETT MÄNSKLIGT ÖGA

NY MEDLEM I PARTIET. Ja, jag gick helt enkelt till kontoret och blev medlem. Jag är nu med i Partiet. Den 9:e börjar kursen för nya medlemmar. Känner mig stört normal alltså. Helt reko. på något sätt. Det är lite skrämmande Men jag har också börjat se mina medmänniskor på ett annat sätt. Igår åkte jag spårvagn genom stan. Tittade på människor och tänkte: "Där är dom, mina bröder och systrar!" Och de äcklade mig inte en sekund. Det kändes som om människor log mot mig - och jag log mot människorna. Jag var artig. Allert kan man säga. Tänkte också: "En dag skall jag styra över er alla. Oavsett om ni vill det eller inte." Men riktigt så lär det ju inte bli. Och det är inte ens det jag är ute efter. Men det var en otrevlig trevlig tanke. Om jag har sjuka idéer kommer de ju att slänga ut mig. Så det är bara att ta det lugnt; dra ner på megalomanin. Vad jag drivs av är faktiskt – först och främst – av idén att samhället inte skall skita i de svaga, men jag delar förstås också Partiets grundläggande ideologiska idéer (trots att de svikit dessa nu under så många år). Om Partiet har problem med att föra ut eller genomföra dessa idéer så måste jag ta reda på varför. Det handlar också om ren bildning för mig. Jag skolkade på lektionerna i samhällskunskap i gymnasiet. Jag var på en lektion. Den var ungefär lika spirituell som en begravningsceremoni. Ja, fan, en begravningsceremoni är fan mer spirituell. – Och om Partiet är helt knas kommer jag att gå med i något annat parti och om det är knas kommer jag att skita i det hela. Men man kan nog anta att det är rätt knas alltihop. – – – Läste förresten att Sverigedemokrater blivit hotade. Är detta förvånande eller? Le Pen miste ett öga i ett slagsmål med en uppretad folkmassa en gång. Han bär ett porslinsöga idag.

EN NY FRISYR ÄR ALDRIG FEL

RUBINER, SCHINDLERS LIST, BODSTRÖM. Om jag hade haft bredband hemma hade jag skrivit så många sjuka grejer på den här bloggen på nätterna. Det skulle kanske inte vara så bra egentligen. Hur som helst har jag varit vaken hela natten. Trodde att det skulle vara lektioner idag men det var det inte. Så nu måste jag sitta här på kontoret och arbeta med mitt fanzine. Har mängder att göra egentligen. Det är både tråkigt och roligt, eller mest tråkigt egentligen. Kan inte låta bli att bli frustrerad på InDesign. Ändå är det ett ypperligt program. Men jag blir frustrerad i alla fall. Jag har ägnat mig åt det i hundra år, ändå var det bara för någon månad sedan som jag tog för mig att lära mig hur man gör färgade stödlinjer. Fattar inte varför jag dröjt så länge med detta. Det är en fördel att ge vissa stödlinjer vissa färger om man har tjugo linjer, parallella och vertikala, att hålla koll på på en enda sida. Jag känner mig helt bränd. Vill inte ägna mig åt detta men måste det. Jag arbetar för svenska folket. Det är så jag tänker. Ni måste få valuta för de pengar som STATEN spenderar på mig. Ja, hur skulle man (kulturen) annars överleva utan denna enda stora messenat? – – – Önskar ändå att jag hade bredband hemma för vissa av mina tankar – speciellt om kultur – känner jag verkligen för att dela med mig av. Det är som det är med det. – – – Funderar på att skaffa mig hål i örat förresten. Vill ha en röd rubin i örat helt enkelt. Ingen annan har ju det. Bryr mig inte om eventuella heteronormativa reservationer. Ja, så får det fan bli. Känner en smyckeskonstnär, silversmed, som skall få infatta stenen som vi tillsammans skall inhandla hos en juvelerare. Ja, varför inte. Det kommer att bli jättebra. – – – Jag kommer att skapa en trend. Alla idioter med fakediamanter i öronen kommer bara att bli avundsjuka på mig. Men det är jag van vid. Jag är trött på dem. – – – Förresten köpte jag den där RAMONES-t-shirten för ett tag sedan. Det kändes otroligt bra. Hade den på en klassfest. Jag älskar den helt enkelt. Vet inte varför den betyder så mycket för mig. Jag har inte en enda skiva med Ramones. Det var bara t-shirten som jag ville ha. Men jag ska kanske köpa en samlingsskiva nu när jag får pengar på måndag. Då skall också M. få sina pengar (bara så han vet!). Skulder är verkligen skit. – – – Häromdagen såg jag förresten Schindlers List (1993) för kanske femte gången. Märkligt nog tyckte jag den var mycket bättre nu. Men det är klart. Jag var ett kid när jag såg den första gången. Nu är jag inte lika kallsinnig. Kanske det det handlar om. Men jag vet inte. Det är verkligen en lång film. Underligt nog är den inte tråkig en sekund. Även perverst lagda personer får ut något av den filmen. Problemet är kanske att Ralph Fiennes är närmast förstörd för mig efter den rollen. Han är närmast för kuslig som den där SS-killen. Ja, det är en jävligt bra film. När jag var yngre minns jag att jag gnällde på slutet. Neeson blir plötsligt väldigt gråtmild. "Om jag hade sålt den här knappen hade jag kunnat rädda ännu en person!" Men jag har helt börjat acceptera att amerikaner – som Steven Spielberg – har ett annat sätt att se på det där. Det är en annan kultur helt enkelt. Men resten av filmen ÄR förvånande osentimental. – Förutom min RAMONES-t-shirt som var en höjdpunkt verkligen (med tanke på att jag den senaste tiden verkligen levt sjukt fattigt) kände jag också glädje när jag köpte mina första Cheap Monday-jeans. Svarta och i nåt lätt elastiskt material. Jag älskar dem. Och de kostade bara 400 spänn! Och det på ett ställe som säljer t-shirtar för 800 spänn. Hur fan resonerar de egentligen. Om man köper en t-shirt för 800 spänn är man fan debil i mina ögon, eller bara rikare än mig kanske. Hur som helst. Det var också kommersiell lycka. Jag passar i dem. Känner mig jävligt rock and roll helt enkelt. Lokko brukar jämt snacka skit om svart, men han är ju fan ett miffo så bryr mig inte. NG:s Belfrage har förresten helt tagit över Lokkos roll som populärkulturell guru. Jag tycker till och med bättre om Belfrage. Belfrage skulle aldrig sitta i en TV-soffa och komma med pretentiösa samtidsanalyser – eller så är det precis det han skulle. Ja, får man betalt så gör man väl vad som helst om man är en sån person. Jag hade också gärna varit en sådan person om jag hade kunnat. Men jag sitter faktiskt och funderar på allvarliga saker. Mina litterära verk kommer att heta saker som "SKATTEBETALARNAS LIV" och sådan grejer. Min tanke är att skriva en krönika om skattebetalare i Sverige från 1500-talet till 2000-talet. Och min tanke skall givetvis vara att lyfta fram detta faktum att vi alla är totalt SNÖPTA på alla sätt och vis. Varför ska vi arbeta över huvud taget? Förr eller senare kommer människor att börja fråga sig vad meningen är med det här livet. Varför skall ens livsuppgift vara att göra de rika rikare? Det är ju det det handlar om för de flesta av Sveriges medborgare. För mig personligen har jag två lösningar: 1) Bli en framgångsrik författare (ekonomiskt), 2) Bli sinnessjuk, inlagd för gott eller möjligtvis förtidspensionerad. Det 2:a alternativet är väldigt dåligt. Ett 3:e alternativ skulle vara att begå självmord, men det är också jävligt trist. Man missar chansen att få se kottarna växa upp. Man missar så många (eller så få) erotiska äventyr. Man missar väldigt, väldigt mycket. Alltså är det 1:a alternativet, egentligen, DET ENDA ALTERNATIVET. – – – Ju mer jag tänker på det måste jag engagera mig politiskt. Jag skall gå med i Partiet. Måste gå med i partiet. Eventuellt måste jag göra något drastiskt för att få undan Thomas Bodström som är en förrädare men det får ta den tid det tar. Han ska BORT! Ja, jag ska fan gå med i Partiet. Egentligen hade jag velat slippa det, men nu ser det ut som det gör och jag får också användning av min KARISMA. Ha-ha!

ORDNING PÅ MIG

MAKTSKIFTE. – – – Så har vi en ny regering då, mycket snart. Vad ska man säga? Det var väl inte helt oväntat om man säger så. Imorse tänkte jag, när jag satt med mitt kaffe: "Nu kommer samhället att bli hårdare och kallare". Och kanske är det så, men frågan är om samhället inte varit ganska hårt och kallt ett tag. Man ska kanske inte överdriva. Det går bra för Sverige ju. Hur kan sossarna förlora när det går så bra? Kanske för att den där Göran Persson varit ett jävla "sänke" för hela partiet?… För att Thomas Bodström är ett sånt as som han visade sig vara. Detta rövslickande av Bush har fan gått på neverna. Jag röstade inte på sossarna. Det är inte så att jag gråter över det hela. Vill majoriteten av Sveriges befolkning ha en borgerlig regering så ska det givetvis vara så. Lite mer oroande är väl Sverigedemokraternas valframgång. Tydligen fick de många röster i Hisingen, där borta. Givetvis i Skåne också. Ja, jag suckar som en gammal man. Det är så jävla typiskt. Allt det här är så jävla typiskt. Men som sagt: kanske ska man inte överdriva, det kan ju faktiskt gå jättebra med en borgerlig regering. Men eftersom varken Göran Persson eller högern vill att räntan skall höjas kommer antagligen inte att arbetslösheten att gå ner speciellt mycket. Det är ju arbetslösheten som håller nere räntan. En sanning som det talas mycket tyst om trots att varenda jävla statsvetare vet att det är så. – – – Skall begrava mig i litteratur så jag slipper tänka på politik ett tag. Å andra sidan köpte jag Magnus Lintons Americanos; ett reportage om latinamerikas nya rebeller och Saids Orientalism idag. Så det blir väl ändå en del politik antar jag. Dessutom ska jag skriva en mycket politisk recension i dagarna. (Man kan inte säga att det är direkt tråkigt att leva i vår tid.) Har länge funderat på att gå med i något politiskt parti men jag vet inte om jag orkar med det. Jag skulle förvandlas till en skoningslös streber antagligen. Till någon som vill komma sig upp inom partiet. Inte för att det är fel, men jag vet inte om jag orkar med det just nu. Men det just nu finns det ju mycket att göra på vänsterkanten så det kanske skulle vara intressant ur den aspekten. Ja, jag får se. – – – Har inte skrivit på ett tag här förresten. Har känt mig för alienerad på något sätt. Har inte haft något att säga. Men det har jag kanske inte i allmänhet. Förra veckan var jag förresten ute och åkte i en Rolls-Royce från 1978 eller kanske -79. Den var brun. Blev jävligt packad. Åkte genom Göteborg och skrek med en nasal röst till folk att de skulle rösta på Folkpartiet. De lydde inte mitt råd. Antagligen la de sina röster på Moderaterna istället. Vi drack äkta champagne och hade det trevligt. Det regnade. På Skybaren tappade jag koncepten helt och skickades ner i lobben där jag genast började förolämpa ett gäng tyska affärsmän. Tyskar har jag vissa problem med. De har förstört sitt eget språk. De har förstört Mozart och Bach och de har förstört Rilke och Hölderlin. Eller "de". De flesta har naturligtvis inget på sitt samvete. Men det spelar ingen roll. Den skoningslöshet som den tyska… nej, nu börjar snacka politik igen. Orkar inte med det. Jag var hur som helst helt borta. Och när poliserna kom för att hämta mig skrek jag att de var sossejävlar (!). Naturligtvis en komplimang på sätt och vis. De var tvugna att brotta ner mig på marken. Men jag hade bara ett blåmärke när jag inspekterade mig själv nästa dag. Men jag visste att jag skulle bli galen när jag såg den där Rollsen. Jag visste att jag skulle bli galen när champagnen (äkta) började flöda. Jag visste att jag skulle bli galen redan vid lunch den där dagen eftersom jag förolämpades grovt av några jävla kulturnissar som inte ville ha med mig i sin litteraturredaktion. Men som det är nu har jag kommit över det. Och jag är ändå inte ute ur leken. Jag är en STRIDBAR person för helvete. De kommer inte att få ner mig på jorden. När jag kom ut ur fyllecellen stod poliserna och talade om motorer. Jag satt och suckade. Var fortfarande packad när de släppte ut mig. En av dem, låt oss kalla honom Bosse, som känner igen mig, sa: "Det är ordning på daj". Ja, det är det faktiskt, även om det som allt annat är mycket relativt. Jag hade kunnat vara mycket, mycket mer störd än vad jag är. Det är sant! Jag satt ju fan och grät häromsistens för att jag kände mig så tacksam över att jag inte var mer störd än vad jag är. Jag grät av tacksamhet; jag är en underbar människa, det tycker jag ju till och med själv att jag är. - - - Said var en rätt stilig man förresten.

EN SVART KATT KORSAR GATAN

LÄNGTAR EFTER PARIS SOM FAN. Åker antagligen ner i oktober eller november. Två veckor kanske. Får se hur det blir, men det vore jävligt skönt. Har sagt upp mig från mitt jobb som tidningsutdelare förresten. Men uppsägningstiden är på två veckor. Först trodde jag att det handlade om en månad. Två veckor står jag ut med. Det var överraskande varmt inatt. Och riktigt kallt blir det väl först om någon månad antar jag. Kommer sakna gratistidningarna. Jag har aldrig haft så stor koll på inrikes och utrikesnyheter som jag haft de senaste månaderna. Har refererat till saker som mina klasskamrater inte har haft en aning om (i princip). Har läst skitmycket om Al Gore och hans An Inconvenient Truth (2006) och tänker att jag skall lära mig att göra imponerande power-point-presentationer. Det vore jävligt bra om man kunde det tänker jag. Varför använder inte svensklärare det i svenskundervisningen? Det kanske de gör. Men, nej, troligtvis inte. Ja, jag kommer sakna gratistidningarna, träningen, jag har verkligen fått lite större vadmuskler, och faktiskt katterna. Så fort jag ser en katt vet jag vem den är och ibland också i precis vilken uppgång de bor. Det enda jag inte vet är deras namn. En del av dem är rätt galna. Det finns en med vita bakben som mjauar på ett mycket märkligt vis, som om den gnällde eller jollrade. Den är verkligen mysko. Häromdan var den mycket besynnerlig. Den följde mig från port till port och satte sig och betraktade mig på ett skumt vis. Den ser lite adlig ut, tänkte, eller förnäm ut. När jag stod under en av portarna tittade den upp på mig och ljuset fall i någon speciell riktning mot dess ögon och de blev alldeles gröna. Som små robotögon. Kändes lite som om den saknade tillbörlig respekt för mig, som om den betraktade mig som ett byte på något vis, så jag tog upp min ficklampa och förföljde den med ljuskäglan en stund. Den verkade inte bli så rädd som jag trodde att den skulle bli. Inte rädd alls. – – – Har fått mina pengar från CSN. Funderade på att köpa ett par byxor men jag har fan inte råd. Får bli nästan månad. Jag har tusentals skulder att beta av. Känns jävligt trist, men det är som det är. – Börjar förresten tappa all lust att gå i skolan. Känner mig arbetslös på något jävla sätt. Det här är verkligen en skum utbildning. Men å andra sidan har jag lärt mig en jävla massa om mig själv. Jo, faktiskt. Men fan, jag visste att det var en skum utbildning när jag började så jag får ju skylla mig själv. Det är ändå bättre än att stå och packa bröd på nätterna. Det har jag gjort till förbannelse. – – – Gud, fattigdom är så tröttsamt. Men jag har lärt mig att det är när jag verkligen sitter och krisar som jag skriver mest intressant på den här bloggen. Förstår att folk kan identifiera sig mer en person som saknar nikotin och koffein än en person som tycker om handeldvapen (av de frånvarande kommentarerna att döma). – – – Glömde förresten av att jag skulle skriva om Bukowski lite mer. Men ju mer jag tänker på att skriva om Bukowski desto mer inser jag att det egentligen inte behövs. Allt jag läser om honom är rätt torrt. Han är så enkel, lättläst, underhållande – och briljant – att det egentligen bara blir konstigt att skriva något ens lätt pretentiöst om honom. I en av böckerna jag läser jämför en litteraturvetare honom med Brecht. Det känns helt bisarrt. Vad fan har Bukowski med Brecht att göra? Naturligtvis handlar om att den här amerikanen är insatt i Brecht och vill skriva om Brecht. Ja, något annat kan jag inte tänka mig att det handlar om. – – – En svart katt korsade förresten gatan när jag var ute och delade ut tidningarna i morse. Spottade över axeln, men kom också på att jag inte visste hur många gånger jag skulle spotta eller över vilken axel. Så jag spottade en gång över den högra och en gång över den vänstra. – – – Kanske börjar jag få min höstnoja, men det känns som om mina klasskamrater inte tycker om mig. Det känns som om de ser på mig att jag läser på Wikipedia om vapen och ammunition och att jag njuter lite av att läsa om Andra Världskriget och sådana grejer. Folk har ingen förståelse för sådana grejer. Men jag läser även om cybernetik. Herbert Wiener börjar bli min idol. Han var en underbar människa. Ett föredöme för alla människor. Han är gullig också på nåt sätt:

STEVE IRWIN ÄR INTE LÄNGRE MED OSS

ABSTINENS, STÖLD, IRWIN ETC. – – – Läste förresten att den där Ernst Billgren skall ha en ny utställning igen. Mitt val av orden "den där" markerar väl ungefär vad jag tycker om honom. Han är den där Ernst Billgren, inte mycket mer, rent emotivt. Men jag har faktiskt läst hans Min Kamp (1999) och den var ju rätt bra. Hans tavlor säljer för mellan 400.000 och 500.000 kronor styck. Det är en del. Men sedan skall ju gallerierna ha sitt. Då försvinner 40-50 procent. Kanske mindre med tanke på hur stor han är. Sedan materialkonstnader och allt det där. Han har säkert en assistent anställd på heltid. Han är ett företag och han betalar naturligtvis skatt och arbetsgivaravgifter. Men det är klart. Han har nog så han klarar sig. Temat på utställningen, någonstans i Stockholms överklasskvarter, på nåt galleri där, var stöld. – Om jag skall vara helt ärligt så uppfattar jag Ernst Billgren som en rätt stötande Andy Warhol-karaktär. Ändå skulle jag inte se ner på mig själv om jag hade en målning av honom på väggen. – – – Istället för att använda min sista pengar till att säkra min tillgång på snus hyrde jag Jarhead (1995) och köpte en påse dillchips (Estrella). Den var bra. Jag kände mig tvungen att se en film helt enkelt. Tvungen! (Tyvärr lite för lite våld i filmen. Annars helt okej.) Idag har jag alltså inte råd med snus. Kan bara hoppas att mina CSN-pengar kommer in imorgon, eller i övermorgon. Att jag inte behöver gå med den här abstinensen för länge. Grejen är ju den här. JAG TYCKER INTE ENS OM SNUS. Eller jag kan inte njuta av det längre. Det är som om jag behöver snusa för att vara normal. För att inte gå runt och darra av abstinensbesvär. Gud, det är verkligen jobbigt. Men det är å andra sidan som att vara tjackad i sig. Jag säger konstiga saker och jag är helt orädd. Tänker stjäla pengar på något vis. Tänker stjäla en tjuga som jag vet att jag kan stjäla. Jag måste göra det helt enkelt. Måste ha råd med snus. Måste ha råd med snus. Måste ha råd med snus. Egentligen handlar det bara om att få framstå som en normal person. Nu känner jag mig som en kille jag minns från gymnasiet som var en hippie med rika föräldrar. Han såg ständigt en smula påtänd ut. Men det var antagligen en pose för hans del. Kan liksom inte låta bli att röra mig lite ryckigt. Det är skitirriterande. Måste få tag på pengar på något vis. På något jävla vis. – – – Plötsligt får jag reda på att Steve Irwin är död. Är det verkligen på allvar? Är det inte ett skämt? Nej, det är inget skämt. Steve Irwin är död - han är verkligen död. Stungen av en rocka någonstans på de Australiensiska barriärreven. På något vis förvånar det mig inte om att han har stuckits ihjäl av en rocka. Med tanke på hur extremt vårdslöst han hanterades med vilda och i många fall mycket farliga djur är det knappast förvånande att han på något vis lyckats reta upp en rocka, förmodligen genom att peta den på känsliga ställen. Men det är en tragedi också. Det var ju som om det här var vad Mr Irwin ville på något vis, som om det var detta han egentligen var ute efter. Det hela är tragikomiskt. Till och med hans egna släktingar kan knappast vara förvånade. De kan inte tänka: "Han som hade så fin hand med djur" till exempel, för det var ju inte vad han hade. Han var ju inte direkt öm mot djuren. Baby Bob-incidenten - eller: "Bobs krokodilmatningsdebut" - är ett utmärkt exempel på hans närmast chockerande vårdslöshet och dumdristighet.

Baby Bob incident [från http://en.wikipedia.org/wiki/Steve_Irwin]

Major controversy arose during a public show on 2 January 2004, when Irwin carried his infant son, Bob, in one arm while feeding a chicken carcass to a crocodile with the other hand. The infant was close to the crocodile, and comparisons were made in the press with Michael Jackson's dangling of his son outside a German apartment window. In addition, child welfare groups, animal rights groups, and many of Irwin's television viewers criticised his actions as being irresponsible and tantamount to child abuse. Irwin claimed that any danger to his son was only a perceived danger and that he was in complete control of the situation, and consistently refused to apologize for his actions despite considerable public outcry both in Australia and abroad. His defenders pointed to his many decades of hands-on experience and direct interaction with crocodiles. Terri Irwin claimed that their child was in no more real danger than a child being taught to swim would be. No charges were filed (although the police did visit Irwin at his home and advised him not to repeat the incident). [Croc Hunter Ducks for Cover The Sydney Morning Herald]

Ja, vad ska man säga. Med tanke på hur mycket man måste anstränga sig för att bli stucken i bröstet av en rocka så liknar det faktiskt ett självmord. Det är jävligt tragiskt. Även om Mr Irwin var en man som väckte blandade känslor var han i alla fall en person som lyckades fascinera hela världen. Något hade han besvisligen. Jag är - om jag skall vara ärlig - både en road och ledsen, och det kanske märks. Men en stor karaktär har i alla fall försvunnit. – – – Vad fan är det med den här jävla dräggblogger! Jag kan inte göra en enda jävla radbrytning/överklivning. Det gör mig så jävla arg. – Fan vad jag behöver snus nu.