ANONYME PARMI LES ANONYMES!

Fantastiskt väder. Röker i solskenet. Skriver på min roman. Det går så långsamt att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Varför blir man författare egentligen? Jag har fan inget att berätta. Det är i alla fall så det känns. I december ska jag vara med på någon slags poesiuppläsning. Får två papp för det. Det är bra, men vad fan ska jag läsa för något. Jag hatar uppläsningar. Och jag förstår inte människor som går på poesiuppläsningar över huvud taget. Jag har kanske varit på tre fyra stycken i mitt liv. Alla har varit lika outhärdligt tråkiga. Men jag kan inte banga nu för jag har ändå lovat, och jag kan ju inte förstöra mitt "goda" rykte heller. På sätt och vis har jag inget att berätta på den här bloggen heller. Mitt liv är fattigt och trist, jag har inte råd att åka till Paris eller Berlin. Jag har ett jobb, men tjänar inte speciellt bra, och jag skulle dessutom behöva ett "riktigare" jobb, ett ordentligt jobb, men då skulle jag ju fan inte ha tid med något annat, och dagarna skulle bara rinna iväg. Plötsligt skulle jag vara trettio och jobba på någon jävla sylta någonstans, värdelöst, helt hopplöst, min ångest skulle bryta ner mig för fan, nu slipper jag i alla fall ångest, för jag är verkligen inte deprimerad på något vis, bara lite flegmatisk och DÖD på något sätt, som om jag inte riktigt lever. Kanske börjar jag nu bli så gamml att bohemtillvaron inte känns lockande längre? Jag vet inte riktigt, vore ju inte konstigt om det var så. Allt har ju sin tid som Psaltaren (eller är det Predikaren) säger. Det hade varit enklare att bli en normal människa, en anonym bland anonyma, en normal människa vad nu det är.


EN MÄRKLIG DRÖM

Förresten drömde jag en märklig dröm häromdan, eller nu för tiden drömmer jag hela tiden märkliga och för mej själv rätt facinerande drömmar. Jag gick igenom gamla foton tillsammans med min far. "Hon tyckte att jag skulle låta dig gå igenom fotona för att rensa bort de foton som inte var så smickrande kanske." Här föreställde jag mig att han menade att jag i mitt liv som offentlig person (eller nåt) kunde komprometteras av bilder av mig själv som barn eller ungdom som inte var smickrande för min "image" eller något dylikt; för när kameran blev alltmer behändig på 1900-talet innebar det att man tog bilder i tid och otid, i alla möjliga situationer; och detta innebar ett radikalt brott mot den estetik som existerat under det tidigare århundradet när fotograferandet och porträtterandet av människor var mer av en högtidlig händelse, varpå subjekten klädde upp sig, sminkade sig, visade sig från sin bästa och mest ärbara sida, slutartiden fordrade ju också att man satt eller stod alldeles stilla, etcetera. "Vad är det här för bilder?" undrade jag och bläddrade igenom en bunt med fotografier som jag inte hade någon aning om var eller när det tagits. Jag borde ha varit runt tretton, fjorton på bilderna, och det såg ut som om de tagit i någon slags institutionell miljö på 70-talet, men det var ju omöjligt, de måste ha tagits på 90-talet. "Ja, du har kanske förträngt det, men det här var från sommaren när vi var på det där lägret för ungdomar med empatistörningar, och det här var dagen när föräldrarna fick komma. Du var där en vecka." Det var jävligt kusligt. På en av bilderna blickade jag uttryckslöst mot kameran, några andra av ungdomarna i bakgrunden såg lika frånvarande ut. På en av bilderna befann vi oss på en strand, men vi såg ut som om vi hade kunnat stå vid ett övergångställe mitt i stan. Det fanns inte en tillstymmelse till känslouttryck i våra ansikten. "Ja, du hade ju en del problem då, det är konstigt att du inte minns någonting." Hade jag alltså varit på ett läger för ungdomar med empatistörningar och förträngt det. Det konstiga för mig – i drömmen – hade inte varit att jag varit på det där lägret, för det tycktes helt logiskt, en smula kränkande men logiskt, utan det konstiga var snarare att jag glömt bort det, att jag förträngt alla dessa ansikten. Det var som en mardröm på sätt och vis.

HUNDATTACKEN

Har inte fått gjort något vettigt på hela veckan. Det känns verkligen skit. I och för sig har jag varit sjuk. Och sedan jag blev anfallen av en kamphund mitt i natten, natten till fredagen, förra veckan har jag inte varit mig själv riktigt. Var på väg hem från en krog på Avenyn. Hade träffat ett antal rika engelsmän, som växt upp på slott och herresäten, fått BMW:s av sina farsor på studenten, sådana saker, som klagade på precis allt som Sverige hade att erbjuda en torsdagsnatt efter 1. Svensk öl var skit, inte värd fem penny ens, och vad fan gjorde skottarna på krogen. De borde hålla sig till skottland. Ungefär. Gamla imperalistdrägg. Hur som helst kände jag mig tacksam över att de inte var mina kompisar. Trots att jag hatade dem försökte jag ändå vara trevlig. Skit samma. Jag var lite småfull och några kilometer från mitt hem, jag passerade en park och plötsligt hörde jag en hund som skäller. När jag tittar åt sidan ser jag att en pitbull kommer rusande mot mig. Lite småskabbiga färger. Den verkar inte lekfull. Den skäller skithögt och jag blir verkligen skraj. Det är helt mörkt, folktomt, hundens ägare tycks vara långt borta. Jag står mitt på vägen eftersom jag just var på väg att passera ett övergångställe. Jag tänkte: "Om den biter mig i halsen är det helt kört, så jag måste skydda halsen. Om den tar en arm kan jag slå den med den andra armen." Ställer mig i någon slags hemmagjord combatställning med vänsterarmen framför halsen och högerarmen skyddad bakom ryggen. Jag är helt övertygad om att hunden kommer att bita mig. Helt jävla övertygad. Men som tur är ställer den sig bara framför mig och skäller. Ibland gör den små utfall, men jag liksom glider undan. Det är som en tjurfäktning. Den hoppar fram och jag kliver åt sidan. Hur som helst var det hela det mest obehagliga jag varit med om på hur länge som helst. Om jag hade försökt springa hade det antagligen gått ännu värre. Då hade fanskapet blivit ännu mer upphetsat. Det var jävligt läskigt. Nästa dag befann jag mig fortfarande i ett chocktillstånd. Sedan började jag tala om händelsen med alla. Det hela hade slutat med att det kom en bil som skrämde hunden på något sätt. Och sedan kom dess ägarinna, husse/matte skit samma, och sa: "Jag ber om ursäkt asså". En latinobrud eller något liknande. Jag var helt paralyserad av upplevelsen så jag kunde inte säga någonting. Jag ville döda den jävla hunden och dess ägare, men jag var verkligen helt väck av skräck. Ja, det var verkligen helt sjukt. Jag kunde inte säga ett ord. Jag tänkte säga: "HÅLL KOLL PÅ DIN JÄVLA HUND!" Men jag kunde inte förmå mig att säga ett enda ord. Det var fysiskt omöjligt.

Varför är det alltid trasproletariatet eller vad fan man skall kalla dem som skaffar dessa genuint äckliga hundar. Om hunden hade bitit mig hade jag ju fan kunnat råka riktigt illa ut. 30-45 kilo muskler. Käkar som biter genom plåt. Raggen stod från hundens huvud till svanstippen. Jag har aldrig sett något liknande. Den liknade en hyena. Och vilken normal människa rastar sin hund tre på natten?… Om man vill framstå som ett jävla pucko ska man skaffa en sån hund. Incidenten väckte ett visst klassförakt hos mig. Men det kanske inte är så jävla konstigt. Jag trodde ju att jag skulle dö. Nu tänker jag att det var en värdefull upplevelse i och för sig. Hundattacken var antagligen det mest spännande jag varit med om på år och dag. Dagarna efteråt tänkte jag att jag kunde klara av vad som helst, för jag hade åtminstone överlevt hundattacken. En machohistoria man kan berätta för människor.

NY TEKNOLOGI

Såg tre filmer på raken igår för jag hade ingen lust att tänka, eller känna eller hur man nu ska förklara det. Åtminstone två av filmerna var finansierade av Pentagon, Clint Eastwoods Letters from Iwo Jima och Flags of Our Fathers. Ingen av dem var bra. The Last King of Scotland var ganska bra, men jävligt obehaglig. Det är jobbigt med diktatorer, för jag fascineras av dem mycket, men blir samtidigt så jävla skraj för dem, eller snarare för mänsklighetens brutalitet över lag. Vi lever i en rubbad värld helt enkelt.

I förrgår var jag ute och söp med en smula med J. Det var kul, men som vanligt blev det rätt självdestruktivt, jag antar att jag däckade vid tolvtiden eller något liknande, kanske ännu tidigare. Vi hade köpt en hel back med Carlsberg. Så ja, det var kanske inte så bra, men jag förstörde ingenting, åtminstone inte vad jag minns. Hur som helst har jag jobbat flitigt idag och igår. På fredag får jag min lön hoppas jag och på lördag ska jag hänga med M., den lilla spjuvern. Drömde att jag skulle gå om sista ring i gymnasiet. Fruktansvärt. Förresten, när jag tänker efter, borde jag ha gjort det. Har inget roligt att säga. Någon vill ge mig ett gammalt Neotech. Men jag har redan ett.

TRANSVESTITENS RUM

Fan, utelåst från kontoret. Tänkte skriva en grej om transvestiter och origamikaniner, men jag har ingen lust nu. Har med mig två paket med nudlar som jag funderar på att tillaga. Så slött. Drömmer konstiga grejer som vanligt. Inatt drömde jag att jag ville köpa en muffins, men på 7-11 hade de bara påsar med muffins. Jag ville ha en nygräddad muffins, men de hade inga, så jag gick därifrån. När jag vaknade tänkte jag att jag hatade hunger. Det är sant, jag hatar hunger. Och jag avskyr drömmar om mat. Men mina nagelband ser friska ut. Man kan ha en mängd könssjukdomar utan att veta om det. Tänk om jag har HIV? Nej, det tror jag inte. Måste ändå skriva lite om transvestiter och origamikaniner, det är bara så, det får bli en dikt:

För att komma till mitt rum
måste jag gå genom
transvestitens
rum Det är jobbigt,
men jag måste det, det är bara så det är.
Jag får tassa genom transvestitens
rum, eftersom vederbörande
sover, och när jag
tassar
tyst, tyst
genom transvestitens rum
ser jag att det ligger
en ring av folie
på transvesitetens bord,
och en origamikanin, och ett par gummiband

på transvestitens bord
som jag tassar
igenom
i drömmen, i sömnen. Världen skrattar…
origaminkaninen skrattar…

men framför allt
skrattar

världen…

SKUNK ÄR INTE SÅ BRA (FAKTISKT)

Slår mig plötsligt, när liksom ser silhuetten av mig själv i en glasruta på kontoret som belyses bakifrån, att jag är rätt tanig ändå, smal, ganska lång, men fan inte så muskulös som jag tycker om att inbilla mig att jag är. Om mina muskler syns är det för att jag är just… tanig. Hur som helst på bra humör idag, till frukost åt jag en påse dillchips och läste Aftonbladet. Kunde inte sova. Hade slut på snus. Gick till Shell klockan sex på morgonen. Abstinens. Regn började falla. En absurd liten pärla till morgon. Känner mig lite nervig, imorse kom jag nämligen på att man aldrig, aldrig ska röka skunk. Det känns som den där jobbiga trippen för någon vecka sedan fortfarande spökar i mitt psyke. Det känns som saker ställdes på ända, och jag var verkligen paranoid i två dagar efteråt. Men på ett oroväckande skönt sätt, jag var intelligent, resten av världen var fångar i en illusion, i en stor lögn, precis som Nord-Koreas invånare. Alltså: testa inte skunk, det är intressant, men farligt!

För en tid sedan snackade jag också med en kille som ägnar sig lite åt droger. Han höll med mig om skunk, han sa: "Jag skulle aldrig ägna mig åt droger som fuckar upp hjärnan, jag kan ta kokain, speed, sådana grejer, men jag passar mig för skunk." Det var som jag misstänkte alltså, till och med de som håller på med droger, "sysslar" med droger tycker att skunk är en förrädisk jävla drog. Det farliga med skunk är, skulle jag nog vilja säga, också det att man kan känna rent sexuell njutning av skiten, vid ett tillfälle kände jag liksom hur ett VÄLBEHAG verkligen RANN genom mina ben, genomSTRÖMMADE benen, låren, som MJÖLKSYRA. Det var otroligt skönt, jag skrattade skrikande, eller jag skrek skrattande.

MY OWN PRIVATE GÖTEBORG

Eftersom Leo tycker att jag borde skriva positiva grejer så får jag väl göra det då. Faktum är att jag är ganska positiv idag. Ingmar Bergmans död tog mig naturligtvis ganska hårt, eftersom han varit min idol sedan förpuberteten. Sedan råkade jag skicka ett kärleks-SMS till en person som antagligen blivit en smula rädd för mig. Kan inte gå in på några detaljer, men det är lite som i Gus Van Sants My Own Private Idaho (1991) och på samma gång inte. Jag är River Phoenix och på samma gång inte River Phoenix. Hur som helst har jag känt en viss ångest. Mina konstiga drömmar har inte kommit tillbaka. Däremot funderar jag på att skriva en barnbok om träfolket, den unga magikern och örnmagikern. Tänk er hur jobbigt det måste vara att vara gjord av trä, torrt trä och ha en eldspottande örn som fiende. Och i drömmen var den örnen skitstor. Ibland jävlades den och spottade bara fram något som såg ut som eld, men som var något annat. Jag vet inte vad riktigt.

Sitter förresten på kontoret. Borde arbeta med dikter eller mitt romanprojekt, men det känns så jävla märkligt att sitta på ett kontor och göra sådana saker, som om man verkligen var en professionell. Så livlöst, så kallt. Kan jag ens stava till professionell? Jag vet inte, men jag tror det. Hemingway gick upp ungefär vid sex, kan vi säga, och ställde sig och skrev till klockan var tolv på dagen, sedan gick han på krogen och drack så många drinkar att han blev han störd i huvudet, efter att ha genomgått en elshocksbehandling tog han sitt liv. Jag vill inte direkt hamna där. Å andra sidan tog hans syster, hans bror och hans far livet av sig så jag antar att hans depression låg i släkten så att säga – och att det alltså inte hade så mycket med hur, när eller var han arbetade. Hur som helst tror jag inte att han satt så mycket på kontor, ändå borde han väl ha gjort det? Åtminstone någon gång under sitt liv? Jag börjar få många vänner som är doktorander. De sitter på kontor. Men det är en annan grej. Som konstnär, tänker man kanske, borde man väl kunna sitta på en liten äng och skriva, men det är klart att det är rätt svårt i stan och allt. Om man har tillgång till ett litet kontor, ja, då får man sitta där och skriva helt enkelt.

Förresten hade jag sköna fantasier om kontor i morse. Jag tänkte att kontoret som jag sitter på, att det skulle kunna vara en detektivbyrå. När som helst kan det komma in en kvinna i högklackat som behöver hjälp med någonting, och då frågar hon mig om jag kan hjälpa henne, och då svarar jag att det kostar i så fall, och då frågar hon hur mycket, eller nej, hon brister i gråt, men inte för att det är en fråga om pengar utan för att hennes man har en affär med en annan kvinna (eller möjligtvis en man), detta är åtminstone vad hon anar. Så jag tröstar henne och säger att jag ska se vad jag kan göra. Och sedan skriver jag ner adressen till kvinnans mans jobb. Och, ja, man vet aldrig vad vissa människor har för sig egentligen, man kan aldrig vara säker på någonting. Det är klart, tänker jag, att hon (som i min fantasi är rätt snygg) förtjänar att få veta hur det står till. Bara det inte är någon slags jävla pederast tänker jag, bara jag slipper blanda in snuten, för jag gillar dom verkligen inte, nej, jag gillar dom sannerligen inte.

TOTALT VANSINNE

Vansinniga drömmar, helt, komplett vansinniga. Jag hör min fars förra flickvän nynna på någon sång på andra sidan väggen. Jag är vansinnig. Mitt rum är vitt och behagligt, jag är uppfylld av en total, sinnesrubbad lycka. Jag begriper verkligen ingenting. Samtidigt tänker jag: i verkligheten är mitt rum inte såhär fint och det finns ingen julgran i rummets vänstra hörn, det hänger inga pepparkaksgubbar i taket och ler åt mig. Jag försöker ringa psyket men det är något fel på telefonen. Allt det här fina finns bara i mitt eget huvud. Jag ser mig i spegeln och ser att min blick är helt vansinnig, och det är först då jag blir rädd. Sedan drömmer jag om träfolket. Träfolket bor tydligen i ett magiskt litet land någonstans och är varelser av trä som assisterar unga trollkarlar. Väldigt Disney. Onda örnmagiker försöker ta livet av dem med eld. Ibland bara retas örnmagikerna. Allt var så tydligt i drömmen. Mellan sju och tio på morgonen drömde jag alltså så rubbade drömmar att jag i drömmen tänkte: "Jag är ju på väg att bli rubbad."

INGMAR BERGMAN

Så är Ingmar Bergman död. Jag kan bara säga att jag älskade honom, och alla som känner mig vet att det inte är någon överdrift precis. – Idag har jag varit jävligt bakfull, total ågren. SMS:ade en kärleksförklaring till en person som jag kanske inte borde ha SMS:at en kärleksförklaring till. Känner mig så jävla patetisk på något sätt. En smula tragisk. Som en demon som plötsligt börjar älska en person, som en död som blir kär i en levande, eller nåt. Jag känner mig inte som en normal människa, å andra sidan vill jag inte känna mig som en normal människa. "Han känner sig missförstådd och det gör honom glad."Men vad fan ska man göra. Igår ölade jag förresten med en morfinist och en heroinist, eller han gick nog mest på uppåttjack. Enligt en undersökning av The Lancet är heroin den mest beroendeframkallande och den mest för kroppen skadliga drog som finns. Min tillvaro är en smula märklig, jag är en kulturarbetare, jag skriver ontologisk poesi för fan, men jag är fan som Genet eller som Stig Larsson. Jag sitter på parkbänkar och dricker kroatiskt vin på söndagar. Fan, vad är man på väg? Jag är olyckligt kär antar jag, kanske för att jag vill vara olyckligt kär. Jag borde kanske ägna mig åt den "borgerliga teaterns inlevelse och suggestion och skådespeleriets maximala närvaro" istället. Men tyvärr har jag ingen teater. Och dagens skådespelare är förstörda av populärkulturen. Ska nog ta det jävligt lugnt ett tag, tänker jag, jävligt lugnt; min ungdomstid är över, nu återstår ett livslångt arbete, som arbetare och poet. Det är bara så det är. Det gör mig varken ledsen eller glad.

ATT VARA LEDSEN

Hm. mina dagar är märkliga. Känner mig verkligen känslig. Idag är det soligt, det fyller mig med en tacksamhet. Som om solen, det fina vädret, räddade mig från mörka saker. "nu ska jag ta tag i det här" tänker jag, och jag är medveten att jag kommer att ta tag i vissa saker. Att det idag, på grund av mitt goda humör som alltså tycks vara kopplat till det här fina vädret, kommer att lyckas. Det som jag misslyckades med igår, eller förträngde, kommer jag inte att misslyckas med idag, kommer jag inte lyckas förtränga. Men jag vet inte, kanske är det bara samma självbedräger, men under en något blåare himmel. Kanske mår jag bättre idag eftersom jag för ovanlighetens skull har några hundralappar på mitt konto. En sån grej, ekonomin som präglar ens liv. Även den här dagen hade kunnat vara deprimerande; jag vaknar vid tio på förmiddagen efter att ha sovit i 15 timmar och det första jag sätter mig och skriver är en analys om fascismen i USA, men jag kommer sedan på: Tack och lov bor inte jag i USA! Jag har egentligen ingen anledning att vara så ledsen. Förresten var inte gårdagen så jävla deprimerande, tvärtom. Jag drack öl och hade roligt. Problemet var väl att jag drack tre öl och blev så trött att jag var tvungen att gå hem. Det var som om jag blivit drogad. Det var längesedan jag upplevt en sådan känsla av trötthet. Inte ens efter många timmars nattarbete är jag så trött. Jag tänkte: Är det här symptomen på torgskräck eller nåt? Eller är jag bara på väg in i någon slags depression? 15 timmars sömn tycks lösa det mesta. Jag drömde att jag åkte i ett flygplan. Jag var med i en 40-talsdeckare. De vita klipporna i Dover. Vi var alla tidsenligt klädda. Smutsen, eller dammet, på våra rockar, skänkte scenen autenticitet.

IDLE TALK

Yes, har fått lite pengar från någon god människa! Idag skall förresten träffa Nam-nam som jag inte sett på år och dag, det ska bli kul. Vaknade på jävligt bra humör i morse förresten. Klockan halv fem, men så lade jag mig ju redan vid nio eller nåt. Orkar inte se på TV. TV är för idioter. Jag ser på Youtube. Det är lite deprimerande även det i och för sig, men ibland hittar man roliga saker. En video med Bruce Springsteen. Jävligt bra svartvita spelningar i Barcelona eller nåt från åttiotalet. Vilket jävla ös! Känner mig som en vanlig människa för en stund. Ser videon till Dancing In The Dark ungefär tusen gånger. Bruce är ett geni. Är bara så. Hur som helst. Stämningen är ganska hög, idag åtminstone. Igår gjorde jag dock misstaget att ringa upp min far som var ovanligt depressiv och menade att han oroade sig för mig. Ja, det gör jag också. Jag var nära att slänga luren i öronen på honom. Fattar han inte att jag är en världens kanske mest begåvade mäniskor? Uppenbarligen inte. Sedan var jag på arbetsförmedlingen också. Totalt meningslöst i princip. Såg förresten en annan kulturpersonlighet där som låtsades att hon inte kände igen mig. Lika bra. Hur skulle dialogen gå? "Hej, är du också arbetslös men ändå inte arbetslös på nåt sätt?" "Ja, det kan man säga." Det är ju inte som att jag inte har något arbete! Detta kan inte byråkrater fatta, men det är som det är. Kommer nog att få jobba ett bra tag inom olika låglöneyrken. Det känns skit, men vad fan ska man göra? Egentligen skulle jag kunna gå runt på tjugo spänn om dagen om jag gick till en kyrka för lodisar och käkade, men å andra sidan antar jag att det skulle tära på min självkänsla en smula. Men kanske ändå inte, inte nödvändigtvis.

FILOSOFISK UTLÄGGNING

Inser förresten att jag begick ett intellektuellt misstag för ett tag sedan. Misstog "prat" /konversation, språkande/ ("Gerede") för pratet (das Gerede). Det ena är naturligtvis inte negativt i någon bemärkelse. Så som jag tolkar det är "prat" något som finns och som är bra, även om det till sin karaktär inte är som tal (Rede). "När det talade på detta sätt förs vidare som skvaller, och därmed den primära avsaknaden av rotfasthet stegras till fullständig bottenlöshet, konstitueras pratet (das Gerede). Detta förblir för övrigt inte inskränkt till muntligt skvaller, utan breder ut sig också i skriftlig form som 'skriverier'." (Varat och tiden, § 35.) Bloggandet är, anser jag, till exempel till sin karaktär – till kanske 99,9% – en form av "skvaller" som alltså ligger närmre pratet än talet (Rede). Det är inte nihilistiskt, det är ingenting; inte retorik, heller inte konst. Det är vad vi ägnar oss åt och det är inte direkt fel. Eller? Men om bara skvaller finns (vilket ju inte är fallet), vad händer då med språket? Inget händer med språket, men vi når å andra sidan ingenstans. Jag känner till intellektuella som inte skriver annat än pretentiös dynga; inte retorik, heller inte konst. Därför kan man ärligt säga att många intellektuella ägnar sig åt pratet. Medan jag till exempel menar att Charles Bukowski är en av de största poeterna som finns. De skulle inte hålla med, eftersom de är så jävla pretto. Det gör mig till en "sad panda". Om man inte vet vad konst är, ja, varför ägnar man sig då åt konst?

"But now let us skip over this whole process of deformation and decay and attempt to regain the unimpaired strength of language and words; for words an language are not wrappings in which things are packed for commerce of those who write and speak. It is in words and language that things first come into being and are. For this reason the misuse of language in idle talk, in slogans and phrases, destroys our authentic relation to things."

An Introduction to Metaphysics trans. by Gregory Fried and Richard Polt (New Haven: Yale University Press, 2000), s 13-14.