NY TEKNOLOGI

Såg tre filmer på raken igår för jag hade ingen lust att tänka, eller känna eller hur man nu ska förklara det. Åtminstone två av filmerna var finansierade av Pentagon, Clint Eastwoods Letters from Iwo Jima och Flags of Our Fathers. Ingen av dem var bra. The Last King of Scotland var ganska bra, men jävligt obehaglig. Det är jobbigt med diktatorer, för jag fascineras av dem mycket, men blir samtidigt så jävla skraj för dem, eller snarare för mänsklighetens brutalitet över lag. Vi lever i en rubbad värld helt enkelt.

I förrgår var jag ute och söp med en smula med J. Det var kul, men som vanligt blev det rätt självdestruktivt, jag antar att jag däckade vid tolvtiden eller något liknande, kanske ännu tidigare. Vi hade köpt en hel back med Carlsberg. Så ja, det var kanske inte så bra, men jag förstörde ingenting, åtminstone inte vad jag minns. Hur som helst har jag jobbat flitigt idag och igår. På fredag får jag min lön hoppas jag och på lördag ska jag hänga med M., den lilla spjuvern. Drömde att jag skulle gå om sista ring i gymnasiet. Fruktansvärt. Förresten, när jag tänker efter, borde jag ha gjort det. Har inget roligt att säga. Någon vill ge mig ett gammalt Neotech. Men jag har redan ett.

TRANSVESTITENS RUM

Fan, utelåst från kontoret. Tänkte skriva en grej om transvestiter och origamikaniner, men jag har ingen lust nu. Har med mig två paket med nudlar som jag funderar på att tillaga. Så slött. Drömmer konstiga grejer som vanligt. Inatt drömde jag att jag ville köpa en muffins, men på 7-11 hade de bara påsar med muffins. Jag ville ha en nygräddad muffins, men de hade inga, så jag gick därifrån. När jag vaknade tänkte jag att jag hatade hunger. Det är sant, jag hatar hunger. Och jag avskyr drömmar om mat. Men mina nagelband ser friska ut. Man kan ha en mängd könssjukdomar utan att veta om det. Tänk om jag har HIV? Nej, det tror jag inte. Måste ändå skriva lite om transvestiter och origamikaniner, det är bara så, det får bli en dikt:

För att komma till mitt rum
måste jag gå genom
transvestitens
rum Det är jobbigt,
men jag måste det, det är bara så det är.
Jag får tassa genom transvestitens
rum, eftersom vederbörande
sover, och när jag
tassar
tyst, tyst
genom transvestitens rum
ser jag att det ligger
en ring av folie
på transvesitetens bord,
och en origamikanin, och ett par gummiband

på transvestitens bord
som jag tassar
igenom
i drömmen, i sömnen. Världen skrattar…
origaminkaninen skrattar…

men framför allt
skrattar

världen…

SKUNK ÄR INTE SÅ BRA (FAKTISKT)

Slår mig plötsligt, när liksom ser silhuetten av mig själv i en glasruta på kontoret som belyses bakifrån, att jag är rätt tanig ändå, smal, ganska lång, men fan inte så muskulös som jag tycker om att inbilla mig att jag är. Om mina muskler syns är det för att jag är just… tanig. Hur som helst på bra humör idag, till frukost åt jag en påse dillchips och läste Aftonbladet. Kunde inte sova. Hade slut på snus. Gick till Shell klockan sex på morgonen. Abstinens. Regn började falla. En absurd liten pärla till morgon. Känner mig lite nervig, imorse kom jag nämligen på att man aldrig, aldrig ska röka skunk. Det känns som den där jobbiga trippen för någon vecka sedan fortfarande spökar i mitt psyke. Det känns som saker ställdes på ända, och jag var verkligen paranoid i två dagar efteråt. Men på ett oroväckande skönt sätt, jag var intelligent, resten av världen var fångar i en illusion, i en stor lögn, precis som Nord-Koreas invånare. Alltså: testa inte skunk, det är intressant, men farligt!

För en tid sedan snackade jag också med en kille som ägnar sig lite åt droger. Han höll med mig om skunk, han sa: "Jag skulle aldrig ägna mig åt droger som fuckar upp hjärnan, jag kan ta kokain, speed, sådana grejer, men jag passar mig för skunk." Det var som jag misstänkte alltså, till och med de som håller på med droger, "sysslar" med droger tycker att skunk är en förrädisk jävla drog. Det farliga med skunk är, skulle jag nog vilja säga, också det att man kan känna rent sexuell njutning av skiten, vid ett tillfälle kände jag liksom hur ett VÄLBEHAG verkligen RANN genom mina ben, genomSTRÖMMADE benen, låren, som MJÖLKSYRA. Det var otroligt skönt, jag skrattade skrikande, eller jag skrek skrattande.

MY OWN PRIVATE GÖTEBORG

Eftersom Leo tycker att jag borde skriva positiva grejer så får jag väl göra det då. Faktum är att jag är ganska positiv idag. Ingmar Bergmans död tog mig naturligtvis ganska hårt, eftersom han varit min idol sedan förpuberteten. Sedan råkade jag skicka ett kärleks-SMS till en person som antagligen blivit en smula rädd för mig. Kan inte gå in på några detaljer, men det är lite som i Gus Van Sants My Own Private Idaho (1991) och på samma gång inte. Jag är River Phoenix och på samma gång inte River Phoenix. Hur som helst har jag känt en viss ångest. Mina konstiga drömmar har inte kommit tillbaka. Däremot funderar jag på att skriva en barnbok om träfolket, den unga magikern och örnmagikern. Tänk er hur jobbigt det måste vara att vara gjord av trä, torrt trä och ha en eldspottande örn som fiende. Och i drömmen var den örnen skitstor. Ibland jävlades den och spottade bara fram något som såg ut som eld, men som var något annat. Jag vet inte vad riktigt.

Sitter förresten på kontoret. Borde arbeta med dikter eller mitt romanprojekt, men det känns så jävla märkligt att sitta på ett kontor och göra sådana saker, som om man verkligen var en professionell. Så livlöst, så kallt. Kan jag ens stava till professionell? Jag vet inte, men jag tror det. Hemingway gick upp ungefär vid sex, kan vi säga, och ställde sig och skrev till klockan var tolv på dagen, sedan gick han på krogen och drack så många drinkar att han blev han störd i huvudet, efter att ha genomgått en elshocksbehandling tog han sitt liv. Jag vill inte direkt hamna där. Å andra sidan tog hans syster, hans bror och hans far livet av sig så jag antar att hans depression låg i släkten så att säga – och att det alltså inte hade så mycket med hur, när eller var han arbetade. Hur som helst tror jag inte att han satt så mycket på kontor, ändå borde han väl ha gjort det? Åtminstone någon gång under sitt liv? Jag börjar få många vänner som är doktorander. De sitter på kontor. Men det är en annan grej. Som konstnär, tänker man kanske, borde man väl kunna sitta på en liten äng och skriva, men det är klart att det är rätt svårt i stan och allt. Om man har tillgång till ett litet kontor, ja, då får man sitta där och skriva helt enkelt.

Förresten hade jag sköna fantasier om kontor i morse. Jag tänkte att kontoret som jag sitter på, att det skulle kunna vara en detektivbyrå. När som helst kan det komma in en kvinna i högklackat som behöver hjälp med någonting, och då frågar hon mig om jag kan hjälpa henne, och då svarar jag att det kostar i så fall, och då frågar hon hur mycket, eller nej, hon brister i gråt, men inte för att det är en fråga om pengar utan för att hennes man har en affär med en annan kvinna (eller möjligtvis en man), detta är åtminstone vad hon anar. Så jag tröstar henne och säger att jag ska se vad jag kan göra. Och sedan skriver jag ner adressen till kvinnans mans jobb. Och, ja, man vet aldrig vad vissa människor har för sig egentligen, man kan aldrig vara säker på någonting. Det är klart, tänker jag, att hon (som i min fantasi är rätt snygg) förtjänar att få veta hur det står till. Bara det inte är någon slags jävla pederast tänker jag, bara jag slipper blanda in snuten, för jag gillar dom verkligen inte, nej, jag gillar dom sannerligen inte.

TOTALT VANSINNE

Vansinniga drömmar, helt, komplett vansinniga. Jag hör min fars förra flickvän nynna på någon sång på andra sidan väggen. Jag är vansinnig. Mitt rum är vitt och behagligt, jag är uppfylld av en total, sinnesrubbad lycka. Jag begriper verkligen ingenting. Samtidigt tänker jag: i verkligheten är mitt rum inte såhär fint och det finns ingen julgran i rummets vänstra hörn, det hänger inga pepparkaksgubbar i taket och ler åt mig. Jag försöker ringa psyket men det är något fel på telefonen. Allt det här fina finns bara i mitt eget huvud. Jag ser mig i spegeln och ser att min blick är helt vansinnig, och det är först då jag blir rädd. Sedan drömmer jag om träfolket. Träfolket bor tydligen i ett magiskt litet land någonstans och är varelser av trä som assisterar unga trollkarlar. Väldigt Disney. Onda örnmagiker försöker ta livet av dem med eld. Ibland bara retas örnmagikerna. Allt var så tydligt i drömmen. Mellan sju och tio på morgonen drömde jag alltså så rubbade drömmar att jag i drömmen tänkte: "Jag är ju på väg att bli rubbad."

INGMAR BERGMAN

Så är Ingmar Bergman död. Jag kan bara säga att jag älskade honom, och alla som känner mig vet att det inte är någon överdrift precis. – Idag har jag varit jävligt bakfull, total ågren. SMS:ade en kärleksförklaring till en person som jag kanske inte borde ha SMS:at en kärleksförklaring till. Känner mig så jävla patetisk på något sätt. En smula tragisk. Som en demon som plötsligt börjar älska en person, som en död som blir kär i en levande, eller nåt. Jag känner mig inte som en normal människa, å andra sidan vill jag inte känna mig som en normal människa. "Han känner sig missförstådd och det gör honom glad."Men vad fan ska man göra. Igår ölade jag förresten med en morfinist och en heroinist, eller han gick nog mest på uppåttjack. Enligt en undersökning av The Lancet är heroin den mest beroendeframkallande och den mest för kroppen skadliga drog som finns. Min tillvaro är en smula märklig, jag är en kulturarbetare, jag skriver ontologisk poesi för fan, men jag är fan som Genet eller som Stig Larsson. Jag sitter på parkbänkar och dricker kroatiskt vin på söndagar. Fan, vad är man på väg? Jag är olyckligt kär antar jag, kanske för att jag vill vara olyckligt kär. Jag borde kanske ägna mig åt den "borgerliga teaterns inlevelse och suggestion och skådespeleriets maximala närvaro" istället. Men tyvärr har jag ingen teater. Och dagens skådespelare är förstörda av populärkulturen. Ska nog ta det jävligt lugnt ett tag, tänker jag, jävligt lugnt; min ungdomstid är över, nu återstår ett livslångt arbete, som arbetare och poet. Det är bara så det är. Det gör mig varken ledsen eller glad.

ATT VARA LEDSEN

Hm. mina dagar är märkliga. Känner mig verkligen känslig. Idag är det soligt, det fyller mig med en tacksamhet. Som om solen, det fina vädret, räddade mig från mörka saker. "nu ska jag ta tag i det här" tänker jag, och jag är medveten att jag kommer att ta tag i vissa saker. Att det idag, på grund av mitt goda humör som alltså tycks vara kopplat till det här fina vädret, kommer att lyckas. Det som jag misslyckades med igår, eller förträngde, kommer jag inte att misslyckas med idag, kommer jag inte lyckas förtränga. Men jag vet inte, kanske är det bara samma självbedräger, men under en något blåare himmel. Kanske mår jag bättre idag eftersom jag för ovanlighetens skull har några hundralappar på mitt konto. En sån grej, ekonomin som präglar ens liv. Även den här dagen hade kunnat vara deprimerande; jag vaknar vid tio på förmiddagen efter att ha sovit i 15 timmar och det första jag sätter mig och skriver är en analys om fascismen i USA, men jag kommer sedan på: Tack och lov bor inte jag i USA! Jag har egentligen ingen anledning att vara så ledsen. Förresten var inte gårdagen så jävla deprimerande, tvärtom. Jag drack öl och hade roligt. Problemet var väl att jag drack tre öl och blev så trött att jag var tvungen att gå hem. Det var som om jag blivit drogad. Det var längesedan jag upplevt en sådan känsla av trötthet. Inte ens efter många timmars nattarbete är jag så trött. Jag tänkte: Är det här symptomen på torgskräck eller nåt? Eller är jag bara på väg in i någon slags depression? 15 timmars sömn tycks lösa det mesta. Jag drömde att jag åkte i ett flygplan. Jag var med i en 40-talsdeckare. De vita klipporna i Dover. Vi var alla tidsenligt klädda. Smutsen, eller dammet, på våra rockar, skänkte scenen autenticitet.

IDLE TALK

Yes, har fått lite pengar från någon god människa! Idag skall förresten träffa Nam-nam som jag inte sett på år och dag, det ska bli kul. Vaknade på jävligt bra humör i morse förresten. Klockan halv fem, men så lade jag mig ju redan vid nio eller nåt. Orkar inte se på TV. TV är för idioter. Jag ser på Youtube. Det är lite deprimerande även det i och för sig, men ibland hittar man roliga saker. En video med Bruce Springsteen. Jävligt bra svartvita spelningar i Barcelona eller nåt från åttiotalet. Vilket jävla ös! Känner mig som en vanlig människa för en stund. Ser videon till Dancing In The Dark ungefär tusen gånger. Bruce är ett geni. Är bara så. Hur som helst. Stämningen är ganska hög, idag åtminstone. Igår gjorde jag dock misstaget att ringa upp min far som var ovanligt depressiv och menade att han oroade sig för mig. Ja, det gör jag också. Jag var nära att slänga luren i öronen på honom. Fattar han inte att jag är en världens kanske mest begåvade mäniskor? Uppenbarligen inte. Sedan var jag på arbetsförmedlingen också. Totalt meningslöst i princip. Såg förresten en annan kulturpersonlighet där som låtsades att hon inte kände igen mig. Lika bra. Hur skulle dialogen gå? "Hej, är du också arbetslös men ändå inte arbetslös på nåt sätt?" "Ja, det kan man säga." Det är ju inte som att jag inte har något arbete! Detta kan inte byråkrater fatta, men det är som det är. Kommer nog att få jobba ett bra tag inom olika låglöneyrken. Det känns skit, men vad fan ska man göra? Egentligen skulle jag kunna gå runt på tjugo spänn om dagen om jag gick till en kyrka för lodisar och käkade, men å andra sidan antar jag att det skulle tära på min självkänsla en smula. Men kanske ändå inte, inte nödvändigtvis.

FILOSOFISK UTLÄGGNING

Inser förresten att jag begick ett intellektuellt misstag för ett tag sedan. Misstog "prat" /konversation, språkande/ ("Gerede") för pratet (das Gerede). Det ena är naturligtvis inte negativt i någon bemärkelse. Så som jag tolkar det är "prat" något som finns och som är bra, även om det till sin karaktär inte är som tal (Rede). "När det talade på detta sätt förs vidare som skvaller, och därmed den primära avsaknaden av rotfasthet stegras till fullständig bottenlöshet, konstitueras pratet (das Gerede). Detta förblir för övrigt inte inskränkt till muntligt skvaller, utan breder ut sig också i skriftlig form som 'skriverier'." (Varat och tiden, § 35.) Bloggandet är, anser jag, till exempel till sin karaktär – till kanske 99,9% – en form av "skvaller" som alltså ligger närmre pratet än talet (Rede). Det är inte nihilistiskt, det är ingenting; inte retorik, heller inte konst. Det är vad vi ägnar oss åt och det är inte direkt fel. Eller? Men om bara skvaller finns (vilket ju inte är fallet), vad händer då med språket? Inget händer med språket, men vi når å andra sidan ingenstans. Jag känner till intellektuella som inte skriver annat än pretentiös dynga; inte retorik, heller inte konst. Därför kan man ärligt säga att många intellektuella ägnar sig åt pratet. Medan jag till exempel menar att Charles Bukowski är en av de största poeterna som finns. De skulle inte hålla med, eftersom de är så jävla pretto. Det gör mig till en "sad panda". Om man inte vet vad konst är, ja, varför ägnar man sig då åt konst?

"But now let us skip over this whole process of deformation and decay and attempt to regain the unimpaired strength of language and words; for words an language are not wrappings in which things are packed for commerce of those who write and speak. It is in words and language that things first come into being and are. For this reason the misuse of language in idle talk, in slogans and phrases, destroys our authentic relation to things."

An Introduction to Metaphysics trans. by Gregory Fried and Richard Polt (New Haven: Yale University Press, 2000), s 13-14.

MITT JOBB; DISKNISSE

Grejen är den att folk är sjuka i huvudet från början och blir extra sjuka i huvudet när de är packade. Det är allt jag har att säga. En del är märkligt nog trevliga ändå. Jag tänker förresten aldrig bli full och galen igen. My party days are over. Eller full ska jag bli, men inte galen, inte som förr i tiden. Det är för jobbigt.

ROLIGA ANEKDOTER OM NORBERT WIENER

Igår började jag läsa Kay Redfield Jamisons Touched with Fire: Manic-Depressive Illness and the Artistic Temperament (1993). Det skulle jag inte ha gjort. Efter att ha läst två sidor låg jag och skakade på mitt kontor (he-he). Den börjar så bra: "'We of the craft are all crazy,' remarked Lord Byron about himself and his fellow poets. 'Some are affected by gaiety, others by melancholy, but all aare more or less touched.'" Men ju mer jag läser ju mer börjar jag fråga mig själv: "Är jag galen?" Stig Larsson menade att det hade något med socialisation att göra i det senaste numret av Nöjesguiden, och han har säkert rätt; man frågar sig själv om man är galen för att man inte vill bli galen, eller man undrar vad som skulle hända om man blev det. För mig personligen är mina våldsfantasier mer frekventa än mina fantasier om galenskap är nu för tiden, men förr antar jag att jag fantiserade mer om galenskap än om våld. Det hörde till pubertetstankarna kring konstnärskap och galenskap; om man inte var galen, ja, då skulle man inte vara någon stor konstnär (och å andra sidan kan jag inte ens idag påstå att det inte ligger något i det; klinisk galenskap är inte bra, men å andra sidan pekar det mesta på att många av de största konstnärerna ändå har haft sina små problem). Hur som helst kan jag rekommendera Touched with Fire. Ibland kan man konstatera det omedelbart när det gäller vissa författare, 1) Den här personen kan skriva, och 2) Den här personen vet vad hon talar om. På Wikipedia läser jag att Jamison själv lider av en manodepressiv sjukdom. Hon talar sig varm för litium i boken.

(Alla som känner mig torde förresten ana att mina våldsfantasier kretsar kring att hugga ner intet ont anande (onda) människor med samurajsvärd, alternativt med lasersvärd.)

Jag skall inte påstå att jag känt mig nedstämd den senaste tiden, snarare helt jävla sinnesslö. Mitt hem ser ut som en knarkarkvart och min journalistkarriär håller på att gå åt helvete kan man säga. Jag är helt blockerad. En massa jävla grejer som jag inte orkar ägna mig åt. Uppgifterna samlas på hög, det är klart att man får en lättare ångest. Men jag arbetar ändå inte på någon revisionsbyrå. Jag är konstnär. Jag är fattig och jag står ut med att vara fattig så länge jag har käk, snus och kaffe. Då är fattigdom uthärdligt, men om jag inte får nikotin och koffein, ja, då är fattigdomen åt helvete – och då står ju också vansinnet för dörren, det vet alla som är beroende av någonting. Om jag är galen, vilket jag inte ens tror att jag är, så är det ändå ganska medvetet, en grej. Om man tänker in the box – ja, hur ska man då kunna komma på något av något som helst konstnärligt värde. Jag är ett geni för helvete! Det är inte mitt problem om denna sjuka värld inte fattar det. Jag är missförstådd och glad. – Försökte förresten läsa lite i en biografi om Norbert Wiener häromdan, men jag förstod inte ett skit. Den var skriven av en matematiker för matematiker, med en massa svåra jävla mattetal som exempel på hans professionella utveckling. Detta gjorde mig i och för sig ganska ledsen. Wiener är min idol kan man säga. Jag vill bara läsa roliga anekdoter om honom, inte om matematik;

After several years teaching at MIT, the Wieners moved to a larger house. Knowing her husband was likely to forget where he now lived, Mrs. Wiener wrote down the address of the new house on a piece of paper and made him put it in his shirt pocket. At lunchtime, an inspiring idea came to the professor, who proceeded to pull out the paper and scribble down calculations, and to subsequently proceed to find a flaw and throw the paper away in disgust. At the end of the day, it occurred to Wiener that he had thrown away his address. He now had no idea where his home was. Putting his mind to work, he concocted a plan: go to his old home and wait to be rescued. Surely Margaret would realize he was lost and come to pick him up. When he arrived at the house, there was a little girl standing out front. "Excuse me, little girl," he asked, "would you happen to know where the people who used to live here moved to?" "It's okay, Daddy," the girl replied, "Mommy sent me to get you." (Decades later, Norbert Wiener's daughter was tracked down by a mathematics newsletter. She said the story was essentially correct, except that Wiener had not forgotten who she was.)