DEPRESSION!

Tänkte först inleda med: "Allt äcklar mig idag!" men det är å andra sidan inte sant. Fantiserar mycket om att få vakta Idas hund, men tänker också att jag inte kommer att vilja vakta hunden om den ser fjollig ut, det vill säga om den är liten och fluffig - då har jag ingen lust att gå runt med den offentligt, då skulle jag skämmas. Men det skulle vara någon typ av jakthund så jag kanske inte behöver vara så orolig. Skämtade med henne lite och menade att jag naturligtvis skulle slå den om den inte löd mig, "Man måste ju sätta gränser och så vidare", he-he, men hon måste ha förstått att det var ett skämt. - - - Om jag skall vara ärlig tycker jag att Upplysningens dialektik (1944) är en skitbok, eller så är det bara översättningen som är dålig och överansträngd. Den är lätt plågsam att läsa. Intressantare är Marx spöken (1993), men även Derrida börjar jag bli ens mula trött på; vad skall man använda det till? - Ett problem med Upplysningens dialektik kan vara att det som de (Horkheimer & Adorno) säger har jag redan hört andra säga, jag har redan läst det. Om jag skall vara ärlig tyckte jag även att Minima Moralia var groteskt överreklamerad. Dom intellektuella gör mig trött, trött, trött! - Läser för mycket teori. Måste tillbaka till poesin igen, men jag är rätt trött på det också. Egentligen vill jag bara starta ett band och bli sångare och frontfigur. Problemet är att jag inte känner några musiker, och det är ju mer av en dröm. – Får just ett uppdrag att skriva något om Jean Genet och hans vistelse i Sverige. Han var på någon konferens och folk var otrevliga tydligen. Ja, varför skulle jag inte skriva om det. Det är väl så man får se det. Jag är en slav. Vi är alla slavar. Jag är en skribentslav. Det är ändå bättre än att packa kött (åtminstone för min del) – – – Igår såg jag på Aktuellt. Det var den mest deprimerande upplevelsen någonsin. Där sitter en moderatkvinna och flinar. Hon vill ge invandrarna möjligheten att köpa sina lägenheter så att de känner sig mer integrerade i samhället. Jag hade fan lust att skrika. Jag har inte råd att köpa min jävla lägenhet, så den "frihet" du snackar om är bara en frihet för de som har pengar/de rika din jävla *****. HON SATT DÄR OCH NJÖT AV SIN EGEN JÄVLA ONDSKA. Det blev inte bättre av att jag läste en artikel i Aftonbladet av Dan Josefsson: Så ska de skapa ett Sverige för de rika. Jag var tvungen att ta en Propavan för att lugna ner mig såpass att jag skulle vara kapabel att somna. Minns inte vad jag drömde. Kanske drömde jag om ingenting. - Nej, tiden är verkligen ur led. Timbro, Svenskt näringsliv. De är ju för fan mörkermän. Hur skall man bilda opinion när motståndarna har miljarder på sina bankkonton. Det är onekligen ganska svårt. Jag vill inte ens tänka på det. Ja, jag vill inte ens tänka på det. - - - Funderar på att gå hem och dricka folköl, men det är så jävla depressivt det med. Har inget annat för mig. Har ju fan inga vänner egentligen - men vad skall man med vänner till? Det har regnat i ett dygn. Mölndalsån svämmar över hela tiden. Och om femtio år (eller om det var hundra år) kommer delar av Göteborg att ligga under vatten. Miljöhysterin är total. Människor länsar butikerna efter lågenergilampor. (Förresten är det inte bara konstnärer som hatar sociologer. Jag tror att alla hatar sociologi. Ingen vill vara en punkt i ett diagram. Ingen vill vara ett diagram. Men om sanning skall fram är man det ju på sätt och vis. I den nya typen av övervakningskameror är vi siffror som rör på sig. 12 möter 24. 23 möter 17. Storebrorssamhället är här för att stanna. Först skriver jag lite om Tarkovskij och sedan skriver någon annan om Tarkovskij - det är så jävla typiskt. Man kan ge sig fan på att man är medelklass, man kan ge sig fan på att de flesta andra (som skriver om Tarkovskij) är medelklass. Det är ju så. Varför skulle man förneka det. Å andra sidan: Vad är det för fel med att vara medelklass. Rent ekonomiskt tillhör jag i och för sig de fattiga i samhället. Så vad fan, det är på de fattigas sida jag står och alltid kommer att stå. Vad jag kan bli trött på är varje yttrings automatik. Existensen är så förutsägbar att det är plågsamt. Alternativt går man verkligen ner sig. Ja, varför skulle man inte gå ner sig totalt. Nej, det är inte bra. Det är klart att man inte skall gå ner sig totalt. Det är bättre att träna den egna alienerade kroppen. Den kropp som inte får någon träning i det här moderna samhället. En gång i tiden existerade inte ens det ordet i kroppssammahang. Man slet på sin jävla jordplätt. Det var det naturliga. Man sprang runt och jagade sin föda. Man fick vadmuskler och andra muskler. Det moderna livet är den moderna jakten på vadmuskler och andra muskler. Att stå och dansa varje fredag fyller alltså någon slags funktion. Som ett slags substitut.) Ja, jag har för få vänner kvar i den här staden helt enkelt. Det är ju så. Alla blir äldre och flyttar härifrån. Det är hårt. Jag vill både flytta härifrån och inte flytta härifrån. Sverige är så jävla litet. Ett så jävla litet land. Det är närmast komiskt litet. Klockan är fyra och det är helt mörkt ute. Gud, jag är så uttråkad. Det är som om min kropp tillverkar sin egen speed. Men varje dag kan inte vara en fest. Så är det.

Tarkovskij

DET BÖRJAR PÅ EN KINAKROG

Fredagen var återigen rätt vild. Började dricka med J. och Ida på en kinakrog. Snackade om franska tecknare och om roliga saker som författaren Stig Larsson sagt och gjort. _ Inser att jag är rätt naiv när det gäller vissa grejer. Minns hur någon berättade för mig hur Stig Larsson sagt i ett TV-program vid något tillfälle när han och någon annan person varit oense hur han (Stig) ville "pissa honom", den andre - som han var oense med -, " i munnen". Det slog mig inte omedelbart att man för att säga en sådan sak naturligtvis måste gå på TJACK. Eller snarare: för att säga en sådan sak i NATIONAL TELEVISION så måste man antagligen gå på TJACK. När jag tänker på Stig tänker jag inte "tjack". Men för att få en djupare förståelse av ett författarskap och av en författare får man helt enkelt inte vara alltför BLÅÖGD. Om detta är en person som går på tjack och andra grejer, eller har gjort det, ja, då skall man kanske inse att det är så. - - - Jag vet att jag tjatar om den jäveln, men det beror ju på att han är rätt kul. Egentligen är kanske jag en ungefär lika bra författare. Ja, det är väl ungefär vad jag tycker. - - - Sedan gick vi vidare till UppåtFramåt och sedan till Nefertiti. Jag hoppade upp på scenen och dansade intensivt som vanligt och måste väl ha framstått som rätt körd i huvudet för en del. MEN JAG BRYR MIG INTE! Jag dansar vart jag vill och när jag vill. Några gamla tjuttiotalister ville nästan slå ner mig - de blev nästan förbannade; som om de trodde att jag ville provocera dem. Jävla Nick Cave-fanatiker. Homosexuella. Typ. Ja-ja. Jag hade skitroligt och eftersom J. är rik för närvarande lät jag honom bjuda mig på allt. Så det var kul. Även på Nef hade jag riktigt roligt men var alltför full för att föra någon slags konversation. Nef är ett jävla arbetarställe. Det är så jävla uppenbart. Det är bara lite mer pop-hiphop-människor där. Och musiken är ganska schyst. - Förresten presenterade jag av min författarkollega C.F. som "en stor författare" eller något liknande. Det är skitsnack men ändå inte. På sätt och vis var väl Strindberg den sista stora författaren. Nej, det är inte heller sant. Harry Martinsson? Ja, han var ju jävligt bra. Ja, det finns många fler naturligtvis. Boye var bra. Ja, det finns en del. Många, många, många. Men i jämförelse med Strindberg? Inte så många svenska författare. Därför skall man undvika att vara en svensk författare. - - - Har lånat sjukt måna böcker idag. Michel Onfrays Le désir d'être un volcan, Derridas Rösten och fenomenet, Bourdieus La distinction; critique sociale du jugment, Horkheimers och Adornos Upplysningens dialektik (som jag inte förstod när jag försökte läsa den 20 år gammal men som jag kommer att förstå lite bättre idag 25 år gammal), Derridas Marx Spöken; skuldstaten, sorgearbetet och Den nya internationalen, Hunter S. Thompsons Fear and Loathing in Las Vegas (ren nöjesläsning), The fatalist (en diktsamling) av Lyn Hejinian, District and Circle av Seamus Heaney, If... (om en rätt sjuk film från 1968 med bland annat Malcolm MacDowell) av Mark Sinker och Matrix; machine philosophique som handlar om Matrixtrilogin som en filosofisk maskin. - - - Eftersom jag skall vara ledig hela veckan kan jag gå ner mig i litteraturen hur mycket jag vill. Lånade också en bok om Derrida av Hélène Cixous, Insister à J.D., mest för att den var så snygg. Jag kommer inte att fixa franskan ändå, och jag tycker inte alls om Cixous (jag tycker att hon är to much). - - - Apropå hundar skall Ida skaffa en hund. Jag skall få passa den. Den får inte vara ensam den första tiden nämligen. Jag har inget emot hundar. Jag älskar hundar. I fredags träffade jag och J. på ett par med en mastiff (lite gulfärgad) som jag gosade oförskräckt med. Den var grym. Den uttryckte inga känslor, men den var ändå min kompis. Jag tror den älskade mig. - De enda hundar jag har något emot är riktigt små hundar och hundar som jag uppfattar som lite gay.

ADIDAS SUPERSTAR II!

MINA NYA SKOR OCH JAG. – – – Doften av raklödder. Kom bara att tänka på det. – Behöver en kopp kaffe, men när? Nu. Måste skriva det här först. De första dagarna med mina nya skor smörjde jag in dem med ACO handsalva. Det var mycket bra. Smutsbortstötande. Måste sätta mig och läsa igenom vad Heidegger skriver om tal (Rede) och prat (Gerede) igen, men när. Ja, senare defintivt. Om man väl förstår att Heidegger skriver om vardagen (med en mycket speciell stil) så är Varat och tiden mycket enklare att läsa. Nu läser jag The Cultural Turn; Selected Writings on the Postmodern 1983-1998 av Fredric Jameson och Citizen Kane (1992) av Laura Mulvey. Ångrar att jag aldrig läste Screen när jag var yngre. Nu måste jag ta igen det. Såg på andra delen av Böglobbyn i måndags. Kände igen en av de medverkande. Jag hade ingen aning om att han var homosexuell. Han kände sig utanför i schlagervärdens bögvärld. Inte så konstigt. Göteborg kommer nog aldrig att bli den intellektuella bögens paradis om man säger så. Men nu har Jerker Åström hoppat av. Den homosexuella topdiplomaten. Han menade att programmet var vulgärt och att det bara ökade fördomarna mot homosexuella. Så är det kanske. Jag var inte dödligt imponerad. Det vore kul om man kunde återuppväcka de intellektuella. Det vore kul om intellektualismen inte var död och marginaliserad. Det vore kul om man kunde anlägga ett klassperspektiv på kulturen, istället för att bara låtsas om som om allt Pierre Bourdieu kom fram till inte spelar någon roll. Det är förfärligt egentligen. Media väljer konstant ett slags borgerlighetens point of view; för dem är kulturella skillnader ett problem och det handlar om etnicitet. Det finns kulturella skillnader i varenda aspekt av samhället (men det beror inte först och främst på att den ena är en jude och den andre en grek), utan också på ekonomiska skillnader, rent krasst också skillnader i boendemiljö, bildning, livskvalitet, etc. Om samhället polariseras beror det knappast på att vissa är judar eller muslimer eller kristna. Jag tror inte på det. Vilka är de reella problemen? Jag har aldrig blivit attackerad av muslimer!!! Det är danskarna som är mest galna. Men de lever ju så tätt på sin lilla jordplätt. Jag tror att det handlar om att de rika blir rikare och de fattiga fattigare. Arbetslöshet skapar - i alla lägen - främlingsfientlighet eller rasism (menar åtminstone Castells i The Information Society and the Welfare State. The Finnish Model (2002)). Vad är då problemet? De andras främlingshets(annankultursvara)vara eller arbetslösheten; fattigdomen, den nya arbetslöshetsklassen (som , mycket väl, kan sägas ha uppstått)? När skall människor inse att kulturskillnader och mångkultursdiskursen är en pseudodiskurs, ett pseudoproblem? Intressant att bevara som ett problem endast för de som vill förneka problem som skapas av ojämlikhet, fattigdom, ghettoisering, utanförskap? Kulturskillnadsproblemet (det "muslimska problemet", som går att jämställa med hur man såg judarna som ett problem) är något man använder för att undvika alla former av marxistiskt tänkande! Klassmedvetenheten är död för att man vill att den skall vara död. Eller kanske snarare: intellektuellt tänkande saknas, för var är resonemangen? Ur den aspekten är också Böglobbyn ett vulgärt program. Att X. inte kan identifiera sig med gaykulturens schlagerestetik/livsstil beror kanske på att han helt enkelt inte tillhör den klass i samhället som motståndslöst tillägnar sig en sådan livsstil. Vad beror det på? Det dominerande homosexuella fältet är schlagergayfältet (i Göteborg). Ja, då får de väl säga det då! Men det gör de ju inte ens. Ja, det är något som Böglobbyn vägrar att gräva djupare i - eller, om jag skall vara ärlig, saknar kompetens för att framställa på ett givande sätt. (Av samma anledningar gav mig i och för sig Bullen en närmast existentiell ångest. Böglobbyn ligger där, ungefär, på samma ångestladdade alienationsnivå.) Olle Palmlöf är provocerande jävla ytligt. I mina ögon har han alltid framstått som provocerande jävla ytlig. – Kanske kan jag utveckla detta mer. – Läser en recension om en bok om män av Torbjörn Forslid. "Torbjörn" förresten. Manligt namn. Både Tor och Björn. Tor var rätt manlig. En björn är inget fjolligt djur, osv. – – – Doften av raklödder igen. Och jag skall snart gå och dricka kaffe. Våldet ökar kring Järntorget. Ja, antagligen. Men samtidigt har Järntorget också blivit en mer internationaliserad plats. Här sitter reklam- och designnissar. Trevligt. (Leos pappa är jämt där med sin espresso.) – – – Borde skriva klart min diktsamling, men den kommer ändå att bli refuserad, så vad är meningen med det då? Fick ett jävligt sjukt e-mail idag. Antagligen från någon som antingen älskar mig eller hatar mig. Någon grej från en Harper Collins om tonåringar som skriver om tonåren. Helt sjukt. Man kunde vinna en resa till New York om man skrev något bra eller 5.000 dollar till sin högskoleutbildning. Man jag är ju inget teen direkt. Utstuderat intellektuellt trakasserande av min person? Det är underbart egentligen. Fienden är subtil. Vet att jag skriver om tonåren och skickar en sån grej. Underbart! I och för sig tror jag att jag prenumerar på något nyhetsbrev om Harper Collins utgivning (de ger ut Charles Bukowski). Men varför får jag en sån grej? Det är mycket konstigt. Jag är nojig.

WAR IS BAD FOR YOU!

Läser John Keegans Det första världskriget (1999). Den är ganska depressiv. Första världskriget (1914-18) var ganska depressivt. (Kollar upp hur många som dog i första respektive andra världskriget. Det är helt sjuka jävla siffror.) Kom på mig själv med att komma på en massa skumma tankar när jag läste den i natt (sömnlös som jag var i vanlig ordning). Typ: "Det finns inget Ragnarrök längre; alltså, på sätt och vis, inget hopp", "Vi har ingen nytta av vår muskler längre", "Det finns ingen total (maskin)mobilisering!", "Konsten som skapas är fredens konst, och den här freden tar aldrig slut, och konsten suger", "Jag vill skriva litteratur som om krig ändå existerar", "Det finns inget brinnande Rom längre", "Var är extasen någonstans?". Jag var på mitt allra sämsta humör. Angst. Man skall naturligtvis vara glad att man lever i en helt fredlig tid. Sverige har ju förskonats, tack och lov. Det är väl knappast något man skall vara ledsen över?… Jag tror jag har feber. Ja, jag är övertygad om att jag har feber. – – – I fredags var jag och dansade i alla fall. En helt sjuk kväll. Jag var berusad men kontrollerad under större delen av kvällen. Våldsgästade en ung tandläkarstuderande från Paraguay. Träffade O. och hans vänner på Sejdeln. Snackade mig varm för Socialdemokratin. Satt på Jazzå och slog min kamrat J. i huvudet. Han sa verkligen fruktansvärda grejer. Sånt som man inte vill höra. Så jag var tvungen att slå honom lite lätt. Han lider av något symptom. Sedan var jag på Sticky Fingers. Brände enormt många hundra på inträden. Hade börjat tidigt på en fest på skolan. Den var deprimerande. Det vita vinet var utspätt med Sprite. Förstår inte den kombinationen riktigt. Hur som helst hamnade jag slutligen på Nef och bestämde mig för att inta scenen. Den här gången fick jag en slags vän. Plötsligt ser jag en blond yngling som ser exakt ut huvudrollsinnehavaren i Führerns elit/Napola! (2004) Det vill säga Max Riemelt. Så jag gör av någon besynnlig anledning vad man kallar Hitlerhälsningen, men som den som sett Rome vet kan vara kanske en enkel "romersk" hälsning. Hur som helst slår han inte ner mig. Jag gör hälsningen mest för att jag tycker att han, som jag senare skall kalla för Friedrich, är så ståtlig, och det – i och för sig – som ett slags praktexemplar på vad man under en ganska mörk tidsperiod i Europas historia betecknade som en "arier". Han var så lik Max Riemelt att jag inte kunde låta bli att dra den kopplingen. Hur som helst står vi där och dansar större delen av kvällen. Det var ganska kul. Ibland blev vi nedslängda från scenen. När vi i ett - det måste jag erkänna - närmast latent homosexuellt tillfälle tog av oss våra t-shirtar kom en stor kvinnlig dörrvakt och sa: "På med tröjorna!" och vi lydde order mycket kvickt. Friedrich berömde mina biceps. Mot slutet upplevde jag dock att Friedrich såg mig som en slags konkurrent på något vis. Det var som om han ville tävla med mig i dans. Men vid det laget var jag så berusad att jag faktiskt kan ha missförstått det hela. Det är möjligt att ett tävlingsmoment bara uppstod i min egen ganska berusade tankevärld. … Hur som helst tyckte jag ändå om Friedrich. Och det var rätt bra musik faktiskt. Ibland är det bara musiken, den supermoderna, som ger mig känslan av att leva på 2000-talet. Kidsens ögon glödde. Ibland tangerades extasen. Mycket manligt libido eller vad man skall säga. Det värsta är att jag börjar känna mig för gammal för att dansa. Herregud, jag är ju en litteraturkritiker. Jag borde bete mig vuxet och ansvarsfullt. Lite gubbigt och ansträngt, lite torrt, lite akademiskt. Jag borde inte göra följande lilla gest:

Likheten är slående. (Läs mer på roman salute. ) Att en så häftig hälsning, Salute Romano, är för evigt förknippad med Adolf Hitler och Nazismen är i det närmaste synd. (Hur många former finns det egentligen. Honnör, ja, jo.) – – – Vad har jag gjort mer för konstiga grejer den senaste tiden? Kommer inte på så mycket. Brände nästan ut mig för några dagar sedan. Arbetade för hårt inför ett deadline som jag så småningom beslöt mig för att skjuta upp. Arbetar med min roman. Den kommer antagligen sälja i ungefär 150.000 exemplar i ungefär sex olika länder vardera – om och när den blir klar! – – – Ikväll visas ett program om klimatförändringarna på SVT. Skall tydligen var SVT:s dyraste dokumentärprojekt någonsin. Jag förstår människors oro inför väderförhållandena. När man var ett kid kunde man få stanna hemma från skolan på grund av snöoväder. Bilarna orka inte ta sig uppför backarna. Folk åkte skidor till jobbet. Det var allmänt mysigt. Man fick sitta där. Det var som julafton mitt i veckan. Ja, detta skedde väl i och för sig bara två under nittiotalet. Och när jag för några dagar sedan promenerade genom Majorna, vad hörde jag… om inte syrsor, eller åtminstone någon typ av låtande insekter som borde vara helt förfrysta vid det här laget. Men ändå: jag hörde alltså ljud som jag vanligtvis ändå förnippar med sommaren! Tiden är ur led; ynglingar dansar med ynglingar, vädret är knepigt. – – – När det gäller krig är jag naturligtvis tacksam att det inte finns något krig. Jag tänker bara att det hade varit kul med något stort och världsomspännande projekt igen. Men, ja, jag skall vara tacksam… etc. – Mina sömnproblem har gjort mig helt galen, jag känner det.

GOD JUL!

Har gigantiska jävla sömnproblem. Det är alltid samma sak. Jag ställer om dygnet. Natten till igår sov jag i 16 timmar, och natten till idag satt jag uppe och skrev. När man är utmattad kommer man på saker, eller snarare: någonting "släpper"; plötsligt kan man skriva det där som man givetvis inte kunde skriva när man var klarvaken klockan tolv på dagen. Det krävs att timmarna går. Det sliter ut en. Ser mig i spegeln. Ser fan drogad ut. Om man hade varit en tjej hade man kunnat dölja det hela med smink, eller ja, det hade man väl kunnat ändå kanske, men det hade ju garanterat synts. Har i alla fall fått tag på ett par kartor med sömntabletter. Skall ta en tablett den här gången. Två var för mycket. En borde räcka. Livet, livet, livet. Vad gör man? Jag vill bort från det här lilla, lilla landet. Men vad fan ska jag göra i ett annat land? Ja, ja, jobba, plugga, vad som helst. Som alla andra. Jag önskar att det fanns kontinenter kvar att upptäcka, vita fält på världskartan. Det finns förvisso platser i Amazonas där ännu ingen satt sin fot. Det finns små djurarter att upptäcka som ännu ingen sett, som ännu ingen blivit stungen eller äcklad av. Jag vill bli Indiana Jones. På Mars har ingen varit, men där kommer jag aldrig att få sätta en fot. Måste fixa pengar så att jag kan fly det här landet. Sticka till Japan. Ja, Japan vore något. Totalt obegripligt. Elvis sjunger på sin båt. Dockhuvudet har satts på en pinne. Jag visste att det skulle ske förr eller senare. I fredags dansade jag i alla fall som fan på Nef. Det var roligt, men jag tar så allvarligt på dansandet att jag glömmer att ragga upp någon. Ja, det är inte så viktigt i och för sig. Har alltid undrat varför jag föredrar scenen framför det vanliga golvet. Häromdan fick jag reda på att det inte bara handlar om min narcissism - att jag vill synas: sviktande golv är helt enkelt lättare att dansa på, sviktande trägolv är helt enkelt bättre än betong och sten, betong och sten är dåligt för i längden pajar man sina knän och leder. Detta hade jag helt enkelt ingen aning om! Men det är helt jävla logiskt. När man rör sig på ett golv som sviktar så får man tillbaka en del av den rörelse som går neråt, man kan likna det hela vid att man rör sig på en studsmatta. Gud, jag är så trött att jag är hög. – – – Det sämsta med Japan: det är kallt på vintern. Känner mig ångestladdad. Nej, jag skall inte vara så introspektiv. Har börjat känna julkänslor. Fick en känsla i morse: vad mysigt det är, lite snö ute, här inne är det varmt, det är bara glögg som fattas, det är vinter nu, jag skulle kunna sätta upp en adventsljusstake i fönstret. I förrgår köpte jag läsglasögon. Jag fick hur som helst en känsla av att det var jul och fint. Det är i och för sig inte jul ännu, men jag fick ändå en känsla av fint och jul, som om julklappar när som helst skulle kunna öppnas, när som helst!

INGEN IDÉ ATT TÄNKA ALLS IDAG

ÄR BARA SÅ JÄVLA TRÖTT. Har varit vaken hela natten för att komma i fas igen. Gud. Idag har CSN-pengarna kommit in på kontot - förhoppningsvis. Skall köpa mig ett par skor. Måste också fixa ett par mjukisbrallor av något slag för jag ska börja gå på gym har jag bestämt. Så får det fan bli. Jag är så trött att jag är hög. De senaste dagarna har jag skobbat och det är lite dumt - för jag borde verkligen lära mig marknadsföring och sådana grejer. Ja, det är som det är. Vill verkligen härifrån. Har fan inte råd. Allt kostar pengar. Allt. Det är så jävla jobbigt. Det dröjer nog ett tag tills jag har råd med någonting. Fan, blir jävligt sugen på att åka till Berlin ändå och börjar fundera på allvar att sticka iväg. Får se när det blir. Det verkar så jävla mysigt med både Leo och Johan där. Grymt helt enkelt. Men läste jag kokain? Take it easy Leo, take it easy. – – – Känns som det börjar hända saker i GBG ändå. Det händer saker hela tiden faktiskt. Alltid nåt på gång om man håller ögonen öppna. Man skulle kunna festa dygnet runt. Men jag har inte lust (eller råd) med det. Känner mig bara obekväm bland alla vilt främmande människor. Det värsta är att alla intellektuella på något vis har bestämt sig för att bli DJ:s också. Så jävla tragiskt. Som om det inte räckte med alla jävla DJ:s som finns. – – – Som vanligt har jag inget vettigt att säga. Apropå "vilt främmande människor" undrar jag om inte det är typiskt svenskt. Någon man inte känner alls är VILT främmande. Det antyder något hotfullt. "A complete stranger" på engelska. Inte riktigt samma sak. Funderade på det här när jag var vaken hela natten igår. Och på att man helt enkelt kanske borde förbjuda partier som Front National och Sverigedemokraterna. Varför inte? Är det bra att ha mer eller mindre fascistiska partier i en världsdel som Europa? Är det nyttigt i längden? Vad händer om 2 000 000 människor i Sverige skulle bli arbetslösa av någon händelse. Vad händer när kidsen (uppfödda på videovåld och sånt) som ännu inte har rösträtt får rösträtt. Då kanske Sverigedemokraterna, även om det kanske inte framstår som så troligt, ändå får makten, eller en alltför stor del av den. Det vore inte så käckt. Ja, detta tänkte jag på en stund. Alltså på att det krävs vissa psykologiska förutsättningar för att, till exempel, ta död på en viss folkgrupp. För att fascismen skall existera behövs psykologiska förutsättningar. Genom att tänka "Nej, alla partier (även fullblodsnazistiska) har rätt att finnas till, bla-bla-bla, på grund av att vi har en demokrati" så bäddar man egentligen för demokratins utplåning, åtminstone i teorin. Vi har sett det förr. Eller har vi inte det? EXISTERAR INTE FÖRNUFTET LÄNGRE? Ja, detta tänkte jag på inatt. Givetvis är jag helt nojig, men ändå. De flesta som jag har konfronterat med ett potentiellt EUROPEISKT förbud av vissa partier (högerextrema, rasistiska, ickedemokratiska, etc.) har helt enkelt tigit, antagligen för att de tycker att jag har rätt - trots att de inte kan vara så odemokratiska att de OMEDELBART håller med mig. PK. Vad tänkte jag mer inatt? Ja, tankar om min genialitet återkommer konstant. Jag vet helt enkelt att jag är briljant. Men vad ska man göra. Sådana tankar fixar inte hyran - om man inte omsätter dem. "Din stil är unik" menade en polare. "Det finns ingen föregångare!" Jag avskyr när människor boostar mitt självförtroende och sedan till på köpet rättar mig när jag anklagar en tjej (som jag inte tycker speciellt bra om) för att ha en äcklig dialekt. Jag säger det om henne, inte till henne alltså. Det skulle jag aldrig göra. Men det är klart. Ingen människa är perfekt. Ingen av oss. Folk förväntar sig så jävla mycket. Ibland vill jag bara snuff it. Men som sagt går man miste om för mycket då, resten av sitt liv till exempel. Okej, jag vet att de är odemokratiskt att förbjuda partier. Jag vet det. Men för att försvara demokratin måste man ibland ta till odemokratiska metoder. Jag säger inte att det är bra. Men...

GUD JAG ÄR DEPRIMERAD!

VÄDRET BÖRJAR BLI SKIT här i GBG, men riktigt kallt blir det säkert först i januari, februari. Måste snart byta till min vinterrock och det vill jag inte. Då måste jag byta stil igen. Fixa ett par nya skor, etc. Min läderjacka har gjort hela prylen under sommar/höst. Nu måste jag lägga ifrån mig den. Det vill jag inte. Idag kom jag förresten upp vid 08:30 på morgonen. Fattar inte att människor kan gå upp så jävla tidigt. Eget arbete i skolan den senaste veckan så jag har ägnat mig åt att känna mig lätt deprimerad. Det är mitt arbete. Vill verkligen ta semester från mig själv, men hur gör man det. Bloggar inte så mycket nu. Har inte så mycket att säga. Har varken orkat läsa eller skriva. Har typ läst tio sidor i Orlando. Den är nästan för bra, samtidigt inser jag att jag faktiskt är yrkesskadad när det kommer till litteratur. Jag känner när en författare använder sig av sin research. En lampa tänds och jag fattar att NU ANVÄNDER SIG PERSONEN AV FAKTA SOM HON LETAT FRAM OM 1500-1600-TALET. Inte för att det är dåligt, men det är störande på något sätt. Det är svårt att njuta av något när man tänker på TEKNIK hela tiden. Det är som det är. – – – I måndags kuskade jag runt över hela stan för att hitta en viss typ av etikett av storleken 32x82. Gick från butik till butik och blev besviken. Var till och med på Matton. Den kanske fulaste butik jag någonsin varit i. Som om de just bestämt sig för att lägga ner eller som om de just startat. Borde de inte kunna ha en snyggare butik. Tillslut fick jag köpa etiketter med storleken 36x82. Det fungerade det med, men jag kände mig ändå dålig. Beställde de rättare etiketterna från Bokia. – – – Till råga på allt är jag förkyld. Skitjobbigt. Vill verkligen ha ett jobb. En plats i livet. Ett riktigt jävla kneg. Samtidigt vill jag bara dö, men det orkar jag inte. Gud. Måste komma in i skrivandet igen. – Har sett farligt mycket på TV de senaste dagarna också (ett tydligt tecken på lätt depression).
World's most amazing videos, Cops, Simpsons (dubbelavsnitt) på TV6. Ibland ser jag Simpsons och ett engelsk program, Du är vad du äter, på TV3 också. I Du är vad du äter måste ohälsosamt överviktiga människor konfronteras med sin egen avföring och såna grejer. Jag har skrivit en dikt om det som jag publicera så småningom. Den skall pendla mellan bilder och scener ur dessa olika TV-program. En slags bön om public service, om bra public service. Eller jag vet inte riktigt. Hur som helst upplever jag dessa TV-program som så deprimerande att jag vill skjuta teven med ett hagelgevär, samtidigt orkar jag inte göra något annat än att se på TV. Jag har redan skurat golvet i hela lägenhetenhet. Allt är diskat. Jag skulle kunna städa kylen lite. Ja, det ska jag göra idag. Imorgon ska jag se på Hollywood Justice om Macaulay Culkin (som jag också borde skriva en jävla dikt om) sedan ska jag fan slänga ut fanskapet. Go 1800-tal. Funderar på att börja röka pipa. Något måste jag göra i alla fall. Att sitta och se på TV under vintern. Det finns inget mer hjärndött. Tänkte träna boxning ett tag, men jag vet fan inte om jag vågar.

WHO'S AFRAID OF VIRGINIA WOOLF?

EFTERSOM DITT LEGITIMATION gick ut i februari kan jag tyvärr nte hjälpa dig med den här transaktionen." Fan, fan, fan! Nu måste jag leta upp mitt pass som jag "gav bort" på fyllan. Ta hand om min mobil och mitt pass sa jag till en kvinna som är miljonär idag. Hon gav bort min mobil till sin chaufför och förla mitt pass någonstans i sin jävla lägenhet. Jävla människa! Måste få tag på henne på något sätt. Ringer Ida. Ringer G. Dessa jävlar svarar inte ens. Förmodligen ute och super någonstans. Jävla människor. Hur skall jag kunna sköta företaget nu? – – – På måndag skall jag på Krakow och träffa några nya kollegor. Det skall bli intressant. Man är 25 och börjar tas på allvar. Som jag redan förklarat tror jag helt enkelt att det också är så att man i den här åldern faktiskt har mognat en smula. Man vet att man inte kan skriva vad som helst. Man har LÄSARE. På tisdag kommer tidskriften att vara huvudrubriken i Nöjesguidens del i METRO Göteborg. Underbart. Det är trevligt med kontakter. Jag vill verkligen att Belfrage, som jag verkligen tycker är Nöjesguidens stora behållning, skall få upp ögonen för mig, jag vill att han skall tycka om mig – det innebär ju att andra personer av den karaktären kommer tycka om mig. Det är bra. – – – De senaste dagarna har jag läst marknadsföring på skolan. Det har varit dödligt intressant. Alltså DÖDLIGT INTRESSANT. Varumärken har alltid intresserat mig, men jag har aldrig haft riktigt haj på hur man arbetar med varumärken. Det är viktigt helt enkelt. Föreläsaren var helt otrolig. Tyvärr försov jag mig i dag och kunde vara med på lektionerna men jag antar att de hade varit utmärkta. Ja, föreläsaren… jag ville bli som honom. Han är en av de bästa vi haft. Skönt att slippa vänsterindokrineringen också för ett slag. – – – De senaste dagarna har jag haft en fadd smak i munnen. Snusen har inte smakat någonting. Nu börjar det gå över. Kanske handlade det bara om en lätt förkylning. Skall ändå försöka dra ner på snusen. Det är ingen höjdare längre att stoppa in en prilla. Det är dessutom osmakligt i allmänhet. De senaste dagarna har jag försökt att röka lite mer. Men det är ju också osmakligt. Kanske snyggare i och för sig. Definitivt farligare. – – – Igår gjorde jag förresten ett sjukt jävla bokköp. Plockade åt mig Orlando i pocket och en annan pocket av Virginia Woolf som hette Ett eget rum och andra essäer. Betalade utan att tänka efter. Sedan såg jag att Ett eget rum hade kostat 200 spänn, 200 spänn för en jävla pocket! Men det var ju ingen vanlig pocket. Det var en PRINT-ON-DEMAND-POCKET och de får tydligen vara hur dyra som helst. Det kändes surt. Men jag har lovat mig själv att börja läsa Woolf och jag ångrar mig inte. Orlando är så jävla bra att jag kreverar! Hon skriver helt enkelt bättre än vad jag någonsin hade kunnat tro eller drömma om. Att läsa Orlando är nästan en erotiskt jävla upplevelse. Förutom ett suveränt språk i allmänhet tycker jag att genialiteten ligger i hennes HASTIGHET, man tröttnar inte, man vill läsa vidare, som när man är ute och joggar och tycker att det är så trevligt att man inte kan sluta nästan; det handlar inte om flyt bara, utan om en slags VELOCITY. Ja, idag ångrar jag att jag inte läste Woolf för längesedan, men om jag skall vara helt ärlig tror jag att jag helt enkelt haft min förutfattade meningar om kvinnliga författare – ja, eftersom det är så kan jag ju lika gärna erkänna det. – – – Apropå kvinnliga författare läste jag en intervju med Stig Larsson i tidskriften SEX igår. Jag skulle gärna vilja förstå vad poängen är med Kristina Frostenson och Ann Jäderlund, men om jag skall vara helt ärlig gör jag inte detta. De har beskrivits som Stig Larssonepigoner båda två, men jag tror inte att det är sant någonstans. Stig Larssons poesi är jag, i ärlighetens namn inte heller så intresserad av, men jag har varit det. Det berodde mer på att jag älskade Stig än något annat. Vad är poängen med Frostenson och Jäderlund - så som jag ser det är de bara skamlöst pretentiösa. De har inte ens den sjuka humor som Stig Larsson har - och vad är det då för mening att läsa dem? Jag har faktiskt försökt att tycka om Frostenson och Jäderlund, men de har bara inte gått. Jag har försökt. Det är inte det att jag tycker att Frostenson och Jäderlund är dåliga. Det säger jag inte. Vad jag säger är att de är TRÅKIGA. – – – Det är lite läbbigt att plötsligt betraktas som en vuxen person, men samtidigt är det givetvis skönt. Nu kan man börja ta betalt för sina fantasier. Det är egentligen suveränt. Men samtidigt ställs allt högre krav på en. Det har jag å andra sidan inte så stora problem med. Min senaste recension blev förresten inte så bra. Jag skulle skriva om en japansk författare och plötsligt slog det mig: jag kan ingenting om Japan egentligen. När det kommer till svenska författare kan jag ändå dra vissa slutsatser kring vad som formar en författare. Man har ett sammanhang. En historia som man delar med sina generationskamrater. Tendenser i samhället som tvingar en att inta en viss ståndpunkt, estetiskt eller politiskt. Men när det handlar om ett annat land är det svårare, speciellt om det inte är ett europeiskt land. USA har man ju koll på. I Sverige är vi ju nästan ALLTFÖR AMERIKANSKA. Jag vet mer om amerikanska popkonstnärer än vad jag vill veta om amerikanska popkonstnärer. Jag vet mer om Andy Warhol än vad jag vet om afrikansk, indisk och asiatisk konst sammantaget! Det är skrämmande. Parametrarna är västerländska, eurocentriska. Det är bara så. I min klass som består av närmast enbart vänstermänniskor är vi stolta över våra iBooks. Vi älskar våra iBooks. Det är bara så. Jag tror ingen skulle förneka det. "Älskar du din iBook?" – "Ja." "Älskar du din iPod?""Ja, det gör jag." "Tar du din iBook/iPod till din blivande maka/make?" "Ja." Det råder inga tvivel. Det finns ingen nåd.

UNE PHOTO DE CLASSE (4EME)

VI LÄR OSS GRUNDERNA HÄR. – – – Läser Guy Hocquenghems Le Désir Homosexuell (1972) i engelsk översättning. Den är förvånande jävla bra, underbara teorier, exempel av hur lagen använts för att bevara heteronormen, litterära hänvisningar till Musil, Proust, Sartre, etc. Hade aldrig hört talas om den förrän den här tysken, vad han nu hette, hänvisade till den i Mansfantasier. I stort sett handlar den om maktstrukturer. Hocquenghem – som förresten dog i AIDS 1988 som så många andra på den tiden – menar att det är just inom extremt manliga strukturer, som i (internat)skolor, miltären, poliskåren och även inom idrott som det finns extremt mycket latent homosexualitet. Förresten var jag en gång tvungen att klä av mig naken inför en äldre polisman. Jag fattade inte riktigt varför. Varför? Helt meningslöst. Antagligen var han bara intresserad av att se mig naken. Någon slags maktpryl. Då tänkte jag inte att det var därför, men nu börjar det långsamt gå upp för mig. Dessa människor är helt enkelt latenta i allmänhet. Den manliga dominansen i deras yrke är helt enkelt något som skapar den latensen, eller: spär på den latens som redan finns där. – – – Det börjar bli kallare i Göteborg. Jag har tagit på mig min halsduk. Skall ta ett glas vin med K. Senare skall hon på "middag". Jag hatar middagar personligen, kanske kommer jag alltid göra det. Allt sådant är Norén för mig – eller har möjlighet att bli Norén. Det värsta är att jag njuter av att se alla former av "borgerliga" get to gethers som skådespel, potentiella dramer. Människor är inte människor. Människor är arv, uppväxtmiljö, ordval, medvetenhet och omedvetenhet, sociala produkter och kanske asociala produkter, begär, libidon, erfarenheter, strukturer, de rör sig på olika sätt beroende inte bara på hur säkra eller osäkra de är utan också på hur de är fysiskt konstituerade – och jag kan inte släppa det. Därför bjuds jag aldrig in till middagar – bra. Jag är förstörd av psykologi. Förstörd av min uppväxt. Förstörd av dramatik. Av nödvändigheten att distansera sig från en dysfunktionell uppväxtmiljö. Det låter krasst och oromantiskt, men det är sant. Därför är kaféet eller baren den enda miljö jag egentligen känner mig hemma i. (Är den miljön också latent homosexuell? Nej, det tror jag inte.) M. menade när jag tog en öl tillsammans med honom häromsistens att min abnorma perceptionsförmåga som jag menade var min största tillgång också var det absolut sämsta med mig, min största svaghet, mitt handikapp. Det var briljant. Det är så jävla sant. Kommer att tänka på Linda Skugge, men jag vill inte dra för stora paralleller mellan oss två. Men hon är ju närmast kristallklart rubbad. – – – Skulle vilja ta semester från mig själv, men det är omöjligt. Måste stå ut helt enkelt. Kanske borde jag skriva något trevligt.

DET ÄR SYND OM MÄNNISKAN!

De senaste dagarna har jag arbetat så hårt på en recension att jag inte haft tid att tänka på något annat. Det är rätt skönt att bara kunna uppslukas av sitt arbete, men idag skall jag nog köpa ett par öl innan Systemet stänger. Eller ta mig förbli stamhaket. Ta en bärs. Koppla av. Svina lite måttligt. Behöver det tänker jag. Jag har varit kulturell non-stop nu i två dygn. – – – Igår fick jag förresten hem den av mig hett eftertraktade avhandlingen Mansfantasier (1977) av sociologen och författaren Klaus Theweleit. Den är helt enkelt suverän. "I centrum av Klaus Theweleits psykoanalytiskt inspirerade undersökning står en grupp officierare i de så kallade frikårerna – ett slags privata, frivilliga arméer som i efterdyningarna av första världskriget drog fram i Tyskland och bekämpade den röda faran på hemmplan. Theweleit intresserar sig inte i första hand för vad dessa förelöpare till den nazistiska rörelsen tyckte om striderna och kriget; istället undersöker han deras tankar om mankligt och kvinnligt. Med utgångspunkt i romaner, brev och självbiografier visar han hur dessa officerares manliga identitet var en produkt av kvinnoskräck, och hur denna skräck var knuten till aggressiv rasism och antikommunism." I ett kapitel om den freudska begreppsapparatens giltighet upptäcker jag återigen hur lite jag verkligen fattade av Deleuze och Guattari när jag läste Anti-Oeidipus för ett antal år sedan. "Vem har överhuvudtaget ett "omedvetet" som är förbundet med Oidipus? undrar de. – Å andra sidan har jag alltid betraktat psykoanalys som något mer eller mindre depraverat. Psykoanalysens objekt borde vara psykoanalysen i sig. Nåja. Jag har aldrig trott att min blir mindre galen, eller i grund och botten mer förståndig av att läsa böcker. 1995 begick Deleuze självmord genom att kasta sig ut från ett fönster i sin lägenhet. Bara som ett exempel. Han var å andra sidan svårt sjuk i lungcancer. Det kan antagligen knäcka vem som helst. – – – Häromdan såg jag förresten Führerns elit (eller Napola som den heter på tyska) 2004. Den var ovanligt bra, men lånade sin handling ganska friskt från 80-talsfilmen Döda poeters sällskap. Mitt tyskhat är lite mindre nu. Det är ju inte bra att tycka illa om ett helt folk bara för att de älskade Hitler. – – – Klockan är 13.00 och jag vet inte vad jag ska göra av resten av min dag. Jag har bara tvåhundrafemtiokronor kvar i plånboken. Om den här tidskriften köper min recension – som verkligen blev galen – kommer jag att få 900. Det är en spottstyver givetvis. Gud, hur skall man överleva i denna värld. Packa kött tänker jag aldrig göra mer. Läser dikter av Kristian Lundberg. Skall inte påstå att jag finner honom övervärderad på något vis, men kanske börjar bli trött på poesi i allmänhet. Orkar inte med människor som skriver att "en dikt skall vara som en lans av ljus" och sådana grejer. Det måste gå att göra något annat. – I måndags kom förresten min tidskrift från tryckeriet. Det var en estetisk seger den här gången. Det blev precis som jag ville att det skulle bli. Jag grät nästan. Mitt förra tryckeri hade förstört produkten helt och hållet. Jävla teknokrater.